pedofilensdotter paedophiles daughter

Dina älskade händer.

Du lyfter den jollrande lilla flickan högt över ditt huvud med  dina ännu  starka händer,och hon tittar ner på ditt ansikte och kiknar av skratt. Du går sakta fram till fönstret och höstsolen skiner in på er båda där du lyfter fram den lilla så att hon kan se katten i eken där utanför.

"Titta kisse" säger du och pekar. Barnet gurglar förnöjt. Jag ser på dig där du står och försöker fånga den lillas blick. Hon är det senaste tillskottet i familjen. Dina varma älskade händer är stora och kraftiga, men jag vet hur mjuka de är när de håller i ett barn. Ännu är du stark  i armarna och lyfter du den lilla som vore hon en fjäder. Dina ögon är klara och mörkblå, fast ditt hår var vitt som silver redan när den lillas mamma föddes.

Ingen som ser dig kan tro att du har fyllt 82 eller att du är allvarligt sjuk. Jag, som känner dig lika bra som jag känner mig själv, märkte de små tecknen redan innan din sjukdom.
Inga stora markanta skillnader i det dagliga livet, utan små, nästan omärkliga förändringar. Tröttheten efter en natt med dålig sömn, eller sömnigheten efter en god middag. Det är obönhörligt så att åren tar ut sin rätt.

De där älskade händerna!

Hur mycket har inte jag och hela familjen dem att tacka för?

De har smekt och tröstat, vaggat sjuka barn om nätterna .De har arbetat och slitit och ännu i dag är de fulla av valkar. De har tagit emot tre barn under deras första möten med livet, men de har också fått bädda ner den första av dem i en vit liten kista.

Där du står vid fönstret kan jag se dig den gången, för så många år sedan, med en annan liten flicka. Decemberljuset i gryningen var svagt, men jag låg i sängen och följde dina rörelser när du första gången badade den hala lilla kroppen, försiktigt och ömsint. Dina händer famnade henne som om hon varit av dyrbart, skört glas. Det lyste om er två under ert första möte tillsammans.

Själv var jag helt lycklig bara av att få se på er. Detta ögonblicket var ert, bara mellan er två.
Jag följde dina händers linjer med trötta ögon när du så varsamt utforskade den lilla.
De händerna vågade jag lägga mitt liv i. Sedan lotsade du ytterligare två små människor ut till livet, och varsammare barnmorska finns nog inte. Så stora, starka och dugliga och samtidigt så ömma, mjuka och försiktiga.

Den första gången de famnade mig kan jag inte minnas.
Året var 1945 och freden var ett faktum. Du var ju helt ung då ,en pojke på några och 20, då du följde med din svenska mamma hit till Sverige. Gränsen hade ju varit stängd i fem år. Hon ville träffa sina anhöriga. Du kan inte ha känt dig så glad själv just då efter först internering och sedan sanatorium. Maten och brist på hygien i tyskarnas arbetsläger gjorde att halva lägret fick tuberkulos. Du hörde till de som tillfrisknade. Det gjorde inte flickan du älskade.

Nu upptäckte ni att någon i familjen tagit sig an ett litet fosterbarn! Det var bara så mycket besvärligare än de hade tänkt sig. Barnet hade levererats nästan nyfött .
Men du kanske kunde... ...Och det kunde du.
Du matade och nattade och gick långa promenader med vagnen, så att de gamla skulle kunna prata minnen i lugn och ro. Du sjöng för mig, fast jag till min stora sorg inte minns ett dugg av det.

För det var jag som var fosterbarnet. Du har vaggat och tröstat mig när jag var liten och ensam. Du har tagit emot barnen jag fött dig med dina egna händer, och famnat dem med en gränslös kärlek. Hade du kunnat ta ner månen åt oss så hade du gjort det, det har jag aldrig tvivlat på. I bland gjorde du nästan svårare saker än så.

Nu vaggar, tröstar och smeker de här kärleksfulla händerna en tredje generation. Våra barns barn. Du lyfter upp dem och de strålar emot dig som stjärnor när du blåser luft mot deras runda små magar. Liksom våra flickor var pappas flickor så är son och dotterdöttrarna farfars och morfars. Jag sträcker ut mina händer efter dina när du lämnar tillbaka barnet till den stolta mamman.

