Mera Egggbert
När man bott så länge i en husvagn och har så många minnen ifrån resorna så lämnar man nog lite av sin själ där?
Natten I Neapel vars gränder var smala o ch plötsligt kunde man bara köra framåt i all evighet tills man hamnade på någons hustrappa.
Vad göra?.
Inga problem.
Hustes alla innevånare strömmade ut: kopplade bort Eggbert från kroken och vände honom manuellt under applådere från hela kvarterets ungar.
Sorgliga minnen med i bland.
Natten i Edinburgh som dottern och jag grät oss igenom.
Vi hade fått veta att vår unga till synes friska hund var döende i canser och vi kunde inte få plats på någon färja som tog oss hem i tid.
Jag är glad över att han blev en utställningsvagn och inte hamnade på någon bilskrot
Resorna med Eggbert
-Look! An egg on wheels.
Han kallades "Eggbert" av hela familjen och var en vanlig, numera antik, husvagn av märket SMW. Namnet tillkom under den månad vi premiärbodde i honom på de brittiska öarna, där alla barn som såg oss rullandes in i någon by skrek "Look! An egg on wheels".
Den käre hade efter mina önskningar lackerat honom knallgul och modellen är ju äggformad. Vi kunde nog inte ana då hur mycket tid av våra liv vi skulle komma att bo i Eggbert och att han skulle släpas genom hela Europa och inte ens slippa lastbåtar som lyfte honom med kranar för ännu sydligare transporter.
Vi mötte förstås en mängd olika människor längs vägarna. En gång när vi trötta och med kinkande barn åkte mil efter mil på den engelska landsbygden, såg vi till vår lättnad vad som verkade vara en campingplats mitt ute på en åker. Lite märkligt och ödsligt beläget men välkommet för oss. Det var först när vi rullade in ibland husvagnarna vi insåg att vi hamnat i ett zigenarläger.
I England löste man ,liksom på så måpnga andra håll, sociala problem genom att isolera oönskade i campingbyar på landsbygden. Nå vi var varmt välkomna och det dröjde inte länge förrän våra barn hittat lekkamrater. Vi blev kvar i flera dagar.
När vi flyttade in i Eggbert första gången var barnen runt 7-8 år och ingen kunde ana att de skulle tillbringa så mycket tid i honom, ända tills sina senare tonår. Vi jobbade hårt under de där åren, nästan dygnet runt ibland för att sedan kunna åka länge. Det var sommarloven som gällde och kanske en extra tur höst eller vår. Det fanns få bekvämligheter. En oljekamin revs till förmån för en bokhylla. Ett gasolkök och en dunk till friskt vatten, extra däck och ficklampa med extra batterier för läsning.
En gång, när det extra däcket redan var använt, rök det andra. Vi var i Schweiz på väg söderut. Eftersom bara Sverige tillverkar Eggbertar så fick vi till slut vända oss till en flygplansfabrik, där de hade ett någorlunda passande däck åt oss. Det höll till norra Spanien, sedan körde vi på fälgarna och stannade till i Malaga där vi sände efter ett däck ifrån Sverige.
Oftast sov vi bara i Eggbert.
Vi åkte som sagt runt en månad i Scottland, Irland och England och utanför London fanns en fin campingplats nära tunnelbana. Samma sak i Paris. Där låg campingen i Boulogneskogen. Värre var det i Rom. Det var så lång väg att vi helt enkelt parkerade Eggbert vid Colosseum en vecka medan vi besåg staden.
Under åren lärde vi oss att tänka på Eggbert som en i familjen. När den stod hemma i trädgården mellan resorna var den barnens lekstuga eller någon hemlös persons tillfälliga hem.
Runt medelhavet finns det fina campingar överallt. Lite värre är det när man ger sig av i mera öde trakter. Vi brukade alltid försöka parkera där det stod långtradare nattetid eftersom det kändes tryggare så.
Barnkojerna var placerade på tvärs i vagnen och en dag var ungarna för långa. Då inköptes ett tält där de kunde ligga om natten eller vi själva, beroende på var vi var.
Med tonårsbarnen åkte vi till norska kusten med Eggbert. Där kände Den Käre en bonde som lät oss bo helt nere vid stranden och vår lilla båt, som vi hade på biltaket, tog oss ut till de platser där Den Käre fiskat som ung. Att resa i pappas spår roade barnen när de var i 14-15 årsåldern.
Vid 16 köpte de tågluffarkort och Eggbert började bli hotad.
Vi hade slitit ut flera bilar med honom och den sista resan drogs han av en gammal Opel som hette Adam. Vi skulle vara borta i tre månader och på Den Käres arbetsplats slog de vad om att den bilen inte skulle orka hem igen.
Och på hemvägen i italienska Alperna fick jag syn på de vackraste statyer jag någonsin sett. De var blytunga och stora så de fick ligga i våra sängar. Själva sov vi ute på madrasser.
Adam stånkade sig över Alperna, pustade ut ett par dagar vid S:T Bernhardshundarnas klosterkennel och pressade sig sedan vidare hemåt. När vi körde in honom i trädgården gav han upp andan! Det blev bogsering till skroten. Men Den Käre vann vadet: Bilen tog sig hem.
Vi insåg att vi måste skiljas från vår gamle vän, Eggbert. Troligen skulle han skrotas. Men på vår annons svarade ett ivrigt ungt par som höll på med veteranbilar och behövde just eggberts årsmodell till sin matchande bil!
Året efter kom ett stiligt ekipage i himmelsblått rullande och stannade utanför vår port. Aldrig kunde vi ana att vår gamla vagn kunde bli så vacker. Han är numera visningsobjekt på veteranutställningar.
Är sex ett arbete?
Sitter just med Susanne Dodiletts doktorsavhandling framför mig. Den heter Är sex ett arbete?
Med undertiteln " svensk och tysk prostitutionspolitik sedan I970 talet ". Avhandlingen gäller den tiden då jag själv var sexarbetare och tiden efteråt . Den tyska öppenheten ställs emot den svenska moralpanik som ligger bakom den s.k sexköpslagen. Vi som stred emot den visste mycket väl hur hårt den skulle drabba de prostituerade och våra farhågor var tyvärr inte ogrundade: tvärtom.
De år som jag haft överblick över situationen så har prostitutionen utan tvekan genererat enorma vinster. Karriärmässigt dock endast hos de som alltid sagt sig ömma för just denna utsatta gruppen Sexarbetare. Jag skiljer här inte på strippor, massöser och prostituerade. Vi bestod av alla dessa grupper när vi på 70 talet startade Sexualpoitisk Front för de sexarbetandes rättigheter i samhället. De mera självklara såsom rätten att få bo och att få ha familj till de mera diskuterade: Att få betala skatt och därmed få del av samhällets skyddsnät i form av sjukkassa och pension.
Alla vet att det inte blev så och nu tror jag att sexarbetarna startat sin 6:e eller 7:e förening. Nu utan min hjälp.
Man blir av med en massa illusioner med åren.
I977 kom pockettidningen R ut med sitt temanummer "Horor och Herrar. "
Övriga utsatta grupper såsom kåkfarare och utvecklingsstörda hade fått förtroendet att själva skriva om sin situation. Det fick inte hororna. De fick betala för att få publicera några sidors information om sin förening genom att ställa upp på så kallade "djupinterdjuver" . Dessa återgavs på ett sätt som ställde till katastrof för de medverkande på olika sätt. Men paret Hans Nestius och Stig Edling fick en skjuts i karriären.
Samma är kom Jonas Frykmans doktorsavhandling "Horan i Bondesamhället" som recenserades i Dagens Nyheter av en hora : Christina Persson. Min mycket nära väninna. Det var första och sista gången det hände här i landet. Journalisten Jörgen Eriksson fick ett litet helvete efteråt.
70 talets relativa öppenhet lockade unga män och kvinnor i karriären att engagera sig. De unga framtida forskarna Sven Axel Månsson och Stig Larsson var med i vår förening till en början. Sven Axel var till och med upp i riksdagshuset med oss ifall jag inte minns fel? Den gången trodde man att samhället skulle bli mera öppet för de här frågorna och ambitiösa unga män hoppade på tåget. Leif WG var t ex sekreterare i sexualbrottsutredningen tillsammans med Hanna Olsson. Hon som senare skulle skriva boken " Catrine och rättvisan."
Men vinden vände och de karriärsugna bytte åsikter.
Nu var de plötsligt bara intresserade av att framställa oss som offer. Sven Axel insåg att som medlem i vår förening skulle det inte bli någon karriär. Men detta hindrade inte att just Sven Axel och Stig Larsson var nöjda över att kunna utnyttja det förtroende de en gång fått. Och herrarna på Pocket tidningen R var inte sämre. De utnyttjade olika sextjänster liksom information.
Och den nya sexköpslagen närmade sig med stormsteg.
Det kom ytterligare en doktorsavhandling i ämnet I992: "Horan ock batongen" av den unge Tomas Söderblom. En bok som fokuserade på det tidiga 19 00 talet och är skriven med stor respekt. Men även Tomas insåg att detta nog inte var en bra karriär. Han lämnade ämnet. Med hedern i behåll ansåg de horor som var inbjudna till själva disputationen.
Åren har gått och själv har jag för länge sedan slutat strippa men jag har hela tiden varit med i både stödföreningar och stöd organisationer. Några av mina allra bästa vänner arbetar fortfarande i branschen.
Så hände två saker nästan samtidigt. Jag fick Susanne Dodiletts Doktorsavhandling "Är sex ett arbete" som jag nämner inledningsvis samtidigt som jag tog del av Centerns Ungdomsförbunds förslag att skrota sexköpslagen. Det är Hanna Wagenius som lagt fram motionen. Möjligen utan att ha en aning om var hon satt igång? Hon fick med sig förbundet med siffrorna 56 emot 39. Debatten fick en flygande start med Alexander Bards engagemang. Bakom honom står ganska många likasinnade men de som syns och ges röst är inte dem. Man vill ställa ut den ångrande exhoran som bjuder på sig själv såsom ett stackars offer likt Louise Eek och några till.
Alla de flickor och pojkar, män och kvinnor som har positiva erfarenheter ifrån sex branschen är icke-personer.
Frågan är ifall Dodillet har hamnat i ett värre getingbo än hon var medveten om? Hennes doktorsavhandling är redan anmäld. Det Är Sven Axel Månsson nestor ifrån 70 talet samt Jenny Westerstrand, häxdoktor Eva Lundgrens adept som spyr galla över Dodillets avhandling . (Ni minns väl Eva Lundgren som fick polisen att gräva efter ritualmördade barn en gång i tiden?) Kritikerna kan inte ens enas om ifall avhandlingen är fusk eller "endast förvanskning"
Det måste ju vara endera?
Att som Dodillet påstå att det finns både nöjda och ganska normallycklig horor i Tyskland där de har en viss respekt i samhället : Det kan väl ändå inte få sägas högt här hemma? Visserligen var det i en doktorsavhandlings som inte har lika många läsare som kvällstidningarna med citaten kan ju sippra igenom på nätet ?
En sak vågar jag gissa: Nu blir det fart på debatten igen.
Är inte våren en underbar tid?
Ett Bokmanus
Jag har lagt ut en rad kapitel ur mina dagböcker både härifrån och ifrån andra sajter för att se ifall de kan länkas i hop till en bok. Eftersom min hårdisk havererat hade jag ingen möjlighet att varken redigera eller fixa stavfel .Illa för en dyslektiker :) Jag är just nu utan dator. RÖSTA PÅ MIG ! Adressen http://www.kapitel1.se/sunny-borjesson/syndabocken2 och man måste rösta på 3 böcker ifall det ska gillas.
Jag är oxå tacksam ifall någon har synpunker här på det jag skrev.
Sunny
Jag är oxå tacksam ifall någon har synpunker här på det jag skrev.
Sunny
Så här pampigt
ser de ut när man väl tagit sig upp för trappan!
Återresor
De här korta resorna jag numera gör går till platser i Europa jag varit på under min tid som resenär men som jag skulle vilja återse medan jag kan. Den Käres sjukdom gör ju att jag måste planera dem när någon annan i familjen kan vara hos honom. De 2 senaste åren har jag jort 4 sådana resor: Alla på c.a 10 dagar och i Europeiska städer jag älskar.
Det var Prag och Warzava: Budapest och så i höst S:t Petersburg.
Mina turistresor har aldrig haft en extra dag över för att se Petershof som ju ligger en bit utanför staden. Jag har således väntat länge och jag blev inte besviken.
Slottet med omgivningar drabbar som ett slag i veka livet.
Trots vetskapen om de vanliga dödligas liv i armod och livegenskap berusar detta monument över människans hybris.
Trappan emot Östersjön
Avståndet till huvudstden finns inte längre.
Det var Prag och Warzava: Budapest och så i höst S:t Petersburg.
Mina turistresor har aldrig haft en extra dag över för att se Petershof som ju ligger en bit utanför staden. Jag har således väntat länge och jag blev inte besviken.
Slottet med omgivningar drabbar som ett slag i veka livet.
Trots vetskapen om de vanliga dödligas liv i armod och livegenskap berusar detta monument över människans hybris.
Trappan emot Östersjön
Avståndet till huvudstden finns inte längre.
Katarina ( den stora) behövde 3 dygn med häst och vagn: Peter ( den store) som älskade båtar roddes över på en dag.
Nu tar man en katamaran nedanför centrum och är där på 30 minuter!
Då får man också göra den vackraste entrén:
sjövägen med alla fontäner och vattenspel i förgyllda trappor.
Palatset överträffade mina vildaste fantasier:
Versailles kan slänga sig i väggen!
Även om detta palats har mycket gemensamt med just Versailles.
Där finns Marie Antoinettes lilla Trianon: ett till flykt inom Versailles och en motsvarande litet mitt Nöje ,som det kan översättas med , där utsikten över Östersjön är fri .Peter byggde det åt sig enligt tidens sed.
Av storslagna slott modell äldre kommer man att tänka på Alhambra vid Granada i Spanien även om det slottet ju är så mycket äldre .
Att Alhamra är byggt av muslimska härskare skapar ju en helt annan dekor och drottning Isabella ändrade inte någonting väsentligt här som man kanske kunde väntat sig av denna rabiata katolik?
Hon låt bara riva moskén och lade till en Mariabild på ett ända ställe.
Gemensamt är allt vatten och vattenspel.
I Petershof forsande och porlade och sprutande det ur alla de 173 fontänerna i parken. I Alhambra flyter vattnet tyst och stilla under marken och via trappräcken av sten. På så vis kylde de under varna dagar men skapade en stilla ro i de stora utrymmena utan tak.
Är man vanvördig om man kallar dem för patio?
Nå här i lilla Nöjet vid Petershof spatserade Potemkin fram och tillbaka medan han fjärrstyrde sin älskarinna och landets legala regent Katarina så gott han kunde. Hans roll i historien är ofta i mina ögon den grovt underskattades.
Många avfärdar denne livslånge kompanjon, make (?) och medregent till kejsarinnan som om han bara vore en av de unga gunstlingar med vilka hon fördrev de ensamma nätterna.
Enligt min mening var Potemkin en framsynt byggare av den östra delen av detta enorma rike. Ingenting var honom främmande. Det Peter den store uträttade i rikets västra delar och då naturligtvis uppföradet av själva staden S:t Petersburg (en nödvändig hamn i Östersjön) gjorde Potemkin österut med sina Potemkinbyar där det redan från början anlades både skolor och sjukhus . Hamnstaden Odessa vid Svarat havet var nog så viktig som den i Östersjön?
Måste man förlåta sin våldtäktsman?
Och måste man ta extra hänsyn till honom ifall han skulle råka vara ens egen far?
Jag tror inte att hel och full förlåtelse är möjlig:
Man känner nog den där taggen av sorg över förlusten?
Med förlusten menar jag inte oskulden eller någonting sådant utan tilliten till den som skulle vara den förste att skydda.
Men man måste gå vidare och komma ihåg att detta är hans problem: Inte mitt.
Inte heller är det mitt ansvar.
Mitt ansvar är att gå vidare med mitt eget liv och inte tillåta övergreppet att förstöra någonting av min framtid.
Den idealiske sängkamraten
Jag har äntligen funnit min idealiske sängkamrat efter många år med mina gubbar
och med mina mera tillfälliga älskare.
Den här killen bryr sig inte om att jag har läslampan tänd hela natten
eller att jag roterar i sängen när jag sover.
Han struntar i om jag snarkar.
Han lägger sig när jag gör det ock sover så länge jag sover,
även om det börjar bli eftermiddag.
Och ska ni vara ärliga tjejer: Hur ofta slickar ens partner ens fötter?
Även paradiset har sina väktare.
Vi har en lika pålitlig väktare av paradisets dörr som någonsin S:t Per
Detta med våldtäkt
Detta med våldtäkt.
De tycks aldrig ta slut och några slutar i dråp eller mord.
Jag läste Pia Maria Boethius "Skylla sig själv" när den kom 1976.
Jag har nyligen läst Katarina Wennströms "Flickan och skulden" och noterade att ingenting förändrats.
Jag går längre tillbaka och läser domen emot min egen pappa på 60 talets mitt.
Samma visa. Bara lite tydligare:
-Detta kunde aldrig ha hänt en bra flicka, sade rätten.
Varför gav jag inte dem namnen på alla mina andra älskare?
Älskare?
Jag var 15 år och oskuld.
Tack vare att denna våldtäkt lämnar blodspår och det faktum att pappa varit ute ur fängelset en (!) enda vecka
(då han dessutom hunnit gifta om sig) efter att ha suttit av ett långt straff för övergrepp emot min yngre syster och att han erkände (de gör sällan det) så fick han ytterligare 4 år på statens bekostnad.
På 30 talet hade jag dömts för medverkan till incest: jag var ju 15.
Åklagaren yrkade på 1 års fängelse för mig:
(Han hade inte noterat att den paragrafen var borttagen)
På medeltiden dödades offren för våldtäkt och även de stackars djur som råkade ut för det man kallade tidelag.
Det har varit många liknande fall de senaste åren.
Så många att jag avstår ifrån att räkna upp dem här.
Är man involverad som jag (Incest: en lek för hela familjen) så följer man med.
Man engagerar sig i Bris och i våldtäktsgrupper. Det känns naturligt.
På nätsajten Sourze hade vi i för ett par år sedan en flicka som skrev under pseudonym och berättade om en gruppvåldtäkt där männen blivit friade. Hon ville vara anonym.
Själv är jag inte det utan skriver om min pappa under mitt egna namn. Det gör ju att jag får diverse påhopp och epitet som incesthora, opålitlig, pedofilkramare och det som är ännu vätrre.Det var jag fullt medveten om när jag lade ut delar av min egen privata dagbok .För ett barn som växt upp i tron att hennes namn antingen var Bara eller Horunge så gör det mig ingenting alls. Jag bjuder på det.
Men det är alldeles uppenbart att så länge vi som varit utsatta för sådana här övergrepp skäms och tiger, eller försöker debattera anonymt: Ja så länge kan övergreppen fortsätta.
Lika så ifall de som smädar oss lyckas få oss så ledsna att vi inte orkar ta mera skit:
Då har pappa och hans gelikar lyckats.
Vi måste lära oss av varandra att vägra vara offer!
Det är inte mitt fel att pappa var sjuk. Det är honom som skammen vilar på. Inte på något enda av hans offer. Dessutom är det hög tid att vi som fått distans genom åren som gått berättar för alla unga flickor att de inte behöver fortsätta att vara offer.
De kan vägra den rollen:
De och bara de själva kan ta ifrån de här männen den makten.
Det går att få ett mycket fint, starkt och lyckligt liv även efter våldtäkt. Ja, efter år av svåra övergrepp. Detta är det mycket, mycket viktigt att tala om.
Jag kommer att lägga ut en del till samt knyta ihop det hela i slutet innan jag är färdig med pappa (för den här gången).
Ni som inte tål att läsa om övergrepp: Hoppa över mina artiklar bara. Och hoppas att det aldrig händer era barn.
