Vårdens iskalla ögon
Vill du inte ha mig som patient?' 'Nej', säger han kort och fortsätter med sitt. Jag kan inte riktigt tro det som händer. Han föser mig baklänges ut genom dörren. Jag vacklar till, tappar balansen och blir liggande i korridoren..."
Äntligen skulle det bli min tur att gå på ett läkarbesök. Det borde skett för ett halvår sedan, men tiden rinner lätt i väg när man lever i en familj där alla varit sjuka stup i kvarten hela vintern. Jag och den Käre har varit patienter på det privatägda Globen Heart och blivit kallade varje halvår till provtagningar och sådant som EKG och ultraljud på hjärtat för den Käres del. Nu vid nyår gick deras avtal ut, men det betydde i praktiken att man kunde få en remiss från sin vårdcentral dit.
Vårdcentral ja. Vi hade, liksom de andra i huset och på vår gata, länge letat efter en bra vårdcentral som fungerade, vilket tyvärr inte var det lättaste. Vi hade tur och blev rekommenderade till Dalens vårdcentral. Vår husläkare där var den bäste man kan tänka sig: Hela familjen gick till honom och han samlade ihop våra spridda journaler i sitt arkiv.
Själv går jag ju till flera läkare, den psykiater jag gått hos i 35 år skriver ju också ut medicin som måste kollas mot de jag får för artrosen och kärlkrampen, kolesterolen och det andra. Samma sak är det med Rolf; Hans blodförtunnande och de andra medicinerna han fått efter stroken måste gå ihop med de han får från sin astmamottagning. Han medicinerar emot både sin medfödda astma och sin grava KOL.
Jag skulle ha tagit mina prov i höstas men det var vinterkräksjuka, förkylning efter förkylning med svår hosta och vaccination mot svininfluensan så att jag skulle våga mig ut i vårdsvängen och sen komma hem till Rolf. Och barnen hade halsfluss och öroninflammation och det fick vi också. Så det gick ända fram till nyår när jag äntligen kunde beställa tid hos min husläkare. Det visade sig att han avlidit någon vecka innan. Förutom att vi alla sörjde en fin människa som borde haft många år kvar här på jorden så innebar det att vi alla fick byta läkare. Inga problem; Vi hade alla varit hos så många vikarierar och på Dalens vårdcentral fungerar det bra hela tiden. För stora liksom för gamla och för de små. De i personalen är verkligen engagerade och omtänksamma. Men jag och Rolf måste ha samma läkare, för man kan inte förklara för någon hela tiden varför man kanske har svårt att komma och så vidare. Nu har Rolf slutat äta och vi fick en akut tid där en vikarie satte hjulen i rullning och nu inväntar vi operationen.
Så blev det då min tur. Jag har haft mycket värk i vinter. Dels artrosen men också på ett ställe under revbenen där det inte ska värka. Så jag hade en del att ta upp med min nye husläkare; bland annat behövde jag remisser för nya ultraljud på mina halsartärer där den ena är 80 % för tät och den andra 50 %. Det innebär ständig syrebrist och jag har svimmat oftare på sistone, så det är en sak som måste kollas upp. Det får inte bli så mycket tätare om man säger så. Balansen har också varit usel, jag faller hela tiden och slår mig gul och blå. Men jag är ju lycklig nog att ha inbyggda airbags.
Nå, jag ringde alltså på telefontid och bokade en tid. En vikarie skötte detta telefonsamtal men det är inget konstigt. Det gör de ofta. Jag ordnade för Rolf och jag tog mig dit. Lite rädd är man ju, sedan mina två systrar drabbats av cancer har jag väl blivit lite rädd när värken i magen sätter in. Jag var ensam i väntrummet och klockan blev tre, den blev både fem och tio minuter över och drog sig emot kvart över. Jag brydde mig inte särskilt mycket; Jag skulle ju bara hem efteråt.
Så kommer där ut en man med iskalla ögon och smala läppar som inte såg ut att någonsin kunna le och säger mitt namn och pekar på en dörr. Magkänslan säger mig att inte gå med denne man någonstans, men förnuftet säger till mig att inte vara löjlig. Jag ska ju inte gifta mig med honom. Jag rullar in min rullator och tar plats i en stol och tänkte just presentera mig när han korthugget säger: "Vilka recept vill du ha utskrivna då?" Jag tittar på honom men han viker undan med blicken. Jag försöker stäcka fram handen och hälsa och säger "Det är du som är min nye husläkare." Inget svar. Jag tar sats igen: "Jo, jag vet inte om du har den medicinska bakgrunden klar för dig eller om..." Jag tänkte fortsätta med att säga att jag hade med mig en ny medicinlista för säkerhets skull men han tystar mig med en ilsken blick. "Vilka recept?" Jag försöker förklara att jag beställt en läkarundersökning och inte behöver några recept men han avbryter igen. "Jag har inte tid med det där: Jag har egna patienter att ta hand om." Jag blev helt paff. "Men jag har ju en inbokad och betald tid här hos dig nu." "Den har jag inte bokat", snäser mannen som är min nye husläkare. Så börjar han demonstrativt läsa i några papper han har på bordet. Jag är osynlig. Jag sitter chockad tyst ett tag och tänker på allt som ska klaffa för mig för att jag ens ska kunna komma till en läkare. Någon hos Rolf, färdtjänst, och så nu detta.
Till sist säger jag: "Vill du inte ha mig här inne eller som patient?" "Nej", säger ha kort och fortsätter med sitt. Jag kan inte riktigt tro det som händer. "Ja, men jag måste ha mina remisser och en undersökning." Han reser sig och jag blir rädd, reser mig också och försöker backa rullatorn. Han föser mig baklänges ut genom dörren vilket är jobbigt med tanke på min balans. "Men jag har ju betalat i kassan?" "Tala med dem. Du kan ju alltid ta en taxi till akuten", snäser han och smäller igen dörren. Jag vacklar till, tappar balansen och blir liggande i korridoren en bra stund innan jag lyckats ta mig upp.
Jag rullar ut till kassan men där bryter jag ihop. Ett av mina syndrom är ju svår panikångest och nu kommer ett anfall så att jag börjar skaka i hela kroppen och gråta högt. Det utlöser ett kärlkrampsanfall och jag får inte tag i sprayen i väskan. Några sköterskor kommer till min hjälp och tar med mig in i ett angränsade rum där jag får spraya min nitrospray och får vatten att dricka. Sköterskan är jätterar och vill först inte tro mig men efter att ha hört efter med läkaren kommer hon in. "Han sade att han hade en dålig dag och att något gick snett." Jag kan inte resa mig ännu och undrar hur jag ska kunna ta mig därifrån. Sköterskan tröstar och ser till att kassan betalat tillbaka mina pengar. För färdtjänst och den slant flickan som sitter hos Rolf ska ha får jag inga pengar. Och jag har fortfarande akut värk. Och min oro för vad den betyder är också kvar. Jag sitter där med mitt vatten och känner mig absolut, totalt värdelös. En sopa som man inte ens kan ta i hand.
Jag vet att jag inte kan ta mig hem: Jag åkte färdtjänst som gått tillbaka för länge sedan och jag har inte i mitt chockade tillstånd tänkt på att jag kan be om hjälp med att ringa en taxi. Men den snälla sköterskan kommer fram med listan på läkare och ger mig ett nytt namn. "Han är väldigt bra", säger hon. Så går hon ut och kollar mina journaler. Hade mannen med de iskalla ögonen bara öppnat sin dator hade han hittat alltihopa om mig där. Alla papper och medicinlistor var prydligt inlagda av min avlidne husläkare.
Jag börjar gå de långa korridorerna mot utgången då min man nummer två kommer gående. Han har blivit orolig när timmarna gått och jag inte återvänt, för han visste ju hur dålig jag var på grund av allt detta med Rolf. Jag har aldrig blivit så glad i hela mitt liv och sjönk ihop i hans armar. Han hjälpte mig ut i vestibulen, parkerade mig där, hämtade bilen och tog mig äntligen hem. Där bröt jag ihop igen så jag fick ringa den psykjour jag tillhör och prata med den psykolog som var i tjänst och det hjälpte en del.
Så smet jag ner i tvättstugan och bara kröp upp på dotterns tvätthög och grät. Vi bor trångt och varje gång det varit en kris har jag använt tvättstugan att gråta ut i.
Jag minns den där förfärliga dagen för åtta år sedan då Rolf låg i koma och barnen sänt hem mig för att sova så att vi skulle kunna byta av varandra. Jag kröp ihop i tvättstugan och ylade som ett djur. Efter att dottern har utökat sin familj med tre småttingar kan jag alltid lita på ett stort mjukt tvättberg att ligga i och gråta: Gud signe den flickan.
Det har gått över ett dygn och jag börjar landa. Om denne läkare absolut inte ville ha mig som patient; Varför listade han då mig och Rolf? Om han hade dubbelbokat: Varför ringde han då inte återbud? Och hur kan man behandla en människa (vem som helst) som en hög skit? I synnerhet som han hade haft tid att kolla upp mina journaler och borde ha sett att jag medicinerade mot grava ångestproblem och svår panikångest sedan över 40 år tillbaka? Borde han åtminstone inte ringt på någon som hjälpt mig ut så jag sluppit krypa omkring på golvet? Han kunde ju inte veta hur dålig balans jag har, men man brukar väl ha någon form av balansbesvär när man går med rullator? Det borde inte behövas några studier i medicin för att koppla ihop detta. Jag borde ha följt min magkänsla och inte följt med denne man någonstans. Hade han haft normala känslor av anständighet borde han kommit ut i det rum där jag satt och grät och bett om ursäkt.
Psykologen föreslog en anmälan men har jag kraft över till sådana människor som han, när jag själv är så dålig och Roffes operation närmar sig? Är en sådan människa värd det? Kanske man borde tänka på alla andra som kan råka lika lilla ut? Idag slog det mig plötsligt: När jag fick en akut tid med Rolf för kanske sex veckor sedan hade denne man en vikarie. En varm och rar läkare som kom på att felet kanske låg någonstans i tänderna, och som hjälpte oss att trycka på om det skulle behövas. Men vår tandläkare är underbar och ansvarsfull så han tog ju Rolf samma dag och har sedan vakat som en hök över remissens vandring mellan Södersjukhuset och Karolinska och tillbaka igen. Tanken slog mig: Tänk om Rolf hade råkat ut för den här mannen? Om någon föser undan Rolf och han ramlar så bryter han ju lårbenshalsen, och hur skulle en sådan föraktfull människa ha tilltalat någon som lider av afasi?
Tack gode Gud att han hade en vikarie den gången.
Äntligen skulle det bli min tur att gå på ett läkarbesök. Det borde skett för ett halvår sedan, men tiden rinner lätt i väg när man lever i en familj där alla varit sjuka stup i kvarten hela vintern. Jag och den Käre har varit patienter på det privatägda Globen Heart och blivit kallade varje halvår till provtagningar och sådant som EKG och ultraljud på hjärtat för den Käres del. Nu vid nyår gick deras avtal ut, men det betydde i praktiken att man kunde få en remiss från sin vårdcentral dit.
Vårdcentral ja. Vi hade, liksom de andra i huset och på vår gata, länge letat efter en bra vårdcentral som fungerade, vilket tyvärr inte var det lättaste. Vi hade tur och blev rekommenderade till Dalens vårdcentral. Vår husläkare där var den bäste man kan tänka sig: Hela familjen gick till honom och han samlade ihop våra spridda journaler i sitt arkiv.
Själv går jag ju till flera läkare, den psykiater jag gått hos i 35 år skriver ju också ut medicin som måste kollas mot de jag får för artrosen och kärlkrampen, kolesterolen och det andra. Samma sak är det med Rolf; Hans blodförtunnande och de andra medicinerna han fått efter stroken måste gå ihop med de han får från sin astmamottagning. Han medicinerar emot både sin medfödda astma och sin grava KOL.
Jag skulle ha tagit mina prov i höstas men det var vinterkräksjuka, förkylning efter förkylning med svår hosta och vaccination mot svininfluensan så att jag skulle våga mig ut i vårdsvängen och sen komma hem till Rolf. Och barnen hade halsfluss och öroninflammation och det fick vi också. Så det gick ända fram till nyår när jag äntligen kunde beställa tid hos min husläkare. Det visade sig att han avlidit någon vecka innan. Förutom att vi alla sörjde en fin människa som borde haft många år kvar här på jorden så innebar det att vi alla fick byta läkare. Inga problem; Vi hade alla varit hos så många vikarierar och på Dalens vårdcentral fungerar det bra hela tiden. För stora liksom för gamla och för de små. De i personalen är verkligen engagerade och omtänksamma. Men jag och Rolf måste ha samma läkare, för man kan inte förklara för någon hela tiden varför man kanske har svårt att komma och så vidare. Nu har Rolf slutat äta och vi fick en akut tid där en vikarie satte hjulen i rullning och nu inväntar vi operationen.
Så blev det då min tur. Jag har haft mycket värk i vinter. Dels artrosen men också på ett ställe under revbenen där det inte ska värka. Så jag hade en del att ta upp med min nye husläkare; bland annat behövde jag remisser för nya ultraljud på mina halsartärer där den ena är 80 % för tät och den andra 50 %. Det innebär ständig syrebrist och jag har svimmat oftare på sistone, så det är en sak som måste kollas upp. Det får inte bli så mycket tätare om man säger så. Balansen har också varit usel, jag faller hela tiden och slår mig gul och blå. Men jag är ju lycklig nog att ha inbyggda airbags.
Nå, jag ringde alltså på telefontid och bokade en tid. En vikarie skötte detta telefonsamtal men det är inget konstigt. Det gör de ofta. Jag ordnade för Rolf och jag tog mig dit. Lite rädd är man ju, sedan mina två systrar drabbats av cancer har jag väl blivit lite rädd när värken i magen sätter in. Jag var ensam i väntrummet och klockan blev tre, den blev både fem och tio minuter över och drog sig emot kvart över. Jag brydde mig inte särskilt mycket; Jag skulle ju bara hem efteråt.
Så kommer där ut en man med iskalla ögon och smala läppar som inte såg ut att någonsin kunna le och säger mitt namn och pekar på en dörr. Magkänslan säger mig att inte gå med denne man någonstans, men förnuftet säger till mig att inte vara löjlig. Jag ska ju inte gifta mig med honom. Jag rullar in min rullator och tar plats i en stol och tänkte just presentera mig när han korthugget säger: "Vilka recept vill du ha utskrivna då?" Jag tittar på honom men han viker undan med blicken. Jag försöker stäcka fram handen och hälsa och säger "Det är du som är min nye husläkare." Inget svar. Jag tar sats igen: "Jo, jag vet inte om du har den medicinska bakgrunden klar för dig eller om..." Jag tänkte fortsätta med att säga att jag hade med mig en ny medicinlista för säkerhets skull men han tystar mig med en ilsken blick. "Vilka recept?" Jag försöker förklara att jag beställt en läkarundersökning och inte behöver några recept men han avbryter igen. "Jag har inte tid med det där: Jag har egna patienter att ta hand om." Jag blev helt paff. "Men jag har ju en inbokad och betald tid här hos dig nu." "Den har jag inte bokat", snäser mannen som är min nye husläkare. Så börjar han demonstrativt läsa i några papper han har på bordet. Jag är osynlig. Jag sitter chockad tyst ett tag och tänker på allt som ska klaffa för mig för att jag ens ska kunna komma till en läkare. Någon hos Rolf, färdtjänst, och så nu detta.
Till sist säger jag: "Vill du inte ha mig här inne eller som patient?" "Nej", säger ha kort och fortsätter med sitt. Jag kan inte riktigt tro det som händer. "Ja, men jag måste ha mina remisser och en undersökning." Han reser sig och jag blir rädd, reser mig också och försöker backa rullatorn. Han föser mig baklänges ut genom dörren vilket är jobbigt med tanke på min balans. "Men jag har ju betalat i kassan?" "Tala med dem. Du kan ju alltid ta en taxi till akuten", snäser han och smäller igen dörren. Jag vacklar till, tappar balansen och blir liggande i korridoren en bra stund innan jag lyckats ta mig upp.
Jag rullar ut till kassan men där bryter jag ihop. Ett av mina syndrom är ju svår panikångest och nu kommer ett anfall så att jag börjar skaka i hela kroppen och gråta högt. Det utlöser ett kärlkrampsanfall och jag får inte tag i sprayen i väskan. Några sköterskor kommer till min hjälp och tar med mig in i ett angränsade rum där jag får spraya min nitrospray och får vatten att dricka. Sköterskan är jätterar och vill först inte tro mig men efter att ha hört efter med läkaren kommer hon in. "Han sade att han hade en dålig dag och att något gick snett." Jag kan inte resa mig ännu och undrar hur jag ska kunna ta mig därifrån. Sköterskan tröstar och ser till att kassan betalat tillbaka mina pengar. För färdtjänst och den slant flickan som sitter hos Rolf ska ha får jag inga pengar. Och jag har fortfarande akut värk. Och min oro för vad den betyder är också kvar. Jag sitter där med mitt vatten och känner mig absolut, totalt värdelös. En sopa som man inte ens kan ta i hand.
Jag vet att jag inte kan ta mig hem: Jag åkte färdtjänst som gått tillbaka för länge sedan och jag har inte i mitt chockade tillstånd tänkt på att jag kan be om hjälp med att ringa en taxi. Men den snälla sköterskan kommer fram med listan på läkare och ger mig ett nytt namn. "Han är väldigt bra", säger hon. Så går hon ut och kollar mina journaler. Hade mannen med de iskalla ögonen bara öppnat sin dator hade han hittat alltihopa om mig där. Alla papper och medicinlistor var prydligt inlagda av min avlidne husläkare.
Jag börjar gå de långa korridorerna mot utgången då min man nummer två kommer gående. Han har blivit orolig när timmarna gått och jag inte återvänt, för han visste ju hur dålig jag var på grund av allt detta med Rolf. Jag har aldrig blivit så glad i hela mitt liv och sjönk ihop i hans armar. Han hjälpte mig ut i vestibulen, parkerade mig där, hämtade bilen och tog mig äntligen hem. Där bröt jag ihop igen så jag fick ringa den psykjour jag tillhör och prata med den psykolog som var i tjänst och det hjälpte en del.
Så smet jag ner i tvättstugan och bara kröp upp på dotterns tvätthög och grät. Vi bor trångt och varje gång det varit en kris har jag använt tvättstugan att gråta ut i.
Jag minns den där förfärliga dagen för åtta år sedan då Rolf låg i koma och barnen sänt hem mig för att sova så att vi skulle kunna byta av varandra. Jag kröp ihop i tvättstugan och ylade som ett djur. Efter att dottern har utökat sin familj med tre småttingar kan jag alltid lita på ett stort mjukt tvättberg att ligga i och gråta: Gud signe den flickan.
Det har gått över ett dygn och jag börjar landa. Om denne läkare absolut inte ville ha mig som patient; Varför listade han då mig och Rolf? Om han hade dubbelbokat: Varför ringde han då inte återbud? Och hur kan man behandla en människa (vem som helst) som en hög skit? I synnerhet som han hade haft tid att kolla upp mina journaler och borde ha sett att jag medicinerade mot grava ångestproblem och svår panikångest sedan över 40 år tillbaka? Borde han åtminstone inte ringt på någon som hjälpt mig ut så jag sluppit krypa omkring på golvet? Han kunde ju inte veta hur dålig balans jag har, men man brukar väl ha någon form av balansbesvär när man går med rullator? Det borde inte behövas några studier i medicin för att koppla ihop detta. Jag borde ha följt min magkänsla och inte följt med denne man någonstans. Hade han haft normala känslor av anständighet borde han kommit ut i det rum där jag satt och grät och bett om ursäkt.
Psykologen föreslog en anmälan men har jag kraft över till sådana människor som han, när jag själv är så dålig och Roffes operation närmar sig? Är en sådan människa värd det? Kanske man borde tänka på alla andra som kan råka lika lilla ut? Idag slog det mig plötsligt: När jag fick en akut tid med Rolf för kanske sex veckor sedan hade denne man en vikarie. En varm och rar läkare som kom på att felet kanske låg någonstans i tänderna, och som hjälpte oss att trycka på om det skulle behövas. Men vår tandläkare är underbar och ansvarsfull så han tog ju Rolf samma dag och har sedan vakat som en hök över remissens vandring mellan Södersjukhuset och Karolinska och tillbaka igen. Tanken slog mig: Tänk om Rolf hade råkat ut för den här mannen? Om någon föser undan Rolf och han ramlar så bryter han ju lårbenshalsen, och hur skulle en sådan föraktfull människa ha tilltalat någon som lider av afasi?
Tack gode Gud att han hade en vikarie den gången.
Yllemössorna väntar på mig
Det kunde varit värre: Jag kunde varit utan badmöjligheter halva året.
Det kunde varit bättre oxå: Jag kunde ha bott i ett varmare land.
Men att missa den nordiska våren:
De första snödropparna och de tidiga Irisen emellan de gula vintergäcken..
Det kunde varit bättre oxå: Jag kunde ha bott i ett varmare land.
Men att missa den nordiska våren:
De första snödropparna och de tidiga Irisen emellan de gula vintergäcken..
Inte numera
Jag tänker inte på dig ofta längre.Jag drömmer inte om dig heller.
Inte numera.
När jag ligger och simmar ensam i poolen på sena kvällen tycker jag mig ibland skymta en skugga i ögonvrån, men det är aldrig någonting ,och absolut inte du.
Det händer ännu att jag för långa inre dialoger med dig just när jag simmar: Då är jag så skönt avskild ifrån resten av världen.
Det sista året, när jag hade två stora hundar att hålla reda på ,brukade du följa med mig på rundan.
Ute kunde vi prata fritt eller i varje fall ostört.
Jag argumenterar med dig i tankarna om hur nödvändig vår brytning varit.
Hur kan jag ens ifrågasätta den nödvändiga amputationen?
Det gällde ju att överleva.
Du har haft flera
födelsedagar
sedan vår brytning ,och du skulle skratta ifall du kunde ana hur svårt det har varit att avstå ifrån att sända dig ett snällt brev med en slant i. Det är bara jag som känner till när du fyller år .Det stod i papperen som jag läste innan jag blev din övervakare.
Men jag har inte råd att följa impulser när det gäller dig
Inte numera.
Jag vet naturligtvis att jag gjorde det enda rätta till sist, men jag borde inte väntat så länge men beslutet. Konsekvenserna av min beslutsångest fick betalas av de oskyldiga. De som redan tidigt sagt ifrån att detta går käpprakt åt helvete.
Redan utredaren ifrån polisen som var här och hävde plomberingen av ditt rum varnade mig för att engagera mig .En massa ord som inget betydde då rann som en ström från hans mun .Empatistörd, psykopat, hänsynslös , enstörig, farlig!
Farlig!
Vid det ordet avbröt jag den snälle polisen och påpekade att jag inte drev någon bank som kan rånas och således inte skräms av din farlighet. Han såg ett ögonblick på mig ,och jag märkte till min förvåning att han såg uppriktigt ledsen ut.
Jag trodde att han tänkte på dig.
Det tror jag inte längre.
Inte numera.
De första åren hade du inga permissioner, så vår kontakt skedde via brev. Det är mycket en fånge behöver hjälp med här ute, ifall han helt saknar anhöriga och vänner. Enkla besök på posten och på biblioteket blev en livlina utåt, tillsammans med de långa , allt förtroligare brev vi sände varandra 2 gånger varje vecka. Jag tyckte det var bra att vi lärde känna varandra så gott det gick nu när jag hade beslutat att ställa upp på dig. Eftersom jag hade gästrum skulle du kunna få permissioner på 48 tim/gången om du bodde hos mig ,och det var ju en stor fördel. Med övervakarämbetet följde en närmast symbolisk ersättning, som blev en grundplåt till permissionskassan.
Det kom att handla väldigt mycket om dig de där helgerna: Som att ha umgängesrätt men svårare.
Ett barn och man har en viss kontroll. Barnet går att lägga i sin säng, och brukar sällan vara beväpnat med farligare saker än slangbellor och sånt.
Du var petig med maten, med att få lugn och ro (vi skaffade dig öronproppar)
Du lade dig i allt ifrån städningen till Tv tiderna.Hela huset började tassa på tå när du var här. Eftersom din dygnsrytm var omvänd skulle du sova till långt ut på eftermiddagen ,och då ville du ha tyst i hela huset . Förut, när du bott i ett av våra uthyrningsrum, hade vi ingen kontakt på det viset:
De rummen ligger separat. Det gör inte gästrummet.
Det var här
någonstans
som dina konflikter med min familj tog sin början ,och fastän du är borta sedan länge så är de inte över, tro aldrig det.
Att besöka dig i fängelset var svårt Alla höga staket, murar och låsta dörrar .Visiteringen och att få tömma alla fickorna på allt, och få be särskilt om att få behålla en näsduk (jag var så förkyld...trodde de jag skulle kväva dig med näsduken? Eller du mig?)
Men du skulle friges i förtid tack vare bostaden samt arbetet en medintern skaffat dig.
Jag trodde att du tänkte börja om ,nu när du fick en chans .Det hade du inte tänkt dig. Jag var så glad att du höll dig borta från bankerna att jag inte ville se vad alla såg.
Att pengarna du vräkte runt dig inte kom ifrån ditt vanliga kneg. Jag försvarade dig alltid
,till och med när den hygglige gamle rövaren Ari flyttade för att han var rädd för dig!
Ari rädd!
Det borde ha väckt mig rejält , men inte.
När jag insåg att du ägnade dig åt utpressning och bedrägerier kunde jag inte hålla tyst .Jag ringde upp ditt nästa offer och berättade vem du var ,och om dina planer, och nu fick jag se de sidor av dig som de andra redan anat.
Året av fasa och otäcka hot vill jag inte tänka på .Inte heller vad du utsatte mina barn för när du inte kunde komma åt mig på något annat sätt!
De är som tur är vuxna och mycket starka människor.Fel sort att försöka bråka med.
Det skulle du emellertid inte ha gjort .Hade du vetat det minsta om människor i allmänhet och mig i synnerhet ,så skulle du aldrig, aldrig givit dig på barnen!
