När Gud hämtat själen kommer djävulen med arvingarna del 2

 

(En komprimering utan dagbokens dateringar)

Nu när Ingegärd är ensam i Motala igen händer det saker. ”Gam Tanterna”  tränger sig in, under den falska försäkran om att de bara ska titta efter post .och börjar riva runt i Ingegärd och Tores bostad samt börjar packa ner bohaget.

 På eftermiddagen ansluter några män som börjar bära ut allt. Ingegärd ringer till mig och skriker på hjälp i telefonen. Jag vet mig ingen råd utan ringer polisen, som dock bara lyssnar på polisänkan som bedyrar att bouppteckning har skett. Ett telefonsamtal till tingsrätten dagen därpå, när skövlingen fortsätter, bekräftar att ingen bouppteckning skett eftersom ”Gam tanterna” tycker att det inte behövs!!!

Det är uppenbart att Ingegärd är helt rättslös och ganska snart även husvill. Ingalill och jag ringer kors och tvärs för att få någon enda människa att vilja hjälpa till…….förgäves.

Ett undantag är en vänlig diakonissa som dag 2 av skövlingen infinner sig med mat, kaffe och host medicin samt håller Ingegärds hand tills de objudna gästerna försvinner.

Vi får reda på att det sociala inte kan hjälpa Ingegärd då hon har pengar på sitt sparkonto.

I dag måndag 4 /11  har det kommit en så kallad biståndshandläggare till lägenheten och talat om flyttningen. Ett ljus i mörkret liksom diakonissan som i dag hämtat kartonger att packa ner sina personliga sker i.

Eftersom både jag och Ingalill är så långt bort är vi lättade över varje hjälp på plats men undrar fortfarande hur detta kan hända i Sverige år 2013

2013-11-07 @ 15:18:16 Permalink Allmänt Kommentarer (3) Trackback ()

”När Gud hämtar själen kommer djävulen med arvingarna.”

 

 

Det urgamla citatet är tyvärr fortfarande högaktuellt.

Ett gammalt sambopar  i Motala som jag känt i över 25 år har stått inför den slutgiltiga skilsmässan. På ett sätt var det kanske inte så förvånande ,då mannen, som heter Tore, var över 85 år gammal och därtill sjuk. Men för hans Ingegärd, som vårdat honom i hemmet de senaste åren efter bästa förmåga, blev det ändå en katastrof. Och detta mera än den naturliga sorgen efter dödsfallet behövt bli.

Ingegärd är nämligen inte helt som andra. Hon har både grava fysiska och psykiska handikapp sedan barndomen och har varit sjukpensionär sedan hon blev myndig. I den lilla småstaden Motala har hon sålunda varit utstött och mobbad och även trakasserad sedan barnsben. Tores släktingar inledde en kraftfull hot och förföljelseperiod när de flyttade i hop: detta för att avskräcka Tore .När de inte lyckades skrämma honom att bryta så bröt de själva all kontakt med paret utom samtal i telefonen bakom ryggen på Ingegärd. Som Tore redogjorde för. En del besparade han henne då Ingegärd är en extremt skör människa som tar lång tid på sig att släppa främlingar inpå livet.

Både hon och sambon har sedan vi känt dem varit något av vad vi brukar kalla hamstrar. Att de magasinerat  Ingegärds föräldrars dödsbo i henne förra lägenhet under de senaste 25 åren är sålunda ingenting märkligt för dem som känner dem. Att man kunde få sova över på en madrass i hallen när man hälsade på, var också en vanlig procedur. Golven var som regel belamrade med de senaste loppisfynden.

Då min åldrige make fick sin första stroke och jag blev hemvårdare på heltid år 2002 hade jag inte besökt paret på flera år. Ingegärd var dock uppe och hälsade på oss här senast någon månad innan hon blev änka. Vi hade också ganska tät telefonkontakt med båda två under det som skulle bli den sista sommaren, och i sitt sista samtal med Tore bad han mig ta hand om Ingegärd ifall han skulle gå före henne, som han uttryckte saken. Jag lovade förstås.

För att komprimera det som sedan hände lite så återger jag här ur min anteckningsbok:

Månd 7/10.

Tore och Ingegärd blir hotade av vräkning. De ansågs tydligen som en sanitär olägenhet av något slag: Ingegärd  kunde inte reda ut begreppen i telefonen då den svårt sjuke Tore reagerade våldsamt och var mycket upprörd. Ingegärd gick för att handla och fann  vid hemkonsten Tore döende på golvet. Läkaren inväntade likbilen utomhus: Ingegärd ringde mig. Hon var helt ensam med den döde och förtvivlad. Bad henne ropa in läkaren ,talade med denna och fick till sist löfte om att Ingegärd, som var svårt chockad, skulle få besök av ett så kallat ”mobilt team,” vilket skedde. Satt i natt o talade med henne .Avlöstes ibland lite av Ingalill: vår äldsta väninna i Malmö.

Tisdag 8/10

Jag ringde Tores syster för att om möjligt få slut på den sedan länge pågående terrorisering.

 

 Ingegärd  får ett besked om en ny bostad i ett s.k trygghetsboende som paret sökt tillsammans. Ingegärd samt Ingalill ringer båda i panik : Polisen kommer dit och ska kasta ut Ingegärd på gatan, enligt uppgift på systerns yrkande. Då hon inte har någonstans att ta vägen ringde vi väninnor och saken avstyrdes.

 Olle Andersson ifrån Fastighets bolaget intygade att Ingegärd bott ungefär drygt 20 år  ihop med Tore.

Onsdag 9/10

Systern stänger av telefonen så att Ingegärd mister sin enda ”livlänk.” till allt och alla. Släkten kan nu ta över begravningen, som Tore skrivit ner hur han ville haft. Detta papper tittar Fonus begravningsbyrå dock aldrig på.

Diakonissan Lena Jansson gör hembesök och lånar även ut sin telefon.

Upprepade försök att tala med Fonus har varit förgäves: de räknar tydligen helt bort Ingegärd. De berättar för mig att de tänker gå helt emot Ingegärds önskan om att ha en grav att gå till: systerns sista elakhet i detta är tydligen att försöka sprida askan för vinden, fast hon naturligtvis känner till hur Tore själv ville ha det. Fonus I Motala har tydligen inte heller kunskap om sambolagen från 2003,vilken ger Ingegärd  absolut rätt att ensam sköta det hela. Många människor har känt paret under lång tid då Ingegärd varit mycket aktiv i flera föreningar och Tore möjliggjorde detta för henne. Dessa kan intyga att paret varit sambo med sin Tore i över 20 år samt anhörigvårdare den senaste sjuka åren .Om någon människa på jorden haft s .k ”Särskilda skäl ” att ännu efter 2o år inte skriva sig på Tores adress så är det Ingegärd..

 Enligt juridisk konsultation är läget glasklart.

Men Ingegärd saknar all förmåga att kämpa för sina rättigheter.

 Ingegärd vill inte bo kvar i bostaden utan vill till trygghetsboende. Hon vill heller inte ta emot en krona  i arv efter Tores familj utan vill göra sin bouppteckning och sörja sin Tore i lugn och ro. Blir det juridisk strid om dödsboet tar det lång tid och kan bli mycket kostbart för dödsboet.

Söndag   13/10

  Ingegärd får inget besked av Fonus vilken kyrka som gäller utan missar gudstjänsten där Tores död tillkännages. Tas dock mycket kärleksfullt om hand av präst o diakonissan Lena J. De lånar återigen ut sin telefon. En fond i en av Ingegärds föreningar  köper nu mobil telefon och kontantkort, som jag tänker lämna över i Motala.

Måndag14/10

Fonus i Mottala hör av sig till oss och berättar att systern överlåtit dödsboet till sin dotter.

 

Tisdag 15 /10

Kaos. Ångesten över att  Ingegärd sitter i lägenheten utan att kunna meddela sig med någon gör att jag inte sover. Rose Aliance, en av de föreningar vi båda är medlemmar i, donerar en mobiltelefon samt kontant kort ur fonden för behövande.

 Dubbel tandläkartid för Maken och mig: ibland enda chansen för mig att komma i väg om jag inte får tag i avlösning.

Fick telefonen. De medboende samt dottern ställde upp som avlösare och jag bokade biljetter till Motala för mig samt till Ingalill.

16/ 10

Ankom på darrande ben med min rollator efter 3 tåg byten och en lång promenad ifrån fel buss. Finner att 2 kvinnor tagit sig in i Lägenheten och att Ingegärd befinner sig i det tillstånd vi vänner sett henne i förr vid kriser:  helt apatisk och helt tillintergjord samt väldigt rädd. Närmast katatonisk.

Kvinnorna visar sig vara en änka efter Tores döde bror som Ingegärd aldrig träffat och som  följaktligen aldrig varit i bostaden på besök. Den andra var den omtalade dottern, som fått fullmakt att sköta dödsboet. De var i full färd med att göra upp listor på vilka saker de skulle ta, men efter ett obehagligt uppträdde och diakonissans ankomst gav de sig slutligen av från platsen.

Det är nu vi börjar se lägenheten!!  Saker överallt och inga bords  ytor eller dylikt att sitta och äta på. Ingegärd hade fortfarande inte fått i sig frukost: Misären var obegriplig även för oss, som var helt införstådda med parets samlar mani .En toalett med trasigt badkar, trasig toalett skål som inte kunde spolas, alla ytor upp till taket fullt av staplade sopsäckar, kylskåpet omöjligt att stänga sedan flera år: (vi försökte knyta igen det med snören ) med mat i som ruttnat, möglat och runnit ut ur skåpet. Stanken var obeskrivlig. Vi hittade matvaror som gått ut för över 10 år sedan! Lägenheten kan inte flyttstädas utan måste helsaneras ,så ifall det verkligen finns ett vräkningsbeslut är jag inte förvånad. Fönstret var sönderslaget av inslängda  stenar :detta hade tydligen stått olagat i flera år. Diakonissan körde oss till en restaurang där vi satt länge och åt samt pratade minnen. Ömsom gråt, ömsom skratt.

Vid hemkomsten var min ryggsäck, som jag lämnat ouppackad i hallen ,ut o invänd. Mina medicin burkar låg utan lock på golvet och min 500 kr var borta, liksom etiketten med mitt namn och person nummer. De 2000 jag rullat in i mina sockor återfanns under spisen: bara gamla tåg luffare som jag själv skulle ha tittat i dem. Men den fina flaskan Rieslingvin  som vi skulle haft efter begravningen var stulen den med. Stölden polisanmäldes då tjuven gått in med nycklar  och vi fruktar att även Ingegärds saker ska försvinna.

Tanterna har  heller inte dragit sig för att försöka tränga sig in i lägenheten för att panta parets tomburkar (!) då de ansåg att dessa hörde till dödsboet!

 

17 /10

Begravningen är över. Något begravnings kaffe blev det inte för sambon då Ingegärd inte var bjuden och skönt var väl det. Vi är rädda att lämna henne ensam. Men efter det obehagliga uppträdet med de här människorna, som jag snarare vill beteckna som asgamar, stölden av någon som hade nyckel ock det latenta hotet att skrapa med sig mitt person nummer (vi vet vem du är )  plus ett i efterhand ganska komiskt intermezzo  då jag, som trott att sängen varit hel, åkte runt och begravdes under sängen av oräkneliga sopsäckar och fick ett anfall  av medvetslöshet, (jag får svårt med syret ibland då jag har proppar i båda halspulsådrorna ) åkte jag hem.

Nu sitter vi här och talar om hur vi ska kunna hjälpa vår väninna. Hon behöver en advokat men har inte mycket pengar. Hon kan även vara svår att nå fram till om man inte har kunskaperna om hur hennes handikapp fungerar. Enligt sambo lagen har hon 3 månader på sig men kommer  att kastas ut redan vid månadsskiftet. Att överklaga detta och överta lägenheten är inget alternativ för henne: i denna misär kan hon ju inte bo. Frågan är ifall hon kan få det där trygghets boendet  de blev beviljade tillsammans i rimlig tid. Hon har kontrakt på sin gamla lägenhet ,men kan inte ensam flytta in i den då de magasinerat ett tungt dödsbo där. Om hon inte kunde få hjälp att rensa bort detta. Om hon psykiskt klarar av att gå igenom föräldrarnas saker i dagsläget, då hon ju inte kunnat förmå sig till det under alla dessa år?

Hur kan en svårt sjuk åldring som Tore Danielsson ha fått leva på detta viset ? Var fanns de nu så ivriga systrarna? Ingegärd har ju inga anhöriga. Var fanns de sociala myndigheterna? Ingegärd själv med sin skolios , puckelrygg och sina 42 kg kan  ju inte ens slänga en sopsäck med tidningar själv.

Jag ber alla som läser detta och har något råd att höra av er: själv är jag helt enkelt förtvivlat vill rådig.  Mail [email protected]

 

2013-11-04 @ 16:02:00 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackback ()

Vårdens iskalla ögon

Vill du inte ha mig som patient?' 'Nej', säger han kort och fortsätter med sitt. Jag kan inte riktigt tro det som händer. Han föser mig baklänges ut genom dörren. Jag vacklar till, tappar balansen och blir liggande i korridoren..."
 
