Afasi
| nu Ordlös ensamhet, undran, förtvivlan. Inget svar, ingen fråga ställd. Oläst tidning på golvet. Kvarglömd bibel ifrån DÅ vanmäktigt kastad in i hyllan. då Då fanns inga gränser. Allt var vårt att äga, förkasta, granska, treva, vända och vrida. Orden ett verktyg. Orden en lek vi lekte. Orden vår lust och poesi, vår glädje och lycka, vårt rus. Vår dialog kände inga gränser, kunde inte mättas, skulle aldrig sina. Ständigt nya ord. nu Ordlös närhet. Andra villkor. Vi talar men ljudlöst. Ett blänk i ditt öga, en tår på min kind. Din smekning över mitt grånande hår, min kyss på dina varma läppar. Dina älskade händers ömhet. Värme, sorg och vanmakt, också styrka Ditt klappande hjärta slår mot min kind. Det slår som alltid för de dina Med omsorg, ansvar, kärlek ifrån dig. Du har berövats dina ord. Begråter, avvaktar, trevar, förbereder återkomst. Jag har ord för oss båda. Jag lånar dig mina verktyg, vi delar mina ord tills vi återigen kan byta dem med varandra. |
Till Rolf med kärlek
Dina älskade händer.
Du lyfter den jollrande lilla flickan högt över ditt huvud med dina ännu starka händer,och hon tittar ner på ditt ansikte och kiknar av skