Det handlar om tro
-Måste du nödvändigt åka genom halva Sverige för det här?
Makens fråga tycktes relevant.När allt kom omkring så finnns det kyrkor i de flesta svenska städer,betydligt närmare norska gränsen än den som vi var på väg till.Jag log för mig själv.Detta var mellan två personer.....mig och Åke. Jag kunde inte begära att maken skulle förstå.
-Han kanske inte ens finns kvar? Präster flyttar runt hela tiden,det vet du väl?
Jag log igen.Fortfarande hade jag kontakt med den lille pojken som hjälpt mig så många gånger i yngre år..Jag visste att Åke fanns kvar.
Den gamla folkan tuffade på men vi hade ingen brådska,för maken hade tagit ut en veckas semester i samband med giftemålet.Att kalla detta för brölloppsresa vore dock fel,för jag behövde avsluta en del av mitt svenska liv nu innan vi blev en familj.
När vi närmade oss barndommens trakter fick jag visa vägen.Jag hade planlagt att vi skulle tälta på den lilla undangömda badstranden,som bara traktens barn kände till.Eftersom det inte gick att bada ännu,så skulle vi få vara i fred där.
Så kom då morgonen,och tiden var inne. Jag ansåg att säkrast träffade man en präst under pastorsexpeiditionens öppettider,så jag bad att bli avsatt precis framför prästgårdstrappan.
-Detta går fort,sade jag till maken.Stick ner till samhället och handla allt vi behöver under tiden,så kan du plocka upp mig efteråt.?
När bilen försvunnit, blev jag stående utanför den vackra gamla prästgården i tankar.Mindes mitt sista besök här,och hur förkrossad jag varit då.
Åren som gått tycktes nu väldigt korta,och jag såg i tankarna hela vår lilla konfirmationsgrupp framför mig. Varje söndag efter gudstjänsten brukade vi samlas precis här, i väntan på att prästen blivit av med de sista kyrkkaffetanterna.
Vi hade kyrkoplikt,och måste dessutom skriva referat om dagens text.
Det där sista bekymrade inte mig: Det var nämligen jag som skrivit texterna till prediknigarna hela vintern.
Vi hade ju prästen som kristendomslärare,och rektorn hade visat honom mina uppsatser,som ofta hade bibliska teman.Man tar ju det man känner till när man ska åstakomma en text, och i biblen var jag hemmastadd.
Resultatet hade alltså blivit några enskilda samtal,och en provtext.
Sedan hade det rullat på.Prästen slapp ett tråkigt rutinjobb, ock jag kunde hitta nya infallsvinklar,så att han slapp upprepa sig.Det kunde ju hända att någon mindes fjolårstexten här i Sveriges bibelbälte. Prästen hoppades givervis också på min medverkan i kyrkliga ungdomsföreningen.Där behövdes sådana som jag,tyckte han.
Som tack skulle jag ock Åke,som han ville kallas,ha enskilda samtal om Biblen.Jag var en liten sökare på den tiden,och hade redan avverkat såväl missionsförsamlingens ungdomsgrupp samt Filadelfia.Det var de alternativa åsikterna som fanns till hands.
Redan tidigt lärde jag mig hur meningslöst det var att ställa frågor i min närmaste omgivning.Fostermamman var givetvis djupt religiös,men för okunnig att ifrågasätta någonting som kyrkan eller prästen påstod. Hon hörde till den sortens människor som trodde att allt som stod i tidningen var sanning,eftersom det fanns i tryck!
Att ifrågasätta jungfrufödseln samt att vägra godta att jorden bara var 6000 år gammal var för henne den grövsta formen av hädelse.Jag ville ha svar på så mycket,och nu fick jag chansen att ta upp mina frågor med prästen direkt.Han borde ju veta?
Men det gjorde han inte.Alla frågorna som inte kunde besvaras skulle man strunta i och bara tro blint i stället! Min besvikkelse var enorm,för på den tiden trodde jag att det fanns vissa människor i vuxenvärlden som hade svaren till mina frågor. Ja till de flesta frågor,för den delen.