Äntligen skulle det bli min tur att gå på ett läkarbesök. Det borde skett för ett halvår sedan, men tiden rinner lätt i väg när man lever i en familj där alla varit sjuka stup i kvarten hela vintern. Jag och den Käre har varit patienter på det privatägda Globen Heart och blivit kallade varje halvår till provtagningar och sådant som EKG och ultraljud på hjärtat för den Käres del. Nu vid nyår gick deras avtal ut, men det betydde i praktiken att man kunde få en remiss från sin vårdcentral dit.

Vårdcentral ja. Vi hade, liksom de andra i huset och på vår gata, länge letat efter en bra vårdcentral som fungerade, vilket tyvärr inte var det lättaste. Vi hade tur och blev rekommenderade till Dalens vårdcentral. Vår husläkare där var den bäste man kan tänka sig: Hela familjen gick till honom och han samlade ihop våra spridda journaler i sitt arkiv.

Själv går jag ju till flera läkare, den psykiater jag gått hos i 35 år skriver ju också ut medicin som måste kollas mot de jag får för artrosen och kärlkrampen, kolesterolen och det andra. Samma sak är det med Rolf; Hans blodförtunnande och de andra medicinerna han fått efter stroken måste gå ihop med de han får från sin astmamottagning. Han medicinerar emot både sin medfödda astma och sin grava KOL.

Jag skulle ha tagit mina prov i höstas men det var vinterkräksjuka, förkylning efter förkylning med svår hosta och vaccination mot svininfluensan så att jag skulle våga mig ut i vårdsvängen och sen komma hem till Rolf. Och barnen hade halsfluss och öroninflammation och det fick vi också. Så det gick ända fram till nyår när jag äntligen kunde beställa tid hos min husläkare. Det visade sig att han avlidit någon vecka innan. Förutom att vi alla sörjde en fin människa som borde haft många år kvar här på jorden så innebar det att vi alla fick byta läkare. Inga problem; Vi hade alla varit hos så många vikarierar och på Dalens vårdcentral fungerar det bra hela tiden. För stora liksom för gamla och för de små. De i personalen är verkligen engagerade och omtänksamma. Men jag och Rolf måste ha samma läkare, för man kan inte förklara för någon hela tiden varför man kanske har svårt att komma och så vidare. Nu har Rolf slutat äta och vi fick en akut tid där en vikarie satte hjulen i rullning och nu inväntar vi operationen.

Så blev det då min tur. Jag har haft mycket värk i vinter. Dels artrosen men också på ett ställe under revbenen där det inte ska värka. Så jag hade en del att ta upp med min nye husläkare; bland annat behövde jag remisser för nya ultraljud på mina halsartärer där den ena är 80 % för tät och den andra 50 %. Det innebär ständig syrebrist och jag har svimmat oftare på sistone, så det är en sak som måste kollas upp. Det får inte bli så mycket tätare om man säger så. Balansen har också varit usel, jag faller hela tiden och slår mig gul och blå. Men jag är ju lycklig nog att ha inbyggda airbags.

Nå, jag ringde alltså på telefontid och bokade en tid. En vikarie skötte detta telefonsamtal men det är inget konstigt. Det gör de ofta. Jag ordnade för Rolf och jag tog mig dit. Lite rädd är man ju, sedan mina två systrar drabbats av cancer har jag väl blivit lite rädd när värken i magen sätter in. Jag var ensam i väntrummet och klockan blev tre, den blev både fem och tio minuter över och drog sig emot kvart över. Jag brydde mig inte särskilt mycket; Jag skulle ju bara hem efteråt.

Så kommer där ut en man med iskalla ögon och smala läppar som inte såg ut att någonsin kunna le och säger mitt namn och pekar på en dörr. Magkänslan säger mig att inte gå med denne man någonstans, men förnuftet säger till mig att inte vara löjlig. Jag ska ju inte gifta mig med honom. Jag rullar in min rullator och tar plats i en stol och tänkte just presentera mig när han korthugget säger: "Vilka recept vill du ha utskrivna då?" Jag tittar på honom men han viker undan med blicken. Jag försöker stäcka fram handen och hälsa och säger "Det är du som är min nye husläkare." Inget svar. Jag tar sats igen: "Jo, jag vet inte om du har den medicinska bakgrunden klar för dig eller om..." Jag tänkte fortsätta med att säga att jag hade med mig en ny medicinlista för säkerhets skull men han tystar mig med en ilsken blick. "Vilka recept?" Jag försöker förklara att jag beställt en läkarundersökning och inte behöver några recept men han avbryter igen. "Jag har inte tid med det där: Jag har egna patienter att ta hand om." Jag blev helt paff. "Men jag har ju en inbokad och betald tid här hos dig nu." "Den har jag inte bokat", snäser mannen som är min nye husläkare. Så börjar han demonstrativt läsa i några papper han har på bordet. Jag är osynlig. Jag sitter chockad tyst ett tag och tänker på allt som ska klaffa för mig för att jag ens ska kunna komma till en läkare. Någon hos Rolf, färdtjänst, och så nu detta.

Till sist säger jag: "Vill du inte ha mig här inne eller som patient?" "Nej", säger ha kort och fortsätter med sitt. Jag kan inte riktigt tro det som händer. "Ja, men jag måste ha mina remisser och en undersökning." Han reser sig och jag blir rädd, reser mig också och försöker backa rullatorn. Han föser mig baklänges ut genom dörren vilket är jobbigt med tanke på min balans. "Men jag har ju betalat i kassan?" "Tala med dem. Du kan ju alltid ta en taxi till akuten", snäser han och smäller igen dörren. Jag vacklar till, tappar balansen och blir liggande i korridoren en bra stund innan jag lyckats ta mig upp.

Jag rullar ut till kassan men där bryter jag ihop. Ett av mina syndrom är ju svår panikångest och nu kommer ett anfall så att jag börjar skaka i hela kroppen och gråta högt. Det utlöser ett kärlkrampsanfall och jag får inte tag i sprayen i väskan. Några sköterskor kommer till min hjälp och tar med mig in i ett angränsade rum där jag får spraya min nitrospray och får vatten att dricka. Sköterskan är jätterar och vill först inte tro mig men efter att ha hört efter med läkaren kommer hon in. "Han sade att han hade en dålig dag och att något gick snett." Jag kan inte resa mig ännu och undrar hur jag ska kunna ta mig därifrån. Sköterskan tröstar och ser till att kassan betalat tillbaka mina pengar. För färdtjänst och den slant flickan som sitter hos Rolf ska ha får jag inga pengar. Och jag har fortfarande akut värk. Och min oro för vad den betyder är också kvar. Jag sitter där med mitt vatten och känner mig absolut, totalt värdelös. En sopa som man inte ens kan ta i hand.

Jag vet att jag inte kan ta mig hem: Jag åkte färdtjänst som gått tillbaka för länge sedan och jag har inte i mitt chockade tillstånd tänkt på att jag kan be om hjälp med att ringa en taxi. Men den snälla sköterskan kommer fram med listan på läkare och ger mig ett nytt namn. "Han är väldigt bra", säger hon. Så går hon ut och kollar mina journaler. Hade mannen med de iskalla ögonen bara öppnat sin dator hade han hittat alltihopa om mig där. Alla papper och medicinlistor var prydligt inlagda av min avlidne husläkare.

Jag börjar gå de långa korridorerna mot utgången då min man nummer två kommer gående. Han har blivit orolig när timmarna gått och jag inte återvänt, för han visste ju hur dålig jag var på grund av allt detta med Rolf. Jag har aldrig blivit så glad i hela mitt liv och sjönk ihop i hans armar. Han hjälpte mig ut i vestibulen, parkerade mig där, hämtade bilen och tog mig äntligen hem. Där bröt jag ihop igen så jag fick ringa den psykjour jag tillhör och prata med den psykolog som var i tjänst och det hjälpte en del.

Så smet jag ner i tvättstugan och bara kröp upp på dotterns tvätthög och grät. Vi bor trångt och varje gång det varit en kris har jag använt tvättstugan att gråta ut i.

Jag minns den där förfärliga dagen för åtta år sedan då Rolf låg i koma och barnen sänt hem mig för att sova så att vi skulle kunna byta av varandra. Jag kröp ihop i tvättstugan och ylade som ett djur. Efter att dottern har utökat sin familj med tre småttingar kan jag alltid lita på ett stort mjukt tvättberg att ligga i och gråta: Gud signe den flickan.

Det har gått över ett dygn och jag börjar landa. Om denne läkare absolut inte ville ha mig som patient; Varför listade han då mig och Rolf? Om han hade dubbelbokat: Varför ringde han då inte återbud? Och hur kan man behandla en människa (vem som helst) som en hög skit? I synnerhet som han hade haft tid att kolla upp mina journaler och borde ha sett att jag medicinerade mot grava ångestproblem och svår panikångest sedan över 40 år tillbaka? Borde han åtminstone inte ringt på någon som hjälpt mig ut så jag sluppit krypa omkring på golvet? Han kunde ju inte veta hur dålig balans jag har, men man brukar väl ha någon form av balansbesvär när man går med rullator? Det borde inte behövas några studier i medicin för att koppla ihop detta. Jag borde ha följt min magkänsla och inte följt med denne man någonstans. Hade han haft normala känslor av anständighet borde han kommit ut i det rum där jag satt och grät och bett om ursäkt.

Psykologen föreslog en anmälan men har jag kraft över till sådana människor som han, när jag själv är så dålig och Roffes operation närmar sig? Är en sådan människa värd det? Kanske man borde tänka på alla andra som kan råka lika lilla ut? Idag slog det mig plötsligt: När jag fick en akut tid med Rolf för kanske sex veckor sedan hade denne man en vikarie. En varm och rar läkare som kom på att felet kanske låg någonstans i tänderna, och som hjälpte oss att trycka på om det skulle behövas. Men vår tandläkare är underbar och ansvarsfull så han tog ju Rolf samma dag och har sedan vakat som en hök över remissens vandring mellan Södersjukhuset och Karolinska och tillbaka igen. Tanken slog mig: Tänk om Rolf hade råkat ut för den här mannen? Om någon föser undan Rolf och han ramlar så bryter han ju lårbenshalsen, och hur skulle en sådan föraktfull människa ha tilltalat någon som lider av afasi?

Tack gode Gud att han hade en vikarie den gången.

2010-05-11 @ 00:19:55 Permalink Dagbok Kommentarer (4) Trackback ()

Mera Egggbert



När man bott så länge i en husvagn och har så många minnen ifrån resorna så lämnar man nog lite av sin själ där?
Natten I Neapel vars gränder var smala o ch plötsligt kunde man bara köra framåt i all evighet tills man hamnade på någons hustrappa.
Vad göra?.
Inga problem.
Hustes alla innevånare strömmade ut: kopplade bort Eggbert från kroken och vände honom manuellt under applådere från hela kvarterets ungar.
Sorgliga minnen med i bland.
Natten i Edinburgh som dottern och jag grät oss igenom.
Vi hade fått veta att vår unga till synes friska hund  var döende i canser och vi kunde inte få plats på någon färja som tog oss hem i tid.

 Jag är glad över att han  blev en utställningsvagn och inte hamnade på någon bilskrot
2009-07-05 @ 23:07:47 Permalink RESOR Kommentarer (0) Trackback ()

Resorna med Eggbert

   -Look! An egg on wheels.

 
Han kallades "Eggbert" av hela familjen och var en vanlig, numera antik, husvagn av märket SMW. Namnet tillkom under den månad vi premiärbodde i honom på de brittiska öarna, där alla barn som såg oss rullandes in i någon by skrek "Look! An egg on wheels".

Den käre hade efter mina önskningar lackerat honom knallgul och modellen är ju äggformad. Vi kunde nog inte ana då hur mycket tid av våra liv vi skulle komma att bo i Eggbert och att han skulle släpas genom hela Europa och inte ens slippa lastbåtar som lyfte honom med kranar för ännu sydligare transporter.

Vi mötte förstås en mängd olika människor längs vägarna. En gång när vi trötta och med kinkande barn åkte mil efter mil på den engelska landsbygden, såg vi till vår lättnad vad som verkade vara en campingplats mitt ute på en åker. Lite märkligt och ödsligt beläget men välkommet för oss. Det var först när vi rullade in ibland husvagnarna vi insåg att vi hamnat i ett zigenarläger.
 I England löste man ,liksom på så måpnga andra håll, sociala problem genom att isolera oönskade i campingbyar på landsbygden. Nå vi var varmt välkomna och det dröjde inte länge förrän våra barn hittat lekkamrater. Vi blev kvar i flera dagar.

När vi flyttade in i Eggbert första gången var barnen runt 7-8 år och ingen kunde ana att de skulle tillbringa så mycket tid i honom, ända tills sina senare tonår. Vi jobbade hårt under de där åren, nästan dygnet runt ibland för att sedan kunna åka länge. Det var sommarloven som gällde och kanske en extra tur höst eller vår. Det fanns få bekvämligheter. En oljekamin revs till förmån för en bokhylla. Ett gasolkök och en dunk till friskt vatten, extra däck och ficklampa med extra batterier för läsning.