Att leva i ett kollektiv
är verkligen att tillämpa begreppet compact living.
Det går liksom ut på att bara ha användbara utrymmen i huset.
Inga "paradrum "således som bara används i bland.
Men så här långt har inte ens vi behövt gå ännu.
Det går liksom ut på att bara ha användbara utrymmen i huset.
Inga "paradrum "således som bara används i bland.
Men så här långt har inte ens vi behövt gå ännu.
Yllemössorna väntar på mig
Det kunde varit värre: Jag kunde varit utan badmöjligheter halva året.
Det kunde varit bättre oxå: Jag kunde ha bott i ett varmare land.
Men att missa den nordiska våren:
De första snödropparna och de tidiga Irisen emellan de gula vintergäcken..
Det kunde varit bättre oxå: Jag kunde ha bott i ett varmare land.
Men att missa den nordiska våren:
De första snödropparna och de tidiga Irisen emellan de gula vintergäcken..
Dödshjälpsdebatten
(Jag är och har alltid varit för dödshjälp men det är inget lätt beslut. Väljer att lufta mina åsikter i novellform.)
Det är snart en vecka sedan jag checkade in på den nyöppnade dödshjälpskliniken Die Inn.
I receptionen tog den blonda svala emot med yrkesmässig medkänsla.
-Jasså..... det är dags nu?
- Ja
-Finns det legitimation?
Tyst halar jag fram mitt id-kort men stoppas av den blondas huvudskakning.
- VI måste be om passet.
- Passet ?
- Nya EU regler. Och man kan ju säga att du ska göra en slags resa.
Jag rotar runt i min lilla ryggsäck och fiskar upp det efterfrågade dokumentet och de två obligatoriska läkarremisserna på samma gång. Hon granskar dem utan kommentarer.
-Är du medlem i Rätten till vår död?
- Ja, hur så?
- Alla medlemmar har en liten rabatt hos oss....ifall du har med dig medlemsbeviset, förstås.
Ja, det bör ligga i mitt livs testamente någonstans. Mycket riktigt. Den blonda rynkar pannan.
- Du har inget intyg ifrån din präst?
Jag svarar nästan skamset att det nog blir svårt eftersom jag inte tillhör någon kyrka.
- Ingen likvärdig sammanslutning ? Kanske Human etiska förbundet?
Jag skakar på huvudet innan jag slås av en tanke.
- Jag är hedersmedlem i Rödkulla kollektivet i Skåne. Vi sysslar både med häxor och naturmedicin.
Midsommarblot firar vi alltid vid Ale stenar.
- Utmärkt. Be dom maila ett intyg.
Väl inskriven för den obligatoriska ångerveckan sjunker jag ner på sängen i det trevliga lilla rummet som påminner om alla de billiga pensionat jag bott på under mina resor till sydligare länder.
I den lilla bokhyllan finns blandad lektyr. Av gammal vana granskar jag titlarna.
Hedebys "Rätten till vår död" är förstås obligatorisk läsning här men jag hittar också andra, intressantare, titlar:
Peter Nolls "Den utmätta tiden" och Birgitta Eks "Plösligt så nära".
Elisabeth Kubler Ross, givetvis.
Hittar till och med Furbergs "Tankar om döden" längst ner i hyllan, inklämd mellan Ekners "Efter flera tusen rad" och
"Till minne av Mari".
Men de har ingenting som jag inte redan läst både en eller flera gånger.
Veckan här har snabbt flutit i väg under djup depression. Vårarna är alltid värst.
När naturen förbereder sig för nytt liv och allt är så ljust och glatt så blir kontrasten till själens mörker en slags kulturchock.
Men nu är det snart över.
Inga mera sömnlösa nätter som känns långa som år medan den trötta kroppen skriker efter sömn.
Inga mera hemska uppvaknanden där jag är vettskrämd innan jag fattar att jag väckts av mitt eget skrik.
Inga mera bakfyllor efter nätter då ångesten spätts på med alkohol.
Äntligen slut på ungarnas ängsliga frågor:
- Törs vi resa ifrån dig? Klarar du dig? Hur mår du egentligen? Och barnbarnets :
- Varför ligger du hela dagen om du inte är förkyld?
Nu när kroppen också sviktar får jag föra krig på så många fronter. Det är skönt att det snart är över.
Jag har ju levt färdigt.
Nu ligger jag här och summerar de goda sakerna livet har gett mig under de friskare perioderna:
Barnen, självklart. Och Kärleken , Kärlekarna, egentligen.
Alla resorna.
Musiken ,.teatern...alla underbara böcker....
Men all energi som går åt bara att balansera ångesten! Och nu smärtan. Jag är så trött, så trött.
Hittar knappen på internradion och tonerna av ett mäktigt Requiem fyller rummet .Snabbt byter jag till kanalen märkt "populärmusik" och Sinatras sammetsröst förkunnar att "the end is near" My Way. Vad annars?
Jag sluter ögonen och minns den gången jag såg och hörde honom på scenen: Han avslutade alltid med My Way.
Jag har förvisso haft mycket att glädjas åt.
Men när depressionens sega gråa filt nästan kramar luften ur lungorna eller när panikångesten får mig att bara gå....rätt ut i skogen ,.naken och lägga mig i snön, som i vintras ,ja...då vill jag inte mera. Jag har gjort mitt.
Barnen är vuxna och arbetet ett avslutat kapitel.
En sköterska klädd i hospitsets blå rofulla färg uppenbarar sig i dörren och till min förskräckelse känner jag igen henne.
Syster Berit!
Har hon börjat arbeta här? Otänkbart!
Jag drar täcket över huvudet och hoppas att hon inte känner igen mig. När hon närmar sig sängen låtsas jag sova.
Förgäves.
- Jag vet att det är du säger hon stilla, du har ju tid i morgon?
Helvete!
Vad vill människan?
Tyst sätter hon sig i den lilla fåtöljen bredvid sängen, den som är till för de anhöriga som ska " hålla handen" under den sista resan.
- Varför tog du en eftermiddags tid? undrar hon till slut.
Jag vänder mig demonstrativt mot väggen.
- Du har ju alltid velat resa i gryningen, fortsätter hon utan att låta sig bekommas av mitt tvära sätt.
- De har dödsäsong här, muttrar jag till slut .Det vill säga högsäsong. Vargtimmen är bokad veckor i förväg.
Ja, alla vår depressioner så här års skapar köer här.
Det blir tyst länge. Så säger Berit:
Har du varit mycket i trädgården i år?
- Nej.
- Varför inte"
-Vem bryr sig? -
Du planterade ju hundratals lökar i höstas så jag tänkte......
--Nej. Jag bryr mig inte.
- Är fågelholkarna bebodda?
- Skiter jag i.
- Det var ju du som lät sätta upp dom?
- Då ja.
-Fyller inte Kias lilla flicka 3 år nu till veckan? Och Happy blir väl tonåring?
- Jag bryr mig inte.
- Nu ljuger du
På den här uppenbara lögnen finns inget bra svar så jag tiger igen.
- Ditt tillstånd kan förbättras.
Tack så mycket men nej tack!
Ingen ny respit, inte nu när jag har bestämt mig . Jag blundar och börjar snarka, lätt men demonstrativt.
Nu får hon väl ändå ge sig! Mitt liv är väl för helvete mitt eget?
Hon verkar kunna läsa mina tankar för svaret kommer prompt.
- Ditt liv är en gåva som du ska förvalta.
- Har aldrig bett om den gåvan.
- Men nu har du fått den ändå. Du brukar väl inte kasta bort gåvor?
Jag har inget svar till det heller.
- Ditt liv är inte din ensak!
- Inte?
- Ingen människa är en ö .Ditt liv ingår i andras. ...i dina barns, t.ex.
- De har det bättre utan mig, nu när jag mår så här dåligt.
- Men det gör du ju inte hela tiden?
Jäkla människa att vara envis .Man kan nästan ta på tystnaden i rummet. Jag tänker inte bryta den.
Så hör jag hennes lågmälda röst:
- Får jag läsa lite för dig?
Läser hon Bibeln nu så stryper jag henne.
Men hon börjar läsa en välbekant text:
-" Du ska alltid tänka :
Jag är här på jorden bara en gång!
Jag kan aldrig komma tillbaka hit igen!
Ta vara på ditt liv! Akta det väl! Slarva inte bort det!
För nu är det din stund på jorden!"
Den döende Sigfrids ord till brodern i Mobergs enligt mig bästa roman. "Din stund på jorden".
- Moberg dränkte sig muttrar jag till slut trotsigt.
- Det va tvunget, skulle han antagligen ha sagt själv svarar Berit och för första gången hör jag att hon talar en mjuk småländska, som får Mobergs repliker att ligga väl i hennes mun.
-Han var döende.
- Jag vet. jag vet..
-Men inte du...
Jag kämpar och kämpar men är intrasslad i filten på något sätt.
Hör Bamse snarka så rummet vibrerar .Han måste ligga på rygg igen .Konstig vana hos en hund.
Vaknar med ett ryck och fumlar efter lampknappen.
Har somnat i från läsningen efter det sena inlägget i dödshjälpsdebatten emot syster Berit!
På golvet ligger Mobergs "Din stund på jorden" där den fallit.
Vilken underlig dröm!
Just som allting är som allra vackrast.
Nu när mina rosor blommar som aldrig förr och barnbarnen badar och leker i vår trädgård!
Nu när livet är så skönt att leva.Tankarna ifrån i vintras känns hundra år gamla.
Inte numera
Jag tänker inte på dig ofta längre.Jag drömmer inte om dig heller.
Inte numera.
När jag ligger och simmar ensam i poolen på sena kvällen tycker jag mig ibland skymta en skugga i ögonvrån, men det är aldrig någonting ,och absolut inte du.
Det händer ännu att jag för långa inre dialoger med dig just när jag simmar: Då är jag så skönt avskild ifrån resten av världen.
Det sista året, när jag hade två stora hundar att hålla reda på ,brukade du följa med mig på rundan.
Ute kunde vi prata fritt eller i varje fall ostört.
Jag argumenterar med dig i tankarna om hur nödvändig vår brytning varit.
Hur kan jag ens ifrågasätta den nödvändiga amputationen?
Det gällde ju att överleva.
Du har haft flera
födelsedagar
sedan vår brytning ,och du skulle skratta ifall du kunde ana hur svårt det har varit att avstå ifrån att sända dig ett snällt brev med en slant i. Det är bara jag som känner till när du fyller år .Det stod i papperen som jag läste innan jag blev din övervakare.
Men jag har inte råd att följa impulser när det gäller dig
Inte numera.
Jag vet naturligtvis att jag gjorde det enda rätta till sist, men jag borde inte väntat så länge men beslutet. Konsekvenserna av min beslutsångest fick betalas av de oskyldiga. De som redan tidigt sagt ifrån att detta går käpprakt åt helvete.
Redan utredaren ifrån polisen som var här och hävde plomberingen av ditt rum varnade mig för att engagera mig .En massa ord som inget betydde då rann som en ström från hans mun .Empatistörd, psykopat, hänsynslös , enstörig, farlig!
Farlig!
Vid det ordet avbröt jag den snälle polisen och påpekade att jag inte drev någon bank som kan rånas och således inte skräms av din farlighet. Han såg ett ögonblick på mig ,och jag märkte till min förvåning att han såg uppriktigt ledsen ut.
Jag trodde att han tänkte på dig.
Det tror jag inte längre.
Inte numera.
De första åren hade du inga permissioner, så vår kontakt skedde via brev. Det är mycket en fånge behöver hjälp med här ute, ifall han helt saknar anhöriga och vänner. Enkla besök på posten och på biblioteket blev en livlina utåt, tillsammans med de långa , allt förtroligare brev vi sände varandra 2 gånger varje vecka. Jag tyckte det var bra att vi lärde känna varandra så gott det gick nu när jag hade beslutat att ställa upp på dig. Eftersom jag hade gästrum skulle du kunna få permissioner på 48 tim/gången om du bodde hos mig ,och det var ju en stor fördel. Med övervakarämbetet följde en närmast symbolisk ersättning, som blev en grundplåt till permissionskassan.
Det kom att handla väldigt mycket om dig de där helgerna: Som att ha umgängesrätt men svårare.
Ett barn och man har en viss kontroll. Barnet går att lägga i sin säng, och brukar sällan vara beväpnat med farligare saker än slangbellor och sånt.
Du var petig med maten, med att få lugn och ro (vi skaffade dig öronproppar)
Du lade dig i allt ifrån städningen till Tv tiderna.Hela huset började tassa på tå när du var här. Eftersom din dygnsrytm var omvänd skulle du sova till långt ut på eftermiddagen ,och då ville du ha tyst i hela huset . Förut, när du bott i ett av våra uthyrningsrum, hade vi ingen kontakt på det viset:
De rummen ligger separat. Det gör inte gästrummet.
Det var här
någonstans
som dina konflikter med min familj tog sin början ,och fastän du är borta sedan länge så är de inte över, tro aldrig det.
Att besöka dig i fängelset var svårt Alla höga staket, murar och låsta dörrar .Visiteringen och att få tömma alla fickorna på allt, och få be särskilt om att få behålla en näsduk (jag var så förkyld...trodde de jag skulle kväva dig med näsduken? Eller du mig?)
Men du skulle friges i förtid tack vare bostaden samt arbetet en medintern skaffat dig.
Jag trodde att du tänkte börja om ,nu när du fick en chans .Det hade du inte tänkt dig. Jag var så glad att du höll dig borta från bankerna att jag inte ville se vad alla såg.
Att pengarna du vräkte runt dig inte kom ifrån ditt vanliga kneg. Jag försvarade dig alltid
,till och med när den hygglige gamle rövaren Ari flyttade för att han var rädd för dig!
Ari rädd!
Det borde ha väckt mig rejält , men inte.
När jag insåg att du ägnade dig åt utpressning och bedrägerier kunde jag inte hålla tyst .Jag ringde upp ditt nästa offer och berättade vem du var ,och om dina planer, och nu fick jag se de sidor av dig som de andra redan anat.
Året av fasa och otäcka hot vill jag inte tänka på .Inte heller vad du utsatte mina barn för när du inte kunde komma åt mig på något annat sätt!
De är som tur är vuxna och mycket starka människor.Fel sort att försöka bråka med.
Det skulle du emellertid inte ha gjort .Hade du vetat det minsta om människor i allmänhet och mig i synnerhet ,så skulle du aldrig, aldrig givit dig på barnen!
Din chock när jag inte längre var den där snälla ,dumma lilla tanten utan satte makt bakom mina hot var nästan komisk, ifall det inte hade varit så tragiskt!
Det var så mycket om mig och mina föregående liv du inte visste, och nu blev du rädd......för mig!
Jag hade aldrig anförtrott dig min egen bakgrund, där det förekommer personer som anses betydligt farligare än du.
Och du ska vara rädd!
Du har anförtrott så mycket av ditt liv i mina händer i den fasta föreställningen att jag är någon annan, och du ska veta att jag är begåvad nog att använda din farlighet emot dig när jag vill ha manöverutrymme.
I kris spelar jag
t ex fortfarande nästan automatiskt in alla telefonsamtal på band (en trygg vana från mina förra liv)
Till skillnad ifrån dig använder jag inte vapenattrapp! Det finns effektiva vapen som fungerar obehagligt bra.
Bäst fungerar de psykologiska vapnen och där kan du aldrig tävla med mig.
Du förstår : Vi skiljer oss åt på en mycket fundamental punkt . Jag är mycket intresserad av människor och hur de fungerar, och jag är ärligt och uppriktigt intresserad av dig.
Telefonen ringer i bland och när någon lyfter luren så finns det ingen där. Själv tar jag inga samtal dagarna efter en sådant tyst påringning .Jag vet ju vad du vill säga, fast summorna kan variera liksom historierna om alla knipor du försatt dig i .Ungefär hälften är säkert sanna. Du får leva i tron att jag hatar dig, eftersom du inte har en aning om hur människor som älskar fungerar. I din fantasi älskade jag dig så länge jag ställde upp på allt du begärde ,och hatar dig nu, efter de ohyggliga hot jag använt mig av för att avlägsna dig ur min vardag .
Oron för dig och förtvivlan inför den framtid du går till mötes skulle du aldrig tro mig om. Du vet inte hur djupt jag känner för dig.
Men jag tänker inte på dig särskilt ofta.Jag drömmer inte
om dig heller.
Inte numera.
Inte numera.
När jag ligger och simmar ensam i poolen på sena kvällen tycker jag mig ibland skymta en skugga i ögonvrån, men det är aldrig någonting ,och absolut inte du.
Det händer ännu att jag för långa inre dialoger med dig just när jag simmar: Då är jag så skönt avskild ifrån resten av världen.
Det sista året, när jag hade två stora hundar att hålla reda på ,brukade du följa med mig på rundan.
Ute kunde vi prata fritt eller i varje fall ostört.
Jag argumenterar med dig i tankarna om hur nödvändig vår brytning varit.
Hur kan jag ens ifrågasätta den nödvändiga amputationen?
Det gällde ju att överleva.
Du har haft flera
födelsedagar
sedan vår brytning ,och du skulle skratta ifall du kunde ana hur svårt det har varit att avstå ifrån att sända dig ett snällt brev med en slant i. Det är bara jag som känner till när du fyller år .Det stod i papperen som jag läste innan jag blev din övervakare.
Men jag har inte råd att följa impulser när det gäller dig
Inte numera.
Jag vet naturligtvis att jag gjorde det enda rätta till sist, men jag borde inte väntat så länge men beslutet. Konsekvenserna av min beslutsångest fick betalas av de oskyldiga. De som redan tidigt sagt ifrån att detta går käpprakt åt helvete.
Redan utredaren ifrån polisen som var här och hävde plomberingen av ditt rum varnade mig för att engagera mig .En massa ord som inget betydde då rann som en ström från hans mun .Empatistörd, psykopat, hänsynslös , enstörig, farlig!
Farlig!
Vid det ordet avbröt jag den snälle polisen och påpekade att jag inte drev någon bank som kan rånas och således inte skräms av din farlighet. Han såg ett ögonblick på mig ,och jag märkte till min förvåning att han såg uppriktigt ledsen ut.
Jag trodde att han tänkte på dig.
Det tror jag inte längre.
Inte numera.
De första åren hade du inga permissioner, så vår kontakt skedde via brev. Det är mycket en fånge behöver hjälp med här ute, ifall han helt saknar anhöriga och vänner. Enkla besök på posten och på biblioteket blev en livlina utåt, tillsammans med de långa , allt förtroligare brev vi sände varandra 2 gånger varje vecka. Jag tyckte det var bra att vi lärde känna varandra så gott det gick nu när jag hade beslutat att ställa upp på dig. Eftersom jag hade gästrum skulle du kunna få permissioner på 48 tim/gången om du bodde hos mig ,och det var ju en stor fördel. Med övervakarämbetet följde en närmast symbolisk ersättning, som blev en grundplåt till permissionskassan.
Det kom att handla väldigt mycket om dig de där helgerna: Som att ha umgängesrätt men svårare.
Ett barn och man har en viss kontroll. Barnet går att lägga i sin säng, och brukar sällan vara beväpnat med farligare saker än slangbellor och sånt.
Du var petig med maten, med att få lugn och ro (vi skaffade dig öronproppar)
Du lade dig i allt ifrån städningen till Tv tiderna.Hela huset började tassa på tå när du var här. Eftersom din dygnsrytm var omvänd skulle du sova till långt ut på eftermiddagen ,och då ville du ha tyst i hela huset . Förut, när du bott i ett av våra uthyrningsrum, hade vi ingen kontakt på det viset:
De rummen ligger separat. Det gör inte gästrummet.
Det var här
någonstans
som dina konflikter med min familj tog sin början ,och fastän du är borta sedan länge så är de inte över, tro aldrig det.
Att besöka dig i fängelset var svårt Alla höga staket, murar och låsta dörrar .Visiteringen och att få tömma alla fickorna på allt, och få be särskilt om att få behålla en näsduk (jag var så förkyld...trodde de jag skulle kväva dig med näsduken? Eller du mig?)