Din chock när jag inte längre var den där snälla ,dumma lilla tanten utan satte makt bakom mina hot var nästan komisk, ifall det inte hade varit så tragiskt!
Det var så mycket om mig och mina föregående liv du inte visste, och nu blev du rädd......för mig!
Jag hade aldrig anförtrott dig min egen bakgrund, där det förekommer personer som anses betydligt farligare än du.
Och du ska vara rädd!
Du har anförtrott så mycket av ditt liv i mina händer i den fasta föreställningen att jag är någon annan, och du ska veta att jag är begåvad nog att använda din farlighet emot dig när jag vill ha manöverutrymme.
I kris spelar jag
t ex fortfarande nästan automatiskt in alla telefonsamtal på band (en trygg vana från mina förra liv)
Till skillnad ifrån dig använder jag inte vapenattrapp! Det finns effektiva vapen som fungerar obehagligt bra.
Bäst fungerar de psykologiska vapnen och där kan du aldrig tävla med mig.
Du förstår : Vi skiljer oss åt på en mycket fundamental punkt . Jag är mycket intresserad av människor och hur de fungerar, och jag är ärligt och uppriktigt intresserad av dig.
Telefonen ringer i bland och när någon lyfter luren så finns det ingen där. Själv tar jag inga samtal dagarna efter en sådant tyst påringning .Jag vet ju vad du vill säga, fast summorna kan variera liksom historierna om alla knipor du försatt dig i .Ungefär hälften är säkert sanna. Du får leva i tron att jag hatar dig, eftersom du inte har en aning om hur människor som älskar fungerar. I din fantasi älskade jag dig så länge jag ställde upp på allt du begärde ,och hatar dig nu, efter de ohyggliga hot jag använt mig av för att avlägsna dig ur min vardag .
Oron för dig och förtvivlan inför den framtid du går till mötes skulle du aldrig tro mig om. Du vet inte hur djupt jag känner för dig.
Men jag tänker inte på dig särskilt ofta.Jag drömmer inte
om dig heller.
Inte numera.
Inte numera.
När jag ligger och simmar ensam i poolen på sena kvällen tycker jag mig ibland skymta en skugga i ögonvrån, men det är aldrig någonting ,och absolut inte du.
Det händer ännu att jag för långa inre dialoger med dig just när jag simmar: Då är jag så skönt avskild ifrån resten av världen.
Det sista året, när jag hade två stora hundar att hålla reda på ,brukade du följa med mig på rundan.
Ute kunde vi prata fritt eller i varje fall ostört.
Jag argumenterar med dig i tankarna om hur nödvändig vår brytning varit.
Hur kan jag ens ifrågasätta den nödvändiga amputationen?
Det gällde ju att överleva.
Du har haft flera
födelsedagar
sedan vår brytning ,och du skulle skratta ifall du kunde ana hur svårt det har varit att avstå ifrån att sända dig ett snällt brev med en slant i. Det är bara jag som känner till när du fyller år .Det stod i papperen som jag läste innan jag blev din övervakare.
Men jag har inte råd att följa impulser när det gäller dig
Inte numera.
Jag vet naturligtvis att jag gjorde det enda rätta till sist, men jag borde inte väntat så länge men beslutet. Konsekvenserna av min beslutsångest fick betalas av de oskyldiga. De som redan tidigt sagt ifrån att detta går käpprakt åt helvete.
Redan utredaren ifrån polisen som var här och hävde plomberingen av ditt rum varnade mig för att engagera mig .En massa ord som inget betydde då rann som en ström från hans mun .Empatistörd, psykopat, hänsynslös , enstörig, farlig!
Farlig!
Vid det ordet avbröt jag den snälle polisen och påpekade att jag inte drev någon bank som kan rånas och således inte skräms av din farlighet. Han såg ett ögonblick på mig ,och jag märkte till min förvåning att han såg uppriktigt ledsen ut.
Jag trodde att han tänkte på dig.
Det tror jag inte längre.
Inte numera.
De första åren hade du inga permissioner, så vår kontakt skedde via brev. Det är mycket en fånge behöver hjälp med här ute, ifall han helt saknar anhöriga och vänner. Enkla besök på posten och på biblioteket blev en livlina utåt, tillsammans med de långa , allt förtroligare brev vi sände varandra 2 gånger varje vecka. Jag tyckte det var bra att vi lärde känna varandra så gott det gick nu när jag hade beslutat att ställa upp på dig. Eftersom jag hade gästrum skulle du kunna få permissioner på 48 tim/gången om du bodde hos mig ,och det var ju en stor fördel. Med övervakarämbetet följde en närmast symbolisk ersättning, som blev en grundplåt till permissionskassan.
Det kom att handla väldigt mycket om dig de där helgerna: Som att ha umgängesrätt men svårare.
Ett barn och man har en viss kontroll. Barnet går att lägga i sin säng, och brukar sällan vara beväpnat med farligare saker än slangbellor och sånt.
Du var petig med maten, med att få lugn och ro (vi skaffade dig öronproppar)
Du lade dig i allt ifrån städningen till Tv tiderna.Hela huset började tassa på tå när du var här. Eftersom din dygnsrytm var omvänd skulle du sova till långt ut på eftermiddagen ,och då ville du ha tyst i hela huset . Förut, när du bott i ett av våra uthyrningsrum, hade vi ingen kontakt på det viset:
De rummen ligger separat. Det gör inte gästrummet.
Det var här
någonstans
som dina konflikter med min familj tog sin början ,och fastän du är borta sedan länge så är de inte över, tro aldrig det.
Att besöka dig i fängelset var svårt Alla höga staket, murar och låsta dörrar .Visiteringen och att få tömma alla fickorna på allt, och få be särskilt om att få behålla en näsduk (jag var så förkyld...trodde de jag skulle kväva dig med näsduken? Eller du mig?)
Men du skulle friges i förtid tack vare bostaden samt arbetet en medintern skaffat dig.
Jag trodde att du tänkte börja om ,nu när du fick en chans .Det hade du inte tänkt dig. Jag var så glad att du höll dig borta från bankerna att jag inte ville se vad alla såg.
Att pengarna du vräkte runt dig inte kom ifrån ditt vanliga kneg. Jag försvarade dig alltid
,till och med när den hygglige gamle rövaren Ari flyttade för att han var rädd för dig!
Ari rädd!
Det borde ha väckt mig rejält , men inte.
När jag insåg att du ägnade dig åt utpressning och bedrägerier kunde jag inte hålla tyst .Jag ringde upp ditt nästa offer och berättade vem du var ,och om dina planer, och nu fick jag se de sidor av dig som de andra redan anat.
Året av fasa och otäcka hot vill jag inte tänka på .Inte heller vad du utsatte mina barn för när du inte kunde komma åt mig på något annat sätt!
De är som tur är vuxna och mycket starka människor.Fel sort att försöka bråka med.
Det skulle du emellertid inte ha gjort .Hade du vetat det minsta om människor i allmänhet och mig i synnerhet ,så skulle du aldrig, aldrig givit dig på barnen!
Din chock när jag inte längre var den där snälla ,dumma lilla tanten utan satte makt bakom mina hot var nästan komisk, ifall det inte hade varit så tragiskt!
Det var så mycket om mig och mina föregående liv du inte visste, och nu blev du rädd......för mig!
Jag hade aldrig anförtrott dig min egen bakgrund, där det förekommer personer som anses betydligt farligare än du.
Och du ska vara rädd!
Du har anförtrott så mycket av ditt liv i mina händer i den fasta föreställningen att jag är någon annan, och du ska veta att jag är begåvad nog att använda din farlighet emot dig när jag vill ha manöverutrymme.
I kris spelar jag
t ex fortfarande nästan automatiskt in alla telefonsamtal på band (en trygg vana från mina förra liv)
Till skillnad ifrån dig använder jag inte vapenattrapp! Det finns effektiva vapen som fungerar obehagligt bra.
Bäst fungerar de psykologiska vapnen och där kan du aldrig tävla med mig.
Du förstår : Vi skiljer oss åt på en mycket fundamental punkt . Jag är mycket intresserad av människor och hur de fungerar, och jag är ärligt och uppriktigt intresserad av dig.
Telefonen ringer i bland och när någon lyfter luren så finns det ingen där. Själv tar jag inga samtal dagarna efter en sådant tyst påringning .Jag vet ju vad du vill säga, fast summorna kan variera liksom historierna om alla knipor du försatt dig i .Ungefär hälften är säkert sanna. Du får leva i tron att jag hatar dig, eftersom du inte har en aning om hur människor som älskar fungerar. I din fantasi älskade jag dig så länge jag ställde upp på allt du begärde ,och hatar dig nu, efter de ohyggliga hot jag använt mig av för att avlägsna dig ur min vardag .
Oron för dig och förtvivlan inför den framtid du går till mötes skulle du aldrig tro mig om. Du vet inte hur djupt jag känner för dig.
Men jag tänker inte på dig särskilt ofta.Jag drömmer inte
om dig heller.
Inte numera.
Sista brevet till pappa
Hösten 96
Käre Pappa.
Ännu en vecka har segat sig fram i halvfart. Jag lovade att beskriva din begravning för lillasyster per brev och gjorde så.
Jag kom ihåg att berätta om broder B:s klavertramp.
Artig som han var och är tänkte han kondolera och traskade fram till änkan, bockade sig, presenterade sig och sade:" Kära G"....men längre kom han inte förrän änkan började yla och jämra sig alldeles förskräckligt.
Jag stod en bit bort och kvävde fnisset som bubblade som champange i näsan.
Heja brorsan!
Sedan kom det dåliga samvetet: Jag skrattade på din begravning.
Men så mycket som jag gråtit i efterhand: Visst kan du se det komiska?
"Vad gjorde jag för fel", undrade broder B förvirrad.
Jag drog honom åt sidan och talade lite tyst om för honom att G var pappas förra fru och att ingen på Guds gröna jord var änkan mera förhatlig.
Denna Fru G är nämligen mamma till lillasyster, och det är lillasyster i 11 årsåldern som kommer med en konstig fråga till mamma G. En fråga som var början till slutet. En liten ynka mening, bara fyra ord. Men de orden degraderade dig från en officer och gentleman till intern i ett av våra tuffaste fängelser.
"Kan barn få barn?" frågade lillasyster.
I hennes fall startade du upp med dina övergrepp tidigt fast du "bara" kunde fällas för 6 års övergrepp (de mellan 5 och 11) Lillasyster antogs inte kunna vittna om tidigare fall.
Ja, det var det äktenskapet, den karriären och ditt första långa fängelsestraff. Men din nuvarande änka höll helt med dig om att du ju inte kunde hjälpa att du hade en så otroligt företagsam och förförisk liten dotter!
Så hon hatade G som genom sin polisanmälan förstört ditt liv! (och hennes, ej att förglömma)
Och naturligtvis hatade hon mig ,som intet ont anande hade börjat brevväxla med dig i fängelset. (Boxnumret till ditt arbete GICK inte dit när allt kom omkring) för att förföra dig när du kom ut. Du hade otur med dina förföriska döttrar pappa.
I dag ringde telefonen. Det var G som fått mitt nummer av lillasyster. Hon hade haft hjärtligt roligt åt misstaget på kyrkogården och jag tyckte att hon kunde unna sig lite skadeglädje, så här retroaktivt.
Mina brorsdöttrar har frågat efter foto, men jag har bara de få dåliga amatörfoton som togs när du någon gång smitit i väg och lekt morfar hemma hos mig. Lillasyster hade inga... naturligtvis. Hon hade även krävt av sin mamma G att hon skulle bränna allt, inklusive bröllopskortet, och det hade G sagt till sin dotter att det hade hon gjort.
Men det är inte riktigt, riktigt sant. Där finns en del kort, om bara broder B och jag inte skvallrar för lillasyster . G kan till och med tänka sig att komma hit med dem och berätta vad hon vet om vår släkt på pappas sida innan det blir försent. Hon menar om farfar och farmor.
Allt sådant som aldrig får nämnas hos lillasyster. Dina föräldrar som du själv hade mycket svårt att tala om. Så nu ska jag snart träffa en av dina gamla fruar, pappa.
Vad tycks?
Jag har tänkt på mina andra syskon hela veckan. Framför allt de två "storasystrar" jag vet att jag har. Men hur långt kommer man med ett årtal och ett förnamn?
G gav mig en idé i dag. Min syster M har samma mamma som jag. Kanske finns hon i mammas personakt? Kanske gör hon det, pappa? Vet dock inte om jag vågar öppna Pandoras ask en gång till?
Jag är så trött hela tiden, och semesterresan står för dörren. Vi har planerat så länge att det verkar ojust att utebli. Då blir det genast dyrare för de andra och lite besvärligare eftersom det brukar vara jag som skaffar logi och terrar alla lokala turistbyråer, eftersom det är jag som kan språk (till husbehov).
Rolf börjar bli gammal nu och man kan aldrig veta hur länge han klara av de här resorna. Det gäller ju inte charter direkt.
Och vad har jag egentligen för skäl? Ingenting har hänt.
Det är inte som när man får ett dödsfall i familjen. För lika osynlig som jag var i ditt liv ,lika frånvarande var du i mitt, i alla fall under dina sista år.
Sitter här med karta och atlas men har vissa koncentrationssvårigheter. Några stopp är givna och bestämda (såsom Budapest, Slovenien med droppstensgrottorna, Venedig och S:t Berhardskenneln i Sweitz) men bästa vägen härifrån och dit samt tillbaka hit?
Varje gång jag pusslar i hop reseplaner ökar min förståelse för charterresenärer. Vuxendagis? Javisst. Men så skönt att bli "daddad" lite i bland. Själv tänker jag peta in Hitlers "Örnnäste" och koncentrationslägret Dachau, när vi nu ändå ska på tekniska museet i Munchen. Minns du alla gånger vi talade om andra världskriget, du och jag?
Jag känner mig säkert piggare bara vi kommer i väg. Jag reser i väg från mina känslor inför din död som jag inte kan hantera riktigt. Det vore enklare att kunna kalla dem för sorg. Enkelt... men inte riktigt sant.
Alltid din Sunny
Käre Pappa.
Ännu en vecka har segat sig fram i halvfart. Jag lovade att beskriva din begravning för lillasyster per brev och gjorde så.
Jag kom ihåg att berätta om broder B:s klavertramp.
Artig som han var och är tänkte han kondolera och traskade fram till änkan, bockade sig, presenterade sig och sade:" Kära G"....men längre kom han inte förrän änkan började yla och jämra sig alldeles förskräckligt.
Jag stod en bit bort och kvävde fnisset som bubblade som champange i näsan.
Heja brorsan!
Sedan kom det dåliga samvetet: Jag skrattade på din begravning.
Men så mycket som jag gråtit i efterhand: Visst kan du se det komiska?
"Vad gjorde jag för fel", undrade broder B förvirrad.
Jag drog honom åt sidan och talade lite tyst om för honom att G var pappas förra fru och att ingen på Guds gröna jord var änkan mera förhatlig.
Denna Fru G är nämligen mamma till lillasyster, och det är lillasyster i 11 årsåldern som kommer med en konstig fråga till mamma G. En fråga som var början till slutet. En liten ynka mening, bara fyra ord. Men de orden degraderade dig från en officer och gentleman till intern i ett av våra tuffaste fängelser.
"Kan barn få barn?" frågade lillasyster.
I hennes fall startade du upp med dina övergrepp tidigt fast du "bara" kunde fällas för 6 års övergrepp (de mellan 5 och 11) Lillasyster antogs inte kunna vittna om tidigare fall.
Ja, det var det äktenskapet, den karriären och ditt första långa fängelsestraff. Men din nuvarande änka höll helt med dig om att du ju inte kunde hjälpa att du hade en så otroligt företagsam och förförisk liten dotter!
Så hon hatade G som genom sin polisanmälan förstört ditt liv! (och hennes, ej att förglömma)
Och naturligtvis hatade hon mig ,som intet ont anande hade börjat brevväxla med dig i fängelset. (Boxnumret till ditt arbete GICK inte dit när allt kom omkring) för att förföra dig när du kom ut. Du hade otur med dina förföriska döttrar pappa.
I dag ringde telefonen. Det var G som fått mitt nummer av lillasyster. Hon hade haft hjärtligt roligt åt misstaget på kyrkogården och jag tyckte att hon kunde unna sig lite skadeglädje, så här retroaktivt.
Mina brorsdöttrar har frågat efter foto, men jag har bara de få dåliga amatörfoton som togs när du någon gång smitit i väg och lekt morfar hemma hos mig. Lillasyster hade inga... naturligtvis. Hon hade även krävt av sin mamma G att hon skulle bränna allt, inklusive bröllopskortet, och det hade G sagt till sin dotter att det hade hon gjort.
Men det är inte riktigt, riktigt sant. Där finns en del kort, om bara broder B och jag inte skvallrar för lillasyster . G kan till och med tänka sig att komma hit med dem och berätta vad hon vet om vår släkt på pappas sida innan det blir försent. Hon menar om farfar och farmor.
Allt sådant som aldrig får nämnas hos lillasyster. Dina föräldrar som du själv hade mycket svårt att tala om. Så nu ska jag snart träffa en av dina gamla fruar, pappa.
Vad tycks?
Jag har tänkt på mina andra syskon hela veckan. Framför allt de två "storasystrar" jag vet att jag har. Men hur långt kommer man med ett årtal och ett förnamn?
G gav mig en idé i dag. Min syster M har samma mamma som jag. Kanske finns hon i mammas personakt? Kanske gör hon det, pappa? Vet dock inte om jag vågar öppna Pandoras ask en gång till?
Jag är så trött hela tiden, och semesterresan står för dörren. Vi har planerat så länge att det verkar ojust att utebli. Då blir det genast dyrare för de andra och lite besvärligare eftersom det brukar vara jag som skaffar logi och terrar alla lokala turistbyråer, eftersom det är jag som kan språk (till husbehov).
Rolf börjar bli gammal nu och man kan aldrig veta hur länge han klara av de här resorna. Det gäller ju inte charter direkt.
Och vad har jag egentligen för skäl? Ingenting har hänt.
Det är inte som när man får ett dödsfall i familjen. För lika osynlig som jag var i ditt liv ,lika frånvarande var du i mitt, i alla fall under dina sista år.
Sitter här med karta och atlas men har vissa koncentrationssvårigheter. Några stopp är givna och bestämda (såsom Budapest, Slovenien med droppstensgrottorna, Venedig och S:t Berhardskenneln i Sweitz) men bästa vägen härifrån och dit samt tillbaka hit?
Varje gång jag pusslar i hop reseplaner ökar min förståelse för charterresenärer. Vuxendagis? Javisst. Men så skönt att bli "daddad" lite i bland. Själv tänker jag peta in Hitlers "Örnnäste" och koncentrationslägret Dachau, när vi nu ändå ska på tekniska museet i Munchen. Minns du alla gånger vi talade om andra världskriget, du och jag?
Jag känner mig säkert piggare bara vi kommer i väg. Jag reser i väg från mina känslor inför din död som jag inte kan hantera riktigt. Det vore enklare att kunna kalla dem för sorg. Enkelt... men inte riktigt sant.
Alltid din Sunny
Jag (Anna) och julen: en återanvänd text
NU
Julafton är en sådan där kluven dag som betyder både glädje och vemod. Nu närmar den sig ännu en gång och jag förväntar mig en stilla lycka. Familjen har växt under året med ytterligare ett barnbarn att älska. Jag känner mig gynnad och rik. Samtidigt går tankarna obönhörligen till tidigare jular. Den första jag minns är den då jag fyllt 14 år och firade min första egna jul
Då när jag fortfarande var Anna.
DÅ
När Anna fick lift på förmiddagen låtsades hon vara på väg hem efter julshopping, och föraren hade snällt släppt av henne en bit utanför samhället. Första anhalten blev ladugården ,Värme fanns det, och sällskap, men risken var ganska stor. Bönder är tidigt i farten årets alla dagar, och att hitta den där Anna sovande i höet smällde nog inte lika högt som Jesusbarnet i stallet, inte ens för de frireligiösa. Hon var smärtsamt medveten om hur lite en sådan som hon var värd.
I sin mörka duffel med huvan kände hon sig relativt varm, så länge hon befann sig i rörelse. I fickan låg hennes stora skatt, som hon redan tre veckor tidigare fått av en skolkamrat i 7:an. Den lilla nyckeln. Kamratens pappa var förman på träfabriken och kamraten hade stulit en nyckel av sin pappa till omklädningsrummet. Ett varmt skönt rum, med både element och toalett, samt tvättvatten. Ett paradis, med andra ord. Det kunde inte riskeras vardagsnätter, men nu under en långhelg skulle det gå att få vila ut där i flera dagar.
Hon fick ett ögonblicks panik. Tänk om det inte var rätt nyckel? Härifrån skulle hon aldrig få lift en julnatt.
Men hon oroade sig i onödan. Dörren gled upp hur lätt som helst och hon stod i en slags farstu.
- Tänd inga lampor, hade kamraten varnat.
- Då kan någon se och tro att det är inbrott.
Som om hon vore så dum. Filten och bagen fick utgöra liggunderlag, duffeln brukade tjäna som täcke. Det varma elementet kändes underbart mot ryggen, och hade inte ficklampsbatteriet varit slut så hade hon kunnat läsa. Toaletten! En snilleblixt slog henne: Den hade kanske inga fönster?
- Gode Gud om du finns så låt denna toalett vara fönsterlös! Och ser man på. Hon drog in sin bag med böckerna och satte sig på golvet bredvid toalettstolen och började gräva efter lektyr. Den enda boken som inte var stulen var hennes konfirmationsbibel, så den kunde hon väldigt bra vid det här laget. Taklampa alldeles själv! Så länge hon orkade läsa! Vilken underbar lyx. Och Anna förlorade sig i böckernas värld och fick på så sätt en varm och mycket lycklig julnatt.
NU
Jag tänker på hur naiv jag varit. Att ha föräldrar är sannerligen ingen garanti för lycka. Några av mina halvsyskon har växt upp hos sina mammor och de hör till dem som farit riktigt illa medan den adopterade systern klarat sig bäst av dem alla. Jag pysslar sig närmare helgen, förbi den 10:e december som varit äldsta dotterns födelsedag och sedan är jag inne på upploppet:
Alla paket ligger inslagna under den gigantiska granen som katter och hundar försöker välta varje år. Den står numera på en pall fast förankrad i tak och väggar. En gång har den börjat brinna och en annan gång hade en av hundarna satt eld på svansen så jag har kapitulerat numera: Det sitter elektriska ljus i granen.
DÅ
Julaftonen då vi rullade av färjan vid Afrikas kust utan dottern hade känts som en kniv i hjärtat men samtidigt var jag lättad att befinna sig på en plats som inte påminde om helgen. Här kunde såren läka i lugn och ro.
En annan jul som jag heller inte firade tillbringades vid fosterfaderns dödsbädd. Han hade ingen annan. Vi hade haft det fint på ett märkligt sätt de där sista månaderna han levde. Jag hade njutit av att äntligen komma honom nära.
NU
Jag känner samma blandade känslor som alltid. Med åren har jag skaffat mig en slags egna rutiner som mynnar ut i det barnen kärleksfullt benämner som "mammas hysteriska jul" och som fått vissa medboende i kollektivet ifrån andra kulturer att rapportera hem hur svenskarna drabbas av vansinne vid juletider.
Men de förundras över andra saker också som jag tar sig till.
En indier trodde fullt och fast att alla lever i polygami i Sverige och några av mina tilltag reser nog ut i världen som vandringshistorier om galna svenskar?
DÅ
Jularna under barnens tidigare år:
Först alla stjärnorna och ljusstakarna i husets många fönster: Sedan alla slingor på balkong och i trädgård som fick mina båda exmän att skämtsamt fråga ifall jag öppnat filial till elverket. Eftersom jag alltid fick med mig barnen så avgick jag med segern. Julen gjordes på mitt sätt.
Varje år växte pakethögen..
Att det ibland var lite obalans när själva emballaget kostat mera än innehållet bekymrar ingen under 12 år. Eller tvärt om som den gången dottern fick ett piano som skulle slås in i spånplattor som paketsidor förklistrade med julpapper medan barnet var i skolan: Dottern var bestämt 7 år då.
- Nu får du väl för helvete ge dig sade Den Käre som ytterst sällan använde svordomar. Men det blev ett mycket fint paket av pianot.
NU
Själv är jag ganska medveten om vad jag håller på med men låter det ha sin gång. Allting som lindrar paniken och ångesten den här tiden på året är välkommet. Livet är just så
Lycka är någonting mycket svårt att beskriva eller skapa. De flesta av mina julhelger har varit mycket fina. Men inte riktigt som de i Sörgården ifall den boken ännu existerar?
Senare jular flimrar förbi min inre syn när jag blundar:
Barnen som växte och alla deras kompisar och den ständigt stora brokiga familjen i kollektivet. Jag hör till de lyckliga som har kärlek, ljus och glädje runt mig.
Men har ibland problem med att förklara ord som utanförskap eller kompensation på ryska eller kinesiska . Däremot upptäcktejag att jag han sjunga julsånger på swahili. Det är nämligen samma sånger som i bardomens bönehus. Jag minns den svenska texten på dem alla.
DÅ
Dottern hade påbörjat sina många långresor och firade julafton i Singapore. Ett collekted call på över en timma räddade min julafton det året men exen insåg inte att detta var värt varenda krona av de 5.000 som teleräkningen ljöd på. Män har ibland lite svårt att se det viktigaste här i livet i tänkte jag förundrad.
NU
De senaste åren har jag dessutom hittat de flesta av mina syskon och fått en bra kontakt på äldre dagar. Men att ta till sig hur de har haft det har varit obegripligt svårt: Att några av dem överlevt sin barndom förundrar mig ofta.
När min favoritsyster försöker förklara om sina lite hysteriska jular och sin julångest ler jag igenkännande: En gång barnhemsunge.
DÅ
På själva julafton föråtta år satt jag med sina både exmän i en bil på väg hem ifrån Södertälje. I mitt knä låg den finaste S:t Bernhardsvalp man kan tänka sig: Han såg ut som en lurvig leksakshund och var bara nio veckor gammal .
Jag hade varit överlycklig.