Jag satt där i kyrkbänken medan vintern övergick till vår,och ju längre tid som passerade utan att någon enda männsika upptäckte att de var mina texter som predikades desto större blev min övertygelse att religion bygger på en gigantisk bluff.
Så slog då frihetens timma.Den stora dagen var inne.Vi tog våra slurkar av det sura nattvadsvinet och tuggade på de torra oblaterna, och aldrig i livet att jag trodde att vi nu drack vår frälsares blod.Utanför kyrkan samlades familjer och fotagrafer runt de lyckliga unga,som nu skulle kassera in mutorna ,presenterna.
Jag gick långsamt ensam
därifrån, för de lånade skorna hade hög klack och skavde illa.Till sist tog jag av dem och fortsatte barfota.
Hit gick jag, och här väntade jag ,sittande i gräset.
En präst är mycket upptagen en sådan här dag,det visste jag ju, och jag skulle ingenstans, bara hem till fosterföräldrarna och packa.De hade lovat att behålla mig till den här dagen var över,men nu var jag på egen hand.
Tillslut: Vårt samtal.
Hans som andades besvikelse för att jag inte blivit ?frälst? och ville ägna mig åt kyrkan.Han som hade haft planer för mig:jag skulle bli diakonissa,tyckte han.
Mina svar.
Att jag efter den här vintern defenitivt inte trodde på någon Gud mera,och ville han var så snäll och skriva ut mig ur kyrkan genast? Hans triumf: Det måste din målsman göra....du är för ung!
Känslan av vanmakt! För ung att veta att jag inte trodde på Gud!
Jag ruskade på mig och jagde iväg gårdagens skuggor,samt ringde på dörren jag ringt på så många gånger som barn.Så stod vi då där igen,ansikte mot ansikte.
-Är det verkligen du?
Han reste sig för att krama om mig,men jag backade.
-Åke...jag har ett ärende.Jag tänker gå ur statskyrkan,så jag vill att du fyller i de rätta blanketterna.
Hans blick hårdnade och jag undrade hur jag en gång kunnat tyckta att den här mannen sett vänlig ut.
-Om jag inte tar fel så är du fortfarande omyndig.Du måste vara...
Jag fyller 19 i höst, men jag har förmyndarens tillstånd.
Och så slängde jag upp mitt vigselbevis och min makes tillstånd på hans skrivbord. Av Åkes min att dömma kunde jag lika gärna slängt upp en död råtta på bordet.
-Ock han är myndig, din make?
-Åke....han har fylllt 40 år,så mera myndig än så blir han inte.
-Du ska gå till din församlingspräst med detta ärendet.
Jag log milt mot honom.
-Du förstår Åke : jag är utlansdsvensk och inte kyrkobokförd i riket.Då kan jag enligt lagen gå till viken församling som helst!
Lätt om hjärtat lämnade jag pastorsexpeditionen bakom mig, och nästan dansade min förmyndare och make till mötes.Jag kände att jag avslutat någonting på rätt sätt, på mina egna villkor.
Myndig blev man den gången vid 21.
Makens fråga tycktes relevant.När allt kom omkring så finnns det kyrkor i de flesta svenska städer,betydligt närmare norska gränsen än den som vi var på väg till.Jag log för mig själv.Detta var mellan två personer.....mig och Åke. Jag kunde inte begära att maken skulle förstå.
-Han kanske inte ens finns kvar? Präster flyttar runt hela tiden,det vet du väl?
Jag log igen.Fortfarande hade jag kontakt med den lille pojken som hjälpt mig så många gånger i yngre år..Jag visste att Åke fanns kvar.
Den gamla folkan tuffade på men vi hade ingen brådska,för maken hade tagit ut en veckas semester i samband med giftemålet.Att kalla detta för brölloppsresa vore dock fel,för jag behövde avsluta en del av mitt svenska liv nu innan vi blev en familj.
När vi närmade oss barndommens trakter fick jag visa vägen.Jag hade planlagt att vi skulle tälta på den lilla undangömda badstranden,som bara traktens barn kände till.Eftersom det inte gick att bada ännu,så skulle vi få vara i fred där.