Men du skulle friges i förtid tack vare bostaden samt arbetet en medintern skaffat dig.
Jag trodde att du tänkte börja om ,nu när du fick en chans .Det hade du inte tänkt dig. Jag var så glad att du höll dig borta från bankerna att jag inte ville se vad alla såg.
Att pengarna du vräkte runt dig inte kom ifrån ditt vanliga kneg. Jag försvarade dig alltid
,till och med när den hygglige gamle rövaren Ari flyttade för att han var rädd för dig!
Ari rädd!
Det borde ha väckt mig rejält , men inte.
När jag insåg att du ägnade dig åt utpressning och bedrägerier kunde jag inte hålla tyst .Jag ringde upp ditt nästa offer och berättade vem du var ,och om dina planer, och nu fick jag se de sidor av dig som de andra redan anat.
Året av fasa och otäcka hot vill jag inte tänka på .Inte heller vad du utsatte mina barn för när du inte kunde komma åt mig på något annat sätt!
De är som tur är vuxna och mycket starka människor.Fel sort att försöka bråka med.
Det skulle du emellertid inte ha gjort .Hade du vetat det minsta om människor i allmänhet och mig i synnerhet ,så skulle du aldrig, aldrig givit dig på barnen!
Din chock när jag inte längre var den där snälla ,dumma lilla tanten utan satte makt bakom mina hot var nästan komisk, ifall det inte hade varit så tragiskt!
Det var så mycket om mig och mina föregående liv du inte visste, och nu blev du rädd......för mig!
Jag hade aldrig anförtrott dig min egen bakgrund, där det förekommer personer som anses betydligt farligare än du.
Och du ska vara rädd!
Du har anförtrott så mycket av ditt liv i mina händer i den fasta föreställningen att jag är någon annan, och du ska veta att jag är begåvad nog att använda din farlighet emot dig när jag vill ha manöverutrymme.
I kris spelar jag
t ex fortfarande nästan automatiskt in alla telefonsamtal på band (en trygg vana från mina förra liv)
Till skillnad ifrån dig använder jag inte vapenattrapp! Det finns effektiva vapen som fungerar obehagligt bra.
Bäst fungerar de psykologiska vapnen och där kan du aldrig tävla med mig.
Du förstår : Vi skiljer oss åt på en mycket fundamental punkt . Jag är mycket intresserad av människor och hur de fungerar, och jag är ärligt och uppriktigt intresserad av dig.
Telefonen ringer i bland och när någon lyfter luren så finns det ingen där. Själv tar jag inga samtal dagarna efter en sådant tyst påringning .Jag vet ju vad du vill säga, fast summorna kan variera liksom historierna om alla knipor du försatt dig i .Ungefär hälften är säkert sanna. Du får leva i tron att jag hatar dig, eftersom du inte har en aning om hur människor som älskar fungerar. I din fantasi älskade jag dig så länge jag ställde upp på allt du begärde ,och hatar dig nu, efter de ohyggliga hot jag använt mig av för att avlägsna dig ur min vardag .
Oron för dig och förtvivlan inför den framtid du går till mötes skulle du aldrig tro mig om. Du vet inte hur djupt jag känner för dig.
Men jag tänker inte på dig särskilt ofta.Jag drömmer inte
om dig heller.
Inte numera.
Sista brevet till pappa
Hösten 96
Käre Pappa.
Ännu en vecka har segat sig fram i halvfart. Jag lovade att beskriva din begravning för lillasyster per brev och gjorde så.
Jag kom ihåg att berätta om broder B:s klavertramp.
Artig som han var och är tänkte han kondolera och traskade fram till änkan, bockade sig, presenterade sig och sade:" Kära G"....men längre kom han inte förrän änkan började yla och jämra sig alldeles förskräckligt.
Jag stod en bit bort och kvävde fnisset som bubblade som champange i näsan.
Heja brorsan!
Sedan kom det dåliga samvetet: Jag skrattade på din begravning.
Men så mycket som jag gråtit i efterhand: Visst kan du se det komiska?
"Vad gjorde jag för fel", undrade broder B förvirrad.
Jag drog honom åt sidan och talade lite tyst om för honom att G var pappas förra fru och att ingen på Guds gröna jord var änkan mera förhatlig.
Denna Fru G är nämligen mamma till lillasyster, och det är lillasyster i 11 årsåldern som kommer med en konstig fråga till mamma G. En fråga som var början till slutet. En liten ynka mening, bara fyra ord. Men de orden degraderade dig från en officer och gentleman till intern i ett av våra tuffaste fängelser.
"Kan barn få barn?" frågade lillasyster.
I hennes fall startade du upp med dina övergrepp tidigt fast du "bara" kunde fällas för 6 års övergrepp (de mellan 5 och 11) Lillasyster antogs inte kunna vittna om tidigare fall.
Ja, det var det äktenskapet, den karriären och ditt första långa fängelsestraff. Men din nuvarande änka höll helt med dig om att du ju inte kunde hjälpa att du hade en så otroligt företagsam och förförisk liten dotter!
Så hon hatade G som genom sin polisanmälan förstört ditt liv! (och hennes, ej att förglömma)
Och naturligtvis hatade hon mig ,som intet ont anande hade börjat brevväxla med dig i fängelset. (Boxnumret till ditt arbete GICK inte dit när allt kom omkring) för att förföra dig när du kom ut. Du hade otur med dina förföriska döttrar pappa.
I dag ringde telefonen. Det var G som fått mitt nummer av lillasyster. Hon hade haft hjärtligt roligt åt misstaget på kyrkogården och jag tyckte att hon kunde unna sig lite skadeglädje, så här retroaktivt.
Mina brorsdöttrar har frågat efter foto, men jag har bara de få dåliga amatörfoton som togs när du någon gång smitit i väg och lekt morfar hemma hos mig. Lillasyster hade inga... naturligtvis. Hon hade även krävt av sin mamma G att hon skulle bränna allt, inklusive bröllopskortet, och det hade G sagt till sin dotter att det hade hon gjort.
Men det är inte riktigt, riktigt sant. Där finns en del kort, om bara broder B och jag inte skvallrar för lillasyster . G kan till och med tänka sig att komma hit med dem och berätta vad hon vet om vår släkt på pappas sida innan det blir försent. Hon menar om farfar och farmor.
Allt sådant som aldrig får nämnas hos lillasyster. Dina föräldrar som du själv hade mycket svårt att tala om. Så nu ska jag snart träffa en av dina gamla fruar, pappa.
Vad tycks?
Jag har tänkt på mina andra syskon hela veckan. Framför allt de två "storasystrar" jag vet att jag har. Men hur långt kommer man med ett årtal och ett förnamn?
G gav mig en idé i dag. Min syster M har samma mamma som jag. Kanske finns hon i mammas personakt? Kanske gör hon det, pappa? Vet dock inte om jag vågar öppna Pandoras ask en gång till?
Jag är så trött hela tiden, och semesterresan står för dörren. Vi har planerat så länge att det verkar ojust att utebli. Då blir det genast dyrare för de andra och lite besvärligare eftersom det brukar vara jag som skaffar logi och terrar alla lokala turistbyråer, eftersom det är jag som kan språk (till husbehov).
Rolf börjar bli gammal nu och man kan aldrig veta hur länge han klara av de här resorna. Det gäller ju inte charter direkt.
Och vad har jag egentligen för skäl? Ingenting har hänt.
Det är inte som när man får ett dödsfall i familjen. För lika osynlig som jag var i ditt liv ,lika frånvarande var du i mitt, i alla fall under dina sista år.
Sitter här med karta och atlas men har vissa koncentrationssvårigheter. Några stopp är givna och bestämda (såsom Budapest, Slovenien med droppstensgrottorna, Venedig och S:t Berhardskenneln i Sweitz) men bästa vägen härifrån och dit samt tillbaka hit?
Varje gång jag pusslar i hop reseplaner ökar min förståelse för charterresenärer. Vuxendagis? Javisst. Men så skönt att bli "daddad" lite i bland. Själv tänker jag peta in Hitlers "Örnnäste" och koncentrationslägret Dachau, när vi nu ändå ska på tekniska museet i Munchen. Minns du alla gånger vi talade om andra världskriget, du och jag?
Jag känner mig säkert piggare bara vi kommer i väg. Jag reser i väg från mina känslor inför din död som jag inte kan hantera riktigt. Det vore enklare att kunna kalla dem för sorg. Enkelt... men inte riktigt sant.
Alltid din Sunny
Käre Pappa.
Ännu en vecka har segat sig fram i halvfart. Jag lovade att beskriva din begravning för lillasyster per brev och gjorde så.
Jag kom ihåg att berätta om broder B:s klavertramp.
Artig som han var och är tänkte han kondolera och traskade fram till änkan, bockade sig, presenterade sig och sade:" Kära G"....men längre kom han inte förrän änkan började yla och jämra sig alldeles förskräckligt.
Jag stod en bit bort och kvävde fnisset som bubblade som champange i näsan.
Heja brorsan!
Sedan kom det dåliga samvetet: Jag skrattade på din begravning.
Men så mycket som jag gråtit i efterhand: Visst kan du se det komiska?
"Vad gjorde jag för fel", undrade broder B förvirrad.
Jag drog honom åt sidan och talade lite tyst om för honom att G var pappas förra fru och att ingen på Guds gröna jord var änkan mera förhatlig.
Denna Fru G är nämligen mamma till lillasyster, och det är lillasyster i 11 årsåldern som kommer med en konstig fråga till mamma G. En fråga som var början till slutet. En liten ynka mening, bara fyra ord. Men de orden degraderade dig från en officer och gentleman till intern i ett av våra tuffaste fängelser.
"Kan barn få barn?" frågade lillasyster.
I hennes fall startade du upp med dina övergrepp tidigt fast du "bara" kunde fällas för 6 års övergrepp (de mellan 5 och 11) Lillasyster antogs inte kunna vittna om tidigare fall.
Ja, det var det äktenskapet, den karriären och ditt första långa fängelsestraff. Men din nuvarande änka höll helt med dig om att du ju inte kunde hjälpa att du hade en så otroligt företagsam och förförisk liten dotter!
Så hon hatade G som genom sin polisanmälan förstört ditt liv! (och hennes, ej att förglömma)
Och naturligtvis hatade hon mig ,som intet ont anande hade börjat brevväxla med dig i fängelset. (Boxnumret till ditt arbete GICK inte dit när allt kom omkring) för att förföra dig när du kom ut. Du hade otur med dina förföriska döttrar pappa.
I dag ringde telefonen. Det var G som fått mitt nummer av lillasyster. Hon hade haft hjärtligt roligt åt misstaget på kyrkogården och jag tyckte att hon kunde unna sig lite skadeglädje, så här retroaktivt.
Mina brorsdöttrar har frågat efter foto, men jag har bara de få dåliga amatörfoton som togs när du någon gång smitit i väg och lekt morfar hemma hos mig. Lillasyster hade inga... naturligtvis. Hon hade även krävt av sin mamma G att hon skulle bränna allt, inklusive bröllopskortet, och det hade G sagt till sin dotter att det hade hon gjort.
Men det är inte riktigt, riktigt sant. Där finns en del kort, om bara broder B och jag inte skvallrar för lillasyster . G kan till och med tänka sig att komma hit med dem och berätta vad hon vet om vår släkt på pappas sida innan det blir försent. Hon menar om farfar och farmor.
Allt sådant som aldrig får nämnas hos lillasyster. Dina föräldrar som du själv hade mycket svårt att tala om. Så nu ska jag snart träffa en av dina gamla fruar, pappa.
Vad tycks?
Jag har tänkt på mina andra syskon hela veckan. Framför allt de två "storasystrar" jag vet att jag har. Men hur långt kommer man med ett årtal och ett förnamn?
G gav mig en idé i dag. Min syster M har samma mamma som jag. Kanske finns hon i mammas personakt? Kanske gör hon det, pappa? Vet dock inte om jag vågar öppna Pandoras ask en gång till?
Jag är så trött hela tiden, och semesterresan står för dörren. Vi har planerat så länge att det verkar ojust att utebli. Då blir det genast dyrare för de andra och lite besvärligare eftersom det brukar vara jag som skaffar logi och terrar alla lokala turistbyråer, eftersom det är jag som kan språk (till husbehov).
Rolf börjar bli gammal nu och man kan aldrig veta hur länge han klara av de här resorna. Det gäller ju inte charter direkt.
Och vad har jag egentligen för skäl? Ingenting har hänt.
Det är inte som när man får ett dödsfall i familjen. För lika osynlig som jag var i ditt liv ,lika frånvarande var du i mitt, i alla fall under dina sista år.
Sitter här med karta och atlas men har vissa koncentrationssvårigheter. Några stopp är givna och bestämda (såsom Budapest, Slovenien med droppstensgrottorna, Venedig och S:t Berhardskenneln i Sweitz) men bästa vägen härifrån och dit samt tillbaka hit?
Varje gång jag pusslar i hop reseplaner ökar min förståelse för charterresenärer. Vuxendagis? Javisst. Men så skönt att bli "daddad" lite i bland. Själv tänker jag peta in Hitlers "Örnnäste" och koncentrationslägret Dachau, när vi nu ändå ska på tekniska museet i Munchen. Minns du alla gånger vi talade om andra världskriget, du och jag?
Jag känner mig säkert piggare bara vi kommer i väg. Jag reser i väg från mina känslor inför din död som jag inte kan hantera riktigt. Det vore enklare att kunna kalla dem för sorg. Enkelt... men inte riktigt sant.
Alltid din Sunny
Barry: En livskamrat 13058-20
Boken om "Barry Den Store", som blev hjältehund i början av 1800-talet i S:t Bernhards passet mellan Schweiz och Italien drabbade mig som en fysikisk åkomma när jag fyllde 9 år.
Efteråt var inget annat möjligt; jag skulle en gång äga en Barry. Hur det skulle gå till visste jag inte då, men att det skulle hända tvivlade jag aldrig på. Och en bra bit in i det vuxna livet köpte jag min fösta S:t Bernhardstik Lucy. Hon skulle bli mamma åt valpar varav en skulle bli min Barry. Jag ville att han skulle präglas av mig från första gången han öppnade ögonen.
Lucy var en mycket lätt hund att ha att göra med och när Den Käre och jag skulle ta barnen till England och Scottland en månad tog exet no två gärna hand om henne ensam. Men hon slutade äta. Vi trodde det berodde på att familjen åkt bort men efter två veckor grät vi i telefonen på var sin sida av Nordsjön. Bara tvååriga Lucy hade en elak form av lymfcancer och var döende. Där satt vi i Edinburgh och fick inte plats med husvagnen på en båt på de närmaste veckorna. Beslutet var självklart. Hon måsta få somna in genast för att slippa plågor. En jobbig procedur för exet att gå igenom ensam. Den natten sov ingen i husvagnen. Vi höll om varandra och grät.
Nå, vi köpte nästa tik, Nellie. Hon var inte så enkel som Lucy hade varit utan hade ett ojämnt lynne men alla är vi ju olika. Jag väntade otåligt på att hon skulle bli vuxen och började leta efter en bra hanhund åt henne. Då blev hon akut sjuk och fick läggas in på djursjukhus. Man måste bland annat operera bort hennes livmoder.
Inga valpar i sikte, men hon klarade sig. Vi var lyckliga över detta och jag senarelade mina drömmar om Barry.
En St. Bernhardshund lever inte länge. Bara en av tio uppnår tio års ålder. Rasen är för tung och eftersom den blir jättepopulär varje gång Saltkråkan går i repris och det finns få av rasen så avlar man hej vilt på både mentalt och fysiskt sjuka hundar.
Många köper denna jättehund utan att ha en föreställning om vilket utrymme den tar i familjen och då menar jag inte främst det fysiska.
Jag mins som i går den där gröna julen när vi var ute och gick i en skidbacke ute i Tyresö utanför Stockholm och Nellies bakdel plötsligt bara sjönk samman. Hunden såg inte förvånad ut som vi. Hon visste. Hon var nästan nio år men man är ju aldrig beredd.
Nå vi bor ju bra så hon fick en gångramp med matta för att slippa trappor och medicin emot reumatism och kunde leva ett hyfsat liv ett år till. Sedan hade hon för ont i sina leder så vi lät henne somna in. En måndag, minns jag. Alla grät och sade att "inga flera hundar nu - det gör för ont när de dör."
Dagen därpå läste Den Käre i DN: "Ung. S:t Bernhardshanne söker akut ett nytt hem."
Vi var mitt uppe i sorgen, men det ursäktar inte att vi gjorde alla fel man kan göra när man ska köpa hund. Kastade oss i bilen till en adress som visade sig vara tillfällig med ett telefonnummer som stängdes av dagen efter. Tog inga kopior på hans papper som "kommit bort" utan nöjde oss med födelsedata.
Jag visste redan när våra ögon möttes att han var det - en Barry. Han var vår redan samma dag. Han visade sig vara en sönderavlad krake som fick operera frambenet nästan genast. När vi försökte spåra honom bakåt gick det inte. Han hade vandrat ut och in hos så många som blivit avskräckta när han växte och växte och samtidigt kostade så mycket pengar för vård.
Av en ren slump kom min fosterdotter B springande hem med andan i halsen. Hon hade sett Barrys avbild, fast mindre, på bussen och bett om telefonnumret. Det gick till en ung präst som mycket riktigt ägde Barrys tvillingsyster.
Nu fick jag de korrekta uppgifterna om varför alla med hundar ur den kullen försökt stämma kenneln för att de fått avliva sina sjuka hundar. Det var bara våra två kvar. Liksom vi kom att göra, så älskade denna präst sin hund mycket nog att ta de ekonomiska smällarna. Det går inte att försäkra en hund med medfödda defekter. Maria, som den unga prästen hette, skojade om att det varit meningen att Barry skulle komma till mig, eftersom jag var villig att ta honom i befintligt skick.
Han var allt jag drömt om som barn och lite till. Vi hade telepatisk kontakt fast han var den bättre av oss att läsa av motparten. Han var så glad över att till slut få ett eget hem att han vaktade det nitiskt. Han släppte inte in någon okänd ens genom grinden. När första barnbarnet kom följde han henne vaksamt som en skugga när hon var hemma hos oss.
När hans bakdel började sjunka ihop var han bara sju år, men veterinären gav honom högst ett år till.
Den julen hämtade vi lille Bamse. Det var rörande att se Barry leva upp och bli en entusiastisk pappa för den lille. De blev oskiljaktiga redan första natten. Bamse fick sova på Barrys yviga svans och Barry levde upp och kunde med rätt medicinering få nästan tre extra år.
Tyvärr förmådde jag inte ta beslutet i tid. Han drunknade i mina armar av lungödem som kom ganska hastigt efter en lång period av olika infektioner.
Nu är Bamse över nio år. I förra veckan såg jag hur hans bakdel darrade och att han satte sig ner före promenaden. Då dansar han annars vilt skuttande runt oss. Han mötte min blick och vi hade inga problem med att förstå varandra.
Han ska få den bästa vård som finns, men när hans tid är inne ska han få dö med värdighet. En epok går i graven,
han blir min siste St.Bernhardshund eftersom jag i flera år nu inte orkat hålla honom i koppel.
Jag kan inte föreställa mig det livet nu, men det får jag tänka på då. "Man får ta en dag, ett ögonblick i sänder." Hon var klok, Lina Sandell, som skrev den versen. Den innehåller egentligen allt man behöver veta för att klara av livet här på jorden.
Your beloved hands
You lift the little baby boy high up over your head with your still so strong hands and arms.
He looks at your face and laughing loudly.
You walk slowly up to the window and let the little one have a look at the world outside.
I look at you and try to catch the laughing eyes of the baby.
Your warm beloved hands are still so full of power but I know how soft they are when they handle a child.
Your wonderful dark blue eyes are still that lovely as they was the very first day we met. Though your hair is grey now: It had already turned into the colour of mourning when we lost our first little girl:
Before the mother of this little one even was born.