Och för tre år sedan fick jag hem Den Käre till jul ifrån sjukhuset där läget länge varit kritiskt. Vilken lycka att se honom sitta bland de sina igen.
Att vi tvingats fira
julen efter på sjukhustet gjorde inte så mycket:
På julaftonen var den krisen över.
Nu.
De senaste åren har jag skapat en ny tradition på grund av de milda vintrarna: Jag håller poolen varm och upplyst över julen. Den nyinflyttade killen ifrån Kosovo trodde först att det var en svenska julsed. Att bada naken visste han att man gör i Sverige men så här års? Men gubbarna skakade bara på sina luttrade huvuden:
- Den där Sunny.
Men alla julkvällar när de andra lägger sig att sova så gör jag ett litet bo åt mig i ena soffhörnet under den starka läslampan. Med alla husdjur tätt omkring mig väljer jag njutningsfullt bland högen av olästa böcker som ligger på det lilla bordet. Varje jul landar en ny försvarlig mängd sådana där eftersom det är det enda jag alltid önskar mig. Jag väljer en och börjar läsa och nu är jag fullkomligt lycklig. Vissa saker förändras aldrig.
GOD JUL På ER ALLA
Julafton är en sådan där kluven dag som betyder både glädje och vemod. Nu närmar den sig ännu en gång och jag förväntar mig en stilla lycka. Familjen har växt under året med ytterligare ett barnbarn att älska. Jag känner mig gynnad och rik. Samtidigt går tankarna obönhörligen till tidigare jular. Den första jag minns är den då jag fyllt 14 år och firade min första egna jul
Då när jag fortfarande var Anna.
DÅ
När Anna fick lift på förmiddagen låtsades hon vara på väg hem efter julshopping, och föraren hade snällt släppt av henne en bit utanför samhället. Första anhalten blev ladugården ,Värme fanns det, och sällskap, men risken var ganska stor. Bönder är tidigt i farten årets alla dagar, och att hitta den där Anna sovande i höet smällde nog inte lika högt som Jesusbarnet i stallet, inte ens för de frireligiösa. Hon var smärtsamt medveten om hur lite en sådan som hon var värd.
I sin mörka duffel med huvan kände hon sig relativt varm, så länge hon befann sig i rörelse. I fickan låg hennes stora skatt, som hon redan tre veckor tidigare fått av en skolkamrat i 7:an. Den lilla nyckeln. Kamratens pappa var förman på träfabriken och kamraten hade stulit en nyckel av sin pappa till omklädningsrummet. Ett varmt skönt rum, med både element och toalett, samt tvättvatten. Ett paradis, med andra ord. Det kunde inte riskeras vardagsnätter, men nu under en långhelg skulle det gå att få vila ut där i flera dagar.
Hon fick ett ögonblicks panik. Tänk om det inte var rätt nyckel? Härifrån skulle hon aldrig få lift en julnatt.
Men hon oroade sig i onödan. Dörren gled upp hur lätt som helst och hon stod i en slags farstu.
- Tänd inga lampor, hade kamraten varnat.
- Då kan någon se och tro att det är inbrott.
Som om hon vore så dum. Filten och bagen fick utgöra liggunderlag, duffeln brukade tjäna som täcke. Det varma elementet kändes underbart mot ryggen, och hade inte ficklampsbatteriet varit slut så hade hon kunnat läsa. Toaletten! En snilleblixt slog henne: Den hade kanske inga fönster?
- Gode Gud om du finns så låt denna toalett vara fönsterlös! Och ser man på. Hon drog in sin bag med böckerna och satte sig på golvet bredvid toalettstolen och började gräva efter lektyr. Den enda boken som inte var stulen var hennes konfirmationsbibel, så den kunde hon väldigt bra vid det här laget. Taklampa alldeles själv! Så länge hon orkade läsa! Vilken underbar lyx. Och Anna förlorade sig i böckernas värld och fick på så sätt en varm och mycket lycklig julnatt.
NU
Jag tänker på hur naiv jag varit. Att ha föräldrar är sannerligen ingen garanti för lycka. Några av mina halvsyskon har växt upp hos sina mammor och de hör till dem som farit riktigt illa medan den adopterade systern klarat sig bäst av dem alla. Jag pysslar sig närmare helgen, förbi den 10:e december som varit äldsta dotterns födelsedag och sedan är jag inne på upploppet:
Alla paket ligger inslagna under den gigantiska granen som katter och hundar försöker välta varje år. Den står numera på en pall fast förankrad i tak och väggar. En gång har den börjat brinna och en annan gång hade en av hundarna satt eld på svansen så jag har kapitulerat numera: Det sitter elektriska ljus i granen.
DÅ
Julaftonen då vi rullade av färjan vid Afrikas kust utan dottern hade känts som en kniv i hjärtat men samtidigt var jag lättad att befinna sig på en plats som inte påminde om helgen. Här kunde såren läka i lugn och ro.
En annan jul som jag heller inte firade tillbringades vid fosterfaderns dödsbädd. Han hade ingen annan. Vi hade haft det fint på ett märkligt sätt de där sista månaderna han levde. Jag hade njutit av att äntligen komma honom nära.
NU
Jag känner samma blandade känslor som alltid. Med åren har jag skaffat mig en slags egna rutiner som mynnar ut i det barnen kärleksfullt benämner som "mammas hysteriska jul" och som fått vissa medboende i kollektivet ifrån andra kulturer att rapportera hem hur svenskarna drabbas av vansinne vid juletider.
Men de förundras över andra saker också som jag tar sig till.
En indier trodde fullt och fast att alla lever i polygami i Sverige och några av mina tilltag reser nog ut i världen som vandringshistorier om galna svenskar?
DÅ
Jularna under barnens tidigare år:
Först alla stjärnorna och ljusstakarna i husets många fönster: Sedan alla slingor på balkong och i trädgård som fick mina båda exmän att skämtsamt fråga ifall jag öppnat filial till elverket. Eftersom jag alltid fick med mig barnen så avgick jag med segern. Julen gjordes på mitt sätt.
Varje år växte pakethögen..
Att det ibland var lite obalans när själva emballaget kostat mera än innehållet bekymrar ingen under 12 år. Eller tvärt om som den gången dottern fick ett piano som skulle slås in i spånplattor som paketsidor förklistrade med julpapper medan barnet var i skolan: Dottern var bestämt 7 år då.
- Nu får du väl för helvete ge dig sade Den Käre som ytterst sällan använde svordomar. Men det blev ett mycket fint paket av pianot.
NU
Själv är jag ganska medveten om vad jag håller på med men låter det ha sin gång. Allting som lindrar paniken och ångesten den här tiden på året är välkommet. Livet är just så
Lycka är någonting mycket svårt att beskriva eller skapa. De flesta av mina julhelger har varit mycket fina. Men inte riktigt som de i Sörgården ifall den boken ännu existerar?
Senare jular flimrar förbi min inre syn när jag blundar:
Barnen som växte och alla deras kompisar och den ständigt stora brokiga familjen i kollektivet. Jag hör till de lyckliga som har kärlek, ljus och glädje runt mig.
Men har ibland problem med att förklara ord som utanförskap eller kompensation på ryska eller kinesiska . Däremot upptäcktejag att jag han sjunga julsånger på swahili. Det är nämligen samma sånger som i bardomens bönehus. Jag minns den svenska texten på dem alla.
DÅ
Dottern hade påbörjat sina många långresor och firade julafton i Singapore. Ett collekted call på över en timma räddade min julafton det året men exen insåg inte att detta var värt varenda krona av de 5.000 som teleräkningen ljöd på. Män har ibland lite svårt att se det viktigaste här i livet i tänkte jag förundrad.
NU
De senaste åren har jag dessutom hittat de flesta av mina syskon och fått en bra kontakt på äldre dagar. Men att ta till sig hur de har haft det har varit obegripligt svårt: Att några av dem överlevt sin barndom förundrar mig ofta.
När min favoritsyster försöker förklara om sina lite hysteriska jular och sin julångest ler jag igenkännande: En gång barnhemsunge.
DÅ
På själva julafton föråtta år satt jag med sina både exmän i en bil på väg hem ifrån Södertälje. I mitt knä låg den finaste S:t Bernhardsvalp man kan tänka sig: Han såg ut som en lurvig leksakshund och var bara nio veckor gammal .
Jag hade varit överlycklig.
Och för tre år sedan fick jag hem Den Käre till jul ifrån sjukhuset där läget länge varit kritiskt. Vilken lycka att se honom sitta bland de sina igen.
Att vi tvingats fira
julen efter på sjukhustet gjorde inte så mycket:
På julaftonen var den krisen över.
Nu.
De senaste åren har jag skapat en ny tradition på grund av de milda vintrarna: Jag håller poolen varm och upplyst över julen. Den nyinflyttade killen ifrån Kosovo trodde först att det var en svenska julsed. Att bada naken visste han att man gör i Sverige men så här års? Men gubbarna skakade bara på sina luttrade huvuden:
- Den där Sunny.
Men alla julkvällar när de andra lägger sig att sova så gör jag ett litet bo åt mig i ena soffhörnet under den starka läslampan. Med alla husdjur tätt omkring mig väljer jag njutningsfullt bland högen av olästa böcker som ligger på det lilla bordet. Varje jul landar en ny försvarlig mängd sådana där eftersom det är det enda jag alltid önskar mig. Jag väljer en och börjar läsa och nu är jag fullkomligt lycklig. Vissa saker förändras aldrig.
GOD JUL På ER ALLA
Det handlar om tro
-Måste du nödvändigt åka genom halva Sverige för det här?
Makens fråga tycktes relevant.När allt kom omkring så finnns det kyrkor i de flesta svenska städer,betydligt närmare norska gränsen än den som vi var på väg till.Jag log för mig själv.Detta var mellan två personer.....mig och Åke. Jag kunde inte begära att maken skulle förstå.
-Han kanske inte ens finns kvar? Präster flyttar runt hela tiden,det vet du väl?
Jag log igen.Fortfarande hade jag kontakt med den lille pojken som hjälpt mig så många gånger i yngre år..Jag visste att Åke fanns kvar.
Den gamla folkan tuffade på men vi hade ingen brådska,för maken hade tagit ut en veckas semester i samband med giftemålet.Att kalla detta för brölloppsresa vore dock fel,för jag behövde avsluta en del av mitt svenska liv nu innan vi blev en familj.
När vi närmade oss barndommens trakter fick jag visa vägen.Jag hade planlagt att vi skulle tälta på den lilla undangömda badstranden,som bara traktens barn kände till.Eftersom det inte gick att bada ännu,så skulle vi få vara i fred där.
Så kom då morgonen,och tiden var inne. Jag ansåg att säkrast träffade man en präst under pastorsexpeiditionens öppettider,så jag bad att bli avsatt precis framför prästgårdstrappan.
-Detta går fort,sade jag till maken.Stick ner till samhället och handla allt vi behöver under tiden,så kan du plocka upp mig efteråt.?
När bilen försvunnit, blev jag stående utanför den vackra gamla prästgården i tankar.Mindes mitt sista besök här,och hur förkrossad jag varit då.
Åren som gått tycktes nu väldigt korta,och jag såg i tankarna hela vår lilla konfirmationsgrupp framför mig. Varje söndag efter gudstjänsten brukade vi samlas precis här, i väntan på att prästen blivit av med de sista kyrkkaffetanterna.
Vi hade kyrkoplikt,och måste dessutom skriva referat om dagens text.
Det där sista bekymrade inte mig: Det var nämligen jag som skrivit texterna till prediknigarna hela vintern.
Vi hade ju prästen som kristendomslärare,och rektorn hade visat honom mina uppsatser,som ofta hade bibliska teman.Man tar ju det man känner till när man ska åstakomma en text, och i biblen var jag hemmastadd.
Resultatet hade alltså blivit några enskilda samtal,och en provtext.
Sedan hade det rullat på.Prästen slapp ett tråkigt rutinjobb, ock jag kunde hitta nya infallsvinklar,så att han slapp upprepa sig.Det kunde ju hända att någon mindes fjolårstexten här i Sveriges bibelbälte. Prästen hoppades givervis också på min medverkan i kyrkliga ungdomsföreningen.Där behövdes sådana som jag,tyckte han.
Som tack skulle jag ock Åke,som han ville kallas,ha enskilda samtal om Biblen.Jag var en liten sökare på den tiden,och hade redan avverkat såväl missionsförsamlingens ungdomsgrupp samt Filadelfia.Det var de alternativa åsikterna som fanns till hands.
Redan tidigt lärde jag mig hur meningslöst det var att ställa frågor i min närmaste omgivning.Fostermamman var givetvis djupt religiös,men för okunnig att ifrågasätta någonting som kyrkan eller prästen påstod. Hon hörde till den sortens människor som trodde att allt som stod i tidningen var sanning,eftersom det fanns i tryck!
Att ifrågasätta jungfrufödseln samt att vägra godta att jorden bara var 6000 år gammal var för henne den grövsta formen av hädelse.Jag ville ha svar på så mycket,och nu fick jag chansen att ta upp mina frågor med prästen direkt.Han borde ju veta?
Men det gjorde han inte.Alla frågorna som inte kunde besvaras skulle man strunta i och bara tro blint i stället! Min besvikkelse var enorm,för på den tiden trodde jag att det fanns vissa människor i vuxenvärlden som hade svaren till mina frågor. Ja till de flesta frågor,för den delen.
Jag satt där i kyrkbänken medan vintern övergick till vår,och ju längre tid som passerade utan att någon enda männsika upptäckte att de var mina texter som predikades desto större blev min övertygelse att religion bygger på en gigantisk bluff.
Så slog då frihetens timma.Den stora dagen var inne.Vi tog våra slurkar av det sura nattvadsvinet och tuggade på de torra oblaterna, och aldrig i livet att jag trodde att vi nu drack vår frälsares blod.Utanför kyrkan samlades familjer och fotagrafer runt de lyckliga unga,som nu skulle kassera in mutorna ,presenterna.
Jag gick långsamt ensam
därifrån, för de lånade skorna hade hög klack och skavde illa.Till sist tog jag av dem och fortsatte barfota.
Hit gick jag, och här väntade jag ,sittande i gräset.
En präst är mycket upptagen en sådan här dag,det visste jag ju, och jag skulle ingenstans, bara hem till fosterföräldrarna och packa.De hade lovat att behålla mig till den här dagen var över,men nu var jag på egen hand.
Tillslut: Vårt samtal.
Hans som andades besvikelse för att jag inte blivit ?frälst? och ville ägna mig åt kyrkan.Han som hade haft planer för mig:jag skulle bli diakonissa,tyckte han.
Mina svar.
Att jag efter den här vintern defenitivt inte trodde på någon Gud mera,och ville han var så snäll och skriva ut mig ur kyrkan genast? Hans triumf: Det måste din målsman göra....du är för ung!
Känslan av vanmakt! För ung att veta att jag inte trodde på Gud!
Jag ruskade på mig och jagde iväg gårdagens skuggor,samt ringde på dörren jag ringt på så många gånger som barn.Så stod vi då där igen,ansikte mot ansikte.
-Är det verkligen du?
Han reste sig för att krama om mig,men jag backade.
-Åke...jag har ett ärende.Jag tänker gå ur statskyrkan,så jag vill att du fyller i de rätta blanketterna.
Hans blick hårdnade och jag undrade hur jag en gång kunnat tyckta att den här mannen sett vänlig ut.
-Om jag inte tar fel så är du fortfarande omyndig.Du måste vara...
Jag fyller 19 i höst, men jag har förmyndarens tillstånd.
Och så slängde jag upp mitt vigselbevis och min makes tillstånd på hans skrivbord. Av Åkes min att dömma kunde jag lika gärna slängt upp en död råtta på bordet.
-Ock han är myndig, din make?
-Åke....han har fylllt 40 år,så mera myndig än så blir han inte.
-Du ska gå till din församlingspräst med detta ärendet.
Jag log milt mot honom.
-Du förstår Åke : jag är utlansdsvensk och inte kyrkobokförd i riket.Då kan jag enligt lagen gå till viken församling som helst!
Lätt om hjärtat lämnade jag pastorsexpeditionen bakom mig, och nästan dansade min förmyndare och make till mötes.Jag kände att jag avslutat någonting på rätt sätt, på mina egna villkor.
Myndig blev man den gången vid 21.
Makens fråga tycktes relevant.När allt kom omkring så finnns det kyrkor i de flesta svenska städer,betydligt närmare norska gränsen än den som vi var på väg till.Jag log för mig själv.Detta var mellan två personer.....mig och Åke. Jag kunde inte begära att maken skulle förstå.
-Han kanske inte ens finns kvar? Präster flyttar runt hela tiden,det vet du väl?
Jag log igen.Fortfarande hade jag kontakt med den lille pojken som hjälpt mig så många gånger i yngre år..Jag visste att Åke fanns kvar.
Den gamla folkan tuffade på men vi hade ingen brådska,för maken hade tagit ut en veckas semester i samband med giftemålet.Att kalla detta för brölloppsresa vore dock fel,för jag behövde avsluta en del av mitt svenska liv nu innan vi blev en familj.
När vi närmade oss barndommens trakter fick jag visa vägen.Jag hade planlagt att vi skulle tälta på den lilla undangömda badstranden,som bara traktens barn kände till.Eftersom det inte gick att bada ännu,så skulle vi få vara i fred där.
Så kom då morgonen,och tiden var inne. Jag ansåg att säkrast träffade man en präst under pastorsexpeiditionens öppettider,så jag bad att bli avsatt precis framför prästgårdstrappan.
-Detta går fort,sade jag till maken.Stick ner till samhället och handla allt vi behöver under tiden,så kan du plocka upp mig efteråt.?
När bilen försvunnit, blev jag stående utanför den vackra gamla prästgården i tankar.Mindes mitt sista besök här,och hur förkrossad jag varit då.
Åren som gått tycktes nu väldigt korta,och jag såg i tankarna hela vår lilla konfirmationsgrupp framför mig. Varje söndag efter gudstjänsten brukade vi samlas precis här, i väntan på att prästen blivit av med de sista kyrkkaffetanterna.
Vi hade kyrkoplikt,och måste dessutom skriva referat om dagens text.
Det där sista bekymrade inte mig: Det var nämligen jag som skrivit texterna till prediknigarna hela vintern.
Vi hade ju prästen som kristendomslärare,och rektorn hade visat honom mina uppsatser,som ofta hade bibliska teman.Man tar ju det man känner till när man ska åstakomma en text, och i biblen var jag hemmastadd.
Resultatet hade alltså blivit några enskilda samtal,och en provtext.
Sedan hade det rullat på.Prästen slapp ett tråkigt rutinjobb, ock jag kunde hitta nya infallsvinklar,så att han slapp upprepa sig.Det kunde ju hända att någon mindes fjolårstexten här i Sveriges bibelbälte. Prästen hoppades givervis också på min medverkan i kyrkliga ungdomsföreningen.Där behövdes sådana som jag,tyckte han.
Som tack skulle jag ock Åke,som han ville kallas,ha enskilda samtal om Biblen.Jag var en liten sökare på den tiden,och hade redan avverkat såväl missionsförsamlingens ungdomsgrupp samt Filadelfia.Det var de alternativa åsikterna som fanns till hands.
Redan tidigt lärde jag mig hur meningslöst det var att ställa frågor i min närmaste omgivning.Fostermamman var givetvis djupt religiös,men för okunnig att ifrågasätta någonting som kyrkan eller prästen påstod. Hon hörde till den sortens människor som trodde att allt som stod i tidningen var sanning,eftersom det fanns i tryck!
Att ifrågasätta jungfrufödseln samt att vägra godta att jorden bara var 6000 år gammal var för henne den grövsta formen av hädelse.Jag ville ha svar på så mycket,och nu fick jag chansen att ta upp mina frågor med prästen direkt.Han borde ju veta?
Men det gjorde han inte.Alla frågorna som inte kunde besvaras skulle man strunta i och bara tro blint i stället! Min besvikkelse var enorm,för på den tiden trodde jag att det fanns vissa människor i vuxenvärlden som hade svaren till mina frågor. Ja till de flesta frågor,för den delen.
Jag satt där i kyrkbänken medan vintern övergick till vår,och ju längre tid som passerade utan att någon enda männsika upptäckte att de var mina texter som predikades desto större blev min övertygelse att religion bygger på en gigantisk bluff.
Så slog då frihetens timma.Den stora dagen var inne.Vi tog våra slurkar av det sura nattvadsvinet och tuggade på de torra oblaterna, och aldrig i livet att jag trodde att vi nu drack vår frälsares blod.Utanför kyrkan samlades familjer och fotagrafer runt de lyckliga unga,som nu skulle kassera in mutorna ,presenterna.
Jag gick långsamt ensam
därifrån, för de lånade skorna hade hög klack och skavde illa.Till sist tog jag av dem och fortsatte barfota.
Hit gick jag, och här väntade jag ,sittande i gräset.
En präst är mycket upptagen en sådan här dag,det visste jag ju, och jag skulle ingenstans, bara hem till fosterföräldrarna och packa.De hade lovat att behålla mig till den här dagen var över,men nu var jag på egen hand.
Tillslut: Vårt samtal.
Hans som andades besvikelse för att jag inte blivit ?frälst? och ville ägna mig åt kyrkan.Han som hade haft planer för mig:jag skulle bli diakonissa,tyckte han.
Mina svar.
Att jag efter den här vintern defenitivt inte trodde på någon Gud mera,och ville han var så snäll och skriva ut mig ur kyrkan genast? Hans triumf: Det måste din målsman göra....du är för ung!
Känslan av vanmakt! För ung att veta att jag inte trodde på Gud!
Jag ruskade på mig och jagde iväg gårdagens skuggor,samt ringde på dörren jag ringt på så många gånger som barn.Så stod vi då där igen,ansikte mot ansikte.
-Är det verkligen du?
Han reste sig för att krama om mig,men jag backade.
-Åke...jag har ett ärende.Jag tänker gå ur statskyrkan,så jag vill att du fyller i de rätta blanketterna.
Hans blick hårdnade och jag undrade hur jag en gång kunnat tyckta att den här mannen sett vänlig ut.
-Om jag inte tar fel så är du fortfarande omyndig.Du måste vara...
Jag fyller 19 i höst, men jag har förmyndarens tillstånd.
Och så slängde jag upp mitt vigselbevis och min makes tillstånd på hans skrivbord. Av Åkes min att dömma kunde jag lika gärna slängt upp en död råtta på bordet.
-Ock han är myndig, din make?
-Åke....han har fylllt 40 år,så mera myndig än så blir han inte.
-Du ska gå till din församlingspräst med detta ärendet.
Jag log milt mot honom.
-Du förstår Åke : jag är utlansdsvensk och inte kyrkobokförd i riket.Då kan jag enligt lagen gå till viken församling som helst!
Lätt om hjärtat lämnade jag pastorsexpeditionen bakom mig, och nästan dansade min förmyndare och make till mötes.Jag kände att jag avslutat någonting på rätt sätt, på mina egna villkor.
Myndig blev man den gången vid 21.
Alla älskar Happy
Hon fyllde tio i somras men känner sig ändå ibland som en mycket liten flicka. Fast ibland känner hon sig tvärtom som om hon redan vore gammal. Hon är bara så trött. Livet har blivit en smal balansgång på slak lina och Happy känner hur osäker hon är i balansen. Bara detta att hon aldrig vågar koppla av. Att hon alltid måste vara vaken och på sin vakt eftersom allting kan hända. Att hela tiden komma ihåg var hon är och att vakta sin tunga.
Hon bor hos sin pappa och hans sambo Tina. Happy minns inte att hennes mamma och pappa en gång bott tillsammans eftersom hon bara var en baby när de separerade. På farmors vägg hänger det ett fotografi som föreställer både pappa och mamma och så en liten baby som är nyfödd som är Happy.
De ler emot kameran där de står i solen på farmors balkong.
Happy älskar det kortet.
Pappas förra sambo Petra ville att det skulle ner men det vägrade farmor även om hon kanske inte tycker så mycket om Happys mamma. I alla fall så tror Happy att hon inte gör det för alla i pappas familj avskyr hennes mamma numera.
När hon var riktigt liten bodde hon nästan lika mycket hos sin mamma som hos pappa. De bodde nära varandra och turades om att hämta och lämna på dagis. Hennes mamma var självklart med när de firade födelsedagar eller jul hos farmor och farfar. Hon var ju en i familjen.
Happy minns ingenting annat men en gång när hon var riktigt liten satte hon sig framför fotografiet hos farmor och började gråta. När farmor bestört undrade vad som hänt så kom det till sist, tyst och lite hackigt:
- När jag är hos pappa så längtar jag efter mamma och när jag är hos mamma så längtar jag efter pappa men ingen tycker om mig!
- Ingen vill ha mig!
Och så tog gråten överhand.
Farmor tog upp henne i knät och berättade om den tiden då hennes mamma och pappa varit kära i varandra och längtat efter ett barn. Hur glada de hade varit när Happy föddes.
Men att de nu inte längre kunde leva tillsammans. Happy förstod inte. De borde vilja vara hos varandra och med henne.
Allting var ändå ganska bra tills mamma träffade Peter och ville flytta dit genast. Hon och Happy skulle flytta från stan och från pappa och Happy skulle skiljas ifrån familj, vänner och sitt dagis. Hon var förkrossad. Pappa som bodde med Petra nu sade nej. Mamma svarade med att begära enskild vårdnad. Som tur var tog det så lång tid att Peter han tröttna både på mamma och Happy så hon var snart tillbaka hemma igen.
Så var det Petra som försvann. Happy frågade men pappa bara sade att det var slut.
"Slut? Men hon då? Hon hade inte gjort slut med Petra."
Petra gjorde ett besök på Happys dagis men det resulterade i att pappa och mamma skrek åt varandra i telefonen en hel vecka.
Happy kröp i hop och stoppade fingrarna i öronen så fort telefonen hemma hos pappa ringde.
"Varför var de så arga? Det var ju snällt av Petra att hälsa på henne. Happy hade saknat henne så."