Så kom då morgonen,och tiden var inne. Jag ansåg att säkrast träffade man en präst under pastorsexpeiditionens öppettider,så jag bad att bli avsatt precis framför prästgårdstrappan.
-Detta går fort,sade jag till maken.Stick ner till samhället och handla allt vi behöver under tiden,så kan du plocka upp mig efteråt.?
När bilen försvunnit, blev jag stående utanför den vackra gamla prästgården i tankar.Mindes mitt sista besök här,och hur förkrossad jag varit då.
Åren som gått tycktes nu väldigt korta,och jag såg i tankarna hela vår lilla konfirmationsgrupp framför mig. Varje söndag efter gudstjänsten brukade vi samlas precis här, i väntan på att prästen blivit av med de sista kyrkkaffetanterna.
Vi hade kyrkoplikt,och måste dessutom skriva referat om dagens text.
Det där sista bekymrade inte mig: Det var nämligen jag som skrivit texterna till prediknigarna hela vintern.
Vi hade ju prästen som kristendomslärare,och rektorn hade visat honom mina uppsatser,som ofta hade bibliska teman.Man tar ju det man känner till när man ska åstakomma en text, och i biblen var jag hemmastadd.
Resultatet hade alltså blivit några enskilda samtal,och en provtext.
Sedan hade det rullat på.Prästen slapp ett tråkigt rutinjobb, ock jag kunde hitta nya infallsvinklar,så att han slapp upprepa sig.Det kunde ju hända att någon mindes fjolårstexten här i Sveriges bibelbälte. Prästen hoppades givervis också på min medverkan i kyrkliga ungdomsföreningen.Där behövdes sådana som jag,tyckte han.
Som tack skulle jag ock Åke,som han ville kallas,ha enskilda samtal om Biblen.Jag var en liten sökare på den tiden,och hade redan avverkat såväl missionsförsamlingens ungdomsgrupp samt Filadelfia.Det var de alternativa åsikterna som fanns till hands.
Redan tidigt lärde jag mig hur meningslöst det var att ställa frågor i min närmaste omgivning.Fostermamman var givetvis djupt religiös,men för okunnig att ifrågasätta någonting som kyrkan eller prästen påstod. Hon hörde till den sortens människor som trodde att allt som stod i tidningen var sanning,eftersom det fanns i tryck!
Att ifrågasätta jungfrufödseln samt att vägra godta att jorden bara var 6000 år gammal var för henne den grövsta formen av hädelse.Jag ville ha svar på så mycket,och nu fick jag chansen att ta upp mina frågor med prästen direkt.Han borde ju veta?
Men det gjorde han inte.Alla frågorna som inte kunde besvaras skulle man strunta i och bara tro blint i stället! Min besvikkelse var enorm,för på den tiden trodde jag att det fanns vissa människor i vuxenvärlden som hade svaren till mina frågor. Ja till de flesta frågor,för den delen.
Jag satt där i kyrkbänken medan vintern övergick till vår,och ju längre tid som passerade utan att någon enda männsika upptäckte att de var mina texter som predikades desto större blev min övertygelse att religion bygger på en gigantisk bluff.
Så slog då frihetens timma.Den stora dagen var inne.Vi tog våra slurkar av det sura nattvadsvinet och tuggade på de torra oblaterna, och aldrig i livet att jag trodde att vi nu drack vår frälsares blod.Utanför kyrkan samlades familjer och fotagrafer runt de lyckliga unga,som nu skulle kassera in mutorna ,presenterna.
Jag gick långsamt ensam
därifrån, för de lånade skorna hade hög klack och skavde illa.Till sist tog jag av dem och fortsatte barfota.
Hit gick jag, och här väntade jag ,sittande i gräset.
En präst är mycket upptagen en sådan här dag,det visste jag ju, och jag skulle ingenstans, bara hem till fosterföräldrarna och packa.De hade lovat att behålla mig till den här dagen var över,men nu var jag på egen hand.
