Afasi
| nu Ordlös ensamhet, undran, förtvivlan. Inget svar, ingen fråga ställd. Oläst tidning på golvet. Kvarglömd bibel ifrån DÅ vanmäktigt kastad in i hyllan. då Då fanns inga gränser. Allt var vårt att äga, förkasta, granska, treva, vända och vrida. Orden ett verktyg. Orden en lek vi lekte. Orden vår lust och poesi, vår glädje och lycka, vårt rus. Vår dialog kände inga gränser, kunde inte mättas, skulle aldrig sina. Ständigt nya ord. nu Ordlös närhet. Andra villkor. Vi talar men ljudlöst. Ett blänk i ditt öga, en tår på min kind. Din smekning över mitt grånande hår, min kyss på dina varma läppar. Dina älskade händers ömhet. Värme, sorg och vanmakt, också styrka Ditt klappande hjärta slår mot min kind. Det slår som alltid för de dina Med omsorg, ansvar, kärlek ifrån dig. Du har berövats dina ord. Begråter, avvaktar, trevar, förbereder återkomst. Jag har ord för oss båda. Jag lånar dig mina verktyg, vi delar mina ord tills vi återigen kan byta dem med varandra. |
Första konuganboken 3:16
Salomo den vise
skipade rättvisa
mellan två kvinnor
som båda
gjorde anspråk
på samma barn
-Låt hämta ett svärd
hugg detta barn
i två delar,
och ge dem var sin
Varpå den ena kvinnan
skrek: -nej nej
låt henne få honom!
Salomo räckte över barnet
och sade:
-Denna kvinnan
är barnets mor.
Inte ens Salomo
Batsebas son
legitimerad genom dråp
hjälpt till tronen
genom brodermord
av sin moderns
intriger och svek
Inte ens Salomo
i all sin visdom
anade
att det finns mödrar
som ljublande ropar:
-Hugg det itu!
skipade rättvisa
mellan två kvinnor
som båda
gjorde anspråk
på samma barn
-Låt hämta ett svärd
hugg detta barn
i två delar,
och ge dem var sin
Varpå den ena kvinnan
skrek: -nej nej
låt henne få honom!
Salomo räckte över barnet
och sade:
-Denna kvinnan
är barnets mor.
Inte ens Salomo
Batsebas son
legitimerad genom dråp
hjälpt till tronen
genom brodermord
av sin moderns
intriger och svek
Inte ens Salomo
i all sin visdom
anade
att det finns mödrar
som ljublande ropar:
-Hugg det itu!
Då innan
Solen bröt fram genom molnen där ute och sände en lekande stråle genom kapellets fönster rakt på ditt leende porträtt på kistan. Det var som om porträttet fått liv. Vi såg på dig och på varandra och grät. Du såg ut precis som då innan.
Ingen av oss kunde egentligen tro att du låg där inne i kistan som var prydd med blommor och din nya motorcykelhjälm. Så hann du inte köra ihjäl dig.
Då innan.
En klen tröst. Mitt under ceremonien hörde dottern och jag samtidigt en tung motorcykel köra fram där utanför kapellet och jag kunde läsa samma ögonblickliga, vanvettiga hopp i hennes ögon:
Nu kommer du. Detta var ett skämt som du denna gång drivit lite för långt.
Men döden är inget skämt. Kistan med din hjälm sänktes ner i det svarta hålet på kyrkogården. I bakgrunden stod redan den lilla traktor som skulle skotta igen graven. Din unga änka verkade halvt medvetslös och hölls på benen av den vänligt mjuka damen från begravningsbyrån och min dotter vaggade otympligt fram med sin stora mage och lade klumpigt ner sina blommor. Du hade väntat så på hennes baby som ni kallade lilla Maja.
Då innan.
Du hade väntat hela vintern på att kunna köra ut din stora motorcykel igen i vår och i sommar. En enda gång hann du köra i år.
Då innan.
Det blev min tur att ta farväl. Jag undrade vid din kista:
- Ifall du hade kunnat se alla som gråter nu. Hade du ångrat dig då?
- Varför sade du ingenting den där sista dagen?
- Hade någonting kunnat hindra dig? Hade jag?
Då innan?
Meningslösa frågor. Efteråt är ju allting för sent
Ett beslut och ett kort ögonblicksverk men så grymt oåterkalleligt.
Någon minut då innan du fyllde sprutan med den dödliga dosen var allting i princip möjligt. Ett långt liv kunde ha väntat på dig. Du borde ha fått uppleva din lille son växa upp. Genast ditt hjärta slutade att slå blev varje uns av framtidshopp lika dött som du själv. Livet går inte i repris och hade du vänta några år till så hade du själv märkt hur kort det är. En sekunds paus i den eviga döden bara. Alla hinner vi dit. Det hade du också gjort...
Jag är ändå en av de som vet vad du gått igenom. Jag har sett hur du har kämpat. Du gjorde vad du måste. Jag klandrar dig inte men jag saknar dig så. Hela familjen saknar dig.
Vi blir många som håller ett öga på lillkillen men det visste du ju redan.
Då innan.
Ingen av oss kunde egentligen tro att du låg där inne i kistan som var prydd med blommor och din nya motorcykelhjälm. Så hann du inte köra ihjäl dig.
Då innan.
En klen tröst. Mitt under ceremonien hörde dottern och jag samtidigt en tung motorcykel köra fram där utanför kapellet och jag kunde läsa samma ögonblickliga, vanvettiga hopp i hennes ögon:
Nu kommer du. Detta var ett skämt som du denna gång drivit lite för långt.
Men döden är inget skämt. Kistan med din hjälm sänktes ner i det svarta hålet på kyrkogården. I bakgrunden stod redan den lilla traktor som skulle skotta igen graven. Din unga änka verkade halvt medvetslös och hölls på benen av den vänligt mjuka damen från begravningsbyrån och min dotter vaggade otympligt fram med sin stora mage och lade klumpigt ner sina blommor. Du hade väntat så på hennes baby som ni kallade lilla Maja.
Då innan.
Du hade väntat hela vintern på att kunna köra ut din stora motorcykel igen i vår och i sommar. En enda gång hann du köra i år.
Då innan.
Det blev min tur att ta farväl. Jag undrade vid din kista:
- Ifall du hade kunnat se alla som gråter nu. Hade du ångrat dig då?
- Varför sade du ingenting den där sista dagen?
- Hade någonting kunnat hindra dig? Hade jag?
Då innan?
Meningslösa frågor. Efteråt är ju allting för sent
Ett beslut och ett kort ögonblicksverk men så grymt oåterkalleligt.
Någon minut då innan du fyllde sprutan med den dödliga dosen var allting i princip möjligt. Ett långt liv kunde ha väntat på dig. Du borde ha fått uppleva din lille son växa upp. Genast ditt hjärta slutade att slå blev varje uns av framtidshopp lika dött som du själv. Livet går inte i repris och hade du vänta några år till så hade du själv märkt hur kort det är. En sekunds paus i den eviga döden bara. Alla hinner vi dit. Det hade du också gjort...
Jag är ändå en av de som vet vad du gått igenom. Jag har sett hur du har kämpat. Du gjorde vad du måste. Jag klandrar dig inte men jag saknar dig så. Hela familjen saknar dig.
Vi blir många som håller ett öga på lillkillen men det visste du ju redan.
Då innan.