Så träffade pappa Tina. Den här gången verkade det vara allvar: De väntade snart sitt första barn tillsammans. Då började mamma att bli konstig. Hon ville inte träffa Happy på helgerna längre och inte ha henne i veckorna heller. Hon talade om att skaffa sig ett nytt liv. Någonting Happy inte riktigt förstod. Hörde hon inte ihop med mammas nya liv? Inte ens när pappa och Tina åkte in till sjukhuset och återkom med en lillasyster hade mamma tid att träffa henne så hon fick vara hos farmor i stället.
Det skulle bli värre. Pappa och Tina började bygga på ett eget hus och hade mycket lite tid över för Happy.
Så träffade mamma Olof. Happy mindes den där dagen då mamma hämtade henne hos pappa över helgen men de åkte inte hem utan långt bort till en annan stad. Mamma bodde där nu med Olof. Den gamla lägenheten hade hon flyttat ifrån i hemlighet. Nu skulle Happy stanna hos mamma och Olof.
Happy blev förvirrad. Äntligen ville mamma ha henne men vad skulle pappa säga? Och så ville hon bo med sin lillasyster. Varför skulle hon behöva flytta så långt?
Pappa blev förstås rasande på mamma och kom och hämtade hem henne och satte henne i skolan där han och Tina nu bodde.
På ett sätt blev Happy glad. Kompisarna fans ju kvar och lillasystern började bli riktigt rolig att leka med. Men ändå grät hon sig till sömns om nätterna. Mamma var så långt borta. Hon måste älska den där Olof mycket mera än mig tänkte hon förtvivlat. Annars hade hon aldrig flyttat så långt bort från mig.
Pappa och mamma slutade att prata med varandra. Nu slogs de om vårdnaden av Happy. Hennes mamma slogs för enskild vårdnad och hennes pappa för fortsatt delad vårdnad. Mamma satte i system att sabotera för pappas familj. Hon lovade och lovade att hämta Happy men uteblev ofta. Avsikten var säkert att förstöra pappas helger men det blev Happy som fick betala priset. Bevikelsen blev lika smärtsam varje gång mamma lovat komma och sedan uteblivit.
Tina blev rasande eftersom hon aldrig kunde veta när Happy kom hemdimpande eller när mamma dök upp för att hämta henne på några timmar.
Happy fick ont i magen och blev allt tystare. I skolan började det gå dåligt för Happy hade så mycket annat att tänka på hela tiden. Besöken hos mamma var någonting hon verkligen såg fram emot men samtidigt förvirrade de henne. Hemma hos pappa fick man inte äta godis utom på lördagar medan man hos mamma kunde få bullar och cocacola redan till frukost. Pappa och Tina uppmuntrade henne att göra saker. Hon började med gymnastik. Hos mamma däremot fick man sitta uppe halva natten och se hur många videofilmer man ville. Happy blev förvirrad över att det rådde så olika regler hos mamma och hos pappa.
Så kom sommarlovet efter andra klass och Happy skulle få vara en hel månad med mamma och Olof. Hon var nästan febrigt uppskruvad. "Hon hade världens bästa mamma."
På hösten började hon i tredje klass och började få problem med sin fröken som var sur för att hennes pappa alltid kom ensam till skolan. Happy drog sig undan och kröp ihop uppe i sin säng med alla sina gosedjur och ville inte prata med någon. Bara den älskade fastern kunde få henne att tina upp. Hon reste med henne på en del kortare helgresor och hemma hos fastern fick hon vara huvudpersonen. Men hon hade ett bekymmer:
- Snälla skaffa inga egna barn! Då har du inte tid med mig mera.
Hemma hade pappa och Tinas familj utökats med en lillebror och Tina var alltid upptagen av de två små barnen eller dödstrött efter allt nattvak. Hon arbetatde heltid nu igen.
Pappa också och så byggde han på huset på sin fritid. Happy fick klara sig mycket själv. Och hösten blev vinter och Happy mådde dåligt.
Fiendskapen mellan mamma o pappa gjorde att hon fick svårt att ringa och prata med den av föräldrarna hon inte var hos. Farmor köpte henne en mobil i present och det problemet löste sig.
Så kom den dagen då Happy bröt ihop och bara grät. Chockade och förtvivlande hörde pappa och Tina Happy berätta om en mardrömssommar hos mamma och Olof. Han hade förgripit sig på henne när mamma inte var hemma. Övergreppen startade med att han såg på porrfilm tillsammans med henne.
Tiden som följde var kaotisk och inte bara för barnet. Polisen som skulle utreda övergreppet hade 40 liknande ärenden på sitt skrivbord. Ensam. De allra flesta lades ner i brist på bevis. Barn tiger ofta och länge om sådana övergrepp. De är otroligt lojala emot de vuxna. När de äntligen berättar finns inga tekniska bevis. Så fallen blir nedlagda.
Så Olof är en oskyldig man och Happy åker till honom och sin mamma varannan helg. Mamma säger att hon inte vill träffa Happy någon annanstans än hemma hos Olof och Happy längtar så efter sin mamma. Som ju är världens bästa mamma. Åtminstone är hon den enda mamma Happy har.
Hon bor hos sin pappa och hans sambo Tina. Happy minns inte att hennes mamma och pappa en gång bott tillsammans eftersom hon bara var en baby när de separerade. På farmors vägg hänger det ett fotografi som föreställer både pappa och mamma och så en liten baby som är nyfödd som är Happy.
De ler emot kameran där de står i solen på farmors balkong.
Happy älskar det kortet.
Pappas förra sambo Petra ville att det skulle ner men det vägrade farmor även om hon kanske inte tycker så mycket om Happys mamma. I alla fall så tror Happy att hon inte gör det för alla i pappas familj avskyr hennes mamma numera.
När hon var riktigt liten bodde hon nästan lika mycket hos sin mamma som hos pappa. De bodde nära varandra och turades om att hämta och lämna på dagis. Hennes mamma var självklart med när de firade födelsedagar eller jul hos farmor och farfar. Hon var ju en i familjen.
Happy minns ingenting annat men en gång när hon var riktigt liten satte hon sig framför fotografiet hos farmor och började gråta. När farmor bestört undrade vad som hänt så kom det till sist, tyst och lite hackigt:
- När jag är hos pappa så längtar jag efter mamma och när jag är hos mamma så längtar jag efter pappa men ingen tycker om mig!
- Ingen vill ha mig!
Och så tog gråten överhand.
Farmor tog upp henne i knät och berättade om den tiden då hennes mamma och pappa varit kära i varandra och längtat efter ett barn. Hur glada de hade varit när Happy föddes.
Men att de nu inte längre kunde leva tillsammans. Happy förstod inte. De borde vilja vara hos varandra och med henne.
Allting var ändå ganska bra tills mamma träffade Peter och ville flytta dit genast. Hon och Happy skulle flytta från stan och från pappa och Happy skulle skiljas ifrån familj, vänner och sitt dagis. Hon var förkrossad. Pappa som bodde med Petra nu sade nej. Mamma svarade med att begära enskild vårdnad. Som tur var tog det så lång tid att Peter han tröttna både på mamma och Happy så hon var snart tillbaka hemma igen.
Så var det Petra som försvann. Happy frågade men pappa bara sade att det var slut.
"Slut? Men hon då? Hon hade inte gjort slut med Petra."
Petra gjorde ett besök på Happys dagis men det resulterade i att pappa och mamma skrek åt varandra i telefonen en hel vecka.
Happy kröp i hop och stoppade fingrarna i öronen så fort telefonen hemma hos pappa ringde.
"Varför var de så arga? Det var ju snällt av Petra att hälsa på henne. Happy hade saknat henne så."
Så träffade pappa Tina. Den här gången verkade det vara allvar: De väntade snart sitt första barn tillsammans. Då började mamma att bli konstig. Hon ville inte träffa Happy på helgerna längre och inte ha henne i veckorna heller. Hon talade om att skaffa sig ett nytt liv. Någonting Happy inte riktigt förstod. Hörde hon inte ihop med mammas nya liv? Inte ens när pappa och Tina åkte in till sjukhuset och återkom med en lillasyster hade mamma tid att träffa henne så hon fick vara hos farmor i stället.
Det skulle bli värre. Pappa och Tina började bygga på ett eget hus och hade mycket lite tid över för Happy.
Så träffade mamma Olof. Happy mindes den där dagen då mamma hämtade henne hos pappa över helgen men de åkte inte hem utan långt bort till en annan stad. Mamma bodde där nu med Olof. Den gamla lägenheten hade hon flyttat ifrån i hemlighet. Nu skulle Happy stanna hos mamma och Olof.
Happy blev förvirrad. Äntligen ville mamma ha henne men vad skulle pappa säga? Och så ville hon bo med sin lillasyster. Varför skulle hon behöva flytta så långt?
Pappa blev förstås rasande på mamma och kom och hämtade hem henne och satte henne i skolan där han och Tina nu bodde.
På ett sätt blev Happy glad. Kompisarna fans ju kvar och lillasystern började bli riktigt rolig att leka med. Men ändå grät hon sig till sömns om nätterna. Mamma var så långt borta. Hon måste älska den där Olof mycket mera än mig tänkte hon förtvivlat. Annars hade hon aldrig flyttat så långt bort från mig.
Pappa och mamma slutade att prata med varandra. Nu slogs de om vårdnaden av Happy. Hennes mamma slogs för enskild vårdnad och hennes pappa för fortsatt delad vårdnad. Mamma satte i system att sabotera för pappas familj. Hon lovade och lovade att hämta Happy men uteblev ofta. Avsikten var säkert att förstöra pappas helger men det blev Happy som fick betala priset. Bevikelsen blev lika smärtsam varje gång mamma lovat komma och sedan uteblivit.
Tina blev rasande eftersom hon aldrig kunde veta när Happy kom hemdimpande eller när mamma dök upp för att hämta henne på några timmar.
Happy fick ont i magen och blev allt tystare. I skolan började det gå dåligt för Happy hade så mycket annat att tänka på hela tiden. Besöken hos mamma var någonting hon verkligen såg fram emot men samtidigt förvirrade de henne. Hemma hos pappa fick man inte äta godis utom på lördagar medan man hos mamma kunde få bullar och cocacola redan till frukost. Pappa och Tina uppmuntrade henne att göra saker. Hon började med gymnastik. Hos mamma däremot fick man sitta uppe halva natten och se hur många videofilmer man ville. Happy blev förvirrad över att det rådde så olika regler hos mamma och hos pappa.
Så kom sommarlovet efter andra klass och Happy skulle få vara en hel månad med mamma och Olof. Hon var nästan febrigt uppskruvad. "Hon hade världens bästa mamma."
På hösten började hon i tredje klass och började få problem med sin fröken som var sur för att hennes pappa alltid kom ensam till skolan. Happy drog sig undan och kröp ihop uppe i sin säng med alla sina gosedjur och ville inte prata med någon. Bara den älskade fastern kunde få henne att tina upp. Hon reste med henne på en del kortare helgresor och hemma hos fastern fick hon vara huvudpersonen. Men hon hade ett bekymmer:
- Snälla skaffa inga egna barn! Då har du inte tid med mig mera.
Hemma hade pappa och Tinas familj utökats med en lillebror och Tina var alltid upptagen av de två små barnen eller dödstrött efter allt nattvak. Hon arbetatde heltid nu igen.
Pappa också och så byggde han på huset på sin fritid. Happy fick klara sig mycket själv. Och hösten blev vinter och Happy mådde dåligt.
Fiendskapen mellan mamma o pappa gjorde att hon fick svårt att ringa och prata med den av föräldrarna hon inte var hos. Farmor köpte henne en mobil i present och det problemet löste sig.
Så kom den dagen då Happy bröt ihop och bara grät. Chockade och förtvivlande hörde pappa och Tina Happy berätta om en mardrömssommar hos mamma och Olof. Han hade förgripit sig på henne när mamma inte var hemma. Övergreppen startade med att han såg på porrfilm tillsammans med henne.
Tiden som följde var kaotisk och inte bara för barnet. Polisen som skulle utreda övergreppet hade 40 liknande ärenden på sitt skrivbord. Ensam. De allra flesta lades ner i brist på bevis. Barn tiger ofta och länge om sådana övergrepp. De är otroligt lojala emot de vuxna. När de äntligen berättar finns inga tekniska bevis. Så fallen blir nedlagda.
Så Olof är en oskyldig man och Happy åker till honom och sin mamma varannan helg. Mamma säger att hon inte vill träffa Happy någon annanstans än hemma hos Olof och Happy längtar så efter sin mamma. Som ju är världens bästa mamma. Åtminstone är hon den enda mamma Happy har.
Resan i Draculas fotspår.
Jag tror inte på spöken !
Nej det gör jag absolut inte. Men en kväll för några år sedan var det nära att jag konverterat till tron på det övernaturliga. Vi, mina två ex och jag, hade bilat några sommarveckor i i Vlad Tepes (mera känd som Dracula) spår i Transylvanien.
I födelsestaden Sighisoara står huset kvar.
Där "den lille pålspetsaren" tog sina första steg finns numera en restaurang. Det inre av Rumänien har aldrig varit något turistland. Där rullade vi fram i Karpaterna i Draculas fotspår eller snarare i hans hästhovar, och på grund av att jag inte hade en topografisk karta hamnade vi till sist i julisnö på svindlande höjder.
Den gamla Volvon blev allt motvilligare, timmarna rann i väg, för jag hade beräknat dagsetapperna efter kilometeravstånden. Kunde Vlad så kan vi. (Nja... hästar får inte bensinproblem på höga höjder.)
När vi nådde toppen och såg vägen ner på andra sidan, tog jag fram wiskyn. Ner nykter: No way.
Det finns en borg som är intakt där de öppnat Vlads lönngång för besökare och där kröp vi omkring under slottskällaren följande ett uppsatt rep. Nu hade jag bara ett ärende kvar.
Jag är en trägen kyrkogårdsbesökare på resor.
Här fanns en kyrkogård utöver det vanliga.
Längs med ryska eller Ukrainska gränsen finns en unik kyrkogård i det som kallas Trälandet.
Männen är träskärare, kvinnorna väver och hemslöjden som är till salu hänger på trästaketen.
Husen ser ut som pepparkakshusen i Hans o Greta. Små men fulla av snickarglädje. Träkyrkorna är konstverk, som om de legat på någon tillgängligare plats skulle lockat massor av turister.
Det fanns ett olustigt inslag. Vägen följde gränsen, och på täta avstånd fanns vakttorn med beväpnade soldater. Fotografering var strängt förbjuden. Överallt fanns skyltar med den överstrykna kameran. Allt jag ville fotografera var gravvårdarna, utskurna ur trä. Folk reser från hela världen för att få se detta. När vi närmade oss byn ville jag inte höra på det örat, när exen föreslog att vi skulle leta inkvartering och mat först samt bese kyrkogården i dagsljus.
Till slut gjordes en kompromiss:
- Vi kastar en snabb blick på kyrkogården och återkommer i morgon för fotografering.
Väl där möttes jag av en enorm besvikelse. Kyrkogården hade en hög mur och stabila låsta järngrindar.
På portens insida fanns en vaktkur, men den var låst. Jag insåg att fotografering kunde blir problematisk med vakter i tjänst under dagtid. Det brukade finnas vykort: Men vykort på gravvårdar? Jag tvivlade.
Så fick jag min ljusa ide;
- Hjälp mig över muren, bad jag den tveksamme exet 1.
- Det är ju nästan mörkt, försökte han.
- Min kamera har blixt svarade jag stolt.
- Vi får aldrig tag i logi efter mörkrets inbrott i den här hålan, kontrade den andre.
Då hittade jag lösningen.
- Ni hjälper mig över muren och åker tillbaka och fixar logi. Under tiden kan jag fota. Sedan hämtar ni mig.
Ni kan inte åka vilse, för här finns bara en väg.
Campingbordet monterades och jag lyckades komma upp på murens krön.
- Hur ska du komma upp innifrån?
Jag tittade mig runt men såg inga lämpliga redskap.
- Ni får hissa ner bordet till den här sidan muren.
- Sedan är det bara att dra upp det i bogserlinan.
- Det kan ta lite tid att fixa logit, muttrade 1:an
- Ska du vara här inlåst på en tom kyrkogård i mörkret?
- Du sade det: Tom. Jag kan fota var jag vill.
Jag fick som jag ville (I ärlighetens namn får jag ofta det) och så fort jag tagit mig ner från muren förlorade jag mig i de fantastiska gravvårdarna.
Något liknande hade jag aldrig sett.
Ena sidan av trävården handlar om den dödes liv. En man satt t.ex. på en traktor, och det berättade dels att han varit bonde, dels att han varit ganska förmögen. På baksidan såg man hur döden kommit. Med stor skicklighet avbildades blixtar, tjurar som kastade upp den döde i luften och förstås bilar.
Alla kvinnor med en nyfödd i famnen hade dött i barnsäng, det fick man stöd för när man läste de indentiska årtalen.
Många kvinnor var avbildade sittande i sina vävstolar.
I vissa gravar låg två generationer döda hjältar, kärleksfullt utskurna i sina uniformer.
Inget fordon varken hördes eller syntes på den lilla byvägen. Fritt fram, alltså.
Jag skulle hellre fotat i dagsljus, men det såg inte ut att kunna gå, så nu skyndade jag mig. Tiden rusade, och när jag tagit mig upp till kyrkan var filmen slut. Mörkret föll allt snabbare.
Jag rotade i min rygga efter vattenflaskan och satte mig på en gravkant. Tiden hade försvunnit helt för mig men jag spanade efter lyktor nere på vägen. Det hade tydligen tagit tid att hitta logi någonstans. Jag var trött och här satt jag inlåst på en stängd kyrkogård i ett avlägset land. Jag kunde inte språket och hade bara dimmiga begrepp om var jag befann mig. Tänk om det hänt något med bilen, eller exen?
Ingen i hela världen visste var jag var. Det började kännas kusligt och förhastat. Gravvårdarna såg skumma ut i det tilltagande mörkret.
Då hörde jag ett sus i trädens kronor som påminde om röster.
Hjärtat började bulta: fort och hårt... Jag var ju ensam på kyrkogården! Eller?
Stegen! Jag hörde tunga steg!
Någonstans inne i skogsdungen!
Håret reste sig på hela kroppen när jag försökte urskilja skuggor mellan träden. Jag såg ingenting och intalade mig att det var nerverna som spökat, när stegen återkom, denna gång tyngre och med ett knarrande ljud. Det lät som om någon promenerade på trägolv, fast kyrkogården bara bestod av grusgångar och gräs. När jag var barn brukade det lägga träplankor över gropen efter en jordfästning. Ingen skulle ramla ner innan dödgrävarna hann skotta igen! Hjärtat rusade,och jag famlade i ryggan efter mitt nitrospray. En död i kärlkramp här verkade extrem bad taijming. Hade den döde varit skendöd och klampade omkring på plankorna som skulle täcka graven?
Eller hade jag i hela mitt liv haft fel: Spöken kanske fanns?
Det verkade lättare att tro på spöken här i Transylvanien än hemma i Enskede. Alla bloddrypande historier om Dracula gjorde väl sitt till. Stegen hördes igen,och nu skrek jag.
- Vem fan är där?
Ja, på svenska, självklart.
Döda bör väl inte ha problem med översättningar?
Då hörde jag mansröster och de lät mycket levande.
Plötsligt badade både jag och graven jag satt på i bländande ljus. Jag satt som fastfrusen och någon tilltalade mig med barsk röst. När jag höjde huvudet såg jag männen och ljuset högt upp bland träkronorna och först när en av dem klättrat ner och tryckt ett vapen i magen på mig förstod jag: Ukrainska gränspoliser i ett vakttorn.
Inte underligt att här rådde kameraförbud. Mannen pekade på mig med sitt vapen, men jag var totalt tom i huvudet efter chocken o mindes ingen enda glosa. Så: Tavarich! Kamrat på ryska. Och eftertanken. Var denna gamla kommunisthälsning helt fel här och nu? Den andre mannen hade klättrat ner han med och börjat ryta fram frågor. En av dem sträkte ut handen efter min rygga. Jag hoppades att mörkret skulle dölja kameran som liksom vattenflaskan låg i gräset vid mina fötter. De gick igenom mina saker och jag fattade plötsligt vad de letade efter. Ett pass eller någon annan ID handling. Jag sände en saknadens tanke till min lilla magväska, som jag lämnat i bilen. Vem tror sig behöva pass på en kyrkogård?
Jag kunde se männens ansikten nu och såg att det var helt unga pojkar, yngre än mina egna barn. Jag försökte förgäves göra mig förstådd. Varken Stockholm eller Sverige fick några klockor att ringa för de här pojkarna.
Turist gick lite bättre fast de såg skeptiska ut; Turist på en låst kyrkogård sent på kvällen? Det gick de inte på.
Jag tyckte vi stått där en evighet när jag hörde en bil närma sig nere på vägen.
- Exen! Tack gode Gud!
Jag pekade, och sjönk ner i gräset nära kameran. Exen som såg en väldig spotlight på kyrkogården förstod att något gått galet och började tuta, samt började skaka den låsta porten. Soldaterna sprang nerför grusgången för att ta tag i denna nya invasion och jag stoppade kvickt ner kameran i den genomsökta ryggsäcken innan jag reste mig och linkade efter.
Nere vid porten hade gubbarna fattat vad som gällde,och langade in alla tre passen genom porten, samt våra visa. Rumänien kräver sådana. Soldaterna skakade på huvudet och visste inte vad de skulle tro. Då pekade exet 2 på mig o sade: - Babuchka (Mormor), samt gjorde ett tecken åt mitt huvud. - Tanten är snurrig.
Soldaterna konfererade och var till sist övertygade om att jag var en ovanligt virrig gammal mormor med morbida böjelser!
Till nästa problem: Hur få ut mig, för gossarna hade inte anförtrotts portnycklen? Vi fick göra som vi tänkt. Exen kastade över campingbordet, fäst i bogserlinan och de båda pojksoldaterna höll mycket artigt i bordet tills jag kunde kravla mig över muren. Väl inne i bilen kände jag hur trött jag var och hur rädd jag varit.
Vad exen sade försöker jag fortfarande förtränga. Morgonen därpå besökte vi The Marry Cementary som de kallar den. Vi betalade vårt inträde till vakten i kuren, som sålde en massa fina vykort på gravvårdarna. Jag var snabbast:
- Inte ett ord, gubbar. Inte just nu!
Epilog.
Venedig ett år senare.
Nu återstod bara den berömda kyrkogårdsön, som jag missat under de andra besöken. Nu skulle det äntligen bli av. Efter en del sökande på kajen bakom Dodgepalatset hittade jag rätt färja, men när jag ville köpa biljetter skakade tanten i luckan på huvudet. Hon förklarade att kyrkogården stängde kl. 18.00. Sista kvällen i Venedig och jag hade missat kyrkogården. Igen.
Så föll mina blickar på taxibåtarna och mina ögon började tindra...
Exen såg mina lystna blickar och plötsligt haglade det kraftuttryck från båda sidorna.
- I helvete heller!
Ettan är frommare:
- Aldrig i livet.
De väste saker i mina öron av vilket det om min ålder, övervikt, polisen och ordet nekrofil var det snällaste.
Jag koncentrerade mig på Marcusplatsens duvor. När exen går i hop emot mig har jag ingen chans.
Livets trappa
Livets trappa har jag lagt på min twinblogg: Jag övar mig att lägga ut bilder där!
http://blogg.passagen.se/martineb
http://blogg.passagen.se/martineb
Inställd resa
Nu skulle jag ha varit tillbaka även om jag hade kommit i väg på min efterlängtade resa. Nu blev det inte så.
Jag sitter i den stora bekväma fåtöljen och lutar mig bakåt. Jag lyssnar till en liten sovande flicka: hon andas lugnt i fint och jag vill bara krama henne, men vet att hon behöver sova. Oron för hennes mamma, som är min dotter vill ännu inte riktigt släppa taget. Oron som har gastkramat mitt hjärta ända sedan min dotter plötsligt fann att fostervattnet kom redan i vecka 29. De flesta barn kommer till världen ganska snart därefter: Det brukar röra sig om något dygn. Men ett barn i vecka 29 är långt ifrån färdigt att tampas med den här världen.
Jag var klar att kliva på tåget söderut! Med svår sjukdom i familjen bokar jag allting i sista minuten så det är aldrig någon katastrof när jag inte kommer i väg. Några för mig okända personer är lyckliga nu. Jag hade nämligen bokat den sista sovvagnen Malmö-Berlin den helgen. Jag måste erkänna att jag nog mest tänker på oss äldre när jag planerar dag för dag. I stället blev det så här.
Jag har ju korsat Europa en hel del under många år med tåg och med bil. Vi flygrädda kan ju alltid resa hemma. För Europa är hemma. Jag sjunger med Jan Hammarlund att "Jag vill leva i Europa, jag vill skratta och älska här."
Eftersom jag som regel besökt de "turistmåsten" som finns brukar mina resor numera vara mycket roligare.
Jag kan ju blunda och resa för min inre syn. Ankomsten till Berlin på morgonen då jag alltid går i sömnen: 6.01 ska vi vara inne om allt är ok. Då öppnar caféet med alla de feta frukostwurstarna o kaffe, kaffe, kaffe. Två perronger bort står vad som förr kallades Chardasexpressen. Jag vet inte vad den kallas idag.
Vi rullar ut ur ett gråkallt Berlin så här dags och segar oss ner emot Dresden. Jag älskar den gamla stadskärnan trots att jag vet att det bara är kopior! De allierade bombade staden till en grus hög och många byggnader som verkar väldigt gamla är nyuppförda. Sedan sist jag rest förbi har de renoverat den protestantiska Frauenkirche som legat i ruiner sedan kriget. De har fått donationer från hela världen.
När vi kommer söder om Dresden brukar jag vakna till och njuta av den tidigare våren: här står allting i sprakade blomning nu i april! Forsytian och körsbärsträden känner jag ju igen men här finns många underbara träd som jag inte vet namnet på. Tåget börjar stånka sig upp genom granskogen emot gränsen till Tjeckien.
När man åker den här sträckan med bil kan man inte undgå att se att man reser rakt genom norra Europas största utomhusbordell. De halvnakna flickorna börjar bakom tjeckiska tullkontoret och står sedan tätt som en ung planterad granskog ända fram till lilla Teplick. Där finns bordellerna och barnhemmet för flickornas barn. Jag brukar göra en paus och prata lite med flickorna även om mina gubbar avskyr stället. Och nog finns det fog för att låsa in sig i bilen för hallickarna därnere är hårdföra killar och rånar lika gärna gubbarna om de inte vill köpa deras flickor.