Försiktigt tar jag dem och vänder upp dina handflator.
Så kysser jag dem med all min värme och kärlek. Jag känner det som om det stod en iskall skugga bakom mig när jag tänker på att vi alla en dag, och troligen ganska snart nu, måste klara oss utan de här beskyddande händerna och utan ljuset ur dina underbara skrattande ögon.

Jag har i många debatter märkt hur folk kallar sig överlevare och utsatta just när det gäller sexuella övergrepp?
Det verkar så futtigt och uppdramatiserat.
Även här försöker någon "prångla ut "  denna term jag själv aldrig skulle komma på.
Det finns millioner som överlevt natukatastrofer och krig:  terror och fasa. 

Det finns barn som  säljs som sexslavar och barnsoldater och de överlever!!

Livet är ju som det är: Spännande och fullt av utmaningar.

Det rymmer gränslös kärlek och stormande passioner men det innehåller även sin beskärda del av sorg, sjukdom och  smärta.
Bara om man dör som barn kan man kanske slippa sorger?

Vi som lever lite längre måste kanske förlora någon eller några vi  älskar högt?
Själv förlorade jag ju min äldsta dotter!
Och att förlora ett eller flera barn är nästan rutin i många av världens länder.

Väldigt många måste liksom jag själv acceptera att leva med kroniska sjukdommar eller funktionshinder:
Att kanske ständigt ha ont någonstans.
Det är en annan sida av livet.

Innan det händer så tror man sig inte om att klara av att leva vidare ifall det värsta händer.
Men när man står där så kanske det går i alla fall?
Jag får kanske snart se ifall jag hör till de som klarar av det allra värsta.
Gör jag inte det så kliver jag av skutan!
Märkvärdigare är det ju inte.

När jag blev varse dig
i sjukhuskorridoren sent på natten
i ensam vaka över lillebror.
Då satt du plötsligt där
helt tätt intill mig.
Jag kunde känna doften från ditt hår
och anade ett leende
"Han vaknar
han är inte jag."

På resan i det fjärran landet
dit du så gärna velat följa med
så gjorde jag vår resa ensam.
Där räckte skrattande en kvinna fram
en liten knubbig ängel
med dina mörka ögon
och ett nattsvart hår.

Då var du vid min sida än en gång
och sade "mamma kom igen!
Lyft upp henne och känn
hur varm och levande hon är.
Hos henne finns ett löfte om en morgondag.
Hon är inte jag."

Och satt jag sent på natten för att lyssna.
Din lillasyster som har blivit stor
hon löser livets gåta med de andra.
De ställer samma fråga om och om igen.
om varifrån och varthän varför?
Så som de unga alltid gjort.

Då mötte jag en ensam blick
ur mörka ögon från en flicka som
kanhända följer mig en bit på vägen.
Då var du där igen
och viskade så tyst och stilla
att ingen kunde höra utom jag.

"Hon är den jag kunde bli"
Jag tänker helt förundrad
att du är klok min lilla.
Men kanske skymmer livet sikten
för självklarheter?

Mitt första barnbarn vilar i min famn.
Hon kunde vara tvillingsyster
till dig när du fanns kvar hos mig.
Jag andas in en välkänd doft av barn.
Den känns som puder mjölk och kanske blomma.
Då står du här och ler.
Fastän jag vet att jag är ensam om min syn
känner jag att du vill få mig
att förstå att detta barn är även ditt.
"Hon är det barn jag kunde fått!"

Mitt skuggbarn du har följt mig troget
i alla år. I glädje som i sorg.
Jag vet: Ditt leende är stoft för vinden
men någonting av dig
finns alltid kvar i mig.
Din skugga smeker mig på kinden
när ingen annan finns
som orkar höra på.
Eller förstå.

Vi är svart emot vitt
och tvärtom
normalt
är så
relativt.

(En kannibal
är normal
bara bland andra
kannibaler)

Kan inte rädda oss
in i psykosen
den mjuka vilan
vi har stor
alltför stor
sjukdomsinsikt

kan inte komprimera
svart panik
frätande ångest
skälvande
darrande hjärtan
till
behändiga nevroser
balanserar
alltid
på slak lina.

De normala
har såpat repet
vill ha ordning och reda
och ge såren
en klinisk diagnos
i behandlingsbara termer

bokstavsdiagnoser
autismer
endogena depressioner
rent vansinnne
(stryk det
som ej önskas)

Vi lever
i livets gråson
undviker att snubbla
så gott vi kan
utan er normalas verklighet.