You keeps looking rather healthy considering the years of sickness and your high age:
If you will get some more mercy time you will be 84 into spring.
I who know you as good as I know myself has seen the sings long before your first stroke.
Small thing like a sudden tiredness after the grandchildren?s visits or the tiredness during a theatre evening.
Even before you get so sick the years took out their tribute.
Those beloved wonderful hands of you!
How much have I and the rest of our family to thank them for?
They have warmed us during cold nights, they cradled new small people throw their first nights here at earth and they always comforted your love ones.
They helped delivered three small wonderworks to us but they also had to berry one of them in a white little coffin.
Day and night they have worked for all of us and still today your hands are marked from labour.
If I asked you to take down the moon I know you would try it.
In fact you hade done more difficult things for us than that.
As I see you smile at the baby I remember another time in another life in another country where a miracle just had taken palace. You carried your first daughter with so much pride and love that I just law quite in my bed watching you two.
This was a moment for your two alone: A time for a father and her daughter.
I always loved your hands.
But the first time they carried me I cant to my sorrow remember.
The year was 1945 and the war was over.
You and your mum was at home in Sweden for visiting your family after 5 difficult years.
And someone in the family had dragged a boring foster baby around.
Could you possible take care of the baby so the older people hade a chance to talk in peace?
I know today that you had a rough time behind:
You was interned in on of the Germany working camp and there you ended up whit the tuberculosis.
At the peace came you was at hospital.
You recovered. The girl you loved didn?t.
But you took care of me and I know today that I was in good hands
Cause I was that foster child.
Since then you have taken care of our children and now you do the best you can for our grandchildren.
Carefully I take your hands in my and kisses them whit all my love.
I feel as if an is could shadow behind me make me remember that soon I and the rest of our family have too manage our live whiteout you and I can not just handle the thought.
He looks at your face and laughing loudly.
You walk slowly up to the window and let the little one have a look at the world outside.
I look at you and try to catch the laughing eyes of the baby.
Your warm beloved hands are still so full of power but I know how soft they are when they handle a child.
Your wonderful dark blue eyes are still that lovely as they was the very first day we met. Though your hair is grey now: It had already turned into the colour of mourning when we lost our first little girl:
Before the mother of this little one even was born.
You keeps looking rather healthy considering the years of sickness and your high age:
If you will get some more mercy time you will be 84 into spring.
I who know you as good as I know myself has seen the sings long before your first stroke.
Small thing like a sudden tiredness after the grandchildren?s visits or the tiredness during a theatre evening.
Even before you get so sick the years took out their tribute.
Those beloved wonderful hands of you!
How much have I and the rest of our family to thank them for?
They have warmed us during cold nights, they cradled new small people throw their first nights here at earth and they always comforted your love ones.
They helped delivered three small wonderworks to us but they also had to berry one of them in a white little coffin.
Day and night they have worked for all of us and still today your hands are marked from labour.
If I asked you to take down the moon I know you would try it.
In fact you hade done more difficult things for us than that.
As I see you smile at the baby I remember another time in another life in another country where a miracle just had taken palace. You carried your first daughter with so much pride and love that I just law quite in my bed watching you two.
This was a moment for your two alone: A time for a father and her daughter.
I always loved your hands.
But the first time they carried me I cant to my sorrow remember.
The year was 1945 and the war was over.
You and your mum was at home in Sweden for visiting your family after 5 difficult years.
And someone in the family had dragged a boring foster baby around.
Could you possible take care of the baby so the older people hade a chance to talk in peace?
I know today that you had a rough time behind:
You was interned in on of the Germany working camp and there you ended up whit the tuberculosis.
At the peace came you was at hospital.
You recovered. The girl you loved didn?t.
But you took care of me and I know today that I was in good hands
Cause I was that foster child.
Since then you have taken care of our children and now you do the best you can for our grandchildren.
Carefully I take your hands in my and kisses them whit all my love.
I feel as if an is could shadow behind me make me remember that soon I and the rest of our family have too manage our live whiteout you and I can not just handle the thought.
Jag (Anna) och julen: en återanvänd text
NU
Julafton är en sådan där kluven dag som betyder både glädje och vemod. Nu närmar den sig ännu en gång och jag förväntar mig en stilla lycka. Familjen har växt under året med ytterligare ett barnbarn att älska. Jag känner mig gynnad och rik. Samtidigt går tankarna obönhörligen till tidigare jular. Den första jag minns är den då jag fyllt 14 år och firade min första egna jul
Då när jag fortfarande var Anna.
DÅ
När Anna fick lift på förmiddagen låtsades hon vara på väg hem efter julshopping, och föraren hade snällt släppt av henne en bit utanför samhället. Första anhalten blev ladugården ,Värme fanns det, och sällskap, men risken var ganska stor. Bönder är tidigt i farten årets alla dagar, och att hitta den där Anna sovande i höet smällde nog inte lika högt som Jesusbarnet i stallet, inte ens för de frireligiösa. Hon var smärtsamt medveten om hur lite en sådan som hon var värd.
I sin mörka duffel med huvan kände hon sig relativt varm, så länge hon befann sig i rörelse. I fickan låg hennes stora skatt, som hon redan tre veckor tidigare fått av en skolkamrat i 7:an. Den lilla nyckeln. Kamratens pappa var förman på träfabriken och kamraten hade stulit en nyckel av sin pappa till omklädningsrummet. Ett varmt skönt rum, med både element och toalett, samt tvättvatten. Ett paradis, med andra ord. Det kunde inte riskeras vardagsnätter, men nu under en långhelg skulle det gå att få vila ut där i flera dagar.
Hon fick ett ögonblicks panik. Tänk om det inte var rätt nyckel? Härifrån skulle hon aldrig få lift en julnatt.
Men hon oroade sig i onödan. Dörren gled upp hur lätt som helst och hon stod i en slags farstu.
- Tänd inga lampor, hade kamraten varnat.
- Då kan någon se och tro att det är inbrott.
Som om hon vore så dum. Filten och bagen fick utgöra liggunderlag, duffeln brukade tjäna som täcke. Det varma elementet kändes underbart mot ryggen, och hade inte ficklampsbatteriet varit slut så hade hon kunnat läsa. Toaletten! En snilleblixt slog henne: Den hade kanske inga fönster?
- Gode Gud om du finns så låt denna toalett vara fönsterlös! Och ser man på. Hon drog in sin bag med böckerna och satte sig på golvet bredvid toalettstolen och började gräva efter lektyr. Den enda boken som inte var stulen var hennes konfirmationsbibel, så den kunde hon väldigt bra vid det här laget. Taklampa alldeles själv! Så länge hon orkade läsa! Vilken underbar lyx. Och Anna förlorade sig i böckernas värld och fick på så sätt en varm och mycket lycklig julnatt.
NU
Jag tänker på hur naiv jag varit. Att ha föräldrar är sannerligen ingen garanti för lycka. Några av mina halvsyskon har växt upp hos sina mammor och de hör till dem som farit riktigt illa medan den adopterade systern klarat sig bäst av dem alla. Jag pysslar sig närmare helgen, förbi den 10:e december som varit äldsta dotterns födelsedag och sedan är jag inne på upploppet:
Alla paket ligger inslagna under den gigantiska granen som katter och hundar försöker välta varje år. Den står numera på en pall fast förankrad i tak och väggar. En gång har den börjat brinna och en annan gång hade en av hundarna satt eld på svansen så jag har kapitulerat numera: Det sitter elektriska ljus i granen.
DÅ
Julaftonen då vi rullade av färjan vid Afrikas kust utan dottern hade känts som en kniv i hjärtat men samtidigt var jag lättad att befinna sig på en plats som inte påminde om helgen. Här kunde såren läka i lugn och ro.
En annan jul som jag heller inte firade tillbringades vid fosterfaderns dödsbädd. Han hade ingen annan. Vi hade haft det fint på ett märkligt sätt de där sista månaderna han levde. Jag hade njutit av att äntligen komma honom nära.
NU
Jag känner samma blandade känslor som alltid. Med åren har jag skaffat mig en slags egna rutiner som mynnar ut i det barnen kärleksfullt benämner som "mammas hysteriska jul" och som fått vissa medboende i kollektivet ifrån andra kulturer att rapportera hem hur svenskarna drabbas av vansinne vid juletider.
Men de förundras över andra saker också som jag tar sig till.
En indier trodde fullt och fast att alla lever i polygami i Sverige och några av mina tilltag reser nog ut i världen som vandringshistorier om galna svenskar?
DÅ
Jularna under barnens tidigare år:
Först alla stjärnorna och ljusstakarna i husets många fönster: Sedan alla slingor på balkong och i trädgård som fick mina båda exmän att skämtsamt fråga ifall jag öppnat filial till elverket. Eftersom jag alltid fick med mig barnen så avgick jag med segern. Julen gjordes på mitt sätt.
Varje år växte pakethögen..
Att det ibland var lite obalans när själva emballaget kostat mera än innehållet bekymrar ingen under 12 år. Eller tvärt om som den gången dottern fick ett piano som skulle slås in i spånplattor som paketsidor förklistrade med julpapper medan barnet var i skolan: Dottern var bestämt 7 år då.
- Nu får du väl för helvete ge dig sade Den Käre som ytterst sällan använde svordomar. Men det blev ett mycket fint paket av pianot.
NU
Själv är jag ganska medveten om vad jag håller på med men låter det ha sin gång. Allting som lindrar paniken och ångesten den här tiden på året är välkommet. Livet är just så
Lycka är någonting mycket svårt att beskriva eller skapa. De flesta av mina julhelger har varit mycket fina. Men inte riktigt som de i Sörgården ifall den boken ännu existerar?
Senare jular flimrar förbi min inre syn när jag blundar:
Barnen som växte och alla deras kompisar och den ständigt stora brokiga familjen i kollektivet. Jag hör till de lyckliga som har kärlek, ljus och glädje runt mig.
Men har ibland problem med att förklara ord som utanförskap eller kompensation på ryska eller kinesiska . Däremot upptäcktejag att jag han sjunga julsånger på swahili. Det är nämligen samma sånger som i bardomens bönehus. Jag minns den svenska texten på dem alla.
DÅ
Dottern hade påbörjat sina många långresor och firade julafton i Singapore. Ett collekted call på över en timma räddade min julafton det året men exen insåg inte att detta var värt varenda krona av de 5.000 som teleräkningen ljöd på. Män har ibland lite svårt att se det viktigaste här i livet i tänkte jag förundrad.
NU
De senaste åren har jag dessutom hittat de flesta av mina syskon och fått en bra kontakt på äldre dagar. Men att ta till sig hur de har haft det har varit obegripligt svårt: Att några av dem överlevt sin barndom förundrar mig ofta.
När min favoritsyster försöker förklara om sina lite hysteriska jular och sin julångest ler jag igenkännande: En gång barnhemsunge.
DÅ
På själva julafton föråtta år satt jag med sina både exmän i en bil på väg hem ifrån Södertälje. I mitt knä låg den finaste S:t Bernhardsvalp man kan tänka sig: Han såg ut som en lurvig leksakshund och var bara nio veckor gammal .
Jag hade varit överlycklig.
Och för tre år sedan fick jag hem Den Käre till jul ifrån sjukhuset där läget länge varit kritiskt. Vilken lycka att se honom sitta bland de sina igen.
Att vi tvingats fira
julen efter på sjukhustet gjorde inte så mycket:
På julaftonen var den krisen över.
Nu.
De senaste åren har jag skapat en ny tradition på grund av de milda vintrarna: Jag håller poolen varm och upplyst över julen. Den nyinflyttade killen ifrån Kosovo trodde först att det var en svenska julsed. Att bada naken visste han att man gör i Sverige men så här års? Men gubbarna skakade bara på sina luttrade huvuden:
- Den där Sunny.
Men alla julkvällar när de andra lägger sig att sova så gör jag ett litet bo åt mig i ena soffhörnet under den starka läslampan. Med alla husdjur tätt omkring mig väljer jag njutningsfullt bland högen av olästa böcker som ligger på det lilla bordet. Varje jul landar en ny försvarlig mängd sådana där eftersom det är det enda jag alltid önskar mig. Jag väljer en och börjar läsa och nu är jag fullkomligt lycklig. Vissa saker förändras aldrig.
GOD JUL På ER ALLA
Julafton är en sådan där kluven dag som betyder både glädje och vemod. Nu närmar den sig ännu en gång och jag förväntar mig en stilla lycka. Familjen har växt under året med ytterligare ett barnbarn att älska. Jag känner mig gynnad och rik. Samtidigt går tankarna obönhörligen till tidigare jular. Den första jag minns är den då jag fyllt 14 år och firade min första egna jul
Då när jag fortfarande var Anna.
DÅ
När Anna fick lift på förmiddagen låtsades hon vara på väg hem efter julshopping, och föraren hade snällt släppt av henne en bit utanför samhället. Första anhalten blev ladugården ,Värme fanns det, och sällskap, men risken var ganska stor. Bönder är tidigt i farten årets alla dagar, och att hitta den där Anna sovande i höet smällde nog inte lika högt som Jesusbarnet i stallet, inte ens för de frireligiösa. Hon var smärtsamt medveten om hur lite en sådan som hon var värd.
I sin mörka duffel med huvan kände hon sig relativt varm, så länge hon befann sig i rörelse. I fickan låg hennes stora skatt, som hon redan tre veckor tidigare fått av en skolkamrat i 7:an. Den lilla nyckeln. Kamratens pappa var förman på träfabriken och kamraten hade stulit en nyckel av sin pappa till omklädningsrummet. Ett varmt skönt rum, med både element och toalett, samt tvättvatten. Ett paradis, med andra ord. Det kunde inte riskeras vardagsnätter, men nu under en långhelg skulle det gå att få vila ut där i flera dagar.
Hon fick ett ögonblicks panik. Tänk om det inte var rätt nyckel? Härifrån skulle hon aldrig få lift en julnatt.
Men hon oroade sig i onödan. Dörren gled upp hur lätt som helst och hon stod i en slags farstu.
- Tänd inga lampor, hade kamraten varnat.
- Då kan någon se och tro att det är inbrott.
Som om hon vore så dum. Filten och bagen fick utgöra liggunderlag, duffeln brukade tjäna som täcke. Det varma elementet kändes underbart mot ryggen, och hade inte ficklampsbatteriet varit slut så hade hon kunnat läsa. Toaletten! En snilleblixt slog henne: Den hade kanske inga fönster?
- Gode Gud om du finns så låt denna toalett vara fönsterlös! Och ser man på. Hon drog in sin bag med böckerna och satte sig på golvet bredvid toalettstolen och började gräva efter lektyr. Den enda boken som inte var stulen var hennes konfirmationsbibel, så den kunde hon väldigt bra vid det här laget. Taklampa alldeles själv! Så länge hon orkade läsa! Vilken underbar lyx. Och Anna förlorade sig i böckernas värld och fick på så sätt en varm och mycket lycklig julnatt.
NU
Jag tänker på hur naiv jag varit. Att ha föräldrar är sannerligen ingen garanti för lycka. Några av mina halvsyskon har växt upp hos sina mammor och de hör till dem som farit riktigt illa medan den adopterade systern klarat sig bäst av dem alla. Jag pysslar sig närmare helgen, förbi den 10:e december som varit äldsta dotterns födelsedag och sedan är jag inne på upploppet:
Alla paket ligger inslagna under den gigantiska granen som katter och hundar försöker välta varje år. Den står numera på en pall fast förankrad i tak och väggar. En gång har den börjat brinna och en annan gång hade en av hundarna satt eld på svansen så jag har kapitulerat numera: Det sitter elektriska ljus i granen.
DÅ
Julaftonen då vi rullade av färjan vid Afrikas kust utan dottern hade känts som en kniv i hjärtat men samtidigt var jag lättad att befinna sig på en plats som inte påminde om helgen. Här kunde såren läka i lugn och ro.
En annan jul som jag heller inte firade tillbringades vid fosterfaderns dödsbädd. Han hade ingen annan. Vi hade haft det fint på ett märkligt sätt de där sista månaderna han levde. Jag hade njutit av att äntligen komma honom nära.
NU
Jag känner samma blandade känslor som alltid. Med åren har jag skaffat mig en slags egna rutiner som mynnar ut i det barnen kärleksfullt benämner som "mammas hysteriska jul" och som fått vissa medboende i kollektivet ifrån andra kulturer att rapportera hem hur svenskarna drabbas av vansinne vid juletider.
Men de förundras över andra saker också som jag tar sig till.
En indier trodde fullt och fast att alla lever i polygami i Sverige och några av mina tilltag reser nog ut i världen som vandringshistorier om galna svenskar?
DÅ
Jularna under barnens tidigare år:
Först alla stjärnorna och ljusstakarna i husets många fönster: Sedan alla slingor på balkong och i trädgård som fick mina båda exmän att skämtsamt fråga ifall jag öppnat filial till elverket. Eftersom jag alltid fick med mig barnen så avgick jag med segern. Julen gjordes på mitt sätt.
Varje år växte pakethögen..
Att det ibland var lite obalans när själva emballaget kostat mera än innehållet bekymrar ingen under 12 år. Eller tvärt om som den gången dottern fick ett piano som skulle slås in i spånplattor som paketsidor förklistrade med julpapper medan barnet var i skolan: Dottern var bestämt 7 år då.
- Nu får du väl för helvete ge dig sade Den Käre som ytterst sällan använde svordomar. Men det blev ett mycket fint paket av pianot.
NU
Själv är jag ganska medveten om vad jag håller på med men låter det ha sin gång. Allting som lindrar paniken och ångesten den här tiden på året är välkommet. Livet är just så
Lycka är någonting mycket svårt att beskriva eller skapa. De flesta av mina julhelger har varit mycket fina. Men inte riktigt som de i Sörgården ifall den boken ännu existerar?
Senare jular flimrar förbi min inre syn när jag blundar:
Barnen som växte och alla deras kompisar och den ständigt stora brokiga familjen i kollektivet. Jag hör till de lyckliga som har kärlek, ljus och glädje runt mig.
Men har ibland problem med att förklara ord som utanförskap eller kompensation på ryska eller kinesiska . Däremot upptäcktejag att jag han sjunga julsånger på swahili. Det är nämligen samma sånger som i bardomens bönehus. Jag minns den svenska texten på dem alla.
DÅ
Dottern hade påbörjat sina många långresor och firade julafton i Singapore. Ett collekted call på över en timma räddade min julafton det året men exen insåg inte att detta var värt varenda krona av de 5.000 som teleräkningen ljöd på. Män har ibland lite svårt att se det viktigaste här i livet i tänkte jag förundrad.
NU
De senaste åren har jag dessutom hittat de flesta av mina syskon och fått en bra kontakt på äldre dagar. Men att ta till sig hur de har haft det har varit obegripligt svårt: Att några av dem överlevt sin barndom förundrar mig ofta.
När min favoritsyster försöker förklara om sina lite hysteriska jular och sin julångest ler jag igenkännande: En gång barnhemsunge.
DÅ
På själva julafton föråtta år satt jag med sina både exmän i en bil på väg hem ifrån Södertälje. I mitt knä låg den finaste S:t Bernhardsvalp man kan tänka sig: Han såg ut som en lurvig leksakshund och var bara nio veckor gammal .
Jag hade varit överlycklig.
Och för tre år sedan fick jag hem Den Käre till jul ifrån sjukhuset där läget länge varit kritiskt. Vilken lycka att se honom sitta bland de sina igen.
Att vi tvingats fira
julen efter på sjukhustet gjorde inte så mycket:
På julaftonen var den krisen över.
Nu.
De senaste åren har jag skapat en ny tradition på grund av de milda vintrarna: Jag håller poolen varm och upplyst över julen. Den nyinflyttade killen ifrån Kosovo trodde först att det var en svenska julsed. Att bada naken visste han att man gör i Sverige men så här års? Men gubbarna skakade bara på sina luttrade huvuden:
- Den där Sunny.