Med tåg passerar man staden ganska obemärkt. När det stannar till i staden Terezin kan jag bara tänka Theresienstadt: Denna stad blir aldrig Terezin för mig.
Jag lyssnar efter den lilla och fortsätter min resa.
Nu blommar det överallt. Vild vallmo står tät invid rälsen och de små tjeckiska städerna rinner förbi som pärlor på ett pärlhalsband. Jag älskar just södra Tjeckien så mycket: Här har jag haft fina resor. Det är gott om små gemytliga städer i Böhmen. Cesny Budevice (jo då, ölet fick namn efter staden liksom grannstaden Pils skapade pilsnern), fästningsstaden Loket och Chesny Krumlov till exempel. I den sistnämna påstår de sig ha präglat de första s.k "joakimsthalerna". Myntet som lär ha givit dollarn sitt namn? Jag har några kopior hemma.
Mot gränsen till Österrike börjar bergens snötäckta toppar att glittra vita som kontrast emot dalens alla blommor. Naturen runtom här är storslagen och det gäller hela området ända bort till Brechtesgarten, Hitlers smultronställe där man ju kan se in i Österrike.
Wien är nästa stopp. Här hade jag tänkt stanna några dagar.
Det finns ställen jag vill återse och det finns ställen jag aldrig hunnit se. Scönbrunn var länge ett efterlängtat mål. Min läsning av gamla biografier har gjort mig hemma stadd här men inga återbesök denna gång. Av alla Maria Theresias 16 barn är det nog den olyckliga Marie Antoinette som blivit känd genom sin säregna historia: Franska revolutionens symboliska offer. På Shönbrunn lekte hon som barn utan att någon skugga förmörkade hennes unga år.
Jag har ett annat återbesök jag vill göra. På den lilla gravplatsen där så många berömda män och kvinnor fått sin sista sömn vilar en liten örnunge som jag alltid känt någonting extra för. Han skulle ha blivit bli det nya Europas kejsare: Han föddes till titeln Kungen av Rom!
Hans pappa var Europas mäktigaste man och han mor var dotter till kejsaren av det Habsburgska väldet. Det handlar alltså om den olycklige sonen till Napoleon och Marie-Louise. Han borde ha växt upp i prakt och med kärlek men blev i stället en politiskt barnfånge i sin morfars slott. Stackars lille kille. Du fick bara 20 år på jorden och din enkla kista är inklämd mellan kända mäns o kvinnors kryptor.
Jag hade tänkt mig ett återbesök i Stephansdomen också.
Källarens enorma högar med skellett och dödskallar ifrån pestens år ger mig en kuslig känsla.
I dag vi. I morgon du.
Jag tänkte mig att knycka med mig en liten bit av något gammalt skelett vid förra besöket för enligt mitt sätt att se så behöver de dem inte längre men gubbarna blev förfärade och började yra om brott emot griftefriden så jag gav mig.
Pratern med det stora pariserhjulet är alltid en höjdare.
Det gamla alltså. Där som filmen Tredje mannen utspelade sig. Jag hör alltid Harry Lime team var gång jag ser det -
och ser Orson Welles, en sådan skådespelare!
Johan Strauss, både far och son, hörde också till flanörerna i Pratern men det var i ett tidigare århundrade.
Efter Wien är det inte så långt kvar till Budapest. Där nere ligger de två städerna, förbundna med sina vackra broar. Buda och Pest. Jag föredrar Elisabetbron. Den i mitt tycke vackraste. Kanske är jag lite färgad av Elisabeth som lånat sitt namn åt bron?
Långt upp med strålande utsikt ligger universitetssjukhuset där jag tillbringade några dramatiska dagar på hjärtintensiven år 1994. Viken utsikt man hade därifrån om kvällarna!
Jag sitter o drömmer i min fåtölj men minnesbilderna är så starka att jag nästan gjort resan sittande här. Jag har ju alla mina minnen kvar och behöver egentligen inte åka dit igen. Fast det gör jag nog?
Den lille klamrade sig fast i livmoderns skydd i nästan otroliga fyra veckor! Eftersom han till råga på allt låg i säte så lyftes han ut "bara" 7 veckor för tidigt. Hans välfärd är det enda som egentligen betyder något för hela familjen just nu och om sanningen ska fram så är det inga månader på året som våren är så vacker just här uppe i norr som april och maj?
Jag sitter i den stora bekväma fåtöljen och lutar mig bakåt. Jag lyssnar till en liten sovande flicka: hon andas lugnt i fint och jag vill bara krama henne, men vet att hon behöver sova. Oron för hennes mamma, som är min dotter vill ännu inte riktigt släppa taget. Oron som har gastkramat mitt hjärta ända sedan min dotter plötsligt fann att fostervattnet kom redan i vecka 29. De flesta barn kommer till världen ganska snart därefter: Det brukar röra sig om något dygn. Men ett barn i vecka 29 är långt ifrån färdigt att tampas med den här världen.
Jag var klar att kliva på tåget söderut! Med svår sjukdom i familjen bokar jag allting i sista minuten så det är aldrig någon katastrof när jag inte kommer i väg. Några för mig okända personer är lyckliga nu. Jag hade nämligen bokat den sista sovvagnen Malmö-Berlin den helgen. Jag måste erkänna att jag nog mest tänker på oss äldre när jag planerar dag för dag. I stället blev det så här.
Jag har ju korsat Europa en hel del under många år med tåg och med bil. Vi flygrädda kan ju alltid resa hemma. För Europa är hemma. Jag sjunger med Jan Hammarlund att "Jag vill leva i Europa, jag vill skratta och älska här."
Eftersom jag som regel besökt de "turistmåsten" som finns brukar mina resor numera vara mycket roligare.
Jag kan ju blunda och resa för min inre syn. Ankomsten till Berlin på morgonen då jag alltid går i sömnen: 6.01 ska vi vara inne om allt är ok. Då öppnar caféet med alla de feta frukostwurstarna o kaffe, kaffe, kaffe. Två perronger bort står vad som förr kallades Chardasexpressen. Jag vet inte vad den kallas idag.
Vi rullar ut ur ett gråkallt Berlin så här dags och segar oss ner emot Dresden. Jag älskar den gamla stadskärnan trots att jag vet att det bara är kopior! De allierade bombade staden till en grus hög och många byggnader som verkar väldigt gamla är nyuppförda. Sedan sist jag rest förbi har de renoverat den protestantiska Frauenkirche som legat i ruiner sedan kriget. De har fått donationer från hela världen.
När vi kommer söder om Dresden brukar jag vakna till och njuta av den tidigare våren: här står allting i sprakade blomning nu i april! Forsytian och körsbärsträden känner jag ju igen men här finns många underbara träd som jag inte vet namnet på. Tåget börjar stånka sig upp genom granskogen emot gränsen till Tjeckien.
När man åker den här sträckan med bil kan man inte undgå att se att man reser rakt genom norra Europas största utomhusbordell. De halvnakna flickorna börjar bakom tjeckiska tullkontoret och står sedan tätt som en ung planterad granskog ända fram till lilla Teplick. Där finns bordellerna och barnhemmet för flickornas barn. Jag brukar göra en paus och prata lite med flickorna även om mina gubbar avskyr stället. Och nog finns det fog för att låsa in sig i bilen för hallickarna därnere är hårdföra killar och rånar lika gärna gubbarna om de inte vill köpa deras flickor.
Med tåg passerar man staden ganska obemärkt. När det stannar till i staden Terezin kan jag bara tänka Theresienstadt: Denna stad blir aldrig Terezin för mig.
Jag lyssnar efter den lilla och fortsätter min resa.
Nu blommar det överallt. Vild vallmo står tät invid rälsen och de små tjeckiska städerna rinner förbi som pärlor på ett pärlhalsband. Jag älskar just södra Tjeckien så mycket: Här har jag haft fina resor. Det är gott om små gemytliga städer i Böhmen. Cesny Budevice (jo då, ölet fick namn efter staden liksom grannstaden Pils skapade pilsnern), fästningsstaden Loket och Chesny Krumlov till exempel. I den sistnämna påstår de sig ha präglat de första s.k "joakimsthalerna". Myntet som lär ha givit dollarn sitt namn? Jag har några kopior hemma.
Mot gränsen till Österrike börjar bergens snötäckta toppar att glittra vita som kontrast emot dalens alla blommor. Naturen runtom här är storslagen och det gäller hela området ända bort till Brechtesgarten, Hitlers smultronställe där man ju kan se in i Österrike.
Wien är nästa stopp. Här hade jag tänkt stanna några dagar.
Det finns ställen jag vill återse och det finns ställen jag aldrig hunnit se. Scönbrunn var länge ett efterlängtat mål. Min läsning av gamla biografier har gjort mig hemma stadd här men inga återbesök denna gång. Av alla Maria Theresias 16 barn är det nog den olyckliga Marie Antoinette som blivit känd genom sin säregna historia: Franska revolutionens symboliska offer. På Shönbrunn lekte hon som barn utan att någon skugga förmörkade hennes unga år.
Jag har ett annat återbesök jag vill göra. På den lilla gravplatsen där så många berömda män och kvinnor fått sin sista sömn vilar en liten örnunge som jag alltid känt någonting extra för. Han skulle ha blivit bli det nya Europas kejsare: Han föddes till titeln Kungen av Rom!
Hans pappa var Europas mäktigaste man och han mor var dotter till kejsaren av det Habsburgska väldet. Det handlar alltså om den olycklige sonen till Napoleon och Marie-Louise. Han borde ha växt upp i prakt och med kärlek men blev i stället en politiskt barnfånge i sin morfars slott. Stackars lille kille. Du fick bara 20 år på jorden och din enkla kista är inklämd mellan kända mäns o kvinnors kryptor.
Jag hade tänkt mig ett återbesök i Stephansdomen också.
Källarens enorma högar med skellett och dödskallar ifrån pestens år ger mig en kuslig känsla.
I dag vi. I morgon du.
Jag tänkte mig att knycka med mig en liten bit av något gammalt skelett vid förra besöket för enligt mitt sätt att se så behöver de dem inte längre men gubbarna blev förfärade och började yra om brott emot griftefriden så jag gav mig.
Pratern med det stora pariserhjulet är alltid en höjdare.
Det gamla alltså. Där som filmen Tredje mannen utspelade sig. Jag hör alltid Harry Lime team var gång jag ser det -
och ser Orson Welles, en sådan skådespelare!
Johan Strauss, både far och son, hörde också till flanörerna i Pratern men det var i ett tidigare århundrade.
Efter Wien är det inte så långt kvar till Budapest. Där nere ligger de två städerna, förbundna med sina vackra broar. Buda och Pest. Jag föredrar Elisabetbron. Den i mitt tycke vackraste. Kanske är jag lite färgad av Elisabeth som lånat sitt namn åt bron?
Långt upp med strålande utsikt ligger universitetssjukhuset där jag tillbringade några dramatiska dagar på hjärtintensiven år 1994. Viken utsikt man hade därifrån om kvällarna!
Jag sitter o drömmer i min fåtölj men minnesbilderna är så starka att jag nästan gjort resan sittande här. Jag har ju alla mina minnen kvar och behöver egentligen inte åka dit igen. Fast det gör jag nog?
Den lille klamrade sig fast i livmoderns skydd i nästan otroliga fyra veckor! Eftersom han till råga på allt låg i säte så lyftes han ut "bara" 7 veckor för tidigt. Hans välfärd är det enda som egentligen betyder något för hela familjen just nu och om sanningen ska fram så är det inga månader på året som våren är så vacker just här uppe i norr som april och maj?
Uppdraget
Jag satt med ryggen mot dörren när de båda kvinnorna kom in. Jag hade hoppats att Hon skulle vara ensam, för så här nära Henne hade jag inte varit på hela veckan. Det är svårare än man tror att bevaka någon utan att märkas. Det underlättar att se ut som jag:
En alldaglig kvinna, några och trettio, med mitt bruna, långa hår uppsatt under en blond kort peruk. Glöm det där med mörka solglasögon inomhus. Sådant drar blickarna till sig, liksom överdriven makeup.
Jag hade velat avsluta det hela i dag under förutsättning att Hon följde sin vanliga rutin. Shopping, lunch här och sedan den korta promenaden genom parken . Jag kände vid det här laget varje buske, sten och träd på hennes hemväg. Det fanns flera lämpliga platser, men man måste alltid improvisera: En hundpromenad eller en uppdykande joggare: Jag tänkte inte ta några risker.
Hon var inte ensam, utan hade sällskap av en betydligt yngre kvinna med två barn, som måste vara den yngre kvinnans. De var alla tre mörka med samma sydländska färger. Jag viste att Hon var gift med en invandrare nu.
Så länge de var i sällskap måste jag vänta.
Jag reste mig och gick emot disken där kaffet stod. Under tiden jag serverade mig granskade jag henne ur ögonvrån.
Hon hade åldrats men fotot som jag hade var ju över 15 år gammal. Plötsligt vände Hon på huvudet och tittade åt mitt håll, och det kändes som om jag inte kunde andas. Ett ursinnigt hat som jag inte kunde bemästra vällde upp inom mig och fick mig att må illa. Så tittade hon likgiltigt bort och jag drog en ljudlös suck. Vad hade jag trott?
Att hon kunde se vem jag var? Hur skulle hon rimligtvis kunna det?
Jag blev sittande tills de båda kvinnorna rest sig och passerat mig med barnen. Den minste höll sin mamma i handen och den äldre kom lite efter. Väl ute på trottoaren såg jag hur Hon vände sig om och grep tag i den lilles arm. Han började gråta ,och innan jag hann blinka hade Hon vänt sig ett halvt varv och smällde till honom mitt i ansiktet! Jag väntade mig förgäves någon slags reaktion ifrån den unga mamman.
Jag stålsatte mig: Detta var inte min sak. Min sak var att se till att den vackra, välvårdade damen med sitt fantastiska kastanjebruna hårsvall skulle upphörde att existera. Ingenting annat.
Basta.
Sakta följde jag de båda över torget, och vidare mot parken. Jag tänkte på min lämplighet för just det här uppdraget. Jag var ju amatör. Till sådana uppdrag finns det proffs. Det hade varit på tal, men riskerna hade bedömts som för höga. Folk som tar den sortens uppdrag för pengar umgås i kretsar där allt är till salu och där kunskap kan bli till en inkomst. Eller till ett förtroende för att imponera på den nya flickvännen, som springer raka vägen till polisen. Jag kunde min brottsstatistik.
De brott som har största chansen att förbli olösta är de där förövaren är en ensam gärningsman... tidigare okänd för polisen... samt att han (eller hon) sedan aldrig upprepar sitt brott.
När jag över 10 år tidigare hade lärt mig att skjuta, ville min älskade släpa med mig till sin skytteklubb. Eftersom jag redan då hade på känn att det här uppdraget en gång skulle bli mitt avböjde jag skrattande och bad honom ta hem ett vapen och lära mig i skogen runt torpet.
En förälskad man är lyckligtvis mycket medgörlig. När jag senare avfärdade det hela föll saken i glömska. Hos honom. Jag kunde inte ta risken att skaffa en vapenlicens eller några klubbkamrater.
Vapnet skaffade jag flera år senare på ett sätt som aldrig skulle kunna spåras. En anonym 22:a, lätt att hantera och med en måttlig rekyl. Jag såg de båda kvinnorna gena mot parkvägen,ännu tillsammans. Flera dagar i den ensamma Volvon på parkeringen ute i industriområdet.
Jag kunde inte riskera att bo på hotell. Officiellt var jag ju någon annanstans. Registreringsskyltarna hade jag "lånat" på Arlandas långtidsparkering, och smutsat ner lite lagom. Jag hoppades verkligen att den andre bilägaren skulle ha en riktigt lång, skön semester, så att inte bilen blev "lyst" innan jag var klar. Bilen var i alla fall min egen gamla rishög. Både hyrbilar och stulna sådana är riskabla för alla som inte är bankrånare. Så kort körtid brukar vara riskfritt.
Nästan framme vid porten gav jag upp när jag såg de båda kvinnorna försvinna in. Kört för i dag. Det hörde inte till Hennes vanor att gå ut på kvällstid, och i fall Hon gjorde det så hade Hon antagligen sin make i släptåg. På tok för riskabelt. Jag genade mot busshållsplatsen för att ta mig till parkeringen. Därute försvann bilen i mängden. Jag stannade vid telefonkiosken. Min älskade svarade på första signalen. Jag förvissade mig om att mitt alibi var intakt. Han visste det inte ännu, men hela min säkerhet skulle hänga på honom.
Jag hade uppfunnit en svår infektion och lagt mig till sängs hemma i kollektivet. Alla respekterade vi varandras intrigitet. Att inspektera varandras sovrum var tabu. För alla utom barnen. För deras skull hade jag uppfunnit Sjukdomen, som var väldigt smittsam. För deras skull bar min älskade upp mat till mitt rum, som han sedan bar ut i soppåsen, och levererade dagliga rapporter om min (o-) hälsa. Barnen berättade på dagis hur sjuk mamma var och att hon låg i sin säng hela tiden. Alibit borde vara vattentätt, ifall jag bara blev klar i rimlig tid.
Efteråt skulle han veta. Genast han fick höra talas om Hennes död skulle han veta: Han skulle tiga. Honom kunde jag lita på. Inte före (då skulle han försöka att stoppa mig... gör inte alla män det?) men efteråt, när inget kunde göras ogjort. Han skulle inte vilja sätta sina barns mor i fängelse. Inte för DEN kvinnans skull. Han ensam visste dessutom att detta uppdrag handlade om en rättvis vedergällning.
Natten blev orolig, trots att sovsäcken bak i combin inte var så illa. Jag har sovit på sämre ställen. Men morgondagen var lördag och nu tänkte jag sätta in stöten.
Torgdag.
Redan kl 8 fanns jag på plats. Jag satt och läste på en bänk. Bredvid mig stod väskan med vapnet lätt åtkomligt. Jag tänkte få det att se ut som en vanlig väskryckning. Hon vägrar släppa, tjuven skjuter i panik. Inte ett helt vanligt scenario, men tänkbart. Hon blev bara tillfällets offer. De flesta mord begås av anhöriga eller andra med påtagligt motiv. Det ville jag inte att någon skulle gräva alltför djupt i.
Nej: En olycklig slump bara.
Sedan: Upp på bussen, av med peruken, tillbaka till parkeringen, och det skulle äntligen vara över! Jag skulle åka hem, nöjd med att rättvisa skipats till sist. Uppdraget skulle vara utfört. Jag visste att jag inte skulle ha några problem med att döda just den här kvinnan, och att jag aldrig, aldrig skulle ångra mig efteråt.
Nu öppnades porten,och hon kom ut, men efter henne travade den yngre kvinnans äldre pojke. Han som fått en sådan omild behandling dagen innan. Hon som barnvakt? Personligen skulle jag inte lämna henne att ta hand om en guldfisk ens, ifall den inte var giftig förstås.
Jag satt kvar på bänken och det omaka paret närmade sig. Pojken drog benen efter sig,och man kunde se hur irriterad Hon var.
-Nej, mamma! Jag VILL inte!
Den lille pojken började gråta, men själv kände jag det som om någon slagit mig hårt i magen. Mamma! Ungen hade kallat henne Mamma!
Det kunde bara inte var sant! Kärringen var ju över 50!
Febrilt räknade jag i huvudet, medan jag tittade ner i min bok och lät paret passera. Hon kände inte mig, men Hon kunde ju ha något ungdomskort av sig själv kvar, och både jag och min syster är skrämmande lika Henne.
52-6, kanske 7 år.
Hur jag än räknade så gick ekvationen tyvärr ihop. Jag tittade på min lillebror med ett plötsligt uppflammande hat:
-Jaså, du duger! Dig behåller hon minsann. Oss andra slängde hon ifrån sig som rutten fisk.
Så skämdes jag. Den lille stackaren hade ingen dans på rosor framför sig i hennes vård. Jag kunde bara hoppas att han hade en pappa som brydde sig!
Hur som helst: Mitt uppdrag var slutfört. Jag kunde bara inte skjuta ihjäl henne nu? Göra min egen lillebror moderlös? Fast med en sådan mor... Jag kanske borde rädda honom? Jag skakade på huvudet och reste mig .
Mellan parkens träd såg jag Hennes kastanjebruna hårsvall försvinna. Jag slet av mig peruken och lät mitt egna långa hår, kastanjebrunt som hennes, falla ner över ryggen. Håret hade varit mitt största handikapp. Hon hade dock träffat mig som tonårning och lagt märke till hur likt Hennes det varit.
-Nu är hennes säkert färgat, tänkte jag surt under bilresan hem. Vid Ikea åkte jag av vägen och skruvade av de stulna skyltarna och kastade dem:De var för farliga att återställa.Ute på vägen igen tänkte jag på hur jag sabbat mitt uppdrag. I mina tankar hade jag dödat henne tusen gånger om under de många årens planering,sedan jag gång på gång rannsakat henne i mitt hjärta och funnit henne skyldig, utan några förmildrande omständigheter.
Någon måste ta hand om de brottslingar som inte går att fälla i domstol. Jag hade gjort det till mitt uppdrag, för mitt eget och hennes andra offers skull. Att veta att vi, hennes offer, finns här ute någonstans måste skapa en evig rädsla hos Henne? Att inte kunna lita på att vi håller tyst?
Vilken social och medial skandal? Kanske ett slags straff ändå? Till jag tagit mitt slutgiltiga beslut samlar jag tåligt fakta och pusselbitar, för om några år kommer jag och mina systrar att vara de enda som vet.
Min är hämnden, säger Herren enligt skriften.
Ibland behöver han bara lite hjälp på traven.
En alldaglig kvinna, några och trettio, med mitt bruna, långa hår uppsatt under en blond kort peruk. Glöm det där med mörka solglasögon inomhus. Sådant drar blickarna till sig, liksom överdriven makeup.
Jag hade velat avsluta det hela i dag under förutsättning att Hon följde sin vanliga rutin. Shopping, lunch här och sedan den korta promenaden genom parken . Jag kände vid det här laget varje buske, sten och träd på hennes hemväg. Det fanns flera lämpliga platser, men man måste alltid improvisera: En hundpromenad eller en uppdykande joggare: Jag tänkte inte ta några risker.
Hon var inte ensam, utan hade sällskap av en betydligt yngre kvinna med två barn, som måste vara den yngre kvinnans. De var alla tre mörka med samma sydländska färger. Jag viste att Hon var gift med en invandrare nu.
Så länge de var i sällskap måste jag vänta.
Jag reste mig och gick emot disken där kaffet stod. Under tiden jag serverade mig granskade jag henne ur ögonvrån.
Hon hade åldrats men fotot som jag hade var ju över 15 år gammal. Plötsligt vände Hon på huvudet och tittade åt mitt håll, och det kändes som om jag inte kunde andas. Ett ursinnigt hat som jag inte kunde bemästra vällde upp inom mig och fick mig att må illa. Så tittade hon likgiltigt bort och jag drog en ljudlös suck. Vad hade jag trott?
Att hon kunde se vem jag var? Hur skulle hon rimligtvis kunna det?
Jag blev sittande tills de båda kvinnorna rest sig och passerat mig med barnen. Den minste höll sin mamma i handen och den äldre kom lite efter. Väl ute på trottoaren såg jag hur Hon vände sig om och grep tag i den lilles arm. Han började gråta ,och innan jag hann blinka hade Hon vänt sig ett halvt varv och smällde till honom mitt i ansiktet! Jag väntade mig förgäves någon slags reaktion ifrån den unga mamman.
Jag stålsatte mig: Detta var inte min sak. Min sak var att se till att den vackra, välvårdade damen med sitt fantastiska kastanjebruna hårsvall skulle upphörde att existera. Ingenting annat.
Basta.
Sakta följde jag de båda över torget, och vidare mot parken. Jag tänkte på min lämplighet för just det här uppdraget. Jag var ju amatör. Till sådana uppdrag finns det proffs. Det hade varit på tal, men riskerna hade bedömts som för höga. Folk som tar den sortens uppdrag för pengar umgås i kretsar där allt är till salu och där kunskap kan bli till en inkomst. Eller till ett förtroende för att imponera på den nya flickvännen, som springer raka vägen till polisen. Jag kunde min brottsstatistik.
De brott som har största chansen att förbli olösta är de där förövaren är en ensam gärningsman... tidigare okänd för polisen... samt att han (eller hon) sedan aldrig upprepar sitt brott.
När jag över 10 år tidigare hade lärt mig att skjuta, ville min älskade släpa med mig till sin skytteklubb. Eftersom jag redan då hade på känn att det här uppdraget en gång skulle bli mitt avböjde jag skrattande och bad honom ta hem ett vapen och lära mig i skogen runt torpet.
En förälskad man är lyckligtvis mycket medgörlig. När jag senare avfärdade det hela föll saken i glömska. Hos honom. Jag kunde inte ta risken att skaffa en vapenlicens eller några klubbkamrater.
Vapnet skaffade jag flera år senare på ett sätt som aldrig skulle kunna spåras. En anonym 22:a, lätt att hantera och med en måttlig rekyl. Jag såg de båda kvinnorna gena mot parkvägen,ännu tillsammans. Flera dagar i den ensamma Volvon på parkeringen ute i industriområdet.
Jag kunde inte riskera att bo på hotell. Officiellt var jag ju någon annanstans. Registreringsskyltarna hade jag "lånat" på Arlandas långtidsparkering, och smutsat ner lite lagom. Jag hoppades verkligen att den andre bilägaren skulle ha en riktigt lång, skön semester, så att inte bilen blev "lyst" innan jag var klar. Bilen var i alla fall min egen gamla rishög. Både hyrbilar och stulna sådana är riskabla för alla som inte är bankrånare. Så kort körtid brukar vara riskfritt.