Tillslut: Vårt samtal.
Hans som andades besvikelse för att jag inte blivit ?frälst? och ville ägna mig åt kyrkan.Han som hade haft planer för mig:jag skulle bli diakonissa,tyckte han.
Mina svar.
Att jag efter den här vintern defenitivt inte trodde på någon Gud mera,och ville han var så snäll och skriva ut mig ur kyrkan genast? Hans triumf: Det måste din målsman göra....du är för ung!
Känslan av vanmakt! För ung att veta att jag inte trodde på Gud!
Jag ruskade på mig och jagde iväg gårdagens skuggor,samt ringde på dörren jag ringt på så många gånger som barn.Så stod vi då där igen,ansikte mot ansikte.
-Är det verkligen du?
Han reste sig för att krama om mig,men jag backade.
-Åke...jag har ett ärende.Jag tänker gå ur statskyrkan,så jag vill att du fyller i de rätta blanketterna.
Hans blick hårdnade och jag undrade hur jag en gång kunnat tyckta att den här mannen sett vänlig ut.
-Om jag inte tar fel så är du fortfarande omyndig.Du måste vara...
Jag fyller 19 i höst, men jag har förmyndarens tillstånd.
Och så slängde jag upp mitt vigselbevis och min makes tillstånd på hans skrivbord. Av Åkes min att dömma kunde jag lika gärna slängt upp en död råtta på bordet.
-Ock han är myndig, din make?
-Åke....han har fylllt 40 år,så mera myndig än så blir han inte.
-Du ska gå till din församlingspräst med detta ärendet.
Jag log milt mot honom.
-Du förstår Åke : jag är utlansdsvensk och inte kyrkobokförd i riket.Då kan jag enligt lagen gå till viken församling som helst!
Lätt om hjärtat lämnade jag pastorsexpeditionen bakom mig, och nästan dansade min förmyndare och make till mötes.Jag kände att jag avslutat någonting på rätt sätt, på mina egna villkor.
Myndig blev man den gången vid 21.
Tågluff med rollator
Budapest är i mitt tycke Europas vackraste huvudstad med sina fasadupplysta slott, kyrkor och monument på Budasidan samt de enormt vackert ljussatta broarna över Donau. En middag vid strandpromenaden på Pestsidan är oförglömlig. Ännu kan man sitta ute och gör så för bättre utsikt, men gasolvärmarna och filtarna har tagits fram. Zigenartrion som ambulerar mellan borden kan allt man kan önska av Strauss - fader och son - för att inte tala om alla operetter!
Det är här man ska lyssna till Czardasfurstinnan. Köp dock inte deras inspelningar för dyra pengar. De är piratkopierade och hur klaga på ljudet hemma?
Är man första gången i Budapest finns det, tycker jag, några måsten. Slottet och gamla stan uppe på Buda är ett sådant men kan vara jobbigt. Man kan ta bergsbanan upp.
Denna gång tog vi taxi.
Vi hade tur. De håller på med avloppsrören under Mattias kyrkan och när vi kom upp på kullen höll de på att gräva fram lämningarna av 4 soldater, troligen romerska. Sättningarna i marken hade pressat upp kropparna nästan till ytan. Arkeologer höll på att undersöka dem nu. En hade haft en praktfull hjälm sig. För övrigt pågår utgrävningar runt slottet på kullen för fullt. Romarna levde ett gott liv där för c.a 2000 år sedan. Marmorgolv, rester av fantastiska badkar i mosaik och gamla fresker liknar de i Pompeji från samma tid.
Mattiaskyrkan är väl värd ett besök liksom utsiktsplatsen med kaffet i ruinen utanför. Nere i Pest är Parlamentet sevärt, gratis för alla EU-bor mot uppvisande av pass.
Basilikan är det mest fantastiska kyrkobygge man kan tänka sig. Få kyrkor i Europa kan konkurrera här. Här är det gott om svängrum. Inte bara rollator utan även rullstolar kan utan svårighet bese hela kyrkan, men numera får jag avstå ifrån att klättra upp i tornet!