Men alla julkvällar när de andra lägger sig att sova så gör jag ett litet bo åt mig i ena soffhörnet under den starka läslampan. Med alla husdjur tätt omkring mig väljer jag njutningsfullt bland högen av olästa böcker som ligger på det lilla bordet. Varje jul landar en ny försvarlig mängd sådana där eftersom det är det enda jag alltid önskar mig. Jag väljer en och börjar läsa och nu är jag fullkomligt lycklig. Vissa saker förändras aldrig.
GOD JUL På ER ALLA
Kan en hora få rätt mot en polis i Sverige ?
Varför kan en hora inte få rätt mot en polis i Sverige hur illa de än ser ut för polisen? Är det för att samhället måste skydda en polis till varje pris eller beror det bara på att en hora totalt saknar människovärde i Sverige?
Jag skrev artikeln "En hora och rättvisan" i vintras.
Den gången blev Roshinas pojkvän och hallik friad av en oenig tingsrätt. Nu är saken avgjord i Hovrätten och han blev friad även där.
Så här skrev Aftonbladet i vintras:
"Rosinha Sambo är horan som tagit strid mot polisen. Men ord stod mot ord - därför friade Göteborgs tingsrätt hennes före detta, en 40-årig polis med förflutet i traffickinggruppen.
Enligt vice chefsåklagare Bo Lindgren lät polismannen Rosinha Sambo ta emot sexkunder i hans lägenhet, körde henne till och från kunder - och fick även del i pengarna, i och med att Rosinha betalade hyran.
Nej, han såg aldrig några sexkunder.
Nej, han minns inte resorna.
Och nej, han stod aldrig bakom någon garderob - tror han
Men det är utan tvivel hon som tar hem poäng efter poäng i rättssalen. Frågan är om en hora kan vinna mot en polis.
Även om tingsrätten fann Rosinhas berättelse trovärdig - och polismannens förnekande mindre trovärdigt - räckte det inte för en fällande dom."
(citat slut)
Den förra rättegången var väldigt medial: Kvinnor från så skilda delar av världen som Taiwan och Norge reste hit för att ge sitt stöd. Det skrevs, det fotograferades, debatterades.
Den här gången har det varit helt tyst. Inte en rad någonstans i media. Domen som inte skulle komma förrän nästa vecka kom, i all tysthet, häromdagen och skiljer sig inte ifrån tingsrättens.
Under tiden har vi haft en stor kopplerirättegång i Göteborg och här har de fällande domarna stått som spön i backen. De har lyckats få lagfört hela 20 stycken kunder som en ren bonus.
En kvinna är nu dömd på följande underlag eligt TT:
" -En 55-årig kvinna misstänks för koppleri sedan hon upplåtit en del av en fastighet i centrala Göteborg åt prostituerade och deras kunder.
Verksamheten ska ha pågått under de senaste månaderna.
- Kvinnan har haft tillgång till den här fastigheten. Hon har upplåtit den till andra som har köpt och sålt sex där. Vi menar att hon har vetat om och främjat detta, säger kammaråklagaren Bengt-Olof Berggren till TT."
(Citat slut)
"Haft tillgång till och upplåtit" - man har alltså inte kunnat bevisa att kvinna hyrt ut eller tagit emot pengar för lägenheten. Att upplåta räcker, det är att främja prostitution. Och det har pågått i flera månader.
Men Rosinha har bott i sin pojkvän och halliks lägenhet i flera år. Hon har betalat hyran och andra gemensamma större utgifter och polisen har själv ställt upp på en betald trekant med en kund samt suttit gömd i lägenheten och tittat på.
Att han varit ovetande om Rosinhas yrke är helt enkelt omöjligt då han mötte henne i sitt arbete med trafficking och prostitution. Själv har jag aldrig trott att en hora skulle ha en chans emot en polis hur illa det än ser ut, men jag funderar lite över vilket som är huvudorsaken till denna tingens ordning. Är det viktigast att skydda en polis till varje pris eller beror det bara på att en hora totalt saknar människovärde i Sverige? I andra länder där det får finnas föreningar för de prostituerade brukar dessa även kunna ställa upp med juridisk hjälp.
Hade detta hänt i Tyskland eller Holland hade polisen garanterat blivit fälld. Både Hydra och den Röda tråden har medlemmar inom social och sjukvård. Redan en sönderslagen hora som kommer in på sjukhus får hjälp att anmäla.
Hade Rosinha sluppit dessa långa år av misshandel och utsugning om vi fått lov att bilda en stödförening även i Sverige? Jag vet inte men tycker att nu måste vi börja ställa frågan: Tycker vi att vi behandlar "dessa våra minsta " anständigt?
Jag tycker att denna fråga är aå viktig att jag lagt ut min text på båda mina bloggar.
Jag skrev artikeln "En hora och rättvisan" i vintras.
Den gången blev Roshinas pojkvän och hallik friad av en oenig tingsrätt. Nu är saken avgjord i Hovrätten och han blev friad även där.
Så här skrev Aftonbladet i vintras:
"Rosinha Sambo är horan som tagit strid mot polisen. Men ord stod mot ord - därför friade Göteborgs tingsrätt hennes före detta, en 40-årig polis med förflutet i traffickinggruppen.
Enligt vice chefsåklagare Bo Lindgren lät polismannen Rosinha Sambo ta emot sexkunder i hans lägenhet, körde henne till och från kunder - och fick även del i pengarna, i och med att Rosinha betalade hyran.
Nej, han såg aldrig några sexkunder.
Nej, han minns inte resorna.
Och nej, han stod aldrig bakom någon garderob - tror han
Men det är utan tvivel hon som tar hem poäng efter poäng i rättssalen. Frågan är om en hora kan vinna mot en polis.
Även om tingsrätten fann Rosinhas berättelse trovärdig - och polismannens förnekande mindre trovärdigt - räckte det inte för en fällande dom."
(citat slut)
Den förra rättegången var väldigt medial: Kvinnor från så skilda delar av världen som Taiwan och Norge reste hit för att ge sitt stöd. Det skrevs, det fotograferades, debatterades.
Den här gången har det varit helt tyst. Inte en rad någonstans i media. Domen som inte skulle komma förrän nästa vecka kom, i all tysthet, häromdagen och skiljer sig inte ifrån tingsrättens.
Under tiden har vi haft en stor kopplerirättegång i Göteborg och här har de fällande domarna stått som spön i backen. De har lyckats få lagfört hela 20 stycken kunder som en ren bonus.
En kvinna är nu dömd på följande underlag eligt TT:
" -En 55-årig kvinna misstänks för koppleri sedan hon upplåtit en del av en fastighet i centrala Göteborg åt prostituerade och deras kunder.
Verksamheten ska ha pågått under de senaste månaderna.
- Kvinnan har haft tillgång till den här fastigheten. Hon har upplåtit den till andra som har köpt och sålt sex där. Vi menar att hon har vetat om och främjat detta, säger kammaråklagaren Bengt-Olof Berggren till TT."
(Citat slut)
"Haft tillgång till och upplåtit" - man har alltså inte kunnat bevisa att kvinna hyrt ut eller tagit emot pengar för lägenheten. Att upplåta räcker, det är att främja prostitution. Och det har pågått i flera månader.
Men Rosinha har bott i sin pojkvän och halliks lägenhet i flera år. Hon har betalat hyran och andra gemensamma större utgifter och polisen har själv ställt upp på en betald trekant med en kund samt suttit gömd i lägenheten och tittat på.
Att han varit ovetande om Rosinhas yrke är helt enkelt omöjligt då han mötte henne i sitt arbete med trafficking och prostitution. Själv har jag aldrig trott att en hora skulle ha en chans emot en polis hur illa det än ser ut, men jag funderar lite över vilket som är huvudorsaken till denna tingens ordning. Är det viktigast att skydda en polis till varje pris eller beror det bara på att en hora totalt saknar människovärde i Sverige? I andra länder där det får finnas föreningar för de prostituerade brukar dessa även kunna ställa upp med juridisk hjälp.
Hade detta hänt i Tyskland eller Holland hade polisen garanterat blivit fälld. Både Hydra och den Röda tråden har medlemmar inom social och sjukvård. Redan en sönderslagen hora som kommer in på sjukhus får hjälp att anmäla.
Hade Rosinha sluppit dessa långa år av misshandel och utsugning om vi fått lov att bilda en stödförening även i Sverige? Jag vet inte men tycker att nu måste vi börja ställa frågan: Tycker vi att vi behandlar "dessa våra minsta " anständigt?
Jag tycker att denna fråga är aå viktig att jag lagt ut min text på båda mina bloggar.
Där man bränner böcker...
Jag skev dena artikel för några år sedan efter att ha läst Kerstin Wiegl i Aftonbladet förklara varför hon numera inte kunde läsa denne mannens böcker.
De tycktes henne plötsligt så smutsiga o klibbiga.Somom de smetade ner läsaren.
I samband med den kloka o modiga Isabellas artiklar på sin blogg (http://sensuellqkonsult.wordpress.com/) så lägger jag ut denna artikel här: Ämnet kommer att vara det samma i några tusen år till? Eller?
Där man bränner böcker...
Det började med att vår nobelpristagare i litteratur visade sig vara en horbock! V.S. Naipaul, lyckligt ovetande om den svenska dubbelmoralen i dylika frågor berättade öppet att han uppskattade de prostituerade som han köpt sexuella tjänster av!
"Ett segt och kletigt filter ligger över de texter jag högst eventuellt kommer att läsa av V.S. Naipaul", skriver Kerstin Wiegl i Aftonbladet.
Och fortsätter:
Jag trodde att en författare är sina ord?
Ack ja.
Jag hade inte läst mannen i fråga, men slogs nu över hur många solkiga, kletiga texter som jag aningslöst låtit besudla mitt omdöme och min moral. Duktiga Kerstin!
Hennes klara tankar lämnade mig ingen ro så till slut tog jag tag i saken.
Hennes ord har givit mig den moraliska puffen jag saknat när jag nu skulle gripa mig verket an och rensa ut lite klet och kladd i mina överfulla bokhyllor.
Steget tycks emellertid så stort och mitt omdöme är nog inte lika säkert som Kerstins, så jag ber Dottern om hjälp.
Ifall några pinsamma slipprigheter slinker förbi min avtrubbade blick så räknar jag med att hennes unga, oförvillade omdömme ska leda mig rätt.
Biblioteket är omfattande, så var ska vi börja?
"Med det uppenbara" säger Dottern.
"Uppenbara ja!"
Raskt rakar hon ner Lady Chatterly, Lolita, Millers Sexus och Den röda rubinen i svampkorgen som jag hämtat i källaren.
(Hon råkar stå framför romanhyllan. Finare benämning: Skönlitteratur!)
Oscar Wilde och Goethes Faust åker direkt (att sälja sig till den herrn).
Zolas Nana går samma väg, och en novellsamling av Guy de Maupassant följer med.
"Varför Maupassant?"
"Men mamma! Fettpärlan!"
Visst ja. Den glada hjälpsamma horan som ställde upp för de hungriga borgarna. Den är knappast PK i dag.
Härifrån till Evigheten har varit i min ägo i hur många år som helst, men jag minns vilken fin skildring av horan Lorene den innehåller och kastar den i korgen.
Dottern kastar Borta med Vinden efter.
"Inte den", protesterar jag.
"Den innehåller väl ingenting om horor?"
Dottern tittar strängt på mig när hon svarar:
"Minns du inte att Rhett sponsrade Belles horhus?
Dessutom är den rasistisk, och det klibbar det med."
"Du menar att vi ska ta bort de rasistiska också?"
"Sexism eller rasism. Stanken är densamma."
Och det har hon ju rätt i
Det blir bara så mycket jobbigare. Jag sänder ner Dottern i källaren efter tvättkorgarna, båda två, för de kommer att behövas.
Karen Blixens afrikanska farm är den första som åker, men vid närmare eftertanke så har jag en uppsjö författare som givit ut sina böcker långt innan Sverige blev PK i alla lägen, så den första tvättkorgen blir alltför snart full.
Så kommer vi till favoriterna.
Strindberg både köpte horor, ägnade sig åt hustrumisshandel och lämnde bort sitt första barn med Siri von Essen till en änglamakerska, så där finns ingen tvekan.
När jag tar i böckerna för att kasta dem tycker jag att de känns lite kladdiga.
Lite solkiga... sådär?
Jag hade nog trott att det var vinfläckar eller kattpiss, men nu blev jag osäker. Jag smyger generat ner Kungsgatan av Ivar Lo bakom dotterns rygg.
Simenon har ju själv skrivit att han beräknar att han genom åren köpt sexuella tjänster av 10.000 horor, så även om jag tror att han på mäns vis kanske överdriver lite så är han ändå ett solklart fall.
Hemingway blir den näste.
"Alkis var han med!" fnyser Dottern när jag sneglar långt efter Klockan klämtar för dig.
"Du kanske kan behålla Den gamle och havet", säger hon tveksamt när hon ser mina ledsna blickar. "Den handlar ju om en så gammal man, som dessutom bara tänker på den där fisken han ska fånga."
Jag vacklar men tänker på Kerstin Weigls klockrena föredöme:
Här ska all smuts bort! Rent hus ska jag göra. I fortsättningen ska mitt hembibliotek enbart innehålla uppbyggliga strikt politiskt korrekta författare.
Jag måste ju tänka på att vara rätt sorts förebild för de yngre. Unga kvinnor och små flickor behöver bra kvinnoförebilder, inte sant?
Böcker skrivna av kvinnor med osedlig vandel blir nästa objekt.
Steffens Isabells Atelje åker ut tillsammans med Kärlek i Europa och Chans (Birgitta Stenberg) och Katrin och Rättvisan (Hanna Olsson)
"Men Hanna lever väl ett anständigt liv"
vågar jag mig på att inflika.
Dottern tittar ännu strängare på mig.
"Men vilket osmakligt ämne, mamma. Du får inte ta hänsyn till de författare du råkar tycka bäst om. Där är du förmodligen ännu mera moraliskt förblindad."
Och så är det nog. Det skulle Kerstin vara den första att varna mig för. Det är jag säker på.
Biografierna.
Här finns det mycket som måste bort, och nu måste jag hämta upp den tredje tvättkorgen, för Dottern har just upptäckt ett gammalt exemplar av Min Kamp av Hitler samt Bullocks En studie i Tyranni, den biografi över mannen som jag själv tycker är den bästa.
"Detta trodde jag inte om dig, mamma" fnyser hon när hon kastar ifrån sig boken som om den hade bränt henne. En gammal nazist! Lika illa som sexism eller rasism, nej, värre!"
Och jag inser med ett visst vemod att nu försvinner hela samlingen av krigsbiografier, för Albert Speers dagböcker från Spandau eller Marie Quislings intressanta skildring av sin man Vidkun, landsförädaren, är ju inte ett dugg PK.
Men sedan åker Lanterna Magica samma väg och jag stoppar Dottern genom att lägga min hand över hennes.
"Bergman?"
"Du vet ju att han var nazist han med", säger dottern.
"Tror du den där Kerstin skulle överse med någonting sådant?"
Naturlitvis inte.
Kerstin är en kvinna som står upp för sina ideal och aktar sig för nedsmutsning. Jag tar frivilligt ut Hamsuns alla underbara böcker och hivar dem efter Bergman.
Sven Hedins alster följer med av fartvinden. Nazist som nazism.
Framför lyrikhyllan håller jag ett ögonblick i Frödings samlade dikter.
Jag älskar dem. Han är tyvärr klockren.
"Jag köpte mig kärlek för pengar, för mig fanns ej annan att få!"
Suck!
"Allt detta vänsterflumm från 70 talet! Fri kärlek. Peace och flower power. Ut med skiten!"
Dottern har hunnit fram till debatthyllan.
Innan jag hinner säga någonting griper hon tag i mitt sällsynta exemplar av Stig Danielssons Ömhetens Kaniner.
Den fantastiska boken med teckningarna konstnären gjort medan han levde med de gatuprostituerade.
Nej, den vill jag ha kvar.
Stig har lämnat så fina minnen efter sig.
Jag tar undan den, men får dåligt samvete när jag tänker på Kerstins klara, oförvillade blick. Hur mycket smuts står inte den här boken för?
Det måste vara en av dem som är kletiga både utanpå och innuti, så kärleksfullt som konstnären skildrat de udda flickorna på pensionatet med sin lilla kärlekskanin.
Kanske kunde man bläddra med tunna plasthandskar?
Men var skulle det sluta? Jag förhärdar mig och lägger den älskade boken överst i den sista korgen, som nu är alldeles full.
Det är ganska glest på bokhyllorna men Astrid Lindgrens böcker står kvar. Tills Dottern höjer blicken och får syn på dem.
"Pippi", säger hon undervisande. "Pippi står för den råa kapitalismen.
En kappsäck full med pengar, va? Är det ett bra budskap till dina barnbarn?
Och Kling och Klang? Vill du att Happy ska växa upp med en sådan enfaldig syn på polisen och dess roll?"
Hon väntar inte på svar utan kastar ner dem i en papperskasse.
Det svider.
Kerstin, Kerstin.
Var det så här för dig med? Kändes det lika svårt?
Bibeln och Koranen står nu nästan ensamma kvar i hyllan, men då gör jag processen kort:
"Här propageras för massmord, heliga krig och etniska utrensningar!
Låt oss inte lämna den här skiten kvar!"
Kerstin skulle ha varit nöjd med mig.
Senare satt vi i köket och drack kaffe och funderade på vad vi skulle använda de tomma bokhyllorna till.
Det var Dottern som kom med iden.
"Mjölkkartonger. Vi ska sätta upp mjölkartonger!"
"Mjölkkartonger?"
Min röst måste ha röjt min förvåning, för när hon svarar mig är hennes röst tålig och pedagogisk.
"Texten" säger hon, "texten på mjölkpaketen är ofta skriven av en okänd.
Ibland till och med av barn.
De handlar aldrig om något snuskigt, och inte ens den där Kerstin kan ju veta vad de som skriver har på sitt samvete."
Så nu samlar vi på tomma mjölkpaket, Dottern och jag, och jag sänder tacksamma tankar till Kerstin, som med sina kloka ord öppnade våra ögon.
Det är ju både vanebildande och osunt att läsa böcker av kreti och pleti. Det minsta man kan begära är att alla skribenter konsumenttestas.
I väntan på det:
Det står riktigt roliga saker på en del mjölkpaket.
"Hur var slutet på det där citatet?" undrar Dottern. "Där man bränner böcker...
"...bränner man snart människor, ska det vara" svarar jag lite tankspritt.
De tycktes henne plötsligt så smutsiga o klibbiga.Somom de smetade ner läsaren.
I samband med den kloka o modiga Isabellas artiklar på sin blogg (http://sensuellqkonsult.wordpress.com/) så lägger jag ut denna artikel här: Ämnet kommer att vara det samma i några tusen år till? Eller?
Där man bränner böcker...
Det började med att vår nobelpristagare i litteratur visade sig vara en horbock! V.S. Naipaul, lyckligt ovetande om den svenska dubbelmoralen i dylika frågor berättade öppet att han uppskattade de prostituerade som han köpt sexuella tjänster av!
"Ett segt och kletigt filter ligger över de texter jag högst eventuellt kommer att läsa av V.S. Naipaul", skriver Kerstin Wiegl i Aftonbladet.
Och fortsätter:
Jag trodde att en författare är sina ord?
Ack ja.
Jag hade inte läst mannen i fråga, men slogs nu över hur många solkiga, kletiga texter som jag aningslöst låtit besudla mitt omdöme och min moral. Duktiga Kerstin!
Hennes klara tankar lämnade mig ingen ro så till slut tog jag tag i saken.
Hennes ord har givit mig den moraliska puffen jag saknat när jag nu skulle gripa mig verket an och rensa ut lite klet och kladd i mina överfulla bokhyllor.
Steget tycks emellertid så stort och mitt omdöme är nog inte lika säkert som Kerstins, så jag ber Dottern om hjälp.