En gång, när det extra däcket redan var använt, rök det andra. Vi var i Schweiz på väg söderut. Eftersom bara Sverige tillverkar Eggbertar så fick vi till slut vända oss till en flygplansfabrik, där de hade ett någorlunda passande däck åt oss. Det höll till norra Spanien, sedan körde vi på fälgarna och stannade till i Malaga där vi sände efter ett däck ifrån Sverige.

Oftast sov vi bara i Eggbert.
Vi åkte som sagt runt en månad i Scottland, Irland och England och utanför London fanns en fin campingplats nära tunnelbana. Samma sak i Paris. Där låg campingen i Boulogneskogen. Värre var det i Rom. Det var så lång väg att vi helt enkelt parkerade Eggbert vid Colosseum en vecka medan vi besåg staden.

Under åren lärde vi oss att tänka på Eggbert som en i familjen. När den stod hemma i trädgården mellan resorna var den barnens lekstuga eller någon hemlös persons tillfälliga hem.

Runt medelhavet finns det fina campingar överallt. Lite värre är det när man ger sig av i mera öde trakter. Vi brukade alltid försöka parkera där det stod långtradare nattetid eftersom det kändes tryggare så.

Barnkojerna var placerade på tvärs i vagnen och en dag var ungarna för långa. Då inköptes ett tält där de kunde ligga om natten eller vi själva, beroende på var vi var.

Med tonårsbarnen åkte vi till norska kusten med Eggbert. Där kände Den Käre en bonde som lät oss bo helt nere vid stranden och vår lilla båt, som vi hade på biltaket, tog oss ut till de platser där Den Käre fiskat som ung. Att resa i pappas spår roade barnen när de var i 14-15 årsåldern. 

Vid 16 köpte de tågluffarkort och Eggbert började bli hotad.

Vi hade slitit ut flera bilar med honom och den sista resan drogs han av en gammal Opel som hette Adam. Vi skulle vara borta i tre månader och på Den Käres arbetsplats slog de vad om att den bilen inte skulle orka hem igen.

Och på hemvägen i italienska Alperna fick jag syn på de vackraste statyer jag någonsin sett. De var blytunga och stora så de fick ligga i våra sängar. Själva sov vi ute på madrasser.

Adam stånkade sig över Alperna, pustade ut ett par dagar vid S:T Bernhardshundarnas klosterkennel och pressade sig sedan vidare hemåt. När vi körde in honom i trädgården gav han upp andan! Det blev bogsering till skroten. Men Den Käre vann vadet: Bilen tog sig hem.

Vi insåg att vi måste skiljas från vår gamle vän, Eggbert. Troligen skulle han skrotas. Men på vår annons svarade ett ivrigt ungt par som höll på med veteranbilar och behövde just eggberts årsmodell till sin matchande bil!

Året efter kom ett stiligt ekipage i himmelsblått rullande och stannade utanför vår port. Aldrig kunde vi ana att vår gamla vagn kunde bli så vacker. Han är numera visningsobjekt på veteranutställningar.
2009-07-05 @ 22:52:54 Permalink RESOR Kommentarer (2) Trackback ()

Är sex ett arbete?



Sitter just med Susanne Dodiletts doktorsavhandling framför mig. Den heter Är sex ett arbete? 
Med undertiteln  " svensk och tysk prostitutionspolitik sedan I970 talet ".  Avhandlingen gäller den tiden då jag själv var sexarbetare och tiden efteråt . Den tyska öppenheten ställs emot den svenska moralpanik som ligger bakom den s.k sexköpslagen. Vi som stred emot den visste mycket väl hur hårt den skulle drabba de prostituerade och våra farhågor var tyvärr inte ogrundade:  tvärtom.
 

De år som  jag haft överblick över situationen så har prostitutionen utan tvekan  genererat enorma vinster. Karriärmässigt dock endast hos de som alltid sagt sig ömma för just denna utsatta gruppen Sexarbetare. Jag skiljer här inte på strippor, massöser och prostituerade. Vi bestod av alla  dessa grupper när vi på 70 talet startade Sexualpoitisk Front för  de sexarbetandes rättigheter i samhället. De mera självklara såsom rätten att få bo och att få  ha familj till de mera diskuterade:  Att få  betala skatt och därmed få del av samhällets skyddsnät i form av sjukkassa och pension.
Alla vet att det inte blev så och nu tror jag att sexarbetarna startat sin 6:e eller 7:e förening. Nu utan min hjälp.
Man blir av med en massa illusioner med åren.

I977 kom pockettidningen R ut med sitt temanummer  "Horor och Herrar. " 
Övriga utsatta grupper såsom kåkfarare och utvecklingsstörda hade fått förtroendet att själva skriva om sin situation. Det fick inte hororna. De fick betala för att få publicera  några sidors information om sin förening genom att ställa upp på så kallade "djupinterdjuver" . Dessa återgavs på ett sätt som ställde till katastrof för de medverkande på olika sätt. Men paret Hans Nestius och Stig Edling fick en skjuts i karriären.

Samma är kom Jonas Frykmans doktorsavhandling "Horan i Bondesamhället"  som recenserades i Dagens Nyheter av en hora : Christina Persson.  Min mycket nära väninna. Det var första och sista gången det hände  här i landet. Journalisten Jörgen Eriksson fick ett litet helvete efteråt.


 70 talets relativa öppenhet lockade unga män och kvinnor i karriären att engagera sig. De unga framtida forskarna Sven Axel Månsson och Stig Larsson var med i vår förening  till en början. Sven Axel var till och med upp i riksdagshuset med oss ifall jag inte minns fel?  Den gången  trodde man att samhället skulle bli mera öppet  för de här frågorna och ambitiösa unga  män hoppade på tåget.  Leif WG var t ex sekreterare i sexualbrottsutredningen tillsammans med Hanna Olsson. Hon som senare skulle skriva boken " Catrine och rättvisan."


Men vinden vände och de karriärsugna bytte åsikter.
 Nu var de plötsligt bara intresserade av att framställa oss som offer. Sven Axel insåg att som medlem i vår förening skulle det inte bli någon karriär. Men detta hindrade inte att just Sven Axel och Stig Larsson var nöjda över att kunna utnyttja det förtroende de en gång fått. Och herrarna på Pocket tidningen R var inte sämre. De utnyttjade olika sextjänster liksom information.

Och den nya sexköpslagen närmade sig med stormsteg.

Det kom ytterligare en doktorsavhandling i ämnet I992:  "Horan ock batongen"  av den unge Tomas Söderblom. En bok som fokuserade på det tidiga 19 00 talet och är skriven med stor respekt. Men även Tomas insåg att detta nog inte var en bra karriär. Han lämnade ämnet. Med hedern i behåll ansåg de horor som var inbjudna till själva disputationen.


Åren har gått och själv har jag för länge sedan slutat strippa men jag har hela tiden varit med i både stödföreningar och stöd organisationer. Några av mina allra bästa vänner arbetar fortfarande i branschen.


Så hände två saker nästan samtidigt. Jag fick  Susanne Dodiletts Doktorsavhandling  "Är sex ett arbete"  som jag nämner inledningsvis samtidigt som jag tog del av Centerns Ungdomsförbunds förslag att skrota sexköpslagen. Det är Hanna Wagenius som lagt fram motionen. Möjligen utan att ha en aning om var hon satt igång?  Hon fick med sig förbundet med siffrorna 56 emot 39. Debatten fick en flygande start med Alexander Bards engagemang. Bakom honom står ganska många likasinnade men de som syns och ges röst är inte dem. Man vill ställa ut den ångrande exhoran som bjuder på sig själv såsom ett stackars offer likt Louise Eek och några till.

 Alla de flickor och pojkar, män och kvinnor som har positiva erfarenheter ifrån sex branschen är icke-personer.

Frågan är ifall Dodillet har hamnat i ett värre getingbo än hon var medveten om?  Hennes doktorsavhandling är redan anmäld. Det Är Sven Axel Månsson  nestor ifrån 70 talet samt Jenny Westerstrand, häxdoktor Eva Lundgrens adept som spyr galla över Dodillets avhandling . (Ni minns väl Eva Lundgren som fick polisen att gräva efter ritualmördade barn  en gång i tiden?)  Kritikerna kan inte ens enas om ifall avhandlingen är fusk eller  "endast förvanskning"

Det måste ju vara endera?
Att som Dodillet påstå att det finns både nöjda och ganska normallycklig horor i Tyskland där de har en viss respekt i samhället : Det kan väl ändå inte få sägas  högt här hemma?  Visserligen var det i en doktorsavhandlings som inte har lika många läsare som kvällstidningarna med  citaten kan ju sippra igenom på nätet ?

En sak vågar jag gissa: Nu blir det fart på debatten igen.

2009-05-20 @ 21:09:36 Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackback ()

Är inte våren en underbar tid?

2009-04-27 @ 20:38:31 Permalink Noveller Kommentarer (0) Trackback ()

Ett Bokmanus

Jag har lagt ut en rad kapitel ur mina dagböcker både härifrån och ifrån andra sajter för att se ifall de kan länkas i hop till en bok. Eftersom min hårdisk havererat hade jag ingen möjlighet att varken redigera eller fixa stavfel .Illa för en dyslektiker :) Jag är just nu utan dator. RÖSTA PÅ MIG ! Adressen http://www.kapitel1.se/sunny-borjesson/syndabocken2 och man måste rösta på 3 böcker ifall det ska gillas.
Jag är oxå tacksam ifall någon har synpunker här på det jag skrev.
Sunny
2009-03-18 @ 23:17:31 Permalink Noveller Kommentarer (1) Trackback ()

Så här pampigt

ser de ut när man väl tagit sig upp för trappan!



2008-11-22 @ 20:51:13 Permalink RESOR Kommentarer (0) Trackback ()

Återresor

De här korta resorna jag numera gör går till platser i Europa jag varit på under min tid som resenär men som jag skulle vilja återse medan jag kan. Den Käres sjukdom gör ju att jag måste planera dem när någon annan i familjen kan vara hos honom. De 2 senaste åren har jag jort 4 sådana resor: Alla på c.a 10 dagar och i Europeiska städer jag älskar.
Det var Prag och Warzava: Budapest och så i höst S:t Petersburg.

Mina turistresor har aldrig haft en extra dag över för att se Petershof som ju ligger en bit utanför staden. Jag har således väntat länge och jag blev inte besviken.
Slottet med omgivningar drabbar som ett slag i veka livet.
Trots vetskapen om de vanliga dödligas liv i armod och livegenskap berusar detta monument över människans hybris.




Trappan emot Östersjön


Avståndet till huvudstden finns inte längre.

Katarina  ( den stora) behövde 3 dygn med häst och vagn: Peter  ( den store) som älskade båtar roddes över på en dag.

Nu tar man en katamaran nedanför centrum och är där på 30 minuter!

Då får man också göra den vackraste entrén:

sjövägen med alla fontäner och vattenspel i förgyllda trappor.


Palatset överträffade mina vildaste fantasier:  

Versailles kan slänga sig i väggen!

Även om detta palats har mycket gemensamt med just Versailles.

Där finns Marie Antoinettes lilla Trianon: ett till flykt  inom Versailles och en motsvarande litet mitt Nöje ,som det kan översättas med , där utsikten över Östersjön är fri .Peter byggde det  åt sig enligt tidens sed.


Av storslagna slott modell äldre kommer man att tänka på Alhambra vid Granada i Spanien även om det slottet ju är så mycket äldre .

Att Alhamra  är byggt av muslimska härskare skapar ju en helt annan dekor och drottning Isabella ändrade inte någonting väsentligt här som man kanske kunde väntat sig av denna rabiata katolik?


Hon låt bara riva moskén och lade till en Mariabild på ett ända ställe.


Gemensamt är allt vatten och vattenspel.

I Petershof  forsande och porlade och sprutande det ur  alla de 173 fontänerna i parken. I Alhambra flyter vattnet tyst och stilla under marken och via trappräcken av sten. På så vis kylde de under varna dagar men skapade en  stilla ro i de stora utrymmena utan tak.

Är man vanvördig om man kallar dem för  patio?


Nå här i  lilla Nöjet vid Petershof spatserade Potemkin fram och tillbaka medan han fjärrstyrde sin älskarinna och landets legala regent Katarina så gott han kunde. Hans roll i historien är ofta i mina ögon  den grovt underskattades.
Många avfärdar denne livslånge kompanjon, make (?) och medregent  till kejsarinnan som om han bara vore en av de unga gunstlingar med vilka hon fördrev de ensamma nätterna.


Enligt min mening var Potemkin en framsynt byggare av den östra delen av detta enorma rike. Ingenting var honom främmande. Det Peter den store uträttade i rikets västra delar och då naturligtvis  uppföradet av själva staden S:t Petersburg (en nödvändig hamn i Östersjön)  gjorde Potemkin österut med sina Potemkinbyar där det redan från början anlades både skolor och sjukhus . Hamnstaden Odessa vid Svarat havet var nog så viktig som den i Östersjön?