Är man ung och rörlig så är matmarknaderna sevärda. Det finns många saluhallar ganska centralt. Med rollator kan även hjärtsvaga artrossjuka komma upp i några knop på gågatorna.
Annars är sigtseeing med taxi en bra grej. Taxi är relativt billigt i Budapest och de finns överallt. De får åka in där turistbussarna måste släppa av sina passagerare så vi rullade sakta och bekvämt runt bland minnesmonumenten på Hjältarnas torg i den enorma stadsparken.
Det är dock detta med sjukdom!
Själv låg jag på universitetskliniken för min kärlkramp sist jag var där. Nu hände någonting med Exet. Han blev askgrå i ansiktet och föll ihop medvetslös på stan. Vad gör en tant med rollator utan telefon eller kunskaper i ungerska? Tja, man ropar på en polis som i sin tur ringer en ambulans som tar med Exet till sjukhus.Och så ser man till att komma med själv.
Om man som jag blir sjuk på hotellet blir man körd till det "fina" sjukhuset. Tuppar man av ute blir det närmaste akut, någonting som liknade ett fältlasarett. Jag kunde konstatera att det där med toapapper och tvål ännu inte nått helt fram ens på akuten. Den här gången hade jag sånt i min väska. Det medicinska omhändertagandet var mycket snabbt och bra.
Redan i ambulansen togs ekg och en mängd andra prov. Jag, som suttit med på 6-7 likadana undersökningar av "Den käre", tyckte till och med att de var noggrannare här en hemma. Proverna, utom det skyhöga sockervärdet, var hyfsat ok.
Vila på hotellet. Kanske en "tia" (liten stroke) men sannolikare en vanlig kollaps. Exet har både socker och lite andra krämpor han inte vill söka för. Vi var ju försäkrade, men akut vård är gratis för alla inom EU i Ungern.
Nå, vi tog det lite lugnare sedan. Men loppis, som är ett måste, ligger långt utanför stan så det blev Metron. Flickan tittade på min rullator och exets gråa skägg och brast ut i en lång harang. Vi fick inga biljetter!
Till slut hittade hon en lapp på engelska och sköt ut den genom luckan. Där stod att alla EU-bor liksom ungrarna själva som är över 65 åker gratis. Hon ville vara snäll, men jag har åkt fast i denna metro förut. Den är hårt kontrollerad så vi förklarade att vi var underåriga! Tjejen rodnade och stammande och var helt ifrån sig medan vi tackade henne för omtanken.
Själva tågresorna är som vanligt lite av hasard. Vi hade platsbiljetter på tåget Budapest-Berlin hem. Det hade fungerat utmärkt på nerresan. Restaurangvagnen och bistron hade varit med under hela tiden då. Det behövs eftersom resan tar nästan 12 timmar. På återresan ville jag köpa vatten innan, men Exet ville inte konka på det eftersom han tänkte köpa det ombord. Mot bättre vetande gav jag med mig.
Det fanns inget ät- eller drickbart på detta tåg som satts in efter en tågstrejk i Tyskland. Fösta budet var dessutom att tåget bara kunde ta oss till Prag! Min lilla vattenflaska tog snart slut och jag började bli orolig. Eftersom tåget är ungerskt hade jag ungerska huffar i väskan. ( Huf = Ungerska forinter)
På en station stod tåget länge och jag kastade mig ut (är snabb på kort distans) och fick tag i en vattenflaska. Fick lämna tillbaka den i brist på Euro... vi var redan i Slovakien.
Några timmar senare kastade jag mig ut på nästa perrong med Euro i handen och fick tag i en stor vattenflaska. Nu var vi redan i Tjeckien och tanten ville inte ha Euro så jag fick lämna tillbaka även denna flaska. Nu började läget bli kritiskt för mig. Kärlkrampen satte full fart och jag blev torr som en öken i halsen.Nitrosprejen torkar ut alla slemhinnor. Då tog våra med passagerare, några unga tyskar, sina vattenflaskor och hällde ihop en stor till mig! Vilka gulliga ungar det finns. De vägrade att ta emot ett enda öre.