Nästan framme vid porten gav jag upp när jag såg de båda kvinnorna försvinna in. Kört för i dag. Det hörde inte till Hennes vanor att gå ut på kvällstid, och i fall Hon gjorde det så hade Hon antagligen sin make i släptåg. På tok för riskabelt. Jag genade mot busshållsplatsen för att ta mig till parkeringen. Därute försvann bilen i mängden. Jag stannade vid telefonkiosken. Min älskade svarade på första signalen. Jag förvissade mig om att mitt alibi var intakt. Han visste det inte ännu, men hela min säkerhet skulle hänga på honom.
Jag hade uppfunnit en svår infektion och lagt mig till sängs hemma i kollektivet. Alla respekterade vi varandras intrigitet. Att inspektera varandras sovrum var tabu. För alla utom barnen. För deras skull hade jag uppfunnit Sjukdomen, som var väldigt smittsam. För deras skull bar min älskade upp mat till mitt rum, som han sedan bar ut i soppåsen, och levererade dagliga rapporter om min (o-) hälsa. Barnen berättade på dagis hur sjuk mamma var och att hon låg i sin säng hela tiden. Alibit borde vara vattentätt, ifall jag bara blev klar i rimlig tid.
Efteråt skulle han veta. Genast han fick höra talas om Hennes död skulle han veta: Han skulle tiga. Honom kunde jag lita på. Inte före (då skulle han försöka att stoppa mig... gör inte alla män det?) men efteråt, när inget kunde göras ogjort. Han skulle inte vilja sätta sina barns mor i fängelse. Inte för DEN kvinnans skull. Han ensam visste dessutom att detta uppdrag handlade om en rättvis vedergällning.
Natten blev orolig, trots att sovsäcken bak i combin inte var så illa. Jag har sovit på sämre ställen. Men morgondagen var lördag och nu tänkte jag sätta in stöten.
Torgdag.
Redan kl 8 fanns jag på plats. Jag satt och läste på en bänk. Bredvid mig stod väskan med vapnet lätt åtkomligt. Jag tänkte få det att se ut som en vanlig väskryckning. Hon vägrar släppa, tjuven skjuter i panik. Inte ett helt vanligt scenario, men tänkbart. Hon blev bara tillfällets offer. De flesta mord begås av anhöriga eller andra med påtagligt motiv. Det ville jag inte att någon skulle gräva alltför djupt i.
Nej: En olycklig slump bara.
Sedan: Upp på bussen, av med peruken, tillbaka till parkeringen, och det skulle äntligen vara över! Jag skulle åka hem, nöjd med att rättvisa skipats till sist. Uppdraget skulle vara utfört. Jag visste att jag inte skulle ha några problem med att döda just den här kvinnan, och att jag aldrig, aldrig skulle ångra mig efteråt.
Nu öppnades porten,och hon kom ut, men efter henne travade den yngre kvinnans äldre pojke. Han som fått en sådan omild behandling dagen innan. Hon som barnvakt? Personligen skulle jag inte lämna henne att ta hand om en guldfisk ens, ifall den inte var giftig förstås.
Jag satt kvar på bänken och det omaka paret närmade sig. Pojken drog benen efter sig,och man kunde se hur irriterad Hon var.
-Nej, mamma! Jag VILL inte!
Den lille pojken började gråta, men själv kände jag det som om någon slagit mig hårt i magen. Mamma! Ungen hade kallat henne Mamma!
Det kunde bara inte var sant! Kärringen var ju över 50!
Febrilt räknade jag i huvudet, medan jag tittade ner i min bok och lät paret passera. Hon kände inte mig, men Hon kunde ju ha något ungdomskort av sig själv kvar, och både jag och min syster är skrämmande lika Henne.
52-6, kanske 7 år.
Hur jag än räknade så gick ekvationen tyvärr ihop. Jag tittade på min lillebror med ett plötsligt uppflammande hat:
-Jaså, du duger! Dig behåller hon minsann. Oss andra slängde hon ifrån sig som rutten fisk.
Så skämdes jag. Den lille stackaren hade ingen dans på rosor framför sig i hennes vård. Jag kunde bara hoppas att han hade en pappa som brydde sig!
Hur som helst: Mitt uppdrag var slutfört. Jag kunde bara inte skjuta ihjäl henne nu? Göra min egen lillebror moderlös? Fast med en sådan mor... Jag kanske borde rädda honom? Jag skakade på huvudet och reste mig .
Mellan parkens träd såg jag Hennes kastanjebruna hårsvall försvinna. Jag slet av mig peruken och lät mitt egna långa hår, kastanjebrunt som hennes, falla ner över ryggen. Håret hade varit mitt största handikapp. Hon hade dock träffat mig som tonårning och lagt märke till hur likt Hennes det varit.
-Nu är hennes säkert färgat, tänkte jag surt under bilresan hem. Vid Ikea åkte jag av vägen och skruvade av de stulna skyltarna och kastade dem:De var för farliga att återställa.Ute på vägen igen tänkte jag på hur jag sabbat mitt uppdrag. I mina tankar hade jag dödat henne tusen gånger om under de många årens planering,sedan jag gång på gång rannsakat henne i mitt hjärta och funnit henne skyldig, utan några förmildrande omständigheter.
Någon måste ta hand om de brottslingar som inte går att fälla i domstol. Jag hade gjort det till mitt uppdrag, för mitt eget och hennes andra offers skull. Att veta att vi, hennes offer, finns här ute någonstans måste skapa en evig rädsla hos Henne? Att inte kunna lita på att vi håller tyst?
Vilken social och medial skandal? Kanske ett slags straff ändå? Till jag tagit mitt slutgiltiga beslut samlar jag tåligt fakta och pusselbitar, för om några år kommer jag och mina systrar att vara de enda som vet.
Min är hämnden, säger Herren enligt skriften.
Ibland behöver han bara lite hjälp på traven.
Min gamla dagbok
Jag har en hel bunt gamla häftade dagböcker sparade och ifrån dem hämtar jag vanligen det jag skriver under dagboksbrev.
Det kan vara Breven till pappa eller det kan handla om min döda dotter.
Jag skrev för c.a 25 år sedan ner några ganska detaljerade planer i mina böcker men jag fullföljde ju aldrig vad jag tänkt och för några år sedan skrev jag om det till en novell:
Kriminellt uppdrag.
Men det är ingen novell:
Det mesta skrev jag ner ur dagböckerna rakt av.
Bara den sista och avgörande trippen blev aldrig av. Det jag skriver om var generalrepetitionen.
Och anyway: idag är allt preskriberat.
När Den lilla horan försvanndel 3Demaskeringen
När jag på kvällen för sista gången klättrade upp för den lilla horans vindstrappa lyste det genom den sönderslagna dörren. Pojken var redan där.
När han öppnade för mig tyckte jag mig först se ett spöke!
Martines ansikte. Martines ögon.
-Jag heter Peter", sade han och tog mig i hand.
Någonting stämde inte och det ett tog ett tag innan jag kom på vad.
-Men du kan väl knappast vara hennes son? Ni är ju jämngamla?
Ett leende drog över hans ansikte.
-Den Martine du kände var nog jämngammal med mig.
Men inte Signe Östergren. Hon var 74 år när hon dog.
Jag förstod fortfarande inte.
Han måste ha sett min förvirring, för han bad mig sätta mig ner på Martines röda soffa.
-Förstår du inte, undrade han.
-Martine och Signe Österberg, de var samma person.
Jag stirrade dumt. Det han sade föll ju på sin egen orimlighet. Ungdomliga Martine. Så noga med kläder och make upp. Det vackra tjocka håret som vi alla hade avundats henne. Det släta ansiktet utan de irriterande rynkor som börjat visa sig hos oss andra. Signe Österberg. Minsann.
Detta kunde jag bara inte tro på.
Men mannen vid min sida berättade. Han kände inte sin mamma men hade blivit adopterad av släkten. Han hade för 25 år sedan sökt upp sin mamma, men bryskt avvisats. Han visste inget om hennes liv .
Det var det som han ville att jag skulle fylla i åt honom. Han undrade mycket över sin mamma och hennes beslut att aldrig träffa honom.
Man måste tro på den här mannen. Han gjorde ett mycket trovärdigt intryck. Dessutom var han en avbild av sin mamma.
En del bitar runt "Den lilla horan" började falla på plats.
Att vi aldrig fick knacka på hennes dörr oanmälda. Ja, om "Den lilla horan" varit en dam på 70 plus, så krävde det nog tid att förvandla sig till den över 20 år yngre Martine. Makeupen som vi småretades med henne för och kallade henne fåfäng hade ingenting med fåfänga att göra utan var helt nödvändig. Lika nödvändig som en skådespelares mask.
Livet är ju en teater där vi intar vår plats på scenen.
Den lilla horan spelade inte teater. Hennes scen var livet där hon ständigt levde sin roll. Detta rollspel förklarade många små egenheter. Att hon även under kortare resor aldrig kunnat dela sovrum med någon. Det tjocka håret.
Ja vi förstod ju att det var färgat... men en peruk!
Fru Österberg med sitt gråa hår och utan makeupp blev Martine med smink, peruk och ungdomliga kläder!
Som tur var skrev hon kontraktet på lägenheten i sitt rätta namn. Annars hade vi aldrig hittat henne. Förr eller senare hade hyresvärden noterat den obetalda hyran, låtit öppna dörren och hittat ännu en bortglömd, död pensionär. För oss hade hon i så fall förblivit spårlöst försvunnen.
Vi satt länge på soffan. Det tog tid att smälta att ha blivit så grundlurad av någon som man trott varit en nära vän. Så blev det min tur att berätta.
Om Lottas atelje och om hur det kom sig att hans mamma fick namnet "Den lilla horan". Hennes signatur. Om böckerna hon skrivit under namnet Martine S. De stod kvar i bokhyllan. Inbrottstjuven hade tydligen ratat dem. Ett album med bilder ifrån Martines bästa modelljobb fanns där. Vi beundrade hennes skönhet och jag mindes att dessa bilder inte föreställde den unga flicka man fick intryck av, utan en medelålders dam.
-Hon måste sannerligen ha funnit ungdomens källa, mumlade jag.
Morgonen efter skulle en firma komma och flyttstäda samt kasta de få ägodelarna. Det fanns ingenting av värde att spara efter Martine. Så föll min blick på alla kassettbanden som fyllde ut en hel bokhylla. Där fanns språkkurser på alla språk och på alla nivåer. Jag kom att tänka på väninna L:s kvinnokollektiv. Där brukade de göra egen musik och skriva egna dikter. Det går åt massor av kassettband.
-Vill du ha din mammas språkkurser" frågade jag Peter, som hittat en dagbok och blev blekare för varje rad han läste.
Han gav mig ett yrvaket "nej" och fortsatte sin läsning.
Jag svepte ner banden ifrån hyllan. De skulle komma till god nytta. Kollektivet min väninna drev byggde helt och hållet på ideella insatser.
- Visste du om att min mamma blev våldtagen?
Hans fråga fick mig plötsligt att tänka på den där debatten om en våldtagen kvinnas oskuld, och jag berättade för honom vad hon sagt. Det stod klart för oss båda att det varit hon själv som varit offret och att hon dessutom blivit gravid med Peter. Det förklarade kanske hennes avståndstagande inte bara från sonen utan från alla barn. Själv började jag snyfta ohejdat när jag plötsligt mindes en dag några år tidigare när jag förgäves försökt få kontakt med min egen mamma.
Jag hade sagt:
-Alla som föder ungar som de skiter i skulle ställas upp mot en vägg och skjutas.
Om jag bara hade anat.
-Du kunde ju inte veta, tröstade Peter.
Jag borde ha vetat. När vi skildes åt nere på gatan var klockan mycket, men trots att jag var dödstrött kunde jag inte sova.
Vem hade Den lilla horan egentligen varit? Varför hade hon iscensatt hela den här föreställningen?
Att ge ut böcker under pseudonym var en sak, men att spela teater för alla hon känt under mera än 20 års tid. Det måste ha kostat henne kraft, tid och pengar.
Jag bäddade åt mig i gästrummet, lite avskilt, för att inte störa resten av kollektivet, som vid det här laget var lika förvånade som jag.
Min dotter vägrade att tro att den Martine som hon kände skulle ha varit en gammal pensionär. När jag låg där och försökte hitta en bekväm sovställning tittade jag på kassettbanden som jag hällt ut över golvet för sortering.
Jag läste spanska det året så några av banden kunde jag kanske ha nytta av.
Jag satte i ett band i kassettspelaren för att finna ut på vilken nivå kursen låg. När jag blundande och lutade mig tillbaka för att lyssna och plötsligt hörde "Den lilla horans" klara välkända röst förkunna att "Gud bor inte i Stalingrad", blev jag först vettskrämd.
Vad var detta? Hade jag börjat få hallucinationer till sist?
Men bandet rullade på och jag förstod att det var någon slags dagbok som Martine talat in. Vad göra nu?
Inte kunde jag fortsätta att lyssna på någons privata dagbok? Var alla språkkurser kodord för dagböcker?
I så fall måste det som låg på mitt golv representera många år i den lilla horans liv.
Tillhörde de Peter?
Bandet rullade på och när jag hörde väninna A nämnas kunde jag inte förmå mig att stänga av. Den lilla horan berättade om hur rädd hon hade varit för sina grannar, som förföljde och avlyssnade henne dagligen. Hur hon blev förföljd på gatorna av skumma personer. Hur mycket hon hatade alla människor ,och särskilt sina väninnor. Hon önskade och bad att vi alla skulle få cancer och hiv med många och långa smärtor.
Jag satt nu som klistrad vid kassettradion nu och började mata in band efter band.
Att lyssna till detta var att höra en mycket sjuk människas vanföreställningar om världen uttryckta med en skenbar logik av det slag som man upplever i drömmar. Rösten var klar men spänd. Det lät som om hon befunnit sig i rummet hos mig, och tidvis fängslades jag så av henne berättelse att jag trodde det.
Hon berättade hur besatt hon var av ungdom och skönhet och att rynkor skulle få henne att begå självmord. Hennes släta hy fick sin förklaring. På flera av banden berättade Martine om sina ansiktslyftningar. Hon hade mycket roligt åt oss idioter som inte såg vem hon egentligen var.
Någon som hatade oss så mycket att hon bad Gud att ifall han finns, låta oss falla ner döda!
Sin son nämner hon men i termer som inte går att återge. Ingen hatar hon så mycket som den här pojken, som har mage att klara sig fint i livet och göra akademisk karriär. Något som "Den lilla horan" bittert beklagade att hon inte kunnat förhindra.
Jag kunde inte sluta lyssna, utan blev kvar i gästrummet hela veckan.
Dag och natt flöt ihop. Jag lyssnade och sov, lyssnade och sov. Samt fyllde på med mera vin hela tiden.
Att höra sådana fruktansvärda saker om sig själv är uppskakande nog. Att höra Martnes ord om sin son gick nästan inte att uthärda. Jag tog beslutet, fel eller inte, att han aldrig skulle få höra detta. Jag förstod nu att Martine varit en mycket sjuk människa, mera störd en någon av oss kunnat ana.
Jag höll en ny telefonrådgivnig med "flickorna" samt berättade lite skonsamt hur saken låg till. Dessutom hade vi nu fått en tid för begravningen och vi tre bestämde oss för att gå.
En vacker höstdag samlades vi och sonen för att ta farväl.
Jag tittade på den vita kistan och fick ett underligt infall att öppna den för att se om peruken var med. Hade hon den på sig när hon drunknade där i badkaret. Hon var ju alltid så noga med sitt yttre. Men finns det något yttre efter två månader i varmt vatten? Varför just nu?
Visste hon redan när vi skildes åt sista gången? Hade det någonting med den nya boken att göra? Hon hade skrivit på den i över två år. Manuset var jättetjockt. Varför hade vi inte hittat det i någon av hennes bostäder? Hade det stulits vid inbrottet och av vem i så fall? Frågorna lämnade Martine obesvarade. Så långt jag orkade lyssna så säger hon ingenting om sitt planerade självmord på banden.
Jag har nog aldrig känt en så ensam människa som "Den lilla horan". Inte heller någon som försvunnit så absolut. Hon hade ju egentligen inte ens funnits till.
Jag tänker ofta på Martine och grubblar över gåtan med hennes liv. På vinden ligger hela hennes dagbok. Kanske orkar jag lyssna till slut någon gång. Kanske kommer jag att förstå bättre då. Jag tror inte det.
Martine var en gåta för skickliga läkare. Inte för mig och mina väninnor.
Om jag dör oväntat ska min dotter förstöra Martines dagbok. Själv kan jag inte förmå mig till det.
Ännu ringer hennes klara lite anklagande röst i mina öron:
-Gud bor inte i Stalingrad.
Både Martine S och Signe Österberg hette någonting annat.
Manuset till boken återfanns aldrig.
När Den lilla horan försvannDel 2Försvinnandet
Jag minns inte hur jag tog mig tillbaka till huset på Karlaplan, men jag lyckades inse att bostaden var det enda konkreta jag hade.
Där hade den lilla horan bevisligen bott i nära 20 år även om det aldrig funnits någon dörrskylt med hennes namn.
Hyresvärdens namn och telefonnummer fanns i porten, och med darrande händer präntade jag ner det på baksidan av ett konsumkvitto. Sedan tog jag mig till en telefon och ringde hem och bad att bli hämtad. Jag kände mig helt slut.
Väl hemma ringde jag väninnorna, som inte vill tro det de fick höra.
- Vi borde väl veta både namnet och födelsedagen efter 20 år! Det måste vara ett datafel!
Killarna i mitt kollektiv började nu intressera sig för saken och komma med råd. Jag började med att söka hyresvärden i telefon. En privatvärd, som tur var. Han borde ju ha koll på sina hyresgäster! Men när jag till fick tag på honom ställde han sig helt oförstående.
- Martine S? Hur ser hon ut? Jaså lång och slank och med långt svart, troligen färgat hår?
Nej någon sådan hyresgäst har han aldrig haft. I vindsrummet bodde sedan över 30 år en gammal fru Österberg. Säkert 75 och med kort, grått hår.
- Om han var säker?
Självklart var han säker. Han hade själv skrivit kontraktet för många år sedan. Damen hade dessutom varit bekant med hans mor.
Vid det här laget började jag tvivla på mitt förstånd.
Jag hade ju hälsat på regelbundet hos Den lilla horan genom åren. Kunde fru Österberg, vem hon nu var, ha hyrt ut sitt lägenhet i smyg? Eller kunde hon vara en släkting till Martine?
Det visade sig, enligt värden, att Österbergskan ofta befann sig på resande fot utan att lämna adress. Ett faktum var att han förgäves sökt henne angående inbrottet. En till som försvunnit!
Hade de rest bort ihop? Ifall de hade det så skulle Den lilla horan flå mig levande när hon kom till rätta för att jag rotat i hennes privata angelägenheter. Jag satte mig där hemma vid telefonen och försökte tänka. Bostaden gav ingenting och kyrkobokföringen var värdelös så länge jag inte hade det rätta personnumret. Sakta bläddrade jag i brevpärmen ifrån min brevväxling med Den lilla horan. Jag har sparat många av hennes brev genom åren. Dock inte alla.
För 10 år sedan nämnde hon i förbigående att hon köat i 12 år hos bostadsförmedlingen för att så småningom få en 1:a med bad! 12+10=22.
Hon borde ha kunnat få den där lägenheten vid det här laget? Men hon behöll ju den gamla?
Är det möjligt att hon hade två bostäder de sista åren. Varför hörde hon i så fall inte av sig, ifall hon bara hade flyttat? Och hur kunde hon ha bott på samma adress i 20 år i ett rum som en annan kvinna hade hyrt i över 30 år?
Frågor jag än så länge inte hade något svar på.
Jag läste flera brev om igen. De flesta handlar inte om personliga saker utan om olika debatter i media och om händelser ute i världen. I ett uttryckte hon sin sorg och vrede över mordet på Olof Palme, som var hennes stora förebild. I ett annat var hon förkrossad över att hon inte kunde ha hund. Hon hade ju ingen som kunde ta ut den ifall hon skulle bli sjuk.
Men här fanns det någonting Hon hade varit och tittat på gardiner! Gardiner till vad då? Den lilla vindskupan i hennes lilla vindsrum hade inga gardiner. Det finns ingen insyn där uppe, så hon ville ha in ljuset, hade hon förklarat för mig.
Brevet om gardinerna var över 8 år gammalt, men det var en ledtråd. Nya telefonkonferenser med väninnorna. L drog sig till minnes ett möte på Noaks Ark på Drottninggatan där hon och Den lilla horan hörde på ett föredrag om aids. När L som vanligt ville följa henne hem så sade Martine
att hon skulle hem till en väninna och bad att L skulle stanna taxin på ett visst gathörn på söder. L tänkte inte över det utan de skildes med en kram i taxin som de brukade.
När jag berättade om taxiresan hemma drog exet sig till minnes en episod:
För några år sedan när han körde hem Den lilla horan ifrån ett möte med oss så bad hon att bli avsläppt vid en port på söder, där hon skulle uträtta ett ärende.
Kom han ihåg adressen? Nej. Det var för länge sedan. Han kunde kanske åta sig att hitta dit? Och efter en del felkörningar hittade han porten.
- Här gick hon in. Hon bad mig stå kvar tills hon var inne i porten! Så gjorde hon alltid, rädd som hon var.
Jag började med att titta efter namnet i porten, men där finns ingenting. Återstod att kolla alla dörrar i det fem våningar höga huset. Exakt vad jag letade efter visste jag inte själv men på 4:e våningen såg jag ett bekant namn på dörren:
Österberg! Den tanten igen.
Det fanns alltså ett samband. Säkert var det hit Den lilla horan haft ett ärende. Jag ringde på dörren. Igen och igen. Inget svar. Var tanten ute på för att handla eller var hon iväg på en av sina omtalade resor? Jag lade mig på knä och försökte titta in genom brevinkastet En stor bunt reklam nådde nästan ända upp till kanten, så gissningen om resan verkade befogad. Med ögonvrån såg jag något väldigt bekant. En klarröd kappa som jag kände igen så alltför väl! Bara en mycket mörk och färgstark person vågar sig på den färgen.
Jag vänder mig mot exet , som väntade i trapphallen.
- Hennes kappa hänger här inne.
- Är du säker? Det finns säkert flera likadana?
- Helt säker. Färgen är väldigt speciell. Knappast något för pensionärer.
- Då har de väl rest bort ihop?
Jag började känna en krypande olust. Någonting var helt fel... men vad? Jag behövde se bättre.
En rask hemresa och så låg jag på nytt på knä framför fru Österbergs inkast, denna gång beväpnad med en fickspegel fäst på en lång stång. Nu såg jag en dörr som såg ut att gå till ett badrum. Den var tyvärr stängd, men på golvet framför stod Den lilla horans handväska! Den som hon aldrig, aldrig lämnade ifrån sig!
Jag frågade exet (som är väldigt händig och som arbetat som låssmed i sin ungdom).
- Kan du öppna den här dörren?
- Du tänker väl inte göra inbrott?
- Jo.
Jag berättade om väskan och om mina farhågor och han granskade låset närmare. Så vände han sig mot mig.
- Nyckeln sitter i på insidan!
Insikten om vad det innebar kändes som en åsnespark i magen.
- Men öppna då för helvete!
Han lade sin arm runt mina axlar innan han svarade.
- Hur många månader är det sedan Martine försvann? Minst två? Och det har varit värmebölja hela sommaren. Du vill INTE gå in dit. Nu måste vi gå till polisen.
Jag minns fortfarande inte alla turerna på polisstationen där vi försökte förklara att en väninna till mig, som enligt folkbokföringen inte fanns, troligen skulle ligga död i en för oss främmande lägenhet. Jag är säker på att de till slut ryckte ut för att bli av med den tokiga, snörvlande kvinnan, som hela tiden upprepade:
- Vi har bestämt att när vi skulle dö så skall det vara med starka tabletter, ett gott vin och i ett varmt bad, där vi förväntade oss att somna och drunkna helt stilla.
Vi åkte efter utryckningsbilen, och när låssmedens bil anlände förstod vi... och åkte hem för att vänta där.
När polisen till slut meddelade att de visserligen hittat lägenhetsinnehavaren död på det sätt jag beskrivit men inga spår av min väninna kände jag ett kort ögonblick av lättnad. Men nej. Det VAR hennes väska och kappa. Så vad hade hänt?
Dubbla sömnmedel nersköljda med en generös mängd av vin gav mig en redlöslös sömn tills jag blev medveten om exets försök att väcka mig.
- Martines son är i telefonen! Han vill prata med dig!
Alla utom vi "flickor" använde hennes dopnamn.
- Du vet lika bra som jag att hon inga barn har.Hon var ju oskuld!
- Han säger så i alla fall. Du MÅSTE prata med honom!
- Vad händer egentligen?
Jag åstakom ett sömnigt "hallå" och beredde mig på att förklara att det skett ett misstag på person. Rösten i telefonen lät lugn och samlad när han frågade ifall det var jag som funnit hans mamma död kvällen innan. Så gick det upp ett ljus för mig.
- Du måste vara son till fru Österberg?
Han bekräftade det och lade sedan till:
- Du känner henne kanske under namnet Martine S?
Man kunde ha petat omkull mig med en fjäder.
- Den lilla... jag menar Martine ...hon hade verkligen ingen son... fick jag till sist fram med ett kraxande ljud.
Jag lade ifrån mig luren en kort stund för att svälja lite mera vin. Baksmällan började göra sig gällande.
- Jo. Hon var min mamma, men hon lämnade bort mig direkt efter födseln så jag fick aldrig lära känna henne.
Bara en del av mig tog in vad han sade. Mannen i telefonen fortsatte:
- Polisen hittade inga andra släktingar så de kontaktade mig. Kan vi träffas och prata?
Jo visst.
Vi beslöt att mötas i hennes vindskupa på Karlaplan som han nu fått nyckeln till av polisen. Vi skulle passa på att gå igenom Martines saker på samma gång. Värden ville ha rummet tomt.
Fortfarande förstår jag inte på vilket sätt Den lilla horan var släkt med fru Östeberg, men de hade tydligen samma efternamn. Det var tydligt att det var Martine de hittat... och att det var henne som den okände kallade mamma!
Där hade den lilla horan bevisligen bott i nära 20 år även om det aldrig funnits någon dörrskylt med hennes namn.