Ifall några pinsamma slipprigheter slinker förbi min avtrubbade blick så räknar jag med att hennes unga, oförvillade omdömme ska leda mig rätt.
Biblioteket är omfattande, så var ska vi börja?
"Med det uppenbara" säger Dottern.
"Uppenbara ja!"
Raskt rakar hon ner Lady Chatterly, Lolita, Millers Sexus och Den röda rubinen i svampkorgen som jag hämtat i källaren.
(Hon råkar stå framför romanhyllan. Finare benämning: Skönlitteratur!)
Oscar Wilde och Goethes Faust åker direkt (att sälja sig till den herrn).
Zolas Nana går samma väg, och en novellsamling av Guy de Maupassant följer med.
"Varför Maupassant?"
"Men mamma! Fettpärlan!"
Visst ja. Den glada hjälpsamma horan som ställde upp för de hungriga borgarna. Den är knappast PK i dag.
Härifrån till Evigheten har varit i min ägo i hur många år som helst, men jag minns vilken fin skildring av horan Lorene den innehåller och kastar den i korgen.
Dottern kastar Borta med Vinden efter.
"Inte den", protesterar jag.
"Den innehåller väl ingenting om horor?"
Dottern tittar strängt på mig när hon svarar:
"Minns du inte att Rhett sponsrade Belles horhus?
Dessutom är den rasistisk, och det klibbar det med."
"Du menar att vi ska ta bort de rasistiska också?"
"Sexism eller rasism. Stanken är densamma."
Och det har hon ju rätt i
Det blir bara så mycket jobbigare. Jag sänder ner Dottern i källaren efter tvättkorgarna, båda två, för de kommer att behövas.
Karen Blixens afrikanska farm är den första som åker, men vid närmare eftertanke så har jag en uppsjö författare som givit ut sina böcker långt innan Sverige blev PK i alla lägen, så den första tvättkorgen blir alltför snart full.
Så kommer vi till favoriterna.
Strindberg både köpte horor, ägnade sig åt hustrumisshandel och lämnde bort sitt första barn med Siri von Essen till en änglamakerska, så där finns ingen tvekan.
När jag tar i böckerna för att kasta dem tycker jag att de känns lite kladdiga.
Lite solkiga... sådär?
Jag hade nog trott att det var vinfläckar eller kattpiss, men nu blev jag osäker. Jag smyger generat ner Kungsgatan av Ivar Lo bakom dotterns rygg.
Simenon har ju själv skrivit att han beräknar att han genom åren köpt sexuella tjänster av 10.000 horor, så även om jag tror att han på mäns vis kanske överdriver lite så är han ändå ett solklart fall.
Hemingway blir den näste.
"Alkis var han med!" fnyser Dottern när jag sneglar långt efter Klockan klämtar för dig.
"Du kanske kan behålla Den gamle och havet", säger hon tveksamt när hon ser mina ledsna blickar. "Den handlar ju om en så gammal man, som dessutom bara tänker på den där fisken han ska fånga."
Jag vacklar men tänker på Kerstin Weigls klockrena föredöme:
Här ska all smuts bort! Rent hus ska jag göra. I fortsättningen ska mitt hembibliotek enbart innehålla uppbyggliga strikt politiskt korrekta författare.
Jag måste ju tänka på att vara rätt sorts förebild för de yngre. Unga kvinnor och små flickor behöver bra kvinnoförebilder, inte sant?
Böcker skrivna av kvinnor med osedlig vandel blir nästa objekt.
Steffens Isabells Atelje åker ut tillsammans med Kärlek i Europa och Chans (Birgitta Stenberg) och Katrin och Rättvisan (Hanna Olsson)
"Men Hanna lever väl ett anständigt liv"
vågar jag mig på att inflika.
Dottern tittar ännu strängare på mig.
"Men vilket osmakligt ämne, mamma. Du får inte ta hänsyn till de författare du råkar tycka bäst om. Där är du förmodligen ännu mera moraliskt förblindad."
Och så är det nog. Det skulle Kerstin vara den första att varna mig för. Det är jag säker på.
Biografierna.
Här finns det mycket som måste bort, och nu måste jag hämta upp den tredje tvättkorgen, för Dottern har just upptäckt ett gammalt exemplar av Min Kamp av Hitler samt Bullocks En studie i Tyranni, den biografi över mannen som jag själv tycker är den bästa.
"Detta trodde jag inte om dig, mamma" fnyser hon när hon kastar ifrån sig boken som om den hade bränt henne. En gammal nazist! Lika illa som sexism eller rasism, nej, värre!"
Och jag inser med ett visst vemod att nu försvinner hela samlingen av krigsbiografier, för Albert Speers dagböcker från Spandau eller Marie Quislings intressanta skildring av sin man Vidkun, landsförädaren, är ju inte ett dugg PK.
Men sedan åker Lanterna Magica samma väg och jag stoppar Dottern genom att lägga min hand över hennes.
"Bergman?"
"Du vet ju att han var nazist han med", säger dottern.
"Tror du den där Kerstin skulle överse med någonting sådant?"
Naturlitvis inte.
Kerstin är en kvinna som står upp för sina ideal och aktar sig för nedsmutsning. Jag tar frivilligt ut Hamsuns alla underbara böcker och hivar dem efter Bergman.
Sven Hedins alster följer med av fartvinden. Nazist som nazism.
Framför lyrikhyllan håller jag ett ögonblick i Frödings samlade dikter.
Jag älskar dem. Han är tyvärr klockren.
"Jag köpte mig kärlek för pengar, för mig fanns ej annan att få!"
Suck!
"Allt detta vänsterflumm från 70 talet! Fri kärlek. Peace och flower power. Ut med skiten!"
Dottern har hunnit fram till debatthyllan.
Innan jag hinner säga någonting griper hon tag i mitt sällsynta exemplar av Stig Danielssons Ömhetens Kaniner.
Den fantastiska boken med teckningarna konstnären gjort medan han levde med de gatuprostituerade.
Nej, den vill jag ha kvar.
Stig har lämnat så fina minnen efter sig.
Jag tar undan den, men får dåligt samvete när jag tänker på Kerstins klara, oförvillade blick. Hur mycket smuts står inte den här boken för?
Det måste vara en av dem som är kletiga både utanpå och innuti, så kärleksfullt som konstnären skildrat de udda flickorna på pensionatet med sin lilla kärlekskanin.
Kanske kunde man bläddra med tunna plasthandskar?
Men var skulle det sluta? Jag förhärdar mig och lägger den älskade boken överst i den sista korgen, som nu är alldeles full.
Det är ganska glest på bokhyllorna men Astrid Lindgrens böcker står kvar. Tills Dottern höjer blicken och får syn på dem.
"Pippi", säger hon undervisande. "Pippi står för den råa kapitalismen.
En kappsäck full med pengar, va? Är det ett bra budskap till dina barnbarn?
Och Kling och Klang? Vill du att Happy ska växa upp med en sådan enfaldig syn på polisen och dess roll?"
Hon väntar inte på svar utan kastar ner dem i en papperskasse.
Det svider.
Kerstin, Kerstin.
Var det så här för dig med? Kändes det lika svårt?
Bibeln och Koranen står nu nästan ensamma kvar i hyllan, men då gör jag processen kort:
"Här propageras för massmord, heliga krig och etniska utrensningar!
Låt oss inte lämna den här skiten kvar!"
Kerstin skulle ha varit nöjd med mig.
Senare satt vi i köket och drack kaffe och funderade på vad vi skulle använda de tomma bokhyllorna till.
Det var Dottern som kom med iden.
"Mjölkkartonger. Vi ska sätta upp mjölkartonger!"
"Mjölkkartonger?"
Min röst måste ha röjt min förvåning, för när hon svarar mig är hennes röst tålig och pedagogisk.
"Texten" säger hon, "texten på mjölkpaketen är ofta skriven av en okänd.
Ibland till och med av barn.
De handlar aldrig om något snuskigt, och inte ens den där Kerstin kan ju veta vad de som skriver har på sitt samvete."
Så nu samlar vi på tomma mjölkpaket, Dottern och jag, och jag sänder tacksamma tankar till Kerstin, som med sina kloka ord öppnade våra ögon.
Det är ju både vanebildande och osunt att läsa böcker av kreti och pleti. Det minsta man kan begära är att alla skribenter konsumenttestas.
I väntan på det:
Det står riktigt roliga saker på en del mjölkpaket.
"Hur var slutet på det där citatet?" undrar Dottern. "Där man bränner böcker...
"...bränner man snart människor, ska det vara" svarar jag lite tankspritt.
Det handlar om tro
-Måste du nödvändigt åka genom halva Sverige för det här?
Makens fråga tycktes relevant.När allt kom omkring så finnns det kyrkor i de flesta svenska städer,betydligt närmare norska gränsen än den som vi var på väg till.Jag log för mig själv.Detta var mellan två personer.....mig och Åke. Jag kunde inte begära att maken skulle förstå.
-Han kanske inte ens finns kvar? Präster flyttar runt hela tiden,det vet du väl?
Jag log igen.Fortfarande hade jag kontakt med den lille pojken som hjälpt mig så många gånger i yngre år..Jag visste att Åke fanns kvar.
Den gamla folkan tuffade på men vi hade ingen brådska,för maken hade tagit ut en veckas semester i samband med giftemålet.Att kalla detta för brölloppsresa vore dock fel,för jag behövde avsluta en del av mitt svenska liv nu innan vi blev en familj.
När vi närmade oss barndommens trakter fick jag visa vägen.Jag hade planlagt att vi skulle tälta på den lilla undangömda badstranden,som bara traktens barn kände till.Eftersom det inte gick att bada ännu,så skulle vi få vara i fred där.
Så kom då morgonen,och tiden var inne. Jag ansåg att säkrast träffade man en präst under pastorsexpeiditionens öppettider,så jag bad att bli avsatt precis framför prästgårdstrappan.
-Detta går fort,sade jag till maken.Stick ner till samhället och handla allt vi behöver under tiden,så kan du plocka upp mig efteråt.?
När bilen försvunnit, blev jag stående utanför den vackra gamla prästgården i tankar.Mindes mitt sista besök här,och hur förkrossad jag varit då.
Åren som gått tycktes nu väldigt korta,och jag såg i tankarna hela vår lilla konfirmationsgrupp framför mig. Varje söndag efter gudstjänsten brukade vi samlas precis här, i väntan på att prästen blivit av med de sista kyrkkaffetanterna.
Vi hade kyrkoplikt,och måste dessutom skriva referat om dagens text.
Det där sista bekymrade inte mig: Det var nämligen jag som skrivit texterna till prediknigarna hela vintern.
Vi hade ju prästen som kristendomslärare,och rektorn hade visat honom mina uppsatser,som ofta hade bibliska teman.Man tar ju det man känner till när man ska åstakomma en text, och i biblen var jag hemmastadd.
Resultatet hade alltså blivit några enskilda samtal,och en provtext.
Sedan hade det rullat på.Prästen slapp ett tråkigt rutinjobb, ock jag kunde hitta nya infallsvinklar,så att han slapp upprepa sig.Det kunde ju hända att någon mindes fjolårstexten här i Sveriges bibelbälte. Prästen hoppades givervis också på min medverkan i kyrkliga ungdomsföreningen.Där behövdes sådana som jag,tyckte han.
Som tack skulle jag ock Åke,som han ville kallas,ha enskilda samtal om Biblen.Jag var en liten sökare på den tiden,och hade redan avverkat såväl missionsförsamlingens ungdomsgrupp samt Filadelfia.Det var de alternativa åsikterna som fanns till hands.
Redan tidigt lärde jag mig hur meningslöst det var att ställa frågor i min närmaste omgivning.Fostermamman var givetvis djupt religiös,men för okunnig att ifrågasätta någonting som kyrkan eller prästen påstod. Hon hörde till den sortens människor som trodde att allt som stod i tidningen var sanning,eftersom det fanns i tryck!
Att ifrågasätta jungfrufödseln samt att vägra godta att jorden bara var 6000 år gammal var för henne den grövsta formen av hädelse.Jag ville ha svar på så mycket,och nu fick jag chansen att ta upp mina frågor med prästen direkt.Han borde ju veta?
Men det gjorde han inte.Alla frågorna som inte kunde besvaras skulle man strunta i och bara tro blint i stället! Min besvikkelse var enorm,för på den tiden trodde jag att det fanns vissa människor i vuxenvärlden som hade svaren till mina frågor. Ja till de flesta frågor,för den delen.
Jag satt där i kyrkbänken medan vintern övergick till vår,och ju längre tid som passerade utan att någon enda männsika upptäckte att de var mina texter som predikades desto större blev min övertygelse att religion bygger på en gigantisk bluff.
Så slog då frihetens timma.Den stora dagen var inne.Vi tog våra slurkar av det sura nattvadsvinet och tuggade på de torra oblaterna, och aldrig i livet att jag trodde att vi nu drack vår frälsares blod.Utanför kyrkan samlades familjer och fotagrafer runt de lyckliga unga,som nu skulle kassera in mutorna ,presenterna.
Jag gick långsamt ensam
därifrån, för de lånade skorna hade hög klack och skavde illa.Till sist tog jag av dem och fortsatte barfota.
Hit gick jag, och här väntade jag ,sittande i gräset.
En präst är mycket upptagen en sådan här dag,det visste jag ju, och jag skulle ingenstans, bara hem till fosterföräldrarna och packa.De hade lovat att behålla mig till den här dagen var över,men nu var jag på egen hand.
Tillslut: Vårt samtal.
Hans som andades besvikelse för att jag inte blivit ?frälst? och ville ägna mig åt kyrkan.Han som hade haft planer för mig:jag skulle bli diakonissa,tyckte han.
Mina svar.
Att jag efter den här vintern defenitivt inte trodde på någon Gud mera,och ville han var så snäll och skriva ut mig ur kyrkan genast? Hans triumf: Det måste din målsman göra....du är för ung!
Känslan av vanmakt! För ung att veta att jag inte trodde på Gud!
Jag ruskade på mig och jagde iväg gårdagens skuggor,samt ringde på dörren jag ringt på så många gånger som barn.Så stod vi då där igen,ansikte mot ansikte.
-Är det verkligen du?
Han reste sig för att krama om mig,men jag backade.
-Åke...jag har ett ärende.Jag tänker gå ur statskyrkan,så jag vill att du fyller i de rätta blanketterna.
Hans blick hårdnade och jag undrade hur jag en gång kunnat tyckta att den här mannen sett vänlig ut.
-Om jag inte tar fel så är du fortfarande omyndig.Du måste vara...
Jag fyller 19 i höst, men jag har förmyndarens tillstånd.
Och så slängde jag upp mitt vigselbevis och min makes tillstånd på hans skrivbord. Av Åkes min att dömma kunde jag lika gärna slängt upp en död råtta på bordet.
-Ock han är myndig, din make?
-Åke....han har fylllt 40 år,så mera myndig än så blir han inte.
-Du ska gå till din församlingspräst med detta ärendet.
Jag log milt mot honom.
-Du förstår Åke : jag är utlansdsvensk och inte kyrkobokförd i riket.Då kan jag enligt lagen gå till viken församling som helst!
Lätt om hjärtat lämnade jag pastorsexpeditionen bakom mig, och nästan dansade min förmyndare och make till mötes.Jag kände att jag avslutat någonting på rätt sätt, på mina egna villkor.
Myndig blev man den gången vid 21.
Makens fråga tycktes relevant.När allt kom omkring så finnns det kyrkor i de flesta svenska städer,betydligt närmare norska gränsen än den som vi var på väg till.Jag log för mig själv.Detta var mellan två personer.....mig och Åke. Jag kunde inte begära att maken skulle förstå.
-Han kanske inte ens finns kvar? Präster flyttar runt hela tiden,det vet du väl?
Jag log igen.Fortfarande hade jag kontakt med den lille pojken som hjälpt mig så många gånger i yngre år..Jag visste att Åke fanns kvar.
Den gamla folkan tuffade på men vi hade ingen brådska,för maken hade tagit ut en veckas semester i samband med giftemålet.Att kalla detta för brölloppsresa vore dock fel,för jag behövde avsluta en del av mitt svenska liv nu innan vi blev en familj.
När vi närmade oss barndommens trakter fick jag visa vägen.Jag hade planlagt att vi skulle tälta på den lilla undangömda badstranden,som bara traktens barn kände till.Eftersom det inte gick att bada ännu,så skulle vi få vara i fred där.
Så kom då morgonen,och tiden var inne. Jag ansåg att säkrast träffade man en präst under pastorsexpeiditionens öppettider,så jag bad att bli avsatt precis framför prästgårdstrappan.
-Detta går fort,sade jag till maken.Stick ner till samhället och handla allt vi behöver under tiden,så kan du plocka upp mig efteråt.?
När bilen försvunnit, blev jag stående utanför den vackra gamla prästgården i tankar.Mindes mitt sista besök här,och hur förkrossad jag varit då.
Åren som gått tycktes nu väldigt korta,och jag såg i tankarna hela vår lilla konfirmationsgrupp framför mig. Varje söndag efter gudstjänsten brukade vi samlas precis här, i väntan på att prästen blivit av med de sista kyrkkaffetanterna.
Vi hade kyrkoplikt,och måste dessutom skriva referat om dagens text.
Det där sista bekymrade inte mig: Det var nämligen jag som skrivit texterna till prediknigarna hela vintern.
Vi hade ju prästen som kristendomslärare,och rektorn hade visat honom mina uppsatser,som ofta hade bibliska teman.Man tar ju det man känner till när man ska åstakomma en text, och i biblen var jag hemmastadd.
Resultatet hade alltså blivit några enskilda samtal,och en provtext.
Sedan hade det rullat på.Prästen slapp ett tråkigt rutinjobb, ock jag kunde hitta nya infallsvinklar,så att han slapp upprepa sig.Det kunde ju hända att någon mindes fjolårstexten här i Sveriges bibelbälte. Prästen hoppades givervis också på min medverkan i kyrkliga ungdomsföreningen.Där behövdes sådana som jag,tyckte han.
Som tack skulle jag ock Åke,som han ville kallas,ha enskilda samtal om Biblen.Jag var en liten sökare på den tiden,och hade redan avverkat såväl missionsförsamlingens ungdomsgrupp samt Filadelfia.Det var de alternativa åsikterna som fanns till hands.
Redan tidigt lärde jag mig hur meningslöst det var att ställa frågor i min närmaste omgivning.Fostermamman var givetvis djupt religiös,men för okunnig att ifrågasätta någonting som kyrkan eller prästen påstod. Hon hörde till den sortens människor som trodde att allt som stod i tidningen var sanning,eftersom det fanns i tryck!
Att ifrågasätta jungfrufödseln samt att vägra godta att jorden bara var 6000 år gammal var för henne den grövsta formen av hädelse.Jag ville ha svar på så mycket,och nu fick jag chansen att ta upp mina frågor med prästen direkt.Han borde ju veta?
Men det gjorde han inte.Alla frågorna som inte kunde besvaras skulle man strunta i och bara tro blint i stället! Min besvikkelse var enorm,för på den tiden trodde jag att det fanns vissa människor i vuxenvärlden som hade svaren till mina frågor. Ja till de flesta frågor,för den delen.
Jag satt där i kyrkbänken medan vintern övergick till vår,och ju längre tid som passerade utan att någon enda männsika upptäckte att de var mina texter som predikades desto större blev min övertygelse att religion bygger på en gigantisk bluff.
Så slog då frihetens timma.Den stora dagen var inne.Vi tog våra slurkar av det sura nattvadsvinet och tuggade på de torra oblaterna, och aldrig i livet att jag trodde att vi nu drack vår frälsares blod.Utanför kyrkan samlades familjer och fotagrafer runt de lyckliga unga,som nu skulle kassera in mutorna ,presenterna.
Jag gick långsamt ensam
därifrån, för de lånade skorna hade hög klack och skavde illa.Till sist tog jag av dem och fortsatte barfota.