Norm har så många former
norm(al)
(o) norma (al)
(ab) norm
utan tillgång
till era normer
balanserar vi
farligt nära
undergången.

Föddes vi utan hud
med skärsår i hjärtat
eller blev vi skadat gods
här alldeles i början?

Allt
bara det är
norm
vår dignos skrämmer
ni vill sova lungt
på nätterna
och kräver besked:
Ska vi inte vårdas?

Fås att längta
vovve volvo villa
varför önska
era drömmar
som skaver
hål inom oss?

Vi har egna drömmar
andra syner
andra mål
kan ni nöja er
med stigmat?

Här ute
kan vi inte
hota er eller
era verkligheter
vi
borderliners.

    Late summer 1996 

 Dear father!

Summer still out there but winter in my hart. I cant let go of you. Not quite yet. I feel more and more sure of what I will do.The very thing scaring me: Finding  my sisters and brothers and perhaps find out who I really am.Just for me and my children. I don’t have to think about your reaction anymore.

 Do you remember another summer very long ago? I wrote you so many letters. Then I get lovely and well righted charming letter of that kind I received nor before and not after.I vas ever so happy about your letters. That very summer get magic because of them! If you should try to remember something of all things that a little teenage girl confirmed you in that letters:
Did they not make you just a little bit shamed?
Everything you wrote was lies and your kindly mails was just written to get  me  trapped so that you could show me  what you called a fathers love: It  was concentrated one single thing.Your next sexual kick! 

Whenever I chose I can see that serious, pathetic little girl sitting in the room of some friend or in  someone’s old car. Many times I red and writhed my letters in any sleepy public library. You used post restante  like me but in your case it had to do with your crime against my little sister : A sister I then did not know existed. Had the girl who was me funded out that this fatherly letters came from  a closed prison even she had reacted.  
 I was happy. Now I would get a family at last at my fathers and his new 
I remember being very nervous about if the wife would like me. Looking back on the girl who was me I can feel a little sting in my chest but more than this I feel irritated and  frustrated over her naiveté. 
That girl does not exist anymore.
 Today I am another person. My hair is turning grey and I am a grandmother witch feel realy good. The only thing that connected us is the fact that you are the father of us both. Or was I would have to begin write now. 
 I should liked very much too read some of that letter you wrote me  but thy all stayed at the police together with my dairy.Evidence they called them.But I am shore of that your letters was a warm and happy: Just that kind of letter a lonely child wanted to read

I remember them reading parts from the letter at the court. It was a closed court but they could not keep the foster mother away.She waved with a tiny part of paper contained the advertise in the paper she once had read about me as a baby.
-Here it says that this child has healthy parents, she cried out.
-He ie not very healthy,she said pointing at you.
-I want compensation. 
I do remembe in that very moment you stand up  and confessed you guilty. I didn’t know   if it was for the sake of me being questioned or for the sake of you like a hope for an easier judgement? Probably the last: You was always taking care of yourself first. 
 I don’t even remember where I slept during this trail. Probably in some sort of hotel for I could not be trusted. A child without an address.
 In the pauses I saw you and your guards in the corridor outside the courtroom and I envied you your guards and your lawyer. Your face was the only one I could recognize among the strangers of grown up people.

You hade called my biological mother as a whiteness: Your defend would try to prove that you wasn’t my father after all. A useless try since you was  married to her at the time of my birth.  I was very thrilled over  having a chance to get at least a glance of this strange woman. But when she enter the room I could only see her neck: I  not existed in her world. Obvious she didn’t want me to be abele too recognise her. Today I ask myself  if its really  cheaper to rape another mans child? 
The verdict becomes 4 ½ year in prison: that was hard for the time being but  considered that you was an ex convicted  and hade done the same thing with my baby sister. But It was not me who turned you in and I refused to witness against you. What god should it do  me? The readed loud out of my dammed diary! It took me many years too be able to write diaries again. 