Hyresvärdens namn och telefonnummer fanns i porten, och med darrande händer präntade jag ner det på baksidan av ett konsumkvitto. Sedan tog jag mig till en telefon och ringde hem och bad att bli hämtad. Jag kände mig helt slut.
Väl hemma ringde jag väninnorna, som inte vill tro det de fick höra.
- Vi borde väl veta både namnet och födelsedagen efter 20 år! Det måste vara ett datafel!
Killarna i mitt kollektiv började nu intressera sig för saken och komma med råd. Jag började med att söka hyresvärden i telefon. En privatvärd, som tur var. Han borde ju ha koll på sina hyresgäster! Men när jag till fick tag på honom ställde han sig helt oförstående.
- Martine S? Hur ser hon ut? Jaså lång och slank och med långt svart, troligen färgat hår?
Nej någon sådan hyresgäst har han aldrig haft. I vindsrummet bodde sedan över 30 år en gammal fru Österberg. Säkert 75 och med kort, grått hår.
- Om han var säker?
Självklart var han säker. Han hade själv skrivit kontraktet för många år sedan. Damen hade dessutom varit bekant med hans mor.
Vid det här laget började jag tvivla på mitt förstånd.
Jag hade ju hälsat på regelbundet hos Den lilla horan genom åren. Kunde fru Österberg, vem hon nu var, ha hyrt ut sitt lägenhet i smyg? Eller kunde hon vara en släkting till Martine?
Det visade sig, enligt värden, att Österbergskan ofta befann sig på resande fot utan att lämna adress. Ett faktum var att han förgäves sökt henne angående inbrottet. En till som försvunnit!
Hade de rest bort ihop? Ifall de hade det så skulle Den lilla horan flå mig levande när hon kom till rätta för att jag rotat i hennes privata angelägenheter. Jag satte mig där hemma vid telefonen och försökte tänka. Bostaden gav ingenting och kyrkobokföringen var värdelös så länge jag inte hade det rätta personnumret. Sakta bläddrade jag i brevpärmen ifrån min brevväxling med Den lilla horan. Jag har sparat många av hennes brev genom åren. Dock inte alla.
För 10 år sedan nämnde hon i förbigående att hon köat i 12 år hos bostadsförmedlingen för att så småningom få en 1:a med bad! 12+10=22.
Hon borde ha kunnat få den där lägenheten vid det här laget? Men hon behöll ju den gamla?
Är det möjligt att hon hade två bostäder de sista åren. Varför hörde hon i så fall inte av sig, ifall hon bara hade flyttat? Och hur kunde hon ha bott på samma adress i 20 år i ett rum som en annan kvinna hade hyrt i över 30 år?
Frågor jag än så länge inte hade något svar på.
Jag läste flera brev om igen. De flesta handlar inte om personliga saker utan om olika debatter i media och om händelser ute i världen. I ett uttryckte hon sin sorg och vrede över mordet på Olof Palme, som var hennes stora förebild. I ett annat var hon förkrossad över att hon inte kunde ha hund. Hon hade ju ingen som kunde ta ut den ifall hon skulle bli sjuk.
Men här fanns det någonting Hon hade varit och tittat på gardiner! Gardiner till vad då? Den lilla vindskupan i hennes lilla vindsrum hade inga gardiner. Det finns ingen insyn där uppe, så hon ville ha in ljuset, hade hon förklarat för mig.
Brevet om gardinerna var över 8 år gammalt, men det var en ledtråd. Nya telefonkonferenser med väninnorna. L drog sig till minnes ett möte på Noaks Ark på Drottninggatan där hon och Den lilla horan hörde på ett föredrag om aids. När L som vanligt ville följa henne hem så sade Martine
att hon skulle hem till en väninna och bad att L skulle stanna taxin på ett visst gathörn på söder. L tänkte inte över det utan de skildes med en kram i taxin som de brukade.
När jag berättade om taxiresan hemma drog exet sig till minnes en episod:
För några år sedan när han körde hem Den lilla horan ifrån ett möte med oss så bad hon att bli avsläppt vid en port på söder, där hon skulle uträtta ett ärende.
Kom han ihåg adressen? Nej. Det var för länge sedan. Han kunde kanske åta sig att hitta dit? Och efter en del felkörningar hittade han porten.
- Här gick hon in. Hon bad mig stå kvar tills hon var inne i porten! Så gjorde hon alltid, rädd som hon var.
Jag började med att titta efter namnet i porten, men där finns ingenting. Återstod att kolla alla dörrar i det fem våningar höga huset. Exakt vad jag letade efter visste jag inte själv men på 4:e våningen såg jag ett bekant namn på dörren:
Österberg! Den tanten igen.
Det fanns alltså ett samband. Säkert var det hit Den lilla horan haft ett ärende. Jag ringde på dörren. Igen och igen. Inget svar. Var tanten ute på för att handla eller var hon iväg på en av sina omtalade resor? Jag lade mig på knä och försökte titta in genom brevinkastet En stor bunt reklam nådde nästan ända upp till kanten, så gissningen om resan verkade befogad. Med ögonvrån såg jag något väldigt bekant. En klarröd kappa som jag kände igen så alltför väl! Bara en mycket mörk och färgstark person vågar sig på den färgen.
Jag vänder mig mot exet , som väntade i trapphallen.
- Hennes kappa hänger här inne.
- Är du säker? Det finns säkert flera likadana?
- Helt säker. Färgen är väldigt speciell. Knappast något för pensionärer.
- Då har de väl rest bort ihop?
Jag började känna en krypande olust. Någonting var helt fel... men vad? Jag behövde se bättre.
En rask hemresa och så låg jag på nytt på knä framför fru Österbergs inkast, denna gång beväpnad med en fickspegel fäst på en lång stång. Nu såg jag en dörr som såg ut att gå till ett badrum. Den var tyvärr stängd, men på golvet framför stod Den lilla horans handväska! Den som hon aldrig, aldrig lämnade ifrån sig!
Jag frågade exet (som är väldigt händig och som arbetat som låssmed i sin ungdom).
- Kan du öppna den här dörren?
- Du tänker väl inte göra inbrott?
- Jo.
Jag berättade om väskan och om mina farhågor och han granskade låset närmare. Så vände han sig mot mig.
- Nyckeln sitter i på insidan!
Insikten om vad det innebar kändes som en åsnespark i magen.
- Men öppna då för helvete!
Han lade sin arm runt mina axlar innan han svarade.
- Hur många månader är det sedan Martine försvann? Minst två? Och det har varit värmebölja hela sommaren. Du vill INTE gå in dit. Nu måste vi gå till polisen.
Jag minns fortfarande inte alla turerna på polisstationen där vi försökte förklara att en väninna till mig, som enligt folkbokföringen inte fanns, troligen skulle ligga död i en för oss främmande lägenhet. Jag är säker på att de till slut ryckte ut för att bli av med den tokiga, snörvlande kvinnan, som hela tiden upprepade:
- Vi har bestämt att när vi skulle dö så skall det vara med starka tabletter, ett gott vin och i ett varmt bad, där vi förväntade oss att somna och drunkna helt stilla.
Vi åkte efter utryckningsbilen, och när låssmedens bil anlände förstod vi... och åkte hem för att vänta där.
När polisen till slut meddelade att de visserligen hittat lägenhetsinnehavaren död på det sätt jag beskrivit men inga spår av min väninna kände jag ett kort ögonblick av lättnad. Men nej. Det VAR hennes väska och kappa. Så vad hade hänt?
Dubbla sömnmedel nersköljda med en generös mängd av vin gav mig en redlöslös sömn tills jag blev medveten om exets försök att väcka mig.
- Martines son är i telefonen! Han vill prata med dig!
Alla utom vi "flickor" använde hennes dopnamn.
- Du vet lika bra som jag att hon inga barn har.Hon var ju oskuld!
- Han säger så i alla fall. Du MÅSTE prata med honom!
- Vad händer egentligen?
Jag åstakom ett sömnigt "hallå" och beredde mig på att förklara att det skett ett misstag på person. Rösten i telefonen lät lugn och samlad när han frågade ifall det var jag som funnit hans mamma död kvällen innan. Så gick det upp ett ljus för mig.
- Du måste vara son till fru Österberg?
Han bekräftade det och lade sedan till:
- Du känner henne kanske under namnet Martine S?
Man kunde ha petat omkull mig med en fjäder.
- Den lilla... jag menar Martine ...hon hade verkligen ingen son... fick jag till sist fram med ett kraxande ljud.
Jag lade ifrån mig luren en kort stund för att svälja lite mera vin. Baksmällan började göra sig gällande.
- Jo. Hon var min mamma, men hon lämnade bort mig direkt efter födseln så jag fick aldrig lära känna henne.
Bara en del av mig tog in vad han sade. Mannen i telefonen fortsatte:
- Polisen hittade inga andra släktingar så de kontaktade mig. Kan vi träffas och prata?
Jo visst.
Vi beslöt att mötas i hennes vindskupa på Karlaplan som han nu fått nyckeln till av polisen. Vi skulle passa på att gå igenom Martines saker på samma gång. Värden ville ha rummet tomt.
Fortfarande förstår jag inte på vilket sätt Den lilla horan var släkt med fru Östeberg, men de hade tydligen samma efternamn. Det var tydligt att det var Martine de hittat... och att det var henne som den okände kallade mamma!
När Den lilla horan försvannDel 1:Bakgrunden
Jag hade ingen förkänsla, inga onda aningar alls, ingen konstig känsla av att vi aldrig skulle ses mera när jag för sista gången tog farväl av Den lilla horan!
Allt var precis som vanligt. Jag skulle vara borta över sommaren och vi skulle träffas i augusti som vi alltid gjorde.
Men hon måste ju ha vetat redan då.
Det var hon själv som myntade begreppet "Den lilla horan" i sin självbiografiska bok "Martines atelje" som kom ut i slutet av 70-talet.
Där talade hon om sig själv i tredje person som just Den lilla horan.
Eftersom hon enligt egen uppgift var oskuld men arbetat i så många år med nakenposering blev uttrycket som ett smeknamn till slut:
Vi använde det alla, inklusive hon själv.
Först lärde jag känna henne som Lotta, en stridbar debattör i en tid då även människor utanför den etablerade eliten tilläts yttra sig på tidningarnas debatt och kultursidor om samhällsfrågor. Lotta drev sin egen poseringsatelje i ett ombyggt cykelrum nära Karlaplan och var alltid väl påläst i de ämnen hon debatterade.
Efter en del brev och telefonkontakt bekände hon att hon var identisk med Martine som just givit ut en omstridd självbiografisk bok där hon kallade atelje Lotta för Maritnes atelje.
Jag hade nu träffat Lotta flera gånger personligen och övergått till hennes "civila" identitet Martine samt även läst hennes debutbok, en bok om klassamhället som jag blev mycket förtjust i.
Hon hade en väninna som ville träffa mig... jag hade en som ville träffa henne... så gick det till när vår kvartett bildades.
Fyra nästan jämnåriga kvinnor, alla med en ytterst udda bakgrund, alla intresserade av och verksamma i samhällsdebatten.
Vi träffades några gånger om året alla fyra, ofta hemma hos mig, eftersom bara Martine och jag bodde i Stockholm och hon var märkbart ängslig över tanken på att ha besök hemma hos sig.
Mellan träffarna med oss alla träffades vi två och tre när det var lämpligt men de gånger vi kunde mötas alla fyra var något vi såg fram emot, någonting extra.
Det fanns saker som var lite svåra med Den lilla horan.
En sak var hennes stora fasa för att umgås med män.
Trots att hon strippade och poserade för dem sedan åratal var hennes eget umgänge, i den mån hon hade något alls, strikt enkönat.
Männen i mitt kollektiv fick hålla sig undan när vi hade våra träffar.
Jag minns nu efteråt att när min gamla tik slutade sina dagar och ersattes av en ung hanhund rynkade Den lilla horan på näsan och utbrast:
-Jag förstår inte att du kan köpa en HAN hund?
Trots detta hans handikapp blev hon väldigt fäst vid hunden med tiden.
Eftersom de andra "flickorna" ju var hitresta och bodde hos mig så blev det svårt för Den lilla horan att ta sig hem på kvällarna.
Hon vågade sig aldrig ut ensam efter mörkrets inbrott.
Till slut (efter flera års bekantskap) fick mina båda ex hedersuppdraget att köra henne hem.
Så småningom blev jag bjuden till det lilla rummet på en vind nära Karlaplan. Det hängde dock ett rött skynke i taket, vilket inte fick passeras.
Där bakom förvarade hon en kokplatta och badbalja i plast, berättade hon.
Toaletten fanns ute på vinden och kunde bara besökas dagtid.
Tv hade hon inte men hon var en flitig radiolyssnare.
Hon följde alla språkkurser som gick på radio och skämtade en gång och sade att "nu kunde hon tiga på tio språk".
Det låg mera allvar bakom det skämtet än jag ville förstå... då.
Ett annat problem utgjorde mina barn och deras kompisar, som fyllde hela huset med sin närvaro.
Den lilla horan tålde nämligen inte åsynen av barn.
Hon kallade dem inte ens barn utan höll fast vid sin barndoms benämning:
"Fula ordet".
Så "De fula orden" måste ovillkorligen evakueras inför hennes besök.
Annars skulle hon ha vänt i dörren!
Lyckligtvis växer barn upp, och den dagen kom när Den lilla horan blev mycket god vän med min yngsta dotter.
Hennes förklaringar om hur hennes extremt utsatta barndom gjort henne allergisk mot till och med rösterna ifrån barn ifrågasattes aldrig av oss andra.
Vi hade alla diverse nojor i bagaget och respekterade varandras trasigheter utan alltför många frågor.
Åren rusade förbi och med 80-talet försvann vi marginalmänniskor ut ur den offentliga debatten för att ersättas av unga profeter som förkunnade att man skulle satsa på sig själva. Solidaritet blev nästan ett fult ord Åtminstone lite otidsenligt och smått löjligt men framför allt naivt.
Men vår vänskap fördjupades de här åren och vi hade nu regelbunden telefonkontakt varje vecka, där vi debatterade det som rörde sig i samhället.
Jag engagerade mig i uppbyggningen av vårt "hemmakollektiv" samt för Bris (barnens rätt i samhället).
Väninnan L startade ett kollektiv för missbrukande och misshandlade kvinnor, väninnan A fortsatte att engagera sig i prostitutionsdebatten, och Martine skrev på en ny bok.
Men nu var signaturen "Den lilla horan" inte så rumsren längre och folk hade enligt förlaget "tröttnat på elände" så den nya boken kom i retur.
Hon misströstade inte... inte än.
Det fanns flera förlag och mycket att skriva om.
Den lilla horan skulle i det "civila livet" snart fylla 50 och vi planlade att fira hos mig.
Några andra än oss tre umgicks hon inte längre med.
En vacker försommardag kunde vi plocka sommarens första ros till födelsedagsbarnet, som verkade mera uppspelt än vanligt.
Hon anförtrodde oss med rodnande kinder, nästan viskande, att hennes bok blivit antagen till sist men vägrade att svara på våra ivriga och nyfikna frågor. Hon log bara hemlighetsfullt och sade att vi fick tåla oss till utgivningen... den skulle bli en överraskning.
Vi skämtade en hel del den där dagen... om att vi gick in i "tantåldern och om vikten av att skaffa sig en liten gubbe på äldre dar för tillsyn och glädje, och Den lilla horan hävdade som vanligt att hon för sin del tänkte gå i graven som den oskuld hon var.
Vi kunde verkligen intyga, allihopa, att under de 20 åren vi umgåtts så hade det inte funnits andra män än poseringskunderna, som absolut inte fått röra vid henne.
Under ett av våra långa telefonsamtal (mitt personliga rekord i långpratning via telefon var när vi en gång talades vid i sex (!) timmar) hade hon berört frågan om just oskuld.
Hon hade frågat mig ifall jag ansåg att en kvinna som blivit våldtagen men i övrigt aldrig haft sex kunde räknas som oskuld?
Vi funderade båda över saken och enades om att sex ju är en kärleksakt så kvinnan i fråga var nog oskuld även om det rent tekniskt var tveksamt.
När jag återvände hem i början av augusti fick jag två oroliga telefonsamtal från väninnorna, som förklarade att Den lilla horan var försvunnen!
Hon hade inte mött upp som avtalat på ett sommarmöte de tre planerat, och när de till slut tagit sig hem till henne (vi fick aldrig, ALDRIG komma dit oanmälda) och knackat på hennes dörr hade ingen öppnat!
Det liknade inte henne.
Inte heller svarade hon i telefonen.
-Du som bor i Stockholm... gör något, tyckte väninnorna.
Jag började med att ringa och skriva, men efter den första veckan kunde jag inte vänta längre, utan tog mig in till bostaden vid Karlaplan.
När jag äntligen lyckats få hjälp att forcera portkoden och klättrat de fem trapporna upp till vinden fann jag Den lilla horans dörr sönderslagen!
Någon hade försökt ta sig in och slagit stora hål i dörren, men ett nytt lås fanns på plats.
På dörren fanns en tejpad uppmaning att lägenhetsinnehavaren skulle kontakta polisen för att hämta de nya nycklarna.
Det var när jag såg polisens datering jag började må illa.
För sex veckor sedan!
Skulle hon ha varit utelåst så länge?
På darrande ben tog jag mig till kontoret två trappor ner och bad att få låna telefonen. Polisen kunde bara bekräfta att de varit där men att ingen hade hört av sig på de sex veckor som gått efter inbrottet, som rapporterats av en granne som haft ärende på vinden.
De nya nycklarna fanns fortfarande på stationen.
Jag förstod nu att något allvarligt hade hänt, men vad, när och hur?
Låg hon kanske på sjukhus någonstans?
Hon hade ju inga anhöriga som kunde sakna henne!
Att Den lilla horan, som inte ens vågade gå förbi A-lagarna utanför systemet, inte skulle ha kontaktat polisen om inbrottet var inte sannolikt.
Alltså visste hon troligen ingenting om det.
Efter telefonkonsultation med väninnorna gick jag till polisen för att anmäla Den lilla horans försvinnande. De måste ju ha resurser att ringa runt sjukhusen utan att hindras av sekretessen.
Det hade de också, men de fick inget napp.
Det var då jag skulle fylla i ett formulär med namn och personuppgifter som chocken drabbade mig:
Jag hade inte de fyra sista sidorna i personnumret, men det skulle inte behövas.
En trevlig polis tog mina uppgifter och gick för att söka i datorn.
Jag fick vänta länge innan han återkom:
Nu med en rynka i pannan.
-Är du helt säker på namn och födelsedag ,
undrade han, och när jag insisterade djupnade rynkan.
-Jag är ledsen men vi kan inte ta emot den här anmälan om din väninna. Du förstår, någon sådan person finns inte !
Jag fattade först inte vad han sade Han kanske hade stavat fel till namnet?
Men nej.
-Är du säker på hennes födelsedag?
Den vänlige polisen såg min förvirring.
-Absolut... vi firade hennes 50-årsdag hemma hos mig i tidigare i år.
"Kan hon ha ljugit om sin ålder?
-Damer gör det ibland.
-Låt mig kolla fem år bakåt... och framåt också, för säkerhets skull.
Han försvann igen och jag upptäckte att jag grät av spänningen. Så återkom han och skakade på huvudet.
-Jag är ledsen, men ingen med det namnet i någon tänkbar ålder finns i hela landet!
Allt var precis som vanligt. Jag skulle vara borta över sommaren och vi skulle träffas i augusti som vi alltid gjorde.
Men hon måste ju ha vetat redan då.
Det var hon själv som myntade begreppet "Den lilla horan" i sin självbiografiska bok "Martines atelje" som kom ut i slutet av 70-talet.
Där talade hon om sig själv i tredje person som just Den lilla horan.
Eftersom hon enligt egen uppgift var oskuld men arbetat i så många år med nakenposering blev uttrycket som ett smeknamn till slut:
Vi använde det alla, inklusive hon själv.
Först lärde jag känna henne som Lotta, en stridbar debattör i en tid då även människor utanför den etablerade eliten tilläts yttra sig på tidningarnas debatt och kultursidor om samhällsfrågor. Lotta drev sin egen poseringsatelje i ett ombyggt cykelrum nära Karlaplan och var alltid väl påläst i de ämnen hon debatterade.
Efter en del brev och telefonkontakt bekände hon att hon var identisk med Martine som just givit ut en omstridd självbiografisk bok där hon kallade atelje Lotta för Maritnes atelje.
Jag hade nu träffat Lotta flera gånger personligen och övergått till hennes "civila" identitet Martine samt även läst hennes debutbok, en bok om klassamhället som jag blev mycket förtjust i.
Hon hade en väninna som ville träffa mig... jag hade en som ville träffa henne... så gick det till när vår kvartett bildades.
Fyra nästan jämnåriga kvinnor, alla med en ytterst udda bakgrund, alla intresserade av och verksamma i samhällsdebatten.
Vi träffades några gånger om året alla fyra, ofta hemma hos mig, eftersom bara Martine och jag bodde i Stockholm och hon var märkbart ängslig över tanken på att ha besök hemma hos sig.
Mellan träffarna med oss alla träffades vi två och tre när det var lämpligt men de gånger vi kunde mötas alla fyra var något vi såg fram emot, någonting extra.
Det fanns saker som var lite svåra med Den lilla horan.
En sak var hennes stora fasa för att umgås med män.
Trots att hon strippade och poserade för dem sedan åratal var hennes eget umgänge, i den mån hon hade något alls, strikt enkönat.
Männen i mitt kollektiv fick hålla sig undan när vi hade våra träffar.
Jag minns nu efteråt att när min gamla tik slutade sina dagar och ersattes av en ung hanhund rynkade Den lilla horan på näsan och utbrast:
-Jag förstår inte att du kan köpa en HAN hund?
Trots detta hans handikapp blev hon väldigt fäst vid hunden med tiden.
Eftersom de andra "flickorna" ju var hitresta och bodde hos mig så blev det svårt för Den lilla horan att ta sig hem på kvällarna.
Hon vågade sig aldrig ut ensam efter mörkrets inbrott.
Till slut (efter flera års bekantskap) fick mina båda ex hedersuppdraget att köra henne hem.
Så småningom blev jag bjuden till det lilla rummet på en vind nära Karlaplan. Det hängde dock ett rött skynke i taket, vilket inte fick passeras.
Där bakom förvarade hon en kokplatta och badbalja i plast, berättade hon.
Toaletten fanns ute på vinden och kunde bara besökas dagtid.
Tv hade hon inte men hon var en flitig radiolyssnare.
Hon följde alla språkkurser som gick på radio och skämtade en gång och sade att "nu kunde hon tiga på tio språk".
Det låg mera allvar bakom det skämtet än jag ville förstå... då.
Ett annat problem utgjorde mina barn och deras kompisar, som fyllde hela huset med sin närvaro.
Den lilla horan tålde nämligen inte åsynen av barn.
Hon kallade dem inte ens barn utan höll fast vid sin barndoms benämning:
"Fula ordet".
Så "De fula orden" måste ovillkorligen evakueras inför hennes besök.
Annars skulle hon ha vänt i dörren!
Lyckligtvis växer barn upp, och den dagen kom när Den lilla horan blev mycket god vän med min yngsta dotter.
Hennes förklaringar om hur hennes extremt utsatta barndom gjort henne allergisk mot till och med rösterna ifrån barn ifrågasattes aldrig av oss andra.
Vi hade alla diverse nojor i bagaget och respekterade varandras trasigheter utan alltför många frågor.
Åren rusade förbi och med 80-talet försvann vi marginalmänniskor ut ur den offentliga debatten för att ersättas av unga profeter som förkunnade att man skulle satsa på sig själva. Solidaritet blev nästan ett fult ord Åtminstone lite otidsenligt och smått löjligt men framför allt naivt.
Men vår vänskap fördjupades de här åren och vi hade nu regelbunden telefonkontakt varje vecka, där vi debatterade det som rörde sig i samhället.
Jag engagerade mig i uppbyggningen av vårt "hemmakollektiv" samt för Bris (barnens rätt i samhället).
Väninnan L startade ett kollektiv för missbrukande och misshandlade kvinnor, väninnan A fortsatte att engagera sig i prostitutionsdebatten, och Martine skrev på en ny bok.
Men nu var signaturen "Den lilla horan" inte så rumsren längre och folk hade enligt förlaget "tröttnat på elände" så den nya boken kom i retur.
Hon misströstade inte... inte än.
Det fanns flera förlag och mycket att skriva om.
Den lilla horan skulle i det "civila livet" snart fylla 50 och vi planlade att fira hos mig.
Några andra än oss tre umgicks hon inte längre med.
En vacker försommardag kunde vi plocka sommarens första ros till födelsedagsbarnet, som verkade mera uppspelt än vanligt.
Hon anförtrodde oss med rodnande kinder, nästan viskande, att hennes bok blivit antagen till sist men vägrade att svara på våra ivriga och nyfikna frågor. Hon log bara hemlighetsfullt och sade att vi fick tåla oss till utgivningen... den skulle bli en överraskning.
Vi skämtade en hel del den där dagen... om att vi gick in i "tantåldern och om vikten av att skaffa sig en liten gubbe på äldre dar för tillsyn och glädje, och Den lilla horan hävdade som vanligt att hon för sin del tänkte gå i graven som den oskuld hon var.
Vi kunde verkligen intyga, allihopa, att under de 20 åren vi umgåtts så hade det inte funnits andra män än poseringskunderna, som absolut inte fått röra vid henne.
Under ett av våra långa telefonsamtal (mitt personliga rekord i långpratning via telefon var när vi en gång talades vid i sex (!) timmar) hade hon berört frågan om just oskuld.
Hon hade frågat mig ifall jag ansåg att en kvinna som blivit våldtagen men i övrigt aldrig haft sex kunde räknas som oskuld?
Vi funderade båda över saken och enades om att sex ju är en kärleksakt så kvinnan i fråga var nog oskuld även om det rent tekniskt var tveksamt.
När jag återvände hem i början av augusti fick jag två oroliga telefonsamtal från väninnorna, som förklarade att Den lilla horan var försvunnen!
Hon hade inte mött upp som avtalat på ett sommarmöte de tre planerat, och när de till slut tagit sig hem till henne (vi fick aldrig, ALDRIG komma dit oanmälda) och knackat på hennes dörr hade ingen öppnat!