Hit gick jag, och här väntade jag ,sittande i gräset.
En präst är mycket upptagen en sådan här dag,det visste jag ju, och jag skulle ingenstans, bara hem till fosterföräldrarna och packa.De hade lovat att behålla mig till den här dagen var över,men nu var jag på egen hand.
Tillslut: Vårt samtal.
Hans som andades besvikelse för att jag inte blivit ?frälst? och ville ägna mig åt kyrkan.Han som hade haft planer för mig:jag skulle bli diakonissa,tyckte han.
Mina svar.
Att jag efter den här vintern defenitivt inte trodde på någon Gud mera,och ville han var så snäll och skriva ut mig ur kyrkan genast? Hans triumf: Det måste din målsman göra....du är för ung!
Känslan av vanmakt! För ung att veta att jag inte trodde på Gud!
Jag ruskade på mig och jagde iväg gårdagens skuggor,samt ringde på dörren jag ringt på så många gånger som barn.Så stod vi då där igen,ansikte mot ansikte.
-Är det verkligen du?
Han reste sig för att krama om mig,men jag backade.
-Åke...jag har ett ärende.Jag tänker gå ur statskyrkan,så jag vill att du fyller i de rätta blanketterna.
Hans blick hårdnade och jag undrade hur jag en gång kunnat tyckta att den här mannen sett vänlig ut.
-Om jag inte tar fel så är du fortfarande omyndig.Du måste vara...
Jag fyller 19 i höst, men jag har förmyndarens tillstånd.
Och så slängde jag upp mitt vigselbevis och min makes tillstånd på hans skrivbord. Av Åkes min att dömma kunde jag lika gärna slängt upp en död råtta på bordet.
-Ock han är myndig, din make?
-Åke....han har fylllt 40 år,så mera myndig än så blir han inte.
-Du ska gå till din församlingspräst med detta ärendet.
Jag log milt mot honom.
-Du förstår Åke : jag är utlansdsvensk och inte kyrkobokförd i riket.Då kan jag enligt lagen gå till viken församling som helst!
Lätt om hjärtat lämnade jag pastorsexpeditionen bakom mig, och nästan dansade min förmyndare och make till mötes.Jag kände att jag avslutat någonting på rätt sätt, på mina egna villkor.
Myndig blev man den gången vid 21.
Tågluff med rollator
Budapest är i mitt tycke Europas vackraste huvudstad med sina fasadupplysta slott, kyrkor och monument på Budasidan samt de enormt vackert ljussatta broarna över Donau. En middag vid strandpromenaden på Pestsidan är oförglömlig. Ännu kan man sitta ute och gör så för bättre utsikt, men gasolvärmarna och filtarna har tagits fram. Zigenartrion som ambulerar mellan borden kan allt man kan önska av Strauss - fader och son - för att inte tala om alla operetter!
Det är här man ska lyssna till Czardasfurstinnan. Köp dock inte deras inspelningar för dyra pengar. De är piratkopierade och hur klaga på ljudet hemma?
Är man första gången i Budapest finns det, tycker jag, några måsten. Slottet och gamla stan uppe på Buda är ett sådant men kan vara jobbigt. Man kan ta bergsbanan upp.
Denna gång tog vi taxi.
Vi hade tur. De håller på med avloppsrören under Mattias kyrkan och när vi kom upp på kullen höll de på att gräva fram lämningarna av 4 soldater, troligen romerska. Sättningarna i marken hade pressat upp kropparna nästan till ytan. Arkeologer höll på att undersöka dem nu. En hade haft en praktfull hjälm sig. För övrigt pågår utgrävningar runt slottet på kullen för fullt. Romarna levde ett gott liv där för c.a 2000 år sedan. Marmorgolv, rester av fantastiska badkar i mosaik och gamla fresker liknar de i Pompeji från samma tid.
Mattiaskyrkan är väl värd ett besök liksom utsiktsplatsen med kaffet i ruinen utanför. Nere i Pest är Parlamentet sevärt, gratis för alla EU-bor mot uppvisande av pass.
Basilikan är det mest fantastiska kyrkobygge man kan tänka sig. Få kyrkor i Europa kan konkurrera här. Här är det gott om svängrum. Inte bara rollator utan även rullstolar kan utan svårighet bese hela kyrkan, men numera får jag avstå ifrån att klättra upp i tornet!
Är man ung och rörlig så är matmarknaderna sevärda. Det finns många saluhallar ganska centralt. Med rollator kan även hjärtsvaga artrossjuka komma upp i några knop på gågatorna.
Annars är sigtseeing med taxi en bra grej. Taxi är relativt billigt i Budapest och de finns överallt. De får åka in där turistbussarna måste släppa av sina passagerare så vi rullade sakta och bekvämt runt bland minnesmonumenten på Hjältarnas torg i den enorma stadsparken.
Det är dock detta med sjukdom!
Själv låg jag på universitetskliniken för min kärlkramp sist jag var där. Nu hände någonting med Exet. Han blev askgrå i ansiktet och föll ihop medvetslös på stan. Vad gör en tant med rollator utan telefon eller kunskaper i ungerska? Tja, man ropar på en polis som i sin tur ringer en ambulans som tar med Exet till sjukhus.Och så ser man till att komma med själv.
Om man som jag blir sjuk på hotellet blir man körd till det "fina" sjukhuset. Tuppar man av ute blir det närmaste akut, någonting som liknade ett fältlasarett. Jag kunde konstatera att det där med toapapper och tvål ännu inte nått helt fram ens på akuten. Den här gången hade jag sånt i min väska. Det medicinska omhändertagandet var mycket snabbt och bra.
Redan i ambulansen togs ekg och en mängd andra prov. Jag, som suttit med på 6-7 likadana undersökningar av "Den käre", tyckte till och med att de var noggrannare här en hemma. Proverna, utom det skyhöga sockervärdet, var hyfsat ok.
Vila på hotellet. Kanske en "tia" (liten stroke) men sannolikare en vanlig kollaps. Exet har både socker och lite andra krämpor han inte vill söka för. Vi var ju försäkrade, men akut vård är gratis för alla inom EU i Ungern.
Nå, vi tog det lite lugnare sedan. Men loppis, som är ett måste, ligger långt utanför stan så det blev Metron. Flickan tittade på min rullator och exets gråa skägg och brast ut i en lång harang. Vi fick inga biljetter!
Till slut hittade hon en lapp på engelska och sköt ut den genom luckan. Där stod att alla EU-bor liksom ungrarna själva som är över 65 åker gratis. Hon ville vara snäll, men jag har åkt fast i denna metro förut. Den är hårt kontrollerad så vi förklarade att vi var underåriga! Tjejen rodnade och stammande och var helt ifrån sig medan vi tackade henne för omtanken.
Själva tågresorna är som vanligt lite av hasard. Vi hade platsbiljetter på tåget Budapest-Berlin hem. Det hade fungerat utmärkt på nerresan. Restaurangvagnen och bistron hade varit med under hela tiden då. Det behövs eftersom resan tar nästan 12 timmar. På återresan ville jag köpa vatten innan, men Exet ville inte konka på det eftersom han tänkte köpa det ombord. Mot bättre vetande gav jag med mig.
Det fanns inget ät- eller drickbart på detta tåg som satts in efter en tågstrejk i Tyskland. Fösta budet var dessutom att tåget bara kunde ta oss till Prag! Min lilla vattenflaska tog snart slut och jag började bli orolig. Eftersom tåget är ungerskt hade jag ungerska huffar i väskan. ( Huf = Ungerska forinter)
På en station stod tåget länge och jag kastade mig ut (är snabb på kort distans) och fick tag i en vattenflaska. Fick lämna tillbaka den i brist på Euro... vi var redan i Slovakien.
Några timmar senare kastade jag mig ut på nästa perrong med Euro i handen och fick tag i en stor vattenflaska. Nu var vi redan i Tjeckien och tanten ville inte ha Euro så jag fick lämna tillbaka även denna flaska. Nu började läget bli kritiskt för mig. Kärlkrampen satte full fart och jag blev torr som en öken i halsen.Nitrosprejen torkar ut alla slemhinnor. Då tog våra med passagerare, några unga tyskar, sina vattenflaskor och hällde ihop en stor till mig! Vilka gulliga ungar det finns. De vägrade att ta emot ett enda öre.
Vi var sena till Prag. Inte förrän tio minuter före ankomst fick vi veta att ett tåg inväntade oss där! Detta var det tåg vi åkt ner med. Full fart till restaurangvagnen där vi beställde en middag med mycket vatten och vin.
När vi skulle betala med Euro sade servitören att han ville ha Huffar.
"This is an Hungary train!"
Vi såg på varandra och började gapskratta.
Väl i Berlin fick vi veta att strejken var över. Vårt nattåg skulle gå!
På svenska sidan var X2000 sönder. Vi fick köra saktare medan tåget skramlade sig fram.
"Ingenting farligt" sade de i högtalaren. Exet som är teknisk kunde inte hålla mun.
"Det är absolut farligt i hög fart med kurvor!"
Vi var dessutom dubbelbokade så vi fick sitta lite här och där. Vi kom ända till Södertälje innan ett trasigt tåg före oss blockerade spåren.
"De som vill gå av här kan göra det tyckte högtalarkillen."
Så skönt att inte ha flera avgångar att passa!
Nu väntar en vilsam vecka för mig medan Exet får fortsätta undersökningarna på hemmaplan. Till våren blir det absolut en ny tågluff - ifall vi lever.
Det är här man ska lyssna till Czardasfurstinnan. Köp dock inte deras inspelningar för dyra pengar. De är piratkopierade och hur klaga på ljudet hemma?
Är man första gången i Budapest finns det, tycker jag, några måsten. Slottet och gamla stan uppe på Buda är ett sådant men kan vara jobbigt. Man kan ta bergsbanan upp.
Denna gång tog vi taxi.
Vi hade tur. De håller på med avloppsrören under Mattias kyrkan och när vi kom upp på kullen höll de på att gräva fram lämningarna av 4 soldater, troligen romerska. Sättningarna i marken hade pressat upp kropparna nästan till ytan. Arkeologer höll på att undersöka dem nu. En hade haft en praktfull hjälm sig. För övrigt pågår utgrävningar runt slottet på kullen för fullt. Romarna levde ett gott liv där för c.a 2000 år sedan. Marmorgolv, rester av fantastiska badkar i mosaik och gamla fresker liknar de i Pompeji från samma tid.
Mattiaskyrkan är väl värd ett besök liksom utsiktsplatsen med kaffet i ruinen utanför. Nere i Pest är Parlamentet sevärt, gratis för alla EU-bor mot uppvisande av pass.
Basilikan är det mest fantastiska kyrkobygge man kan tänka sig. Få kyrkor i Europa kan konkurrera här. Här är det gott om svängrum. Inte bara rollator utan även rullstolar kan utan svårighet bese hela kyrkan, men numera får jag avstå ifrån att klättra upp i tornet!
Är man ung och rörlig så är matmarknaderna sevärda. Det finns många saluhallar ganska centralt. Med rollator kan även hjärtsvaga artrossjuka komma upp i några knop på gågatorna.
Annars är sigtseeing med taxi en bra grej. Taxi är relativt billigt i Budapest och de finns överallt. De får åka in där turistbussarna måste släppa av sina passagerare så vi rullade sakta och bekvämt runt bland minnesmonumenten på Hjältarnas torg i den enorma stadsparken.
Det är dock detta med sjukdom!
Själv låg jag på universitetskliniken för min kärlkramp sist jag var där. Nu hände någonting med Exet. Han blev askgrå i ansiktet och föll ihop medvetslös på stan. Vad gör en tant med rollator utan telefon eller kunskaper i ungerska? Tja, man ropar på en polis som i sin tur ringer en ambulans som tar med Exet till sjukhus.Och så ser man till att komma med själv.
Om man som jag blir sjuk på hotellet blir man körd till det "fina" sjukhuset. Tuppar man av ute blir det närmaste akut, någonting som liknade ett fältlasarett. Jag kunde konstatera att det där med toapapper och tvål ännu inte nått helt fram ens på akuten. Den här gången hade jag sånt i min väska. Det medicinska omhändertagandet var mycket snabbt och bra.
Redan i ambulansen togs ekg och en mängd andra prov. Jag, som suttit med på 6-7 likadana undersökningar av "Den käre", tyckte till och med att de var noggrannare här en hemma. Proverna, utom det skyhöga sockervärdet, var hyfsat ok.
Vila på hotellet. Kanske en "tia" (liten stroke) men sannolikare en vanlig kollaps. Exet har både socker och lite andra krämpor han inte vill söka för. Vi var ju försäkrade, men akut vård är gratis för alla inom EU i Ungern.
Nå, vi tog det lite lugnare sedan. Men loppis, som är ett måste, ligger långt utanför stan så det blev Metron. Flickan tittade på min rullator och exets gråa skägg och brast ut i en lång harang. Vi fick inga biljetter!
Till slut hittade hon en lapp på engelska och sköt ut den genom luckan. Där stod att alla EU-bor liksom ungrarna själva som är över 65 åker gratis. Hon ville vara snäll, men jag har åkt fast i denna metro förut. Den är hårt kontrollerad så vi förklarade att vi var underåriga! Tjejen rodnade och stammande och var helt ifrån sig medan vi tackade henne för omtanken.
Själva tågresorna är som vanligt lite av hasard. Vi hade platsbiljetter på tåget Budapest-Berlin hem. Det hade fungerat utmärkt på nerresan. Restaurangvagnen och bistron hade varit med under hela tiden då. Det behövs eftersom resan tar nästan 12 timmar. På återresan ville jag köpa vatten innan, men Exet ville inte konka på det eftersom han tänkte köpa det ombord. Mot bättre vetande gav jag med mig.
Det fanns inget ät- eller drickbart på detta tåg som satts in efter en tågstrejk i Tyskland. Fösta budet var dessutom att tåget bara kunde ta oss till Prag! Min lilla vattenflaska tog snart slut och jag började bli orolig. Eftersom tåget är ungerskt hade jag ungerska huffar i väskan. ( Huf = Ungerska forinter)
På en station stod tåget länge och jag kastade mig ut (är snabb på kort distans) och fick tag i en vattenflaska. Fick lämna tillbaka den i brist på Euro... vi var redan i Slovakien.
Några timmar senare kastade jag mig ut på nästa perrong med Euro i handen och fick tag i en stor vattenflaska. Nu var vi redan i Tjeckien och tanten ville inte ha Euro så jag fick lämna tillbaka även denna flaska. Nu började läget bli kritiskt för mig. Kärlkrampen satte full fart och jag blev torr som en öken i halsen.Nitrosprejen torkar ut alla slemhinnor. Då tog våra med passagerare, några unga tyskar, sina vattenflaskor och hällde ihop en stor till mig! Vilka gulliga ungar det finns. De vägrade att ta emot ett enda öre.
Vi var sena till Prag. Inte förrän tio minuter före ankomst fick vi veta att ett tåg inväntade oss där! Detta var det tåg vi åkt ner med. Full fart till restaurangvagnen där vi beställde en middag med mycket vatten och vin.
När vi skulle betala med Euro sade servitören att han ville ha Huffar.
"This is an Hungary train!"
Vi såg på varandra och började gapskratta.
Väl i Berlin fick vi veta att strejken var över. Vårt nattåg skulle gå!
På svenska sidan var X2000 sönder. Vi fick köra saktare medan tåget skramlade sig fram.
"Ingenting farligt" sade de i högtalaren. Exet som är teknisk kunde inte hålla mun.
"Det är absolut farligt i hög fart med kurvor!"
Vi var dessutom dubbelbokade så vi fick sitta lite här och där. Vi kom ända till Södertälje innan ett trasigt tåg före oss blockerade spåren.
"De som vill gå av här kan göra det tyckte högtalarkillen."
Så skönt att inte ha flera avgångar att passa!
Nu väntar en vilsam vecka för mig medan Exet får fortsätta undersökningarna på hemmaplan. Till våren blir det absolut en ny tågluff - ifall vi lever.
Ett gulnat fotografi
Jag beklagar att det går så lång tid emellan mina inlägg här men det beror på att det reella livet inte ger mig tid att skriva för ögonblicket. Jag postar därför ett inlägg från min twinblogg. Även om dubletter är fusk!
Ni ser detta gamla gulnade fotografi och vad ser ni?
Människorna på bilden har liksom vi alla en historia. Jag fick lust att skriva dessa människors historia eftersom jag känner den. På sätt och vis blev det även min historia.
De båda äldre, mannen och kvinnan, är syskon. De kom ifrån det som Wilhelm Moberg kallat för de många stenarna och de stora barnkullarnas land i Småland och brodern är född 1892. Systern är fem år äldre. Deras föräldrar var en indelt rotesoldat och hans hustru vid namn KarlOskar och Krestina. Ja, jag vet. Moberg igen.
Detta var förmodligen vanliga namn i Småland vid den här tiden. Kunde man inte ge sina barn någonting annat så kunde de i alla fall få namn efter en kunglighet. Det var gratis. Krestina stavade just så... med e. Fast hon kunde inte skriva mer än sitt namn. Det var inte så vanligt att torparkvinnor kunde det då. Mannen på bilden hette Erik och hans syster Ida.
År 1899 ändrades deras liv drasiskt över natt. Fadern, som skulle delta i en uppvisning med Smålands Husarer för kung Oskar II hade otur. Mot reglerna bar han halvsulade stövlar. Det var så mycket annat som pengarna inte räckte till i det lilla torpet, där åtta barn delade det enda rummet med föräldrarna. Hade han fått sin vanliga häst hade kanske ingenting hänt, men den här dagen blev han tilldelad en ökänt svårriden häst, därför att han var en bra ryttare. Han sade redan då att "får jag den hästen så blir det min död" och så blev det.
Vid avkastningen fastnade den halvsulade stöveln i stigbygeln och ryttaren massakrerades av den skenande hästens hovar. De lade honom på en flakvagn och körde liket hem till torpet där änkan fick besked om att ta sina barn och flytta, för nu skulle det komma en ny rotesoldat. Lille Erik glömde aldrig den där dagen,då vagnen kom körande med sin skrämmande last. Ännu på sin ålderdom grät han när han skulle berätta om moderns förtvivlan, skrik och tårar.
Vad skulle hon och barnen ta sig till? Den äldsta flickan var redan 15 och piga sedan några år. Det blev äldste sonen, 14, som fick ta ansvar för sin mor och sina sex yngre syskon. Han blev moderns förmyndare, eftersom kvinnor inte var myndiga vid den här tiden och på hans 25 öre/dag (12 timmar/dag 6 dar/veckan)skulle alla försörjas.
Han fick raskt in lille Erik och den ett år äldre brodern Gunnar som "flispojkar" på sågverket där han arbetade. De gick varannan dag i skolan under sammanlagt fyra år.
Pengarna för kon och grisen finansierade flytten till en etta i Mariannelund. Där tog Krestina emot inackorderingar i rummet och bodde i köket med sina barn. Den enda hjälp de fick ifrån sammhället var en bibel. "Till enkan". Att "enkan" inte var läskunnig tog ingen reda på. Jag har den i min ägo i dag.
Flickorna började tjäna piga, så också Ida, som var 12 fyllda. Det fick gå så gott det gick och några år senare dog Krestina av "ålderdomssvaghet". Hon var 50 fyllda.
Erik blev vad som kallades "elektrikerrallare" i Sverige,
det vill säga han blev elektriker och var med om att dra el över hela vårt land. Från Norrland till Skåne. Ett liv som på många sätt liknade sjömännens. Det var kanske därför som han gifte sig sent? Möjligen spelade hans alkoholism en viss roll. Hans stora kärlek vågade av den orsaken inte gifta sig med honom. Hon bröt förlovningen och reste som så många andra till Amerika. Hennes ring med namnet i, Lilly, bevarade Erik till sin död, väl gömd för hustrun.