2008-11-22 @ 20:42:39 Permalink RESOR Kommentarer (0) Trackback ()

Måste man förlåta sin våldtäktsman?

Och måste man ta extra hänsyn till honom ifall han skulle råka vara ens egen far?

Jag tror inte att hel och full förlåtelse är möjlig:
Man känner nog den där taggen av sorg över förlusten? 

Med förlusten menar jag inte oskulden eller någonting sådant  utan tilliten till den som skulle vara den förste att skydda.

Men man måste gå vidare och komma ihåg att detta är hans problem: Inte mitt.

Inte heller är det mitt ansvar.

Mitt ansvar är att gå vidare med mitt eget liv och inte tillåta övergreppet  att förstöra någonting av min framtid.

2008-11-22 @ 20:07:38 Permalink Detta om Våldtäkt Kommentarer (0) Trackback ()

Den idealiske sängkamraten


Jag har äntligen funnit min idealiske sängkamrat efter många år med mina gubbar

och med mina mera tillfälliga älskare.

Den här killen bryr sig inte om att jag har läslampan tänd hela natten

eller att jag roterar i sängen när jag sover.


Han struntar i om jag snarkar.

Han lägger sig när jag gör det ock sover så länge jag sover,

även om det börjar bli eftermiddag.

Och ska ni vara ärliga tjejer: Hur ofta slickar ens partner ens fötter?







2008-11-22 @ 02:09:00 Permalink Kollektivliv Kommentarer (0) Trackback ()

Även paradiset har sina väktare.


 
Vi har en lika pålitlig väktare av paradisets dörr som någonsin S:t Per
2008-11-22 @ 01:50:28 Permalink Kollektivliv Kommentarer (0) Trackback ()

Detta med våldtäkt

Detta med våldtäkt.

De tycks aldrig ta slut och några slutar i dråp eller mord.


Jag  läste Pia Maria Boethius "Skylla sig själv" när den  kom 1976.

Jag har nyligen läst Katarina Wennströms "Flickan och skulden" och noterade att ingenting förändrats.


Jag går längre tillbaka och läser domen emot min egen pappa på 60 talets mitt.

Samma visa. Bara lite tydligare:
-Detta kunde aldrig ha hänt en bra flicka, sade rätten.

Varför gav jag inte dem namnen på alla mina andra älskare?
Älskare? 

 Jag var 15 år och oskuld.
Tack vare att denna våldtäkt lämnar blodspår och det faktum att pappa varit ute ur fängelset en (!) enda vecka
(då han dessutom hunnit gifta om sig) efter att ha suttit av ett långt straff för övergrepp emot min yngre syster och att han erkände (de gör sällan det) så fick han ytterligare 4 år på statens bekostnad.

På 30 talet hade jag dömts för medverkan till incest: jag var ju 15.
 Åklagaren yrkade på 1 års fängelse för mig:
(Han hade inte noterat att den paragrafen var borttagen)

På medeltiden dödades offren för våldtäkt och även de stackars djur som råkade ut för det man kallade tidelag.

Det har varit många liknande fall de senaste åren.

Så många att jag avstår ifrån att räkna upp dem här. 


Är man involverad som jag (Incest: en lek för hela familjen) så följer man med.


Man engagerar sig i Bris och i våldtäktsgrupper. Det känns naturligt.

På nätsajten  Sourze hade vi i för ett par år sedan en flicka som skrev under pseudonym och berättade om en gruppvåldtäkt där männen blivit friade. Hon ville vara anonym.


Själv är jag inte det utan skriver om min pappa under mitt egna namn. Det gör ju att jag får diverse påhopp och epitet som incesthora, opålitlig, pedofilkramare och det som är ännu vätrre.Det var jag fullt medveten om när jag lade ut delar av min egen privata dagbok .För ett barn som växt upp i tron att hennes namn antingen var Bara eller Horunge så gör det mig ingenting alls. Jag bjuder på det.

Men det är alldeles uppenbart att så länge vi som varit utsatta för sådana här övergrepp skäms och tiger, eller försöker debattera anonymt: Ja så länge kan övergreppen fortsätta.
Lika så ifall de som smädar oss lyckas få oss så ledsna att vi inte orkar ta mera skit:

Då har pappa och hans gelikar lyckats.

Vi måste lära oss av varandra att vägra vara offer!


Det är inte mitt fel att pappa var sjuk. Det är honom som skammen vilar på. Inte på något enda av hans offer. Dessutom är det hög tid att vi som fått distans genom åren som gått berättar för alla unga flickor att de inte behöver fortsätta att vara offer.

De kan vägra den rollen:

De och bara de själva kan ta ifrån de här männen den makten.
Det går att få ett mycket fint, starkt och lyckligt liv även efter våldtäkt. Ja, efter år av svåra övergrepp. Detta är det mycket, mycket viktigt att tala om.

Jag kommer att lägga ut en del till samt knyta ihop det hela i slutet innan jag är färdig med pappa (för den här gången).


 Ni som inte tål att läsa om övergrepp: Hoppa över mina artiklar bara. Och hoppas att det aldrig händer era barn.

2008-11-22 @ 00:37:21 Permalink Detta om Våldtäkt Kommentarer (1) Trackback ()

Att leva i ett kollektiv

är verkligen att tillämpa begreppet compact living.
Det går liksom ut på att bara ha användbara utrymmen  i huset.
Inga "paradrum "således som bara används i bland.
Men så här långt har inte ens vi behövt gå ännu.




2008-11-21 @ 01:59:06 Permalink Kollektivliv Kommentarer (0) Trackback ()

Yllemössorna väntar på mig

Det kunde varit värre: Jag kunde varit utan badmöjligheter halva året.
Det kunde varit bättre oxå: Jag kunde ha bott i ett varmare land.

Men att missa den nordiska våren:
De första snödropparna och  de tidiga Irisen emellan de gula vintergäcken..
None
2008-11-21 @ 01:49:24 Permalink Dagbok Kommentarer (0) Trackback ()

Dödshjälpsdebatten

(Jag är och har alltid varit för dödshjälp men det är inget lätt beslut. Väljer att lufta mina åsikter i novellform.)



Det är snart en vecka sedan jag checkade in på den nyöppnade dödshjälpskliniken Die Inn.
I receptionen tog den blonda svala emot med yrkesmässig medkänsla.
-Jasså..... det är dags nu?
- Ja

-Finns det legitimation?


Tyst halar jag fram mitt id-kort men stoppas av den blondas huvudskakning.
- VI måste be om passet.
- Passet ?
- Nya EU regler. Och man kan ju säga att du ska göra en slags resa.  

Jag rotar runt i min lilla ryggsäck och fiskar upp det efterfrågade dokumentet och de två obligatoriska läkarremisserna på samma gång. Hon granskar dem utan kommentarer.

-Är du medlem i Rätten till vår död?
- Ja, hur så?
- Alla medlemmar har en liten rabatt hos oss....ifall du har med dig medlemsbeviset, förstås.


Ja, det bör ligga i mitt livs testamente någonstans. Mycket riktigt. Den blonda rynkar pannan.
- Du har inget intyg ifrån din präst?
Jag svarar nästan skamset att det nog blir svårt eftersom jag inte tillhör någon kyrka.
- Ingen likvärdig sammanslutning ?  Kanske Human etiska förbundet?


Jag skakar på huvudet innan jag slås av en tanke.
- Jag är hedersmedlem i Rödkulla kollektivet i Skåne. Vi sysslar både med häxor och naturmedicin.
Midsommarblot firar vi alltid vid Ale stenar.


- Utmärkt. Be dom maila ett intyg.

Väl inskriven för den obligatoriska ångerveckan sjunker jag ner på sängen i det trevliga lilla rummet som påminner om alla de billiga pensionat jag bott på under mina resor till sydligare länder.

I den lilla bokhyllan finns blandad lektyr. Av gammal vana granskar jag titlarna.
Hedebys "Rätten till vår död" är förstås obligatorisk läsning här men jag hittar också andra, intressantare, titlar:
Peter Nolls "Den utmätta tiden" och Birgitta Eks "Plösligt så nära".
Elisabeth Kubler Ross, givetvis.

Hittar till och med Furbergs "Tankar om döden"  längst ner i hyllan, inklämd mellan Ekners  "Efter flera tusen rad" och
"Till minne av Mari".
Men de har ingenting som jag inte redan läst både en eller flera gånger.


Veckan här har snabbt flutit i väg under djup depression. Vårarna är alltid värst.
När naturen förbereder sig för nytt liv och allt är så ljust och glatt så blir kontrasten till själens mörker en slags kulturchock.

Men nu är det snart över.
Inga mera sömnlösa nätter som känns långa som år medan den trötta kroppen skriker efter sömn.
Inga mera hemska uppvaknanden där jag är vettskrämd innan jag fattar att jag väckts av mitt eget skrik.
Inga mera bakfyllor efter nätter då ångesten spätts på med alkohol.
Äntligen slut på ungarnas ängsliga frågor:

- Törs vi resa ifrån dig? Klarar du dig? Hur mår du egentligen? Och barnbarnets :
- Varför ligger du hela dagen om du inte är förkyld?


Nu när kroppen också sviktar får jag föra krig på så många fronter. Det är skönt att det snart är över.

Jag har ju levt färdigt.
Nu ligger jag här och summerar de goda sakerna livet har gett mig under de friskare perioderna:
Barnen, självklart. Och Kärleken ,  Kärlekarna, egentligen.
Alla resorna.

Musiken ,.teatern...alla underbara böcker....

Men all energi som går åt bara att balansera ångesten! Och nu smärtan. Jag är så trött, så trött.

Hittar knappen på internradion och tonerna av ett mäktigt Requiem fyller rummet  .Snabbt byter jag till kanalen märkt "populärmusik" och Sinatras sammetsröst förkunnar att "the end is near" My Way. Vad annars?

Jag sluter ögonen och minns den gången jag såg och hörde honom på scenen: Han avslutade alltid med My Way.
 
Jag har förvisso haft mycket att glädjas åt.
Men när depressionens sega gråa filt nästan kramar luften ur lungorna eller när panikångesten får mig att bara gå....rätt ut i skogen ,.naken och lägga mig i snön, som i vintras ,ja...då vill jag inte mera. Jag har gjort mitt.
Barnen är vuxna och arbetet ett avslutat kapitel.

En sköterska klädd i hospitsets blå rofulla färg uppenbarar sig i dörren och till min förskräckelse känner jag igen henne.
Syster Berit!
Har hon börjat arbeta här? Otänkbart!

Jag drar täcket över huvudet och hoppas att hon inte känner igen mig. När hon närmar sig sängen låtsas jag sova.
Förgäves.
- Jag vet att det är du säger hon stilla, du har ju tid i morgon?


Helvete!

Vad vill människan?
Tyst sätter hon sig i den lilla fåtöljen bredvid sängen, den som är till för de anhöriga som ska " hålla handen" under den sista resan.
- Varför tog du en eftermiddags tid? undrar hon till slut.
Jag vänder mig demonstrativt mot väggen.

 - Du har ju alltid velat resa i gryningen, fortsätter hon utan att låta sig bekommas av mitt tvära sätt.
- De har dödsäsong här, muttrar jag till slut .Det vill säga högsäsong. Vargtimmen är bokad veckor i förväg.


Ja, alla vår depressioner så här års skapar köer här.
Det blir tyst länge. Så säger Berit:
Har du varit mycket i trädgården i år?
- Nej.
- Varför inte"
-Vem bryr sig? -

Du planterade ju hundratals lökar i höstas så jag tänkte......
--Nej. Jag bryr mig inte.
 - Är fågelholkarna bebodda?
- Skiter jag i.
- Det var ju du som lät sätta upp dom?
- Då ja.
-Fyller inte Kias lilla flicka 3 år nu till veckan? Och Happy blir väl tonåring?

- Jag bryr mig inte.
 
 
- Nu ljuger du
På den här uppenbara lögnen finns inget bra svar så jag tiger igen.
- Ditt tillstånd kan förbättras.
Tack så mycket men nej tack!
Ingen ny respit, inte nu när jag har bestämt mig . Jag blundar och börjar snarka, lätt men demonstrativt.
Nu får hon väl ändå ge sig! Mitt liv är väl för helvete mitt eget?

Hon verkar kunna läsa mina tankar för svaret kommer prompt.
- Ditt liv är en gåva som du ska förvalta.
- Har aldrig bett om den gåvan.

 - Men nu har du fått den ändå. Du brukar väl inte kasta bort gåvor?
Jag har inget svar till det heller.
- Ditt liv är inte din ensak!
- Inte?
- Ingen människa är en ö .Ditt liv ingår i andras. ...i dina barns, t.ex.
- De har det bättre utan mig, nu när jag mår så här dåligt.
- Men det gör du ju inte hela tiden?
Jäkla människa att vara envis .Man kan nästan ta på tystnaden i rummet. Jag tänker inte bryta den.

 Så hör jag hennes lågmälda röst:
- Får jag läsa lite för dig?
Läser hon Bibeln nu så stryper jag henne.