Det liknade inte henne.
Inte heller svarade hon i telefonen.
-Du som bor i Stockholm... gör något, tyckte väninnorna.
Jag började med att ringa och skriva, men efter den första veckan kunde jag inte vänta längre, utan tog mig in till bostaden vid Karlaplan.
När jag äntligen lyckats få hjälp att forcera portkoden och klättrat de fem trapporna upp till vinden fann jag Den lilla horans dörr sönderslagen!
Någon hade försökt ta sig in och slagit stora hål i dörren, men ett nytt lås fanns på plats.
På dörren fanns en tejpad uppmaning att lägenhetsinnehavaren skulle kontakta polisen för att hämta de nya nycklarna.
Det var när jag såg polisens datering jag började må illa.
För sex veckor sedan!
Skulle hon ha varit utelåst så länge?
På darrande ben tog jag mig till kontoret två trappor ner och bad att få låna telefonen. Polisen kunde bara bekräfta att de varit där men att ingen hade hört av sig på de sex veckor som gått efter inbrottet, som rapporterats av en granne som haft ärende på vinden.
De nya nycklarna fanns fortfarande på stationen.
Jag förstod nu att något allvarligt hade hänt, men vad, när och hur?
Låg hon kanske på sjukhus någonstans?
Hon hade ju inga anhöriga som kunde sakna henne!
Att Den lilla horan, som inte ens vågade gå förbi A-lagarna utanför systemet, inte skulle ha kontaktat polisen om inbrottet var inte sannolikt.
Alltså visste hon troligen ingenting om det.
Efter telefonkonsultation med väninnorna gick jag till polisen för att anmäla Den lilla horans försvinnande. De måste ju ha resurser att ringa runt sjukhusen utan att hindras av sekretessen.
Det hade de också, men de fick inget napp.
Det var då jag skulle fylla i ett formulär med namn och personuppgifter som chocken drabbade mig:
Jag hade inte de fyra sista sidorna i personnumret, men det skulle inte behövas.
En trevlig polis tog mina uppgifter och gick för att söka i datorn.
Jag fick vänta länge innan han återkom:
Nu med en rynka i pannan.
-Är du helt säker på namn och födelsedag ,
undrade han, och när jag insisterade djupnade rynkan.
-Jag är ledsen men vi kan inte ta emot den här anmälan om din väninna. Du förstår, någon sådan person finns inte !
Jag fattade först inte vad han sade Han kanske hade stavat fel till namnet?
Men nej.
-Är du säker på hennes födelsedag?
Den vänlige polisen såg min förvirring.
-Absolut... vi firade hennes 50-årsdag hemma hos mig i tidigare i år.
"Kan hon ha ljugit om sin ålder?
-Damer gör det ibland.
-Låt mig kolla fem år bakåt... och framåt också, för säkerhets skull.
Han försvann igen och jag upptäckte att jag grät av spänningen. Så återkom han och skakade på huvudet.
-Jag är ledsen, men ingen med det namnet i någon tänkbar ålder finns i hela landet!
Återblick 2
Barry här på bilden var inte bara allt jag drömt om när jag väl fick honom.
Han visade sig dessutom vare en mycket pålitlig barnvakt.
Även om flickan på bilden snart är tonåring i dag och Barrry sedan länge försvunnit till hundarnas himmel så lever han kvar i ljust minne bevarad som de brukar skriva i nekrologerna.
Han visade sig dessutom vare en mycket pålitlig barnvakt.
Även om flickan på bilden snart är tonåring i dag och Barrry sedan länge försvunnit till hundarnas himmel så lever han kvar i ljust minne bevarad som de brukar skriva i nekrologerna.
Återblick
| Det var många år sedan hon promenerat just här, och mycket hade naturligtvis förändrats under åren. Den lilla primitiva färjan, där färjekarlen dragit över passagerarna med handkraft hade ersatts av en vacker liten träbro, och det hade kommit upp bänkar på sluttningarna ner mot åns svarta vatten ,där änderna och svanarna faktiskt såg ut precis som hon mindes dem. Hon började känna av promenaden och sjönk ned på en av de nya fina bänkarna och blundade i solen. Hon tyckte att någon tilltalade henne, och när hon öppnade ögonen såg hon en flicka som slagit sig lite framför henne. Flickan tycktes inte lägga märke till de fina bänkarna utan hade satt sig direkt i gräset. Flickan talade emellertid inte med henne, utan med en fet tax som hon höll i famnen. -Kicki, sade hon, Kicki, du måste försöka lite till. Snälla älskade Kicki... visst orkar du? Taxen slickade flickans ansikte ,men såg håglös och melankolisk ut. -Jag älskar bara dig, hörde kvinnan att flickan viskade till taxen: -Bara dig i hela världen! -Du är ju min bästis! Taxen flåsade asmatiskt, och flickan satte sig bättre tillrätta. -När jag blir stort, Kick", fortsatte hon. -När jag blir stor och rik och kan köpa vad jag vill, då ska jag gå här varenda kväll med min egen hund! Taxen tog tydligen detta förtroende med upphöjt lugn. -Han ska vara en riktig Sanktbernhardshund berättade flickan för den feta taxen: en sån där stor hjältehund som räddar alla barn som snöat in och som är modiga som lejon. Fast jag ska alltid tänka på dig när vi går här, min hund och jag. Dig glömmer jag aldrig... inte när jag blir en gammal tant heller. Kvinnan log för sig själv, där hon satt. -Om någon slår mig sedan kan min hjältehund bita dem. Då vågar ingen mobbas och slåss mer. Och ingen törs skrika horunge och sånt efter mig". Kvinnan ansträngde sig att höra, för flickan talade mycket lågt nu. -Jag vet redan vad han ska heta, viskade flickan knappt hörbart i taxfrökens ena öra. -Han ska heta Barry, som den där berömde hunden, han som räddade så många människor att han får stå på museum... för alltid o alltid. Taxen tycktes ha återhämta sig, och kommer långsamt på benen. Kvinnan tittar efter dem när de försvinner upp på bron. Den lilla flickan och den stela reumatiska taxen som sakta men motvilligt låter sig ledas vidare. Hon vet att flickan snart ska mista sin lånade bästis. Den hunden balanserar utan tvivel på sitt yttersta. Med ansiktet vänt mot den sköna försommarsolen följer hon paret i tankarna så långt hon förmår. Då känner hon ett tungt, lurvigt huvud i sitt knä. Hoppfulla ögon tittar bedjande på henne. Hunden vill gå vidare. Hon ler mot honom. Han besvarar leendet genom att dunka mot marken med sin kraftiga svans. -Kom då, Barry! Om jag minns rätt så har vi halva rundan kvar! Och den stora Sanktbernhardshunden välter henne nästan i den ungdomliga iver han alltid visar när han får promenera på ett nytt ställe. |
Annonsen
Vad man samlar på sig mycket på sig under ett liv och hur få saker man egentligen behöver. Ett skrin med dokument från min förste gamle fosterfars dödsbo. Vem kommer någonsin att bry sig om denna blandning av gamla brev och vykort till och från okända döda? Några gulnande recept urklippta ur lokaltidningen. Några urklippta dikter och dödsannonser.
Men där. En gammal gulnad annons ur samma tidning:
"Välskapt ljushylt flicka 4 veckor. Född av friska föräldrar. Svar till 'obemärkt'.
Dtk."
Året var 1944 och rasbiologin hade fortfarande ett starkt grepp här i landet trots att Tyskland i praktiken redan förlorat kriget. Friska gener och ariskt utseende kunde skaffa ovälkomna barn bra fosterhem. Kanske till och med adoptivföräldrar. Annonsen känns obehaglig att läsa och skrämmande att förvara.
Jag bär med mig hela lådan och dess innehåll ned från vinden och tänder den färdiga brasan i öppna spisen. Drömmande ser jag de gula lövtunna breven vända sig till aska där inne.
Till sist har jag bara ett urklipp kvar: Annonsen!
Ska jag?
Tanken på att barnen en gång vid min död kanske hittar annonsen och förfäras över att deras mamma annonserades ut som vilken kattunge som helst får mig att kasta det gula papperet åt lågorna.
Det är en sak att känna till ungefär vad som har hänt. Med detta dokument blir sanningen så fasansfullt konkret och likväl obegriplig. Vissa sanningar kan jag ännu skydda dem mot. Tids nog får de möta livet på egen hand.
Horungen
Barnet litade inte på Martha.
Det hade hon slutat med för tre somrar sedan. Det var då Marthas pappa dog, och det var då Martha tagit barnet med sig till begravningen. Där snörvlade de svartklädda mostrarna, fastrarna och den åldriga änkan om hur David gått hem till Gud. BaraAnna frågade viskande en låtsaskusin var Gud bodde och kusinen svarade "Uppe i himlen förstås din dummer " med sjuåringens hela överlägsenhet.
På begravningsdagens morgon gick de alla till kapellet brevid kyrkan och där i en låda låg farbror David. Alla gick fram och pussade på honom och någon knuffade fram BaraAnna också. Tvekande böjde hon sig fram. Det var han men ändå inte. Han påminde om en docka där han låg!
-Ta adjö nu, Anna lilla kommenderade en av de svartklädda, och barnet böjde sig fram och sträckte sig på tå för att kyssa honom på kinden som hon sett de andra göra. Den kalla kinden kändes otäck och snubblande tog hon sig bakåt i rummet. Hon undrande ifall det var nu han skulle få komma upp till Gud. Men de vuxna drog sig tillbaka och först en lång stund senare satte de sig i den lilla kyrkan. Där såg barnet lådan med farbror David igen, men nu hade den ett svart lock.
Efter predikan bars lådan ut på kyrkogården och fram till en nygrävd grop där de började fira ner den. Barnet stirrade på alltihopa med fasa och först när de började slänga ner jord på lådan med David i, började hon skrika! Martha ruskade henne och väste åt henne att vara tyst, men barnet fortsatte att gallskrika. Flera av de andra kastade ogillande blickar på barnet nu, men själv såg hon bara LÖGNEN! Martha hade lurat henne!
Pappa David åkte visst inte till Gud i himlen. Hon såg ju med egna ögon hur de skottade ner honom i jorden. Hur skulle Gud någonsin kunna hitta honom där nere? Hon grät tills hon fick kramp och Martha och en av hennes systrar hjälptes åt att släpa henne ifrån kyrkogården.
-Jo, du! Så går det när man släpar hem horungar, väste systern belåtet.
-De är ju inte riktiga i huvudet, förstår du det nu, Martha?
Och Martha skämdes och teg. Kanske systern har rätt. Det här barnet var inte som andra.
Efteråt hade Martha röda fläckar i ansikten och hennes naglar rev upp svidande sår ipå barnets arm.
-Att få stå där med skammen!
-Varför uppför du dig på det här viset? Är det tacken, det?
Barnet svarade inte.
Hon visste att det inte skulle tjäna någonting till! Men inom sig skrek hon:
-Du ljuger! Du lurade mig! Du ljuger om allting, men detta trodde jag på!
-Jag måste komma i håg att alla vuxna ljuger .
Och sedan kom eftertanken.
Hon ljuger för mig om sin pappa. Ja men då kanske det där om Gud inte heller är sant?
Tänk om Gud inte finns? Blir vi bara nergrävda i jorden allihopa till sist? Jag med? En fasansfull tanke. Varför då försöka att bli stor? Ifall det i alla fall slutar i en låda i jorden?
Och gråten övervann rädslan för Martha eftersom döden just nu verkade mycket, mycket farligare!
Det hade hon slutat med för tre somrar sedan. Det var då Marthas pappa dog, och det var då Martha tagit barnet med sig till begravningen. Där snörvlade de svartklädda mostrarna, fastrarna och den åldriga änkan om hur David gått hem till Gud. BaraAnna frågade viskande en låtsaskusin var Gud bodde och kusinen svarade "Uppe i himlen förstås din dummer " med sjuåringens hela överlägsenhet.
På begravningsdagens morgon gick de alla till kapellet brevid kyrkan och där i en låda låg farbror David. Alla gick fram och pussade på honom och någon knuffade fram BaraAnna också. Tvekande böjde hon sig fram. Det var han men ändå inte. Han påminde om en docka där han låg!
-Ta adjö nu, Anna lilla kommenderade en av de svartklädda, och barnet böjde sig fram och sträckte sig på tå för att kyssa honom på kinden som hon sett de andra göra. Den kalla kinden kändes otäck och snubblande tog hon sig bakåt i rummet. Hon undrande ifall det var nu han skulle få komma upp till Gud. Men de vuxna drog sig tillbaka och först en lång stund senare satte de sig i den lilla kyrkan. Där såg barnet lådan med farbror David igen, men nu hade den ett svart lock.
Efter predikan bars lådan ut på kyrkogården och fram till en nygrävd grop där de började fira ner den. Barnet stirrade på alltihopa med fasa och först när de började slänga ner jord på lådan med David i, började hon skrika! Martha ruskade henne och väste åt henne att vara tyst, men barnet fortsatte att gallskrika. Flera av de andra kastade ogillande blickar på barnet nu, men själv såg hon bara LÖGNEN! Martha hade lurat henne!
Pappa David åkte visst inte till Gud i himlen. Hon såg ju med egna ögon hur de skottade ner honom i jorden. Hur skulle Gud någonsin kunna hitta honom där nere? Hon grät tills hon fick kramp och Martha och en av hennes systrar hjälptes åt att släpa henne ifrån kyrkogården.
-Jo, du! Så går det när man släpar hem horungar, väste systern belåtet.
-De är ju inte riktiga i huvudet, förstår du det nu, Martha?
Och Martha skämdes och teg. Kanske systern har rätt. Det här barnet var inte som andra.
Efteråt hade Martha röda fläckar i ansikten och hennes naglar rev upp svidande sår ipå barnets arm.
-Att få stå där med skammen!
-Varför uppför du dig på det här viset? Är det tacken, det?
Barnet svarade inte.
Hon visste att det inte skulle tjäna någonting till! Men inom sig skrek hon:
-Du ljuger! Du lurade mig! Du ljuger om allting, men detta trodde jag på!
-Jag måste komma i håg att alla vuxna ljuger .
Och sedan kom eftertanken.
Hon ljuger för mig om sin pappa. Ja men då kanske det där om Gud inte heller är sant?
Tänk om Gud inte finns? Blir vi bara nergrävda i jorden allihopa till sist? Jag med? En fasansfull tanke. Varför då försöka att bli stor? Ifall det i alla fall slutar i en låda i jorden?
Och gråten övervann rädslan för Martha eftersom döden just nu verkade mycket, mycket farligare!
Blåljus
December 2005.
Ambulansen kränger till men jag reagerar inte. Vanligtvis är jag vettskrämd för höga farter men rädslan kommer inte åt mig inne i min glaskula. Vi har inga sirener på. Det är mitt i natten och vägen till Huddinge sjukhus är nästan tom men blåljuset kastar spöklika flashar i den vita snön därute. Jag mår alltid så dåligt av de där roterande ljusen: Det iskalla blå är skrämmande.
Jag är här men ändå inte. Jag kan liksom iakta mig själv ovanifrån och ser neutralt på min skenbart samlade gestalt där brevid föraren. Jag berättar koncentrerat för killen om vilka mediciner den käre tar, hur hans sjukdomshistoria ser ut. Allt i lugn resonlig ton medan den andre ambulanskillen hjälper min käre att kräkas och andas på samma gång. För dem är det en rutinkörning. En gammal man som drabbats av ännu en stroke.
För mig står hela min värld på spel och ändå kan jag inte känna någonting alls. Jag förstår med en rest av min logik att jag är i chock och att helvetet bryter lös när den släpper ifall det inte går vägen denna gången. Av erfarenhet vet jag att även om allting går bra så blir jag som en våt trasa när chocken släpper.
Nu behöver jag chockens bedövning för att kunna handla rationellt.
Jag gled undan smärtan och rädslan in i min glaskupa redan tidigare under natten när jag hörde ett kvävt rop ifrån den käres sovrum och fann honom så här sjuk. Igen. Någon har ringt ambulansen och någon har väckt dottern och exet 2 som hjälpte till att få båren nedför trappan. Det måste vara jag men jag minns det inte nu.
Konstaterar bara kyligt att nu är vi äntligen på väg.
Det är femte resan nu. En mardröm som hittills lyckligtvis varit utan slut för efter varje gång har den käre passerat den kritiska tiden och återvänt till livet. Till mig.
Med större eller mindre förluster .
Afasin: hela språket som försvann.
Apraxin: Han kunde inte hitta rätt bestick eller föra maten till munnen.
Synen som halverats och transformerats till tunnelseende. Den förlorade motoriken. Varje akut resa har betytt slutet på en funktion. Varje resa har fört den käre ännu en bit på vägen ifrån mig.
Ifån oss.
Vissa av de förlorade färdigheterna har han med hård träning återerövrat men nu är han så trött.
Trött efter dessa år av sjukdom och kamp.
Sonen möter oss vid ambulansintaget: Jag har ringt honom eftersom dottern ännu ammar sin lilla. Vi säger inte så mycket för numera kan vi rutinerna. Vi bara kramas hårt, hårt. Första natten kan vi räkna med en extra säng och sedan börjar kampen om att få vara kvar. Datortomografi, skiktröntgen, prov ,prov och ännu flera prov. Blodtryck och puls som når skrämmande höjder, syret som stryps. Vänta, vänta...
Bara fokusera på att andas lugnt med magen och inte hyperventilera samt se lugn ut när jag böjer mig ner och kysser den käre på den kallsvettiga kinden. Le emot honom. Kolla droppet och snegla på syremätaren och de andra instrumenten utan att visa hur rädd de gör mig. Bara stryka den käre över kinderna och på armarna. Böja sig fram och kyssa hans händer. De som jag älskar så mycket. Sitta riktigt nära. Borra in näsan i hans halsgrop för att njuta av hans doft.
Efter alla dessa år gör hans doft mig fortfarande yr av lycka.
Och vänta.
Veckan på det stora sjukhuset..
Familjen som kommer och går:
Byter plats och information med varandra. Natten som blir till dag och tvärtom. Det känns som att leva innesluten i en stor glaskupa och jag tänker på poeten Sylvia Plath och hennes bok med det namnet.
Det är julafton därutanför men det angår inte oss. Sonen försvinner över dagen för att fira jul med sina tre små barn. Vi är ensamma den käre och jag. Stilla på avdelningen. Ingen som inte måste stannar här över julen. Alla patienter som kan är hemma över helgen.
Är hemma för att sova och går runt i huset utan att kunna lägga mig. Sitter i den käres fåtölj och gråter men utan tårar. Försöker skriva upp det akuta på tavlan i köket: Mata hundar och katten... Längre sträcker sig inte min energi men jag förlitar mig på att exet 2 håller sig kvar i verkligheten med ena benet. Han brukar vara en klippa i kriser.
Så är den akuta krisen över och flytten till en annat sjukhus. Och till sist seger: Han är hemma igen!
Denna gång har han förlorat förmågan att gå så vi röjer för rullator och försöker anpassa dusch och toalett.
Vi sätter upp stora handtag och förlitar oss på den käres armstyrka. Givetvis är den käre en fena på att köra sin rullator och har förmått exet 2 att smuggla upp två lastgamla kryckor ur källaren som han tänker börja öva med. Dock efter att ha gett ett heligt löfte att bara träna med dem i sällskap.
Åter igen är jag den rikaste kvinnan på jorden och jag tänker ta vara på varenda underbar minut med den käre. Ingen kan ta ifrån oss den här underbara tiden tillsammans som vi kallar för vår bonustid!
Vi pratar redan om när jag ska börja inreda balkongen för sommaren:
Där älskar den käre att sitta under markisen med utsikt över hundarna som busar i trädgården och barnbarnen som härjar i poolen och umgås med sina vuxna barn som älskar att kramas med pappa. Dottern som omsorgsfullt sköter om hans fotvård och klipper hans hår. Det har hon gjort i många år nu.
Och vi får sitta riktigt nära och kramas och kyssas och vi ska tänka på och prata om precis allting. Om livet och om döden och om vilken tur vi haft i livet som hittat varandra. Om det underverk som gett oss ytterligare tid tillsammans innan vi måste skiljas åt.
Vi ska glädja oss åt våra fina barn och barnbarn.
Vi ska tala om allting........ utom om ambulansfärder och blåljus.
(Tidigare publicerad i Strokenytt o på Sourze)
Ambulansen kränger till men jag reagerar inte. Vanligtvis är jag vettskrämd för höga farter men rädslan kommer inte åt mig inne i min glaskula. Vi har inga sirener på. Det är mitt i natten och vägen till Huddinge sjukhus är nästan tom men blåljuset kastar spöklika flashar i den vita snön därute. Jag mår alltid så dåligt av de där roterande ljusen: Det iskalla blå är skrämmande.
Jag är här men ändå inte. Jag kan liksom iakta mig själv ovanifrån och ser neutralt på min skenbart samlade gestalt där brevid föraren. Jag berättar koncentrerat för killen om vilka mediciner den käre tar, hur hans sjukdomshistoria ser ut. Allt i lugn resonlig ton medan den andre ambulanskillen hjälper min käre att kräkas och andas på samma gång. För dem är det en rutinkörning. En gammal man som drabbats av ännu en stroke.
För mig står hela min värld på spel och ändå kan jag inte känna någonting alls. Jag förstår med en rest av min logik att jag är i chock och att helvetet bryter lös när den släpper ifall det inte går vägen denna gången. Av erfarenhet vet jag att även om allting går bra så blir jag som en våt trasa när chocken släpper.
Nu behöver jag chockens bedövning för att kunna handla rationellt.
Jag gled undan smärtan och rädslan in i min glaskupa redan tidigare under natten när jag hörde ett kvävt rop ifrån den käres sovrum och fann honom så här sjuk. Igen. Någon har ringt ambulansen och någon har väckt dottern och exet 2 som hjälpte till att få båren nedför trappan. Det måste vara jag men jag minns det inte nu.
Konstaterar bara kyligt att nu är vi äntligen på väg.
Det är femte resan nu. En mardröm som hittills lyckligtvis varit utan slut för efter varje gång har den käre passerat den kritiska tiden och återvänt till livet. Till mig.
Med större eller mindre förluster .
Afasin: hela språket som försvann.
Apraxin: Han kunde inte hitta rätt bestick eller föra maten till munnen.
Synen som halverats och transformerats till tunnelseende. Den förlorade motoriken. Varje akut resa har betytt slutet på en funktion. Varje resa har fört den käre ännu en bit på vägen ifrån mig.
Ifån oss.
Vissa av de förlorade färdigheterna har han med hård träning återerövrat men nu är han så trött.
Trött efter dessa år av sjukdom och kamp.
Sonen möter oss vid ambulansintaget: Jag har ringt honom eftersom dottern ännu ammar sin lilla. Vi säger inte så mycket för numera kan vi rutinerna. Vi bara kramas hårt, hårt. Första natten kan vi räkna med en extra säng och sedan börjar kampen om att få vara kvar. Datortomografi, skiktröntgen, prov ,prov och ännu flera prov. Blodtryck och puls som når skrämmande höjder, syret som stryps. Vänta, vänta...
Bara fokusera på att andas lugnt med magen och inte hyperventilera samt se lugn ut när jag böjer mig ner och kysser den käre på den kallsvettiga kinden. Le emot honom. Kolla droppet och snegla på syremätaren och de andra instrumenten utan att visa hur rädd de gör mig. Bara stryka den käre över kinderna och på armarna. Böja sig fram och kyssa hans händer. De som jag älskar så mycket. Sitta riktigt nära. Borra in näsan i hans halsgrop för att njuta av hans doft.
Efter alla dessa år gör hans doft mig fortfarande yr av lycka.
Och vänta.
Veckan på det stora sjukhuset..
Familjen som kommer och går:
Byter plats och information med varandra. Natten som blir till dag och tvärtom. Det känns som att leva innesluten i en stor glaskupa och jag tänker på poeten Sylvia Plath och hennes bok med det namnet.
Det är julafton därutanför men det angår inte oss. Sonen försvinner över dagen för att fira jul med sina tre små barn. Vi är ensamma den käre och jag. Stilla på avdelningen. Ingen som inte måste stannar här över julen. Alla patienter som kan är hemma över helgen.
Är hemma för att sova och går runt i huset utan att kunna lägga mig. Sitter i den käres fåtölj och gråter men utan tårar. Försöker skriva upp det akuta på tavlan i köket: Mata hundar och katten... Längre sträcker sig inte min energi men jag förlitar mig på att exet 2 håller sig kvar i verkligheten med ena benet. Han brukar vara en klippa i kriser.
Så är den akuta krisen över och flytten till en annat sjukhus. Och till sist seger: Han är hemma igen!
Denna gång har han förlorat förmågan att gå så vi röjer för rullator och försöker anpassa dusch och toalett.
Vi sätter upp stora handtag och förlitar oss på den käres armstyrka. Givetvis är den käre en fena på att köra sin rullator och har förmått exet 2 att smuggla upp två lastgamla kryckor ur källaren som han tänker börja öva med. Dock efter att ha gett ett heligt löfte att bara träna med dem i sällskap.
Åter igen är jag den rikaste kvinnan på jorden och jag tänker ta vara på varenda underbar minut med den käre. Ingen kan ta ifrån oss den här underbara tiden tillsammans som vi kallar för vår bonustid!
Vi pratar redan om när jag ska börja inreda balkongen för sommaren:
Där älskar den käre att sitta under markisen med utsikt över hundarna som busar i trädgården och barnbarnen som härjar i poolen och umgås med sina vuxna barn som älskar att kramas med pappa. Dottern som omsorgsfullt sköter om hans fotvård och klipper hans hår. Det har hon gjort i många år nu.
Och vi får sitta riktigt nära och kramas och kyssas och vi ska tänka på och prata om precis allting. Om livet och om döden och om vilken tur vi haft i livet som hittat varandra. Om det underverk som gett oss ytterligare tid tillsammans innan vi måste skiljas åt.
Vi ska glädja oss åt våra fina barn och barnbarn.
Vi ska tala om allting........ utom om ambulansfärder och blåljus.
(Tidigare publicerad i Strokenytt o på Sourze)