Systern Ida hamnade i Norge eftet kriget. Det första. Till slut hamnade hon hos en änkling med tre små barn, som överlevt en torpdering och flera års exil bara för att komma hem och få veta att frun dött av hjärtslag när beskedet kom att båten sänkts. Detta var under 1:a världskriget, så det gick flera år innan det gick att få besked om att manskapen överlevt.
Till slut gifte Ida sig med änklingen och skaffade egen familj. Titta på dem där de står, storasyster och lillebror.
De är fångade i ögonblicket av en liten lådkamera, som ansågs mycket fin då. Den hade man bara råd att använda vid mycket högtidliga till fällen. Bröllop och begravningar. Man ser hur illa till mods mannen är i sina söndagskläder och kvinnan verkar mager och tärd. Det är 1945 och det andra världskriget är över. Syskonen har inte setts på många år, så detta är en stor händelse.
Den unge pojken på bilden, 21 år fyllda, är son till Ida, och ska få träffa sin svenska släkt för första gången sedan barndommen. Han är också uppklädd, lång och mager, hukar han lite inför kameran. Man kan se hans generade smil.
Han har varit internerad i tyskt arbetsläger, där kosten och den bristande hygienen spred tuberkelos. Sista krigsåret fick han tillbringa på sanatorium. Det är av sjukdom han blivit så mager. Flickan som han svärmade för dog på sanatoriet. Folk gjorde fortfarande det då.
Freden hade medfört att dolda ohyggligheter kommit fram i ljuset. Pojken hade en vän, som hette Herman. Denne var jude och försvann till Tyskland under kriget. Nu var han tillbaka och berättade om hur han överlevde Auswitzch som den ende ur en familj på 13 stycken. Han spelade i lägerorkestern medan den övriga familjen gasades till döds. Hans vackra syster Marie, som var sångerska och brukade sjunga i Böökeskogen under 17 maj hade han hört sjunga en sista gång på båten som fraktade de norska judarna över till Tyskland.
Senare skulle han komma att skriva en bok om sina upplevelser, som blir mycket rosad.
Hela Norge var fullt av skrämmande öden vid den här tiden.
Kvinnan Ida på bilden är verkligen mager. Hon har delat ut av sina matransoner till barnen under hela kriget, så nu ser hon ut lite som en mager kråka, när man granskar henne på bilden. Hennes styvson har varit till sjöss hela kriget, och gått i konvoj under engelskt flagg. Under fem år sov de i flytvästarna och bedövades med stora mängder alkohol, så nu har han kommit hem ifrån kriget i ett fasansfullt psykiskt skick, gravt alkoliserad.
30 år senare skulle han få en medalj av kungen, men nu hade han bara sin familj att söka hjälp hos.
Styvdottern hade redan dessförinnan tagit sitt liv, vilket var oerhört skamligt på den här tiden och inte fick nämnas högt, så den lilla magra kvinnan i svart hade haft en besvärlig tid bakom sig.
Pojken berättade senare för mig att hon fallit i gråt och snyftat, på mödrars vis, "Om det bara varit jag" när han fick sin TBC. Han står där och ler så försynt in i kameran. Han känner att detta är en stor dag för hans mamma. Mamma Ida håller ett litet barn på armen, som förundrad tittar in i kameran. Detta är ett litet barn som inte hör hemma här, hos de här människorna, men hon är där i alla fall. Pojken fick uppdraget att ta hand om henne, så att de äldre fick prata i fred. Något han klarade med glans.
Det är mannen Eriks barnlösa fru som prackat på dem ett fosterbarn och Erik har verkligen gjort allt för att hindra ungen att komma i huset, men som vanligt har han fått ge sig för hustrun som är psykiskt sjuk och blir hysterisk varje gång hon blir emotsagd. Han tycker inte om barn och kan aldrig förmå sig att röra vid henne, men systern som har tre egna barn håller henne på bilden.
Hon kan inte ens ana att flickan på hennes arm en dag ska föda hennes barnbarn, fast hon själv då kommer att vara borta sedan länge. Inte heller kan den unge mannen veta att han just bytt blöjor på sin blivande hustru. Han ser in i kameran och vi ser hans leende, fullt av lättnad nu när kriget är slut och sjukdomen bekämpad, full av framtidstro.
Aldrig mer krig säger man ute i Europa.
Pojken är förfarande en stilig man, fast han fyllt de 80.
Flickan är lite leden över att hon inte kände honom då, när han var ung. Hon minns inte det här mötet, men hittade bilden i mannen Eriks dödsbo på 70-talet.
Ja visst är det jag, Sunny, som tittar in i kameran på min framtida svärmors arm. Visst är livet fantastiskt i bland?
Alla älskar Happy
Hon fyllde tio i somras men känner sig ändå ibland som en mycket liten flicka. Fast ibland känner hon sig tvärtom som om hon redan vore gammal. Hon är bara så trött. Livet har blivit en smal balansgång på slak lina och Happy känner hur osäker hon är i balansen. Bara detta att hon aldrig vågar koppla av. Att hon alltid måste vara vaken och på sin vakt eftersom allting kan hända. Att hela tiden komma ihåg var hon är och att vakta sin tunga.
Hon bor hos sin pappa och hans sambo Tina. Happy minns inte att hennes mamma och pappa en gång bott tillsammans eftersom hon bara var en baby när de separerade. På farmors vägg hänger det ett fotografi som föreställer både pappa och mamma och så en liten baby som är nyfödd som är Happy.
De ler emot kameran där de står i solen på farmors balkong.
Happy älskar det kortet.
Pappas förra sambo Petra ville att det skulle ner men det vägrade farmor även om hon kanske inte tycker så mycket om Happys mamma. I alla fall så tror Happy att hon inte gör det för alla i pappas familj avskyr hennes mamma numera.
När hon var riktigt liten bodde hon nästan lika mycket hos sin mamma som hos pappa. De bodde nära varandra och turades om att hämta och lämna på dagis. Hennes mamma var självklart med när de firade födelsedagar eller jul hos farmor och farfar. Hon var ju en i familjen.
Happy minns ingenting annat men en gång när hon var riktigt liten satte hon sig framför fotografiet hos farmor och började gråta. När farmor bestört undrade vad som hänt så kom det till sist, tyst och lite hackigt:
- När jag är hos pappa så längtar jag efter mamma och när jag är hos mamma så längtar jag efter pappa men ingen tycker om mig!
- Ingen vill ha mig!
Och så tog gråten överhand.
Farmor tog upp henne i knät och berättade om den tiden då hennes mamma och pappa varit kära i varandra och längtat efter ett barn. Hur glada de hade varit när Happy föddes.
Men att de nu inte längre kunde leva tillsammans. Happy förstod inte. De borde vilja vara hos varandra och med henne.
Allting var ändå ganska bra tills mamma träffade Peter och ville flytta dit genast. Hon och Happy skulle flytta från stan och från pappa och Happy skulle skiljas ifrån familj, vänner och sitt dagis. Hon var förkrossad. Pappa som bodde med Petra nu sade nej. Mamma svarade med att begära enskild vårdnad. Som tur var tog det så lång tid att Peter han tröttna både på mamma och Happy så hon var snart tillbaka hemma igen.
Så var det Petra som försvann. Happy frågade men pappa bara sade att det var slut.
"Slut? Men hon då? Hon hade inte gjort slut med Petra."
Petra gjorde ett besök på Happys dagis men det resulterade i att pappa och mamma skrek åt varandra i telefonen en hel vecka.
Happy kröp i hop och stoppade fingrarna i öronen så fort telefonen hemma hos pappa ringde.
"Varför var de så arga? Det var ju snällt av Petra att hälsa på henne. Happy hade saknat henne så."
Så träffade pappa Tina. Den här gången verkade det vara allvar: De väntade snart sitt första barn tillsammans. Då började mamma att bli konstig. Hon ville inte träffa Happy på helgerna längre och inte ha henne i veckorna heller. Hon talade om att skaffa sig ett nytt liv. Någonting Happy inte riktigt förstod. Hörde hon inte ihop med mammas nya liv? Inte ens när pappa och Tina åkte in till sjukhuset och återkom med en lillasyster hade mamma tid att träffa henne så hon fick vara hos farmor i stället.
Det skulle bli värre. Pappa och Tina började bygga på ett eget hus och hade mycket lite tid över för Happy.
Så träffade mamma Olof. Happy mindes den där dagen då mamma hämtade henne hos pappa över helgen men de åkte inte hem utan långt bort till en annan stad. Mamma bodde där nu med Olof. Den gamla lägenheten hade hon flyttat ifrån i hemlighet. Nu skulle Happy stanna hos mamma och Olof.
Happy blev förvirrad. Äntligen ville mamma ha henne men vad skulle pappa säga? Och så ville hon bo med sin lillasyster. Varför skulle hon behöva flytta så långt?
Pappa blev förstås rasande på mamma och kom och hämtade hem henne och satte henne i skolan där han och Tina nu bodde.
På ett sätt blev Happy glad. Kompisarna fans ju kvar och lillasystern började bli riktigt rolig att leka med. Men ändå grät hon sig till sömns om nätterna. Mamma var så långt borta. Hon måste älska den där Olof mycket mera än mig tänkte hon förtvivlat. Annars hade hon aldrig flyttat så långt bort från mig.
Pappa och mamma slutade att prata med varandra. Nu slogs de om vårdnaden av Happy. Hennes mamma slogs för enskild vårdnad och hennes pappa för fortsatt delad vårdnad. Mamma satte i system att sabotera för pappas familj. Hon lovade och lovade att hämta Happy men uteblev ofta. Avsikten var säkert att förstöra pappas helger men det blev Happy som fick betala priset. Bevikelsen blev lika smärtsam varje gång mamma lovat komma och sedan uteblivit.
Tina blev rasande eftersom hon aldrig kunde veta när Happy kom hemdimpande eller när mamma dök upp för att hämta henne på några timmar.
Happy fick ont i magen och blev allt tystare. I skolan började det gå dåligt för Happy hade så mycket annat att tänka på hela tiden. Besöken hos mamma var någonting hon verkligen såg fram emot men samtidigt förvirrade de henne. Hemma hos pappa fick man inte äta godis utom på lördagar medan man hos mamma kunde få bullar och cocacola redan till frukost. Pappa och Tina uppmuntrade henne att göra saker. Hon började med gymnastik. Hos mamma däremot fick man sitta uppe halva natten och se hur många videofilmer man ville. Happy blev förvirrad över att det rådde så olika regler hos mamma och hos pappa.
Så kom sommarlovet efter andra klass och Happy skulle få vara en hel månad med mamma och Olof. Hon var nästan febrigt uppskruvad. "Hon hade världens bästa mamma."
På hösten började hon i tredje klass och började få problem med sin fröken som var sur för att hennes pappa alltid kom ensam till skolan. Happy drog sig undan och kröp ihop uppe i sin säng med alla sina gosedjur och ville inte prata med någon. Bara den älskade fastern kunde få henne att tina upp. Hon reste med henne på en del kortare helgresor och hemma hos fastern fick hon vara huvudpersonen. Men hon hade ett bekymmer:
- Snälla skaffa inga egna barn! Då har du inte tid med mig mera.
Hemma hade pappa och Tinas familj utökats med en lillebror och Tina var alltid upptagen av de två små barnen eller dödstrött efter allt nattvak. Hon arbetatde heltid nu igen.
Pappa också och så byggde han på huset på sin fritid. Happy fick klara sig mycket själv. Och hösten blev vinter och Happy mådde dåligt.
Fiendskapen mellan mamma o pappa gjorde att hon fick svårt att ringa och prata med den av föräldrarna hon inte var hos. Farmor köpte henne en mobil i present och det problemet löste sig.
Så kom den dagen då Happy bröt ihop och bara grät. Chockade och förtvivlande hörde pappa och Tina Happy berätta om en mardrömssommar hos mamma och Olof. Han hade förgripit sig på henne när mamma inte var hemma. Övergreppen startade med att han såg på porrfilm tillsammans med henne.
Tiden som följde var kaotisk och inte bara för barnet. Polisen som skulle utreda övergreppet hade 40 liknande ärenden på sitt skrivbord. Ensam. De allra flesta lades ner i brist på bevis. Barn tiger ofta och länge om sådana övergrepp. De är otroligt lojala emot de vuxna. När de äntligen berättar finns inga tekniska bevis. Så fallen blir nedlagda.
Så Olof är en oskyldig man och Happy åker till honom och sin mamma varannan helg. Mamma säger att hon inte vill träffa Happy någon annanstans än hemma hos Olof och Happy längtar så efter sin mamma. Som ju är världens bästa mamma. Åtminstone är hon den enda mamma Happy har.
Hon bor hos sin pappa och hans sambo Tina. Happy minns inte att hennes mamma och pappa en gång bott tillsammans eftersom hon bara var en baby när de separerade. På farmors vägg hänger det ett fotografi som föreställer både pappa och mamma och så en liten baby som är nyfödd som är Happy.
De ler emot kameran där de står i solen på farmors balkong.
Happy älskar det kortet.
Pappas förra sambo Petra ville att det skulle ner men det vägrade farmor även om hon kanske inte tycker så mycket om Happys mamma. I alla fall så tror Happy att hon inte gör det för alla i pappas familj avskyr hennes mamma numera.
När hon var riktigt liten bodde hon nästan lika mycket hos sin mamma som hos pappa. De bodde nära varandra och turades om att hämta och lämna på dagis. Hennes mamma var självklart med när de firade födelsedagar eller jul hos farmor och farfar. Hon var ju en i familjen.
Happy minns ingenting annat men en gång när hon var riktigt liten satte hon sig framför fotografiet hos farmor och började gråta. När farmor bestört undrade vad som hänt så kom det till sist, tyst och lite hackigt:
- När jag är hos pappa så längtar jag efter mamma och när jag är hos mamma så längtar jag efter pappa men ingen tycker om mig!
- Ingen vill ha mig!
Och så tog gråten överhand.
Farmor tog upp henne i knät och berättade om den tiden då hennes mamma och pappa varit kära i varandra och längtat efter ett barn. Hur glada de hade varit när Happy föddes.
Men att de nu inte längre kunde leva tillsammans. Happy förstod inte. De borde vilja vara hos varandra och med henne.
Allting var ändå ganska bra tills mamma träffade Peter och ville flytta dit genast. Hon och Happy skulle flytta från stan och från pappa och Happy skulle skiljas ifrån familj, vänner och sitt dagis. Hon var förkrossad. Pappa som bodde med Petra nu sade nej. Mamma svarade med att begära enskild vårdnad. Som tur var tog det så lång tid att Peter han tröttna både på mamma och Happy så hon var snart tillbaka hemma igen.
Så var det Petra som försvann. Happy frågade men pappa bara sade att det var slut.
"Slut? Men hon då? Hon hade inte gjort slut med Petra."
Petra gjorde ett besök på Happys dagis men det resulterade i att pappa och mamma skrek åt varandra i telefonen en hel vecka.
Happy kröp i hop och stoppade fingrarna i öronen så fort telefonen hemma hos pappa ringde.
"Varför var de så arga? Det var ju snällt av Petra att hälsa på henne. Happy hade saknat henne så."
Så träffade pappa Tina. Den här gången verkade det vara allvar: De väntade snart sitt första barn tillsammans. Då började mamma att bli konstig. Hon ville inte träffa Happy på helgerna längre och inte ha henne i veckorna heller. Hon talade om att skaffa sig ett nytt liv. Någonting Happy inte riktigt förstod. Hörde hon inte ihop med mammas nya liv? Inte ens när pappa och Tina åkte in till sjukhuset och återkom med en lillasyster hade mamma tid att träffa henne så hon fick vara hos farmor i stället.
Det skulle bli värre. Pappa och Tina började bygga på ett eget hus och hade mycket lite tid över för Happy.
Så träffade mamma Olof. Happy mindes den där dagen då mamma hämtade henne hos pappa över helgen men de åkte inte hem utan långt bort till en annan stad. Mamma bodde där nu med Olof. Den gamla lägenheten hade hon flyttat ifrån i hemlighet. Nu skulle Happy stanna hos mamma och Olof.
Happy blev förvirrad. Äntligen ville mamma ha henne men vad skulle pappa säga? Och så ville hon bo med sin lillasyster. Varför skulle hon behöva flytta så långt?
Pappa blev förstås rasande på mamma och kom och hämtade hem henne och satte henne i skolan där han och Tina nu bodde.
På ett sätt blev Happy glad. Kompisarna fans ju kvar och lillasystern började bli riktigt rolig att leka med. Men ändå grät hon sig till sömns om nätterna. Mamma var så långt borta. Hon måste älska den där Olof mycket mera än mig tänkte hon förtvivlat. Annars hade hon aldrig flyttat så långt bort från mig.
Pappa och mamma slutade att prata med varandra. Nu slogs de om vårdnaden av Happy. Hennes mamma slogs för enskild vårdnad och hennes pappa för fortsatt delad vårdnad. Mamma satte i system att sabotera för pappas familj. Hon lovade och lovade att hämta Happy men uteblev ofta. Avsikten var säkert att förstöra pappas helger men det blev Happy som fick betala priset. Bevikelsen blev lika smärtsam varje gång mamma lovat komma och sedan uteblivit.
Tina blev rasande eftersom hon aldrig kunde veta när Happy kom hemdimpande eller när mamma dök upp för att hämta henne på några timmar.
Happy fick ont i magen och blev allt tystare. I skolan började det gå dåligt för Happy hade så mycket annat att tänka på hela tiden. Besöken hos mamma var någonting hon verkligen såg fram emot men samtidigt förvirrade de henne. Hemma hos pappa fick man inte äta godis utom på lördagar medan man hos mamma kunde få bullar och cocacola redan till frukost. Pappa och Tina uppmuntrade henne att göra saker. Hon började med gymnastik. Hos mamma däremot fick man sitta uppe halva natten och se hur många videofilmer man ville. Happy blev förvirrad över att det rådde så olika regler hos mamma och hos pappa.
Så kom sommarlovet efter andra klass och Happy skulle få vara en hel månad med mamma och Olof. Hon var nästan febrigt uppskruvad. "Hon hade världens bästa mamma."
På hösten började hon i tredje klass och började få problem med sin fröken som var sur för att hennes pappa alltid kom ensam till skolan. Happy drog sig undan och kröp ihop uppe i sin säng med alla sina gosedjur och ville inte prata med någon. Bara den älskade fastern kunde få henne att tina upp. Hon reste med henne på en del kortare helgresor och hemma hos fastern fick hon vara huvudpersonen. Men hon hade ett bekymmer:
- Snälla skaffa inga egna barn! Då har du inte tid med mig mera.
Hemma hade pappa och Tinas familj utökats med en lillebror och Tina var alltid upptagen av de två små barnen eller dödstrött efter allt nattvak. Hon arbetatde heltid nu igen.
Pappa också och så byggde han på huset på sin fritid. Happy fick klara sig mycket själv. Och hösten blev vinter och Happy mådde dåligt.
Fiendskapen mellan mamma o pappa gjorde att hon fick svårt att ringa och prata med den av föräldrarna hon inte var hos. Farmor köpte henne en mobil i present och det problemet löste sig.
Så kom den dagen då Happy bröt ihop och bara grät. Chockade och förtvivlande hörde pappa och Tina Happy berätta om en mardrömssommar hos mamma och Olof. Han hade förgripit sig på henne när mamma inte var hemma. Övergreppen startade med att han såg på porrfilm tillsammans med henne.
Tiden som följde var kaotisk och inte bara för barnet. Polisen som skulle utreda övergreppet hade 40 liknande ärenden på sitt skrivbord. Ensam. De allra flesta lades ner i brist på bevis. Barn tiger ofta och länge om sådana övergrepp. De är otroligt lojala emot de vuxna. När de äntligen berättar finns inga tekniska bevis. Så fallen blir nedlagda.
Så Olof är en oskyldig man och Happy åker till honom och sin mamma varannan helg. Mamma säger att hon inte vill träffa Happy någon annanstans än hemma hos Olof och Happy längtar så efter sin mamma. Som ju är världens bästa mamma. Åtminstone är hon den enda mamma Happy har.