Men hon börjar läsa en välbekant text:
-" Du ska alltid tänka :
Jag är här på jorden bara en gång!
Jag kan aldrig komma tillbaka hit igen!
Ta vara på ditt liv! Akta det väl! Slarva inte bort det!
För nu är det din stund på jorden!"

Den döende Sigfrids ord till brodern i Mobergs enligt mig bästa roman. "Din stund på jorden".

- Moberg dränkte sig muttrar jag till slut trotsigt.
- Det va tvunget, skulle han antagligen ha sagt själv svarar Berit och för första gången hör jag att hon talar en mjuk småländska, som får Mobergs repliker att ligga väl i hennes mun.
-Han var döende.
- Jag vet. jag vet..
-Men inte du...

Jag kämpar och kämpar men är intrasslad i filten på något sätt.
Hör Bamse snarka så rummet vibrerar .Han måste ligga på rygg igen .Konstig vana hos en hund.
Vaknar med ett ryck och fumlar efter lampknappen.
Har somnat i från läsningen efter det sena inlägget i dödshjälpsdebatten emot syster Berit!
På golvet ligger Mobergs "Din stund på jorden" där den fallit.
 
Vilken underlig dröm!

Just som allting är som allra vackrast.

Nu när mina rosor blommar som aldrig förr och barnbarnen badar och leker i vår trädgård!
Nu när livet är så skönt att leva.Tankarna ifrån i vintras känns hundra år gamla.

2008-07-01 @ 23:07:55 Permalink Noveller Kommentarer (1) Trackback ()

Inte numera

Jag tänker inte på dig ofta längre.Jag drömmer inte om dig heller.
Inte numera.

När jag ligger och simmar ensam i poolen på sena kvällen tycker jag mig ibland skymta en skugga i ögonvrån, men det är aldrig någonting ,och absolut inte du.
Det händer ännu att jag för långa inre dialoger med dig just när jag simmar: Då är jag så skönt avskild ifrån resten av världen.

Det sista året, när jag hade två stora hundar att hålla reda på ,brukade du följa med mig på rundan.
Ute kunde vi prata fritt eller i varje fall ostört.
Jag argumenterar med dig i tankarna om hur nödvändig vår brytning varit.
Hur kan jag ens ifrågasätta den nödvändiga amputationen?
Det gällde ju att överleva.

Du har haft flera
födelsedagar
sedan vår brytning ,och du skulle skratta ifall du kunde ana hur svårt det har varit att avstå ifrån att sända dig ett snällt brev med en slant i. Det är bara jag som känner till när du fyller år .Det stod i papperen som jag läste innan jag blev din övervakare.
Men jag har inte råd att följa impulser när det gäller dig
Inte numera.

Jag vet naturligtvis att jag gjorde det enda rätta till sist, men jag borde inte väntat så länge men beslutet. Konsekvenserna av min beslutsångest fick betalas av de oskyldiga. De som redan tidigt sagt ifrån att detta går käpprakt åt helvete.

Redan utredaren ifrån polisen som var här och hävde plomberingen av ditt rum varnade mig för att engagera mig .En massa ord som inget betydde då rann som en ström från hans mun .Empatistörd, psykopat, hänsynslös , enstörig, farlig!
Farlig!
Vid det ordet avbröt jag den snälle polisen och påpekade att jag inte drev någon bank som kan rånas och således inte skräms av din farlighet. Han såg ett ögonblick på mig ,och jag märkte till min förvåning att han såg uppriktigt ledsen ut.
Jag trodde att han tänkte på dig.
Det tror jag inte längre.
Inte numera.


De första åren hade du inga permissioner, så vår kontakt skedde via brev. Det är mycket en fånge behöver hjälp med här ute, ifall han helt saknar anhöriga och vänner. Enkla besök på posten och på biblioteket blev en livlina utåt, tillsammans med de långa , allt förtroligare brev vi sände varandra 2 gånger varje vecka. Jag tyckte det var bra att vi lärde känna varandra så gott det gick nu när jag hade beslutat att ställa upp på dig. Eftersom jag hade gästrum skulle du kunna få permissioner på 48 tim/gången om du bodde hos mig ,och det var ju en stor fördel. Med övervakarämbetet följde en närmast symbolisk ersättning, som blev en grundplåt till permissionskassan.

Det kom att handla väldigt mycket om dig de där helgerna: Som att ha umgängesrätt men svårare.
Ett barn och man har en viss kontroll. Barnet går att lägga i sin säng, och brukar sällan vara beväpnat med farligare saker än slangbellor och sånt.
Du var petig med maten, med att få lugn och ro (vi skaffade dig öronproppar)
Du lade dig i allt ifrån städningen till Tv tiderna.Hela huset började tassa på tå när du var här. Eftersom din dygnsrytm var omvänd skulle du sova till långt ut på eftermiddagen ,och då ville du ha tyst i hela huset . Förut, när du bott i ett av våra uthyrningsrum, hade vi ingen kontakt på det viset:
De rummen ligger separat. Det gör inte gästrummet.

Det var här
någonstans
som dina konflikter med min familj tog sin början ,och fastän du är borta sedan länge så är de inte över, tro aldrig det.

Att besöka dig i fängelset var svårt Alla höga staket, murar och låsta dörrar .Visiteringen och att få tömma alla fickorna på allt, och få be särskilt om att få behålla en näsduk (jag var så förkyld...trodde de jag skulle kväva dig med näsduken? Eller du mig?)

Men du skulle friges i förtid tack vare bostaden samt arbetet en medintern skaffat dig.
Jag trodde att du tänkte börja om ,nu när du fick en chans .Det hade du inte tänkt dig. Jag var så glad att du höll dig borta från bankerna att jag inte ville se vad alla såg.
Att pengarna du vräkte runt dig inte kom ifrån ditt vanliga kneg. Jag försvarade dig alltid
,till och med när den hygglige gamle rövaren Ari flyttade för att han var rädd för dig!

Ari rädd!
Det borde ha väckt mig rejält , men inte.

När jag insåg att du ägnade dig åt utpressning och bedrägerier kunde jag inte hålla tyst .Jag ringde upp ditt nästa offer och berättade vem du var ,och om dina planer, och nu fick jag se de sidor av dig som de andra redan anat.

Året av fasa och otäcka hot vill jag inte tänka på .Inte heller vad du utsatte mina barn för när du inte kunde komma åt mig på något annat sätt!
De är som tur är vuxna och mycket starka människor.Fel sort att försöka bråka med.

Det skulle du emellertid inte ha gjort .Hade du vetat det minsta om människor i allmänhet och mig i synnerhet ,så skulle du aldrig, aldrig givit dig på barnen!

Din chock när jag inte längre var den där snälla ,dumma lilla tanten utan satte makt bakom mina hot var nästan komisk, ifall det inte hade varit så tragiskt!
Det var så mycket om mig och mina föregående liv du inte visste, och nu blev du rädd......för mig!

Jag hade aldrig anförtrott dig min egen bakgrund, där det förekommer personer som anses betydligt farligare än du.
Och du ska vara rädd!
Du har anförtrott så mycket av ditt liv i mina händer i den fasta föreställningen att jag är någon annan, och du ska veta att jag är begåvad nog att använda din farlighet emot dig när jag vill ha manöverutrymme.

I kris spelar jag
t ex fortfarande nästan automatiskt in alla telefonsamtal på band (en trygg vana från mina förra liv)
Till skillnad ifrån dig använder jag inte vapenattrapp! Det finns effektiva vapen som fungerar obehagligt bra.
Bäst fungerar de psykologiska vapnen och där kan du aldrig tävla med mig.

Du förstår : Vi skiljer oss åt på en mycket fundamental punkt . Jag är mycket intresserad av människor och hur de fungerar, och jag är ärligt och uppriktigt intresserad av dig.

Telefonen ringer i bland och när någon lyfter luren så finns det ingen där. Själv tar jag inga samtal dagarna efter en sådant tyst påringning .Jag vet ju vad du vill säga, fast summorna kan variera liksom historierna om alla knipor du försatt dig i .Ungefär hälften är säkert sanna. Du får leva i tron att jag hatar dig, eftersom du inte har en aning om hur människor som älskar fungerar. I din fantasi älskade jag dig så länge jag ställde upp på allt du begärde ,och hatar dig nu, efter de ohyggliga hot jag använt mig av för att avlägsna dig ur min vardag .

Oron för dig och förtvivlan inför den framtid du går till mötes skulle du aldrig tro mig om. Du vet inte hur djupt jag känner för dig.
Men jag tänker inte på dig särskilt ofta.Jag drömmer inte
om dig heller.
Inte numera.
2008-04-20 @ 00:10:28 Permalink Dagbok Kommentarer (1) Trackback ()

Sista brevet till pappa

Hösten 96
Käre Pappa.

Ännu en vecka har segat sig fram i halvfart. Jag lovade att beskriva din begravning för lillasyster per brev och gjorde så.

Jag kom ihåg att berätta om broder B:s klavertramp.
Artig som han var och är tänkte han kondolera och traskade fram till änkan, bockade sig, presenterade sig och sade:" Kära G"....men längre kom han inte förrän änkan började yla och jämra sig alldeles förskräckligt.

Jag stod en bit bort och kvävde fnisset som bubblade som champange i näsan.

Heja brorsan!

Sedan kom det dåliga samvetet: Jag skrattade på din begravning.
Men så mycket som jag gråtit i efterhand: Visst kan du se det komiska?

"Vad gjorde jag för fel", undrade broder B förvirrad.
Jag drog honom åt sidan och talade lite tyst om för honom att G var pappas förra fru och att ingen på Guds gröna jord var änkan mera förhatlig.

Denna Fru G är nämligen mamma till lillasyster, och det är lillasyster i 11 årsåldern som kommer med en konstig fråga till mamma G. En fråga som var början till slutet. En liten ynka mening, bara fyra ord. Men de orden degraderade dig från en officer och gentleman till intern i ett av våra tuffaste fängelser.

"Kan barn få barn?" frågade lillasyster.

I hennes fall startade du upp med dina övergrepp tidigt fast du "bara" kunde fällas för 6 års övergrepp (de mellan 5 och 11) Lillasyster antogs inte kunna vittna om tidigare fall.

Ja, det var det äktenskapet, den karriären och ditt första långa fängelsestraff. Men din nuvarande änka höll helt med dig om att du ju inte kunde hjälpa att du hade en så otroligt företagsam och förförisk liten dotter!

Så hon hatade G som genom sin polisanmälan förstört ditt liv! (och hennes, ej att förglömma)

Och naturligtvis hatade hon mig ,som intet ont anande hade börjat brevväxla med dig i fängelset. (Boxnumret till ditt arbete GICK inte dit när allt kom omkring) för att förföra dig när du kom ut. Du hade otur med dina förföriska döttrar pappa.

I dag ringde telefonen. Det var G som fått mitt nummer av lillasyster. Hon hade haft hjärtligt roligt åt misstaget på kyrkogården och jag tyckte att hon kunde unna sig lite skadeglädje, så här retroaktivt.

Mina brorsdöttrar har frågat efter foto, men jag har bara de få dåliga amatörfoton som togs när du någon gång smitit i väg och lekt morfar hemma hos mig. Lillasyster hade inga... naturligtvis. Hon hade även krävt av sin mamma G att hon skulle bränna allt, inklusive bröllopskortet, och det hade G sagt till sin dotter att det hade hon gjort.

Men det är inte riktigt, riktigt sant. Där finns en del kort, om bara broder B och jag inte skvallrar för lillasyster . G kan till och med tänka sig att komma hit med dem och berätta vad hon vet om vår släkt på pappas sida innan det blir försent. Hon menar om farfar och farmor.
Allt sådant som aldrig får nämnas hos lillasyster. Dina föräldrar som du själv hade mycket svårt att tala om. Så nu ska jag snart träffa en av dina gamla fruar, pappa.
Vad tycks?

Jag har tänkt på mina andra syskon hela veckan. Framför allt de två "storasystrar" jag vet att jag har. Men hur långt kommer man med ett årtal och ett förnamn?

G gav mig en idé i dag. Min syster M har samma mamma som jag. Kanske finns hon i mammas personakt? Kanske gör hon det, pappa? Vet dock inte om jag vågar öppna Pandoras ask en gång till?

Jag är så trött hela tiden, och semesterresan står för dörren. Vi har planerat så länge att det verkar ojust att utebli. Då blir det genast dyrare för de andra och lite besvärligare eftersom det brukar vara jag som skaffar logi och terrar alla lokala turistbyråer, eftersom det är jag som kan språk (till husbehov).

Rolf börjar bli gammal nu och man kan aldrig veta hur länge han klara av de här resorna. Det gäller ju inte charter direkt.

Och vad har jag egentligen för skäl? Ingenting har hänt.
Det är inte som när man får ett dödsfall i familjen. För lika osynlig som jag var i ditt liv ,lika frånvarande var du i mitt, i alla fall under dina sista år.