Vi var sena till Prag. Inte förrän tio minuter före ankomst fick vi veta att ett tåg inväntade oss där! Detta var det tåg vi åkt ner med. Full fart till restaurangvagnen där vi beställde en middag med mycket vatten och vin.
När vi skulle betala med Euro sade servitören att han ville ha Huffar.
"This is an Hungary train!"
Vi såg på varandra och började gapskratta.
Väl i Berlin fick vi veta att strejken var över. Vårt nattåg skulle gå!
På svenska sidan var X2000 sönder. Vi fick köra saktare medan tåget skramlade sig fram.
"Ingenting farligt" sade de i högtalaren. Exet som är teknisk kunde inte hålla mun.
"Det är absolut farligt i hög fart med kurvor!"
Vi var dessutom dubbelbokade så vi fick sitta lite här och där. Vi kom ända till Södertälje innan ett trasigt tåg före oss blockerade spåren.
"De som vill gå av här kan göra det tyckte högtalarkillen."
Så skönt att inte ha flera avgångar att passa!
Nu väntar en vilsam vecka för mig medan Exet får fortsätta undersökningarna på hemmaplan. Till våren blir det absolut en ny tågluff - ifall vi lever.
Det är här man ska lyssna till Czardasfurstinnan. Köp dock inte deras inspelningar för dyra pengar. De är piratkopierade och hur klaga på ljudet hemma?
Är man första gången i Budapest finns det, tycker jag, några måsten. Slottet och gamla stan uppe på Buda är ett sådant men kan vara jobbigt. Man kan ta bergsbanan upp.
Denna gång tog vi taxi.
Vi hade tur. De håller på med avloppsrören under Mattias kyrkan och när vi kom upp på kullen höll de på att gräva fram lämningarna av 4 soldater, troligen romerska. Sättningarna i marken hade pressat upp kropparna nästan till ytan. Arkeologer höll på att undersöka dem nu. En hade haft en praktfull hjälm sig. För övrigt pågår utgrävningar runt slottet på kullen för fullt. Romarna levde ett gott liv där för c.a 2000 år sedan. Marmorgolv, rester av fantastiska badkar i mosaik och gamla fresker liknar de i Pompeji från samma tid.
Mattiaskyrkan är väl värd ett besök liksom utsiktsplatsen med kaffet i ruinen utanför. Nere i Pest är Parlamentet sevärt, gratis för alla EU-bor mot uppvisande av pass.
Basilikan är det mest fantastiska kyrkobygge man kan tänka sig. Få kyrkor i Europa kan konkurrera här. Här är det gott om svängrum. Inte bara rollator utan även rullstolar kan utan svårighet bese hela kyrkan, men numera får jag avstå ifrån att klättra upp i tornet!
Är man ung och rörlig så är matmarknaderna sevärda. Det finns många saluhallar ganska centralt. Med rollator kan även hjärtsvaga artrossjuka komma upp i några knop på gågatorna.
Annars är sigtseeing med taxi en bra grej. Taxi är relativt billigt i Budapest och de finns överallt. De får åka in där turistbussarna måste släppa av sina passagerare så vi rullade sakta och bekvämt runt bland minnesmonumenten på Hjältarnas torg i den enorma stadsparken.
Det är dock detta med sjukdom!
Själv låg jag på universitetskliniken för min kärlkramp sist jag var där. Nu hände någonting med Exet. Han blev askgrå i ansiktet och föll ihop medvetslös på stan. Vad gör en tant med rollator utan telefon eller kunskaper i ungerska? Tja, man ropar på en polis som i sin tur ringer en ambulans som tar med Exet till sjukhus.Och så ser man till att komma med själv.
Om man som jag blir sjuk på hotellet blir man körd till det "fina" sjukhuset. Tuppar man av ute blir det närmaste akut, någonting som liknade ett fältlasarett. Jag kunde konstatera att det där med toapapper och tvål ännu inte nått helt fram ens på akuten. Den här gången hade jag sånt i min väska. Det medicinska omhändertagandet var mycket snabbt och bra.