After the 2 days of trial the first act of you in my live was over.I stood there at the pavement and felt totally empty inside. What now? Since I had nobody too ask this I had to think it over myself and I started my walk to the main driveway out of the small town. The truckers went my family. This gays provided me with possibilities too sleep on longer rotes and they gave me food and became my family like they used before I met you. Thou I don’t have access to your letters to me I am certain that it was very merry letters who lighted up the world for a lonely child for a while. This time I am the writer but since you are gone I can write too you in my own terms. I never will have to consider anything about you any more.
 God night pa.
Sleep well.
Always your doughter

Juni 1996

Dear Father!
 I writhe to you because I never will speak to you again. Even thou we didn’t spoke to each other for the last years had my silent dialog with you in my mind kept going.

 After all you still lived at the same place not far from here. All my Way?  And How could you even think about it? Questionings that hunted me up from my bed in the middle of the night wanted to confront you! I did know that I asked for the impossible ting so I refused my   instinct and forced myself back into bed for another sleepless night.You never would answer that kind of question except whit a lie and I am finish with your lies.I had to hear every vision over and over again until they made me feeling sick!
To go on listening would have made you too important in my live.  After all: I gave you twenty years of my life. Of our lives: me and my children’s.
Every single day I hoped the time had come for an excuse or at least a god explanation.                
But this would never happen as you was not even aware of what your actually had done. A paedophile always believes that children respond to his sexuality.

You spoke sometime about how sorry you was and what sadly your life was wasted .Then you thought about your years in prison and at closed mental hospitals’.
My questions was never answered and I stopped hope for an answer long before we stopped see each others. 
Today in the chapel your coffin looked so small. How could you be inside it? I remember you as a tall big man. I do think you really was a big man even in the eyes of others? I am aware of the impossibility to look at someone close objective? Your widow passed me on her way out of the chapel without giving me a look. Why should she?
She is free now and I am the last person in whose arms she should cry. After the long years of forced family live whit us she hates me with a strong feeling .I could never feel so much for her as hate takes. I was your only child who refused to obey her directive: No contact at all.  I should like to know what she plan for your body? I understand clearly that the family grave up in the north is impossible for you. Maybe she would have you cremated? A clever move if she want to make it impossible for us children to visit your grave.But I dont think this is a big risk?

The priest had seen me in the back of the chapel and came towards me too comfort me in my presumed mourning. Then suddenly my Dear One stands by my side.
Law but very clearly he said: I do hope this old  devil  will burn in hell! Forgive him the bitter words, father!
He had followed me on my way  since I was left alone.
 Before the priest had time finding a suitable reply the Dear Onehad got me out of the chapel.
It was over.

 I’m sitting in my garden and its just one of them miracles’ summer evening  we only have in Scandinavia.As I wrights I wonder what kind of death you got ? Did you just fell asleep like after a long days work? Or was it a painful disgusted death? I don’t know and I never will. From now one I save my pity for your victims.Like my little sister!

My sister!She has to be told  that you past away.Tomorrow I must get in touch with her .When I met her as a teenage I remember she wanted so badly pee on your grave: Its relay a modest payback for six years in terror.

 

 I’m just sitting here  thinking about how strange it feels that you not exist anymore.
 My lonely dialogs whit you in the sleepless night are finally over now father.  I will try to go to bed and get a little sleep but first I must talk to the children who waits inside for me. They look pale and worried over me and I must tell them don’t.I’m  a big girl now pa!

Goodnight and sleep well.

Always your Daughter   

Signaturen Herbert har skrivit till mig angående mitt "språkbruk" om pappa pedofil.
Att våldta en 15 åring är naturligtvis inte en pedofil handling:
Där har Herbert helt rätt.

Att  jag kallar pappa för pedofil beror på att det var det  han egentligen var.
Min syster var ungefär 5 år gammal och det var den ålder han själv tyckte var "sexigast."
De flesta barn han missbrukade var i den åldern:
Hans krigsbarn t.ex.
Min son var 6 år när pappa försökte förgripa sig på honom.

Men i brist på det bästa nöjde han sig ofta med det näst bästa.

Flera av oss syskon har mödrar som varit runt 15 år när de blivit gravida med oss barn.
I början var det kanske inte så märkligt eftersom han själv var en ung man.
Efter vart åldrades han men inte mödrarna.
Dessutom  är flera av oss barn resultatet av en våldtäkt.

Att han till slut inte fick flera barn var helt och hållet på grund av den sterilisering som han genomgick medan han var tvångsintagen på en psykiatrisk klinik.