Sitter här med karta och atlas men har vissa koncentrationssvårigheter. Några stopp är givna och bestämda (såsom Budapest, Slovenien med droppstensgrottorna, Venedig och S:t Berhardskenneln i Sweitz) men bästa vägen härifrån och dit samt tillbaka hit?
Varje gång jag pusslar i hop reseplaner ökar min förståelse för charterresenärer. Vuxendagis? Javisst. Men så skönt att bli "daddad" lite i bland. Själv tänker jag peta in Hitlers "Örnnäste" och koncentrationslägret Dachau, när vi nu ändå ska på tekniska museet i Munchen. Minns du alla gånger vi talade om andra världskriget, du och jag?

Jag känner mig säkert piggare bara vi kommer i väg. Jag reser i väg från mina känslor inför din död som jag inte kan hantera riktigt. Det vore enklare att kunna kalla dem för sorg. Enkelt... men inte riktigt sant.

Alltid din Sunny
2008-01-20 @ 01:04:06 Permalink Dagbok Kommentarer (5) Trackback ()

Barry: En livskamrat 13058-20

13058-20



Boken om "Barry Den Store", som blev hjältehund i början av 1800-talet i S:t Bernhards passet mellan Schweiz och Italien drabbade mig som en fysikisk åkomma när jag fyllde 9 år.

Efteråt var inget annat möjligt; jag skulle en gång äga en Barry. Hur det skulle gå till visste jag inte då, men att det skulle hända tvivlade jag aldrig på. Och en bra bit in i det vuxna livet köpte jag min fösta S:t Bernhardstik Lucy. Hon skulle bli mamma åt valpar varav en skulle bli min Barry. Jag ville att han skulle präglas av mig från första gången han öppnade ögonen.

Lucy var en mycket lätt hund att ha att göra med och när Den Käre och jag skulle ta barnen till England och Scottland en månad tog exet no två gärna hand om henne ensam. Men hon slutade äta. Vi trodde det berodde på att familjen åkt bort men efter två veckor grät vi i telefonen på var sin sida av Nordsjön. Bara tvååriga Lucy hade en elak form av lymfcancer och var döende. Där satt vi i Edinburgh och fick inte plats med husvagnen på en båt på de närmaste veckorna. Beslutet var självklart. Hon måsta få somna in genast för att slippa plågor. En jobbig procedur för exet att gå igenom ensam. Den natten sov ingen i husvagnen. Vi höll om varandra och grät.

Nå, vi köpte nästa tik, Nellie. Hon var inte så enkel som Lucy hade varit utan hade ett ojämnt lynne men alla är vi ju olika. Jag väntade otåligt på att hon skulle bli vuxen och började leta efter en bra hanhund åt henne. Då blev hon akut sjuk och fick läggas in på djursjukhus. Man måste bland annat operera bort hennes livmoder.

Inga valpar i sikte, men hon klarade sig. Vi var lyckliga över detta och jag senarelade mina drömmar om Barry.

En St. Bernhardshund lever inte länge. Bara en av tio uppnår tio års ålder. Rasen är för tung och eftersom den blir jättepopulär varje gång Saltkråkan går i repris och det finns få av rasen så avlar man hej vilt på både mentalt och fysiskt sjuka hundar.

Många köper denna jättehund utan att ha en föreställning om vilket utrymme den tar i familjen och då menar jag inte främst det fysiska.

Jag mins som i går den där gröna julen när vi var ute och gick i en skidbacke ute i Tyresö utanför Stockholm och Nellies bakdel plötsligt bara sjönk samman. Hunden såg inte förvånad ut som vi. Hon visste. Hon var nästan nio år men man är ju aldrig beredd.

Nå vi bor ju bra så hon fick en gångramp med matta för att slippa trappor och medicin emot reumatism och kunde leva ett hyfsat liv ett år till. Sedan hade hon för ont i sina leder så vi lät henne somna in. En måndag, minns jag. Alla grät och sade att "inga flera hundar nu - det gör för ont när de dör."

Dagen därpå läste Den Käre i DN: "Ung. S:t Bernhardshanne söker akut ett nytt hem."

Vi var mitt uppe i sorgen, men det ursäktar inte att vi gjorde alla fel man kan göra när man ska köpa hund. Kastade oss i bilen till en adress som visade sig vara tillfällig med ett telefonnummer som stängdes av dagen efter. Tog inga kopior på hans papper som "kommit bort" utan nöjde oss med födelsedata.

Jag visste redan när våra ögon möttes att han var det - en Barry. Han var vår redan samma dag. Han visade sig vara en sönderavlad krake som fick operera frambenet nästan genast. När vi försökte spåra honom bakåt gick det inte. Han hade vandrat ut och in hos så många som blivit avskräckta när han växte och växte och samtidigt kostade så mycket pengar för vård.

Av en ren slump kom min fosterdotter B springande hem med andan i halsen. Hon hade sett Barrys avbild, fast mindre, på bussen och bett om telefonnumret. Det gick till en ung präst som mycket riktigt ägde Barrys tvillingsyster.

Nu fick jag de korrekta uppgifterna om varför alla med hundar ur den kullen försökt stämma kenneln för att de fått avliva sina sjuka hundar. Det var bara våra två kvar. Liksom vi kom att göra, så älskade denna präst sin hund mycket nog att ta de ekonomiska smällarna. Det går inte att försäkra en hund med medfödda defekter. Maria, som den unga prästen hette, skojade om att det varit meningen att Barry skulle komma till mig, eftersom jag var villig att ta honom i befintligt skick.

Han var allt jag drömt om som barn och lite till. Vi hade telepatisk kontakt fast han var den bättre av oss att läsa av motparten. Han var så glad över att till slut få ett eget hem att han vaktade det nitiskt. Han släppte inte in någon okänd ens genom grinden. När första barnbarnet kom följde han henne vaksamt som en skugga när hon var hemma hos oss.

När hans bakdel började sjunka ihop var han bara sju år, men veterinären gav honom högst ett år till.

Den julen hämtade vi lille Bamse. Det var rörande att se Barry leva upp och bli en entusiastisk pappa för den lille. De blev oskiljaktiga redan första natten. Bamse fick sova på Barrys yviga svans och Barry levde upp och kunde med rätt medicinering få nästan tre extra år.

Tyvärr förmådde jag inte ta beslutet i tid. Han drunknade i mina armar av lungödem som kom ganska hastigt efter en lång period av olika infektioner.

Nu är Bamse över nio år. I förra veckan såg jag hur hans bakdel darrade och att han satte sig ner före promenaden. Då dansar han annars vilt skuttande runt oss. Han mötte min blick och vi hade inga problem med att förstå varandra.
Han ska få den bästa vård som finns, men när hans tid är inne ska han få dö med värdighet. En epok går i graven,
han blir min siste St.Bernhardshund eftersom jag i flera år nu inte orkat hålla honom i koppel.

Jag kan inte föreställa mig det livet nu, men det får jag tänka på då. "Man får ta en dag, ett ögonblick i sänder." Hon var klok, Lina Sandell, som skrev den versen. Den innehåller egentligen allt man behöver veta för att klara av livet här på jorden.
2008-01-16 @ 18:28:41 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackback ()

Your beloved hands

You lift the little baby boy high up over your head with your still so strong hands and arms.
He looks at your face and laughing loudly.

You walk slowly up to the window and let the little one have a look at the world outside.

I look at you and try to catch the laughing eyes of the baby.
Your warm beloved hands are still so full of power but I know how soft they are when they handle a child.

Your wonderful dark blue eyes are still that lovely as they was the very first day we met. Though your hair is grey now: It had already turned into the colour of mourning when we lost our first little girl:
Before the mother of this little one even was born.

You keeps looking rather healthy considering the years of sickness and your high age:
If you will get some more mercy time you will be 84 into spring.

I who know you as good as I know myself has seen the sings long before your first stroke.
Small thing like a sudden tiredness after the grandchildren?s visits or the tiredness during a theatre evening.
Even before you get so sick the years took out their tribute.


Those beloved wonderful hands of you!

How much have I and the rest of our family to thank them for?

They have warmed us during cold nights, they cradled new small people throw their first nights here at earth and they always comforted your love ones.

They helped delivered three small wonderworks to us but they also had to berry one of them in a white little coffin.

Day and night they have worked for all of us and still today your hands are marked from labour.

If I asked you to take down the moon I know you would try it.
In fact you hade done more difficult things for us than that.

As I see you smile at the baby I remember another time in another life in another country where a miracle just had taken palace. You carried your first daughter with so much pride and love that I just law quite in my bed watching you two.
This was a moment for your two alone: A time for a father and her daughter.

I always loved your hands.

But the first time they carried me I cant to my sorrow remember.
The year was 1945 and the war was over.
You and your mum was at home in Sweden for visiting your family after 5 difficult years.
And someone in the family had dragged a boring foster baby around.
Could you possible take care of the baby so the older people hade a chance to talk in peace?

I know today that you had a rough time behind:
You was interned in on of the Germany working camp and there you ended up whit the tuberculosis.
At the peace came you was at hospital.
You recovered. The girl you loved didn?t.

But you took care of me and I know today that I was in good hands
Cause I was that foster child.

Since then you have taken care of our children and now you do the best you can for our grandchildren.


Carefully I take your hands in my and kisses them whit all my love.

I feel as if an is could shadow behind me make me remember that soon I and the rest of our family have too manage our live whiteout you and I can not just handle the thought.
2007-12-28 @ 23:36:39 Permalink In English Kommentarer (0) Trackback ()

Jag (Anna) och julen: en återanvänd text

NU
Julafton är en sådan där kluven dag som betyder både glädje och vemod. Nu närmar den sig ännu en gång och jag förväntar mig en stilla lycka. Familjen har växt under året med ytterligare ett barnbarn att älska. Jag känner mig gynnad och rik. Samtidigt går tankarna obönhörligen till tidigare jular. Den första jag minns är den då jag fyllt 14 år och firade min första egna jul
Då när jag fortfarande var Anna.


DÅ

När Anna fick lift på förmiddagen låtsades hon vara på väg hem efter julshopping, och föraren hade snällt släppt av henne en bit utanför samhället. Första anhalten blev ladugården ,Värme fanns det, och sällskap, men risken var ganska stor. Bönder är tidigt i farten årets alla dagar, och att hitta den där Anna sovande i höet smällde nog inte lika högt som Jesusbarnet i stallet, inte ens för de frireligiösa. Hon var smärtsamt medveten om hur lite en sådan som hon var värd.

I sin mörka duffel med huvan kände hon sig relativt varm, så länge hon befann sig i rörelse. I fickan låg hennes stora skatt, som hon redan tre veckor tidigare fått av en skolkamrat i 7:an. Den lilla nyckeln. Kamratens pappa var förman på träfabriken och kamraten hade stulit en nyckel av sin pappa till omklädningsrummet. Ett varmt skönt rum, med både element och toalett, samt tvättvatten. Ett paradis, med andra ord. Det kunde inte riskeras vardagsnätter, men nu under en långhelg skulle det gå att få vila ut där i flera dagar.

Hon fick ett ögonblicks panik. Tänk om det inte var rätt nyckel? Härifrån skulle hon aldrig få lift en julnatt.
Men hon oroade sig i onödan. Dörren gled upp hur lätt som helst och hon stod i en slags farstu.
- Tänd inga lampor, hade kamraten varnat.
- Då kan någon se och tro att det är inbrott.
Som om hon vore så dum. Filten och bagen fick utgöra liggunderlag, duffeln brukade tjäna som täcke. Det varma elementet kändes underbart mot ryggen, och hade inte ficklampsbatteriet varit slut så hade hon kunnat läsa. Toaletten! En snilleblixt slog henne: Den hade kanske inga fönster?
- Gode Gud om du finns så låt denna toalett vara fönsterlös! Och ser man på. Hon drog in sin bag med böckerna och satte sig på golvet bredvid toalettstolen och började gräva efter lektyr. Den enda boken som inte var stulen var hennes konfirmationsbibel, så den kunde hon väldigt bra vid det här laget. Taklampa alldeles själv! Så länge hon orkade läsa! Vilken underbar lyx. Och Anna förlorade sig i böckernas värld och fick på så sätt en varm och mycket lycklig julnatt.

NU
Jag tänker på hur naiv jag varit. Att ha föräldrar är sannerligen ingen garanti för lycka. Några av mina halvsyskon har växt upp hos sina mammor och de hör till dem som farit riktigt illa medan den adopterade systern klarat sig bäst av dem alla. Jag pysslar sig närmare helgen, förbi den 10:e december som varit äldsta dotterns födelsedag och sedan är jag inne på upploppet:
Alla paket ligger inslagna under den gigantiska granen som katter och hundar försöker välta varje år. Den står numera på en pall fast förankrad i tak och väggar. En gång har den börjat brinna och en annan gång hade en av hundarna satt eld på svansen så jag har kapitulerat numera: Det sitter elektriska ljus i granen.


DÅ
Julaftonen då vi rullade av färjan vid Afrikas kust utan dottern hade känts som en kniv i hjärtat men samtidigt var jag lättad att befinna sig på en plats som inte påminde om helgen. Här kunde såren läka i lugn och ro.

En annan jul som jag heller inte firade tillbringades vid fosterfaderns dödsbädd. Han hade ingen annan. Vi hade haft det fint på ett märkligt sätt de där sista månaderna han levde. Jag hade njutit av att äntligen komma honom nära.