Redan i ambulansen togs ekg och en mängd andra prov. Jag, som suttit med på 6-7 likadana undersökningar av "Den käre", tyckte till och med att de var noggrannare här en hemma. Proverna, utom det skyhöga sockervärdet, var hyfsat ok.
Vila på hotellet. Kanske en "tia" (liten stroke) men sannolikare en vanlig kollaps. Exet har både socker och lite andra krämpor han inte vill söka för. Vi var ju försäkrade, men akut vård är gratis för alla inom EU i Ungern.
Nå, vi tog det lite lugnare sedan. Men loppis, som är ett måste, ligger långt utanför stan så det blev Metron. Flickan tittade på min rullator och exets gråa skägg och brast ut i en lång harang. Vi fick inga biljetter!
Till slut hittade hon en lapp på engelska och sköt ut den genom luckan. Där stod att alla EU-bor liksom ungrarna själva som är över 65 åker gratis. Hon ville vara snäll, men jag har åkt fast i denna metro förut. Den är hårt kontrollerad så vi förklarade att vi var underåriga! Tjejen rodnade och stammande och var helt ifrån sig medan vi tackade henne för omtanken.
Själva tågresorna är som vanligt lite av hasard. Vi hade platsbiljetter på tåget Budapest-Berlin hem. Det hade fungerat utmärkt på nerresan. Restaurangvagnen och bistron hade varit med under hela tiden då. Det behövs eftersom resan tar nästan 12 timmar. På återresan ville jag köpa vatten innan, men Exet ville inte konka på det eftersom han tänkte köpa det ombord. Mot bättre vetande gav jag med mig.
Det fanns inget ät- eller drickbart på detta tåg som satts in efter en tågstrejk i Tyskland. Fösta budet var dessutom att tåget bara kunde ta oss till Prag! Min lilla vattenflaska tog snart slut och jag började bli orolig. Eftersom tåget är ungerskt hade jag ungerska huffar i väskan. ( Huf = Ungerska forinter)
På en station stod tåget länge och jag kastade mig ut (är snabb på kort distans) och fick tag i en vattenflaska. Fick lämna tillbaka den i brist på Euro... vi var redan i Slovakien.
Några timmar senare kastade jag mig ut på nästa perrong med Euro i handen och fick tag i en stor vattenflaska. Nu var vi redan i Tjeckien och tanten ville inte ha Euro så jag fick lämna tillbaka även denna flaska. Nu började läget bli kritiskt för mig. Kärlkrampen satte full fart och jag blev torr som en öken i halsen.Nitrosprejen torkar ut alla slemhinnor. Då tog våra med passagerare, några unga tyskar, sina vattenflaskor och hällde ihop en stor till mig! Vilka gulliga ungar det finns. De vägrade att ta emot ett enda öre.
Vi var sena till Prag. Inte förrän tio minuter före ankomst fick vi veta att ett tåg inväntade oss där! Detta var det tåg vi åkt ner med. Full fart till restaurangvagnen där vi beställde en middag med mycket vatten och vin.
När vi skulle betala med Euro sade servitören att han ville ha Huffar.
"This is an Hungary train!"
Vi såg på varandra och började gapskratta.
Väl i Berlin fick vi veta att strejken var över. Vårt nattåg skulle gå!
På svenska sidan var X2000 sönder. Vi fick köra saktare medan tåget skramlade sig fram.
"Ingenting farligt" sade de i högtalaren. Exet som är teknisk kunde inte hålla mun.
"Det är absolut farligt i hög fart med kurvor!"
Vi var dessutom dubbelbokade så vi fick sitta lite här och där. Vi kom ända till Södertälje innan ett trasigt tåg före oss blockerade spåren.
"De som vill gå av här kan göra det tyckte högtalarkillen."
Så skönt att inte ha flera avgångar att passa!
Nu väntar en vilsam vecka för mig medan Exet får fortsätta undersökningarna på hemmaplan. Till våren blir det absolut en ny tågluff - ifall vi lever.