NU
Jag känner samma blandade känslor som alltid. Med åren har jag skaffat mig en slags egna rutiner som mynnar ut i det barnen kärleksfullt benämner som "mammas hysteriska jul" och som fått vissa medboende i kollektivet ifrån andra kulturer att rapportera hem hur svenskarna drabbas av vansinne vid juletider.
Men de förundras över andra saker också som jag tar sig till.
En indier trodde fullt och fast att alla lever i polygami i Sverige och några av mina tilltag reser nog ut i världen som vandringshistorier om galna svenskar?

DÅ
Jularna under barnens tidigare år:
Först alla stjärnorna och ljusstakarna i husets många fönster: Sedan alla slingor på balkong och i trädgård som fick mina båda exmän att skämtsamt fråga ifall jag öppnat filial till elverket. Eftersom jag alltid fick med mig barnen så avgick jag med segern. Julen gjordes på mitt sätt.
Varje år växte pakethögen..
Att det ibland var lite obalans när själva emballaget kostat mera än innehållet bekymrar ingen under 12 år. Eller tvärt om som den gången dottern fick ett piano som skulle slås in i spånplattor som paketsidor förklistrade med julpapper medan barnet var i skolan: Dottern var bestämt 7 år då.

- Nu får du väl för helvete ge dig sade Den Käre som ytterst sällan använde svordomar. Men det blev ett mycket fint paket av pianot.

NU

Själv är jag ganska medveten om vad jag håller på med men låter det ha sin gång. Allting som lindrar paniken och ångesten den här tiden på året är välkommet. Livet är just så
Lycka är någonting mycket svårt att beskriva eller skapa. De flesta av mina julhelger har varit mycket fina. Men inte riktigt som de i Sörgården ifall den boken ännu existerar?

Senare jular flimrar förbi min inre syn när jag blundar:
Barnen som växte och alla deras kompisar och den ständigt stora brokiga familjen i kollektivet. Jag hör till de lyckliga som har kärlek, ljus och glädje runt mig.

Men har ibland problem med att förklara ord som utanförskap eller kompensation på ryska eller kinesiska . Däremot upptäcktejag att jag han sjunga julsånger på swahili. Det är nämligen samma sånger som i bardomens bönehus. Jag minns den svenska texten på dem alla.

DÅ
Dottern hade påbörjat sina många långresor och firade julafton i Singapore. Ett collekted call på över en timma räddade min julafton det året men exen insåg inte att detta var värt varenda krona av de 5.000 som teleräkningen ljöd på. Män har ibland lite svårt att se det viktigaste här i livet i tänkte jag förundrad.

NU
De senaste åren har jag dessutom hittat de flesta av mina syskon och fått en bra kontakt på äldre dagar. Men att ta till sig hur de har haft det har varit obegripligt svårt: Att några av dem överlevt sin barndom förundrar mig ofta.
När min favoritsyster försöker förklara om sina lite hysteriska jular och sin julångest ler jag igenkännande: En gång barnhemsunge.

DÅ
På själva julafton föråtta år satt jag med sina både exmän i en bil på väg hem ifrån Södertälje. I mitt knä låg den finaste S:t Bernhardsvalp man kan tänka sig: Han såg ut som en lurvig leksakshund och var bara nio veckor gammal .
Jag hade varit överlycklig.

Och för tre år sedan fick jag hem Den Käre till jul ifrån sjukhuset där läget länge varit kritiskt. Vilken lycka att se honom sitta bland de sina igen.
Att vi tvingats fira
julen efter på sjukhustet gjorde inte så mycket:
På julaftonen var den krisen över.

Nu.
De senaste åren har jag skapat en ny tradition på grund av de milda vintrarna: Jag håller poolen varm och upplyst över julen. Den nyinflyttade killen ifrån Kosovo trodde först att det var en svenska julsed. Att bada naken visste han att man gör i Sverige men så här års? Men gubbarna skakade bara på sina luttrade huvuden:
- Den där Sunny.

Men alla julkvällar när de andra lägger sig att sova så gör jag ett litet bo åt mig i ena soffhörnet under den starka läslampan. Med alla husdjur tätt omkring mig väljer jag njutningsfullt bland högen av olästa böcker som ligger på det lilla bordet. Varje jul landar en ny försvarlig mängd sådana där eftersom det är det enda jag alltid önskar mig. Jag väljer en och börjar läsa och nu är jag fullkomligt lycklig. Vissa saker förändras aldrig.
GOD JUL På ER ALLA
2007-12-24 @ 00:58:13 Permalink Dagbok Kommentarer (1) Trackback ()

Kan en hora få rätt mot en polis i Sverige ?

Varför kan en hora inte få rätt mot en polis i Sverige hur illa de än ser ut för polisen? Är det för att samhället måste skydda en polis till varje pris eller beror det bara på att en hora totalt saknar människovärde i Sverige?
Jag skrev artikeln "En hora och rättvisan" i vintras.
Den gången blev Roshinas pojkvän och hallik friad av en oenig tingsrätt. Nu är saken avgjord i Hovrätten och han blev friad även där.

Så här skrev Aftonbladet i vintras:
"Rosinha Sambo är horan som tagit strid mot polisen. Men ord stod mot ord - därför friade Göteborgs tingsrätt hennes före detta, en 40-årig polis med förflutet i traffickinggruppen.

Enligt vice chefsåklagare Bo Lindgren lät polismannen Rosinha Sambo ta emot sexkunder i hans lägenhet, körde henne till och från kunder - och fick även del i pengarna, i och med att Rosinha betalade hyran.

Nej, han såg aldrig några sexkunder.
Nej, han minns inte resorna.
Och nej, han stod aldrig bakom någon garderob - tror han

Men det är utan tvivel hon som tar hem poäng efter poäng i rättssalen. Frågan är om en hora kan vinna mot en polis.
Även om tingsrätten fann Rosinhas berättelse trovärdig - och polismannens förnekande mindre trovärdigt - räckte det inte för en fällande dom."
(citat slut)

Den förra rättegången var väldigt medial: Kvinnor från så skilda delar av världen som Taiwan och Norge reste hit för att ge sitt stöd. Det skrevs, det fotograferades, debatterades.

Den här gången har det varit helt tyst. Inte en rad någonstans i media. Domen som inte skulle komma förrän nästa vecka kom, i all tysthet, häromdagen och skiljer sig inte ifrån tingsrättens.

Under tiden har vi haft en stor kopplerirättegång i Göteborg och här har de fällande domarna stått som spön i backen. De har lyckats få lagfört hela 20 stycken kunder som en ren bonus.

En kvinna är nu dömd på följande underlag eligt TT:

" -En 55-årig kvinna misstänks för koppleri sedan hon upplåtit en del av en fastighet i centrala Göteborg åt prostituerade och deras kunder.
Verksamheten ska ha pågått under de senaste månaderna.

- Kvinnan har haft tillgång till den här fastigheten. Hon har upplåtit den till andra som har köpt och sålt sex där. Vi menar att hon har vetat om och främjat detta, säger kammaråklagaren Bengt-Olof Berggren till TT."
(Citat slut)

"Haft tillgång till och upplåtit" - man har alltså inte kunnat bevisa att kvinna hyrt ut eller tagit emot pengar för lägenheten. Att upplåta räcker, det är att främja prostitution. Och det har pågått i flera månader.

Men Rosinha har bott i sin pojkvän och halliks lägenhet i flera år. Hon har betalat hyran och andra gemensamma större utgifter och polisen har själv ställt upp på en betald trekant med en kund samt suttit gömd i lägenheten och tittat på.

Att han varit ovetande om Rosinhas yrke är helt enkelt omöjligt då han mötte henne i sitt arbete med trafficking och prostitution. Själv har jag aldrig trott att en hora skulle ha en chans emot en polis hur illa det än ser ut, men jag funderar lite över vilket som är huvudorsaken till denna tingens ordning. Är det viktigast att skydda en polis till varje pris eller beror det bara på att en hora totalt saknar människovärde i Sverige? I andra länder där det får finnas föreningar för de prostituerade brukar dessa även kunna ställa upp med juridisk hjälp.

Hade detta hänt i Tyskland eller Holland hade polisen garanterat blivit fälld. Både Hydra och den Röda tråden har medlemmar inom social och sjukvård. Redan en sönderslagen hora som kommer in på sjukhus får hjälp att anmäla.

Hade Rosinha sluppit dessa långa år av misshandel och utsugning om vi fått lov att bilda en stödförening även i Sverige? Jag vet inte men tycker att nu måste vi börja ställa frågan: Tycker vi att vi behandlar "dessa våra minsta " anständigt?

Jag tycker att denna fråga är aå viktig att jag lagt ut min text på båda mina bloggar.
2007-12-03 @ 01:19:14 Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackback ()

Där man bränner böcker...

Jag skev dena artikel för några år sedan efter att ha läst Kerstin Wiegl i Aftonbladet förklara varför hon numera inte kunde läsa denne mannens böcker.
De tycktes henne plötsligt så smutsiga o klibbiga.Somom de smetade ner läsaren.

I samband med den kloka o modiga Isabellas artiklar på sin blogg (http://sensuellqkonsult.wordpress.com/) så lägger jag ut denna artikel här: Ämnet kommer att vara det samma i några tusen år till? Eller?


Där man bränner böcker...
Det började med att vår nobelpristagare i litteratur visade sig vara en horbock! V.S. Naipaul, lyckligt ovetande om den svenska dubbelmoralen i dylika frågor berättade öppet att han uppskattade de prostituerade som han köpt sexuella tjänster av!

"Ett segt och kletigt filter ligger över de texter jag högst eventuellt kommer att läsa av V.S. Naipaul", skriver Kerstin Wiegl i Aftonbladet.
Och fortsätter:
Jag trodde att en författare är sina ord?

Ack ja.
Jag hade inte läst mannen i fråga, men slogs nu över hur många solkiga, kletiga texter som jag aningslöst låtit besudla mitt omdöme och min moral. Duktiga Kerstin!
Hennes klara tankar lämnade mig ingen ro så till slut tog jag tag i saken.
Hennes ord har givit mig den moraliska puffen jag saknat när jag nu skulle gripa mig verket an och rensa ut lite klet och kladd i mina överfulla bokhyllor.

Steget tycks emellertid så stort och mitt omdöme är nog inte lika säkert som Kerstins, så jag ber Dottern om hjälp.
Ifall några pinsamma slipprigheter slinker förbi min avtrubbade blick så räknar jag med att hennes unga, oförvillade omdömme ska leda mig rätt.

Biblioteket är omfattande, så var ska vi börja?

"Med det uppenbara" säger Dottern.

"Uppenbara ja!"
Raskt rakar hon ner Lady Chatterly, Lolita, Millers Sexus och Den röda rubinen i svampkorgen som jag hämtat i källaren.

(Hon råkar stå framför romanhyllan. Finare benämning: Skönlitteratur!)

Oscar Wilde och Goethes Faust åker direkt (att sälja sig till den herrn).
Zolas Nana går samma väg, och en novellsamling av Guy de Maupassant följer med.
"Varför Maupassant?"
"Men mamma! Fettpärlan!"

Visst ja. Den glada hjälpsamma horan som ställde upp för de hungriga borgarna. Den är knappast PK i dag.
Härifrån till Evigheten har varit i min ägo i hur många år som helst, men jag minns vilken fin skildring av horan Lorene den innehåller och kastar den i korgen.
Dottern kastar Borta med Vinden efter.
"Inte den", protesterar jag.
"Den innehåller väl ingenting om horor?"

Dottern tittar strängt på mig när hon svarar:
"Minns du inte att Rhett sponsrade Belles horhus?
Dessutom är den rasistisk, och det klibbar det med."
"Du menar att vi ska ta bort de rasistiska också?"
"Sexism eller rasism. Stanken är densamma."
Och det har hon ju rätt i

Det blir bara så mycket jobbigare. Jag sänder ner Dottern i källaren efter tvättkorgarna, båda två, för de kommer att behövas.
Karen Blixens afrikanska farm är den första som åker, men vid närmare eftertanke så har jag en uppsjö författare som givit ut sina böcker långt innan Sverige blev PK i alla lägen, så den första tvättkorgen blir alltför snart full.

Så kommer vi till favoriterna.
Strindberg både köpte horor, ägnade sig åt hustrumisshandel och lämnde bort sitt första barn med Siri von Essen till en änglamakerska, så där finns ingen tvekan.

När jag tar i böckerna för att kasta dem tycker jag att de känns lite kladdiga.
Lite solkiga... sådär?
Jag hade nog trott att det var vinfläckar eller kattpiss, men nu blev jag osäker. Jag smyger generat ner Kungsgatan av Ivar Lo bakom dotterns rygg.

Simenon har ju själv skrivit att han beräknar att han genom åren köpt sexuella tjänster av 10.000 horor, så även om jag tror att han på mäns vis kanske överdriver lite så är han ändå ett solklart fall.

Hemingway blir den näste.
"Alkis var han med!" fnyser Dottern när jag sneglar långt efter Klockan klämtar för dig.
"Du kanske kan behålla Den gamle och havet", säger hon tveksamt när hon ser mina ledsna blickar. "Den handlar ju om en så gammal man, som dessutom bara tänker på den där fisken han ska fånga."

Jag vacklar men tänker på Kerstin Weigls klockrena föredöme:
Här ska all smuts bort! Rent hus ska jag göra. I fortsättningen ska mitt hembibliotek enbart innehålla uppbyggliga strikt politiskt korrekta författare.

Jag måste ju tänka på att vara rätt sorts förebild för de yngre. Unga kvinnor och små flickor behöver bra kvinnoförebilder, inte sant?

Böcker skrivna av kvinnor med osedlig vandel blir nästa objekt.
Steffens Isabells Atelje åker ut tillsammans med Kärlek i Europa och Chans (Birgitta Stenberg) och Katrin och Rättvisan (Hanna Olsson)

"Men Hanna lever väl ett anständigt liv"
vågar jag mig på att inflika.
Dottern tittar ännu strängare på mig.
"Men vilket osmakligt ämne, mamma. Du får inte ta hänsyn till de författare du råkar tycka bäst om. Där är du förmodligen ännu mera moraliskt förblindad."

Och så är det nog. Det skulle Kerstin vara den första att varna mig för. Det är jag säker på.

Biografierna.
Här finns det mycket som måste bort, och nu måste jag hämta upp den tredje tvättkorgen, för Dottern har just upptäckt ett gammalt exemplar av Min Kamp av Hitler samt Bullocks En studie i Tyranni, den biografi över mannen som jag själv tycker är den bästa.

"Detta trodde jag inte om dig, mamma" fnyser hon när hon kastar ifrån sig boken som om den hade bränt henne. En gammal nazist! Lika illa som sexism eller rasism, nej, värre!"

Och jag inser med ett visst vemod att nu försvinner hela samlingen av krigsbiografier, för Albert Speers dagböcker från Spandau eller Marie Quislings intressanta skildring av sin man Vidkun, landsförädaren, är ju inte ett dugg PK.

Men sedan åker Lanterna Magica samma väg och jag stoppar Dottern genom att lägga min hand över hennes.
"Bergman?"
"Du vet ju att han var nazist han med", säger dottern.
"Tror du den där Kerstin skulle överse med någonting sådant?"

Naturlitvis inte.
Kerstin är en kvinna som står upp för sina ideal och aktar sig för nedsmutsning. Jag tar frivilligt ut Hamsuns alla underbara böcker och hivar dem efter Bergman.
Sven Hedins alster följer med av fartvinden. Nazist som nazism.

Framför lyrikhyllan håller jag ett ögonblick i Frödings samlade dikter.
Jag älskar dem. Han är tyvärr klockren.

"Jag köpte mig kärlek för pengar, för mig fanns ej annan att få!"
Suck!

"Allt detta vänsterflumm från 70 talet! Fri kärlek. Peace och flower power. Ut med skiten!"

Dottern har hunnit fram till debatthyllan.
Innan jag hinner säga någonting griper hon tag i mitt sällsynta exemplar av Stig Danielssons Ömhetens Kaniner.
Den fantastiska boken med teckningarna konstnären gjort medan han levde med de gatuprostituerade.
Nej, den vill jag ha kvar.
Stig har lämnat så fina minnen efter sig.

Jag tar undan den, men får dåligt samvete när jag tänker på Kerstins klara, oförvillade blick. Hur mycket smuts står inte den här boken för?
Det måste vara en av dem som är kletiga både utanpå och innuti, så kärleksfullt som konstnären skildrat de udda flickorna på pensionatet med sin lilla kärlekskanin.

Kanske kunde man bläddra med tunna plasthandskar?

Men var skulle det sluta? Jag förhärdar mig och lägger den älskade boken överst i den sista korgen, som nu är alldeles full.

Det är ganska glest på bokhyllorna men Astrid Lindgrens böcker står kvar. Tills Dottern höjer blicken och får syn på dem.
"Pippi", säger hon undervisande. "Pippi står för den råa kapitalismen.
En kappsäck full med pengar, va? Är det ett bra budskap till dina barnbarn?
Och Kling och Klang? Vill du att Happy ska växa upp med en sådan enfaldig syn på polisen och dess roll?"

Hon väntar inte på svar utan kastar ner dem i en papperskasse.
Det svider.
Kerstin, Kerstin.
Var det så här för dig med? Kändes det lika svårt?

Bibeln och Koranen står nu nästan ensamma kvar i hyllan, men då gör jag processen kort:
"Här propageras för massmord, heliga krig och etniska utrensningar!
Låt oss inte lämna den här skiten kvar!"

Kerstin skulle ha varit nöjd med mig.

Senare satt vi i köket och drack kaffe och funderade på vad vi skulle använda de tomma bokhyllorna till.
Det var Dottern som kom med iden.
"Mjölkkartonger. Vi ska sätta upp mjölkartonger!"
"Mjölkkartonger?"

Min röst måste ha röjt min förvåning, för när hon svarar mig är hennes röst tålig och pedagogisk.
"Texten" säger hon, "texten på mjölkpaketen är ofta skriven av en okänd.
Ibland till och med av barn.
De handlar aldrig om något snuskigt, och inte ens den där Kerstin kan ju veta vad de som skriver har på sitt samvete."

Så nu samlar vi på tomma mjölkpaket, Dottern och jag, och jag sänder tacksamma tankar till Kerstin, som med sina kloka ord öppnade våra ögon.

Det är ju både vanebildande och osunt att läsa böcker av kreti och pleti. Det minsta man kan begära är att alla skribenter konsumenttestas.

I väntan på det:
Det står riktigt roliga saker på en del mjölkpaket.

"Hur var slutet på det där citatet?" undrar Dottern. "Där man bränner böcker...
"...bränner man snart människor, ska det vara" svarar jag lite tankspritt.
2007-11-13 @ 03:04:04 Permalink Allmänt Kommentarer (5) Trackback ()

Det handlar om tro

-Måste du nödvändigt åka genom halva Sverige för det här?
Makens fråga tycktes relevant.När allt kom omkring så finnns det kyrkor i de flesta svenska städer,betydligt närmare norska gränsen än den som vi var på väg till.Jag log för mig själv.Detta var mellan två personer.....mig och Åke. Jag kunde inte begära att maken skulle förstå.
-Han kanske inte ens finns kvar? Präster flyttar runt hela tiden,det vet du väl?

Jag log igen.Fortfarande hade jag kontakt med den lille pojken som hjälpt mig så många gånger i yngre år..Jag visste att Åke fanns kvar.

Den gamla folkan tuffade på men vi hade ingen brådska,för maken hade tagit ut en veckas semester i samband med giftemålet.Att kalla detta för brölloppsresa vore dock fel,för jag behövde avsluta en del av mitt svenska liv nu innan vi blev en familj.

När vi närmade oss barndommens trakter fick jag visa vägen.Jag hade planlagt att vi skulle tälta på den lilla undangömda badstranden,som bara traktens barn kände till.Eftersom det inte gick att bada ännu,så skulle vi få vara i fred där.

Så kom då morgonen,och tiden var inne. Jag ansåg att säkrast träffade man en präst under pastorsexpeiditionens öppettider,så jag bad att bli avsatt precis framför prästgårdstrappan.

-Detta går fort,sade jag till maken.Stick ner till samhället och handla allt vi behöver under tiden,så kan du plocka upp mig efteråt.?

När bilen försvunnit, blev jag stående utanför den vackra gamla prästgården i tankar.Mindes mitt sista besök här,och hur förkrossad jag varit då.
Åren som gått tycktes nu väldigt korta,och jag såg i tankarna hela vår lilla konfirmationsgrupp framför mig. Varje söndag efter gudstjänsten brukade vi samlas precis här, i väntan på att prästen blivit av med de sista kyrkkaffetanterna.

Vi hade kyrkoplikt,och måste dessutom skriva referat om dagens text.
Det där sista bekymrade inte mig: Det var nämligen jag som skrivit texterna till prediknigarna hela vintern.

Vi hade ju prästen som kristendomslärare,och rektorn hade visat honom mina uppsatser,som ofta hade bibliska teman.Man tar ju det man känner till när man ska åstakomma en text, och i biblen var jag hemmastadd.

Resultatet hade alltså blivit några enskilda samtal,och en provtext.
Sedan hade det rullat på.Prästen slapp ett tråkigt rutinjobb, ock jag kunde hitta nya infallsvinklar,så att han slapp upprepa sig.Det kunde ju hända att någon mindes fjolårstexten här i Sveriges bibelbälte. Prästen hoppades givervis också på min medverkan i kyrkliga ungdomsföreningen.Där behövdes sådana som jag,tyckte han.
Som tack skulle jag ock Åke,som han ville kallas,ha enskilda samtal om Biblen.Jag var en liten sökare på den tiden,och hade redan avverkat såväl missionsförsamlingens ungdomsgrupp samt Filadelfia.Det var de alternativa åsikterna som fanns till hands.

Redan tidigt lärde jag mig hur meningslöst det var att ställa frågor i min närmaste omgivning.Fostermamman var givetvis djupt religiös,men för okunnig att ifrågasätta någonting som kyrkan eller prästen påstod. Hon hörde till den sortens människor som trodde att allt som stod i tidningen var sanning,eftersom det fanns i tryck!
Att ifrågasätta jungfrufödseln samt att vägra godta att jorden bara var 6000 år gammal var för henne den grövsta formen av hädelse.Jag ville ha svar på så mycket,och nu fick jag chansen att ta upp mina frågor med prästen direkt.Han borde ju veta?

Men det gjorde han inte.Alla frågorna som inte kunde besvaras skulle man strunta i och bara tro blint i stället! Min besvikkelse var enorm,för på den tiden trodde jag att det fanns vissa människor i vuxenvärlden som hade svaren till mina frågor. Ja till de flesta frågor,för den delen.

Jag satt där i kyrkbänken medan vintern övergick till vår,och ju längre tid som passerade utan att någon enda männsika upptäckte att de var mina texter som predikades desto större blev min övertygelse att religion bygger på en gigantisk bluff.

Så slog då frihetens timma.Den stora dagen var inne.Vi tog våra slurkar av det sura nattvadsvinet och tuggade på de torra oblaterna, och aldrig i livet att jag trodde att vi nu drack vår frälsares blod.Utanför kyrkan samlades familjer och fotagrafer runt de lyckliga unga,som nu skulle kassera in mutorna ,presenterna.

Jag gick långsamt ensam
därifrån, för de lånade skorna hade hög klack och skavde illa.Till sist tog jag av dem och fortsatte barfota.

Hit gick jag, och här väntade jag ,sittande i gräset.
En präst är mycket upptagen en sådan här dag,det visste jag ju, och jag skulle ingenstans, bara hem till fosterföräldrarna och packa.De hade lovat att behålla mig till den här dagen var över,men nu var jag på egen hand.

Tillslut: Vårt samtal.
Hans som andades besvikelse för att jag inte blivit ?frälst? och ville ägna mig åt kyrkan.Han som hade haft planer för mig:jag skulle bli diakonissa,tyckte han.
Mina svar.
Att jag efter den här vintern defenitivt inte trodde på någon Gud mera,och ville han var så snäll och skriva ut mig ur kyrkan genast? Hans triumf: Det måste din målsman göra....du är för ung!

Känslan av vanmakt! För ung att veta att jag inte trodde på Gud!

Jag ruskade på mig och jagde iväg gårdagens skuggor,samt ringde på dörren jag ringt på så många gånger som barn.Så stod vi då där igen,ansikte mot ansikte.
-Är det verkligen du?
Han reste sig för att krama om mig,men jag backade.

-Åke...jag har ett ärende.Jag tänker gå ur statskyrkan,så jag vill att du fyller i de rätta blanketterna.

Hans blick hårdnade och jag undrade hur jag en gång kunnat tyckta att den här mannen sett vänlig ut.
-Om jag inte tar fel så är du fortfarande omyndig.Du måste vara...
Jag fyller 19 i höst, men jag har förmyndarens tillstånd.

Och så slängde jag upp mitt vigselbevis och min makes tillstånd på hans skrivbord. Av Åkes min att dömma kunde jag lika gärna slängt upp en död råtta på bordet.
-Ock han är myndig, din make?
-Åke....han har fylllt 40 år,så mera myndig än så blir han inte.

-Du ska gå till din församlingspräst med detta ärendet.

Jag log milt mot honom.
-Du förstår Åke : jag är utlansdsvensk och inte kyrkobokförd i riket.Då kan jag enligt lagen gå till viken församling som helst!
Lätt om hjärtat lämnade jag pastorsexpeditionen bakom mig, och nästan dansade min förmyndare och make till mötes.Jag kände att jag avslutat någonting på rätt sätt, på mina egna villkor.


Myndig blev man den gången vid 21.
2007-10-22 @ 21:08:22 Permalink Dagbok Kommentarer (1) Trackback ()

Om

Mitt profilbilde

Dottern

Sök i denna blogg
Senaste inläggen
Kategorier
Arkiv
Länkar
Böcker
Statistik
RSS 0.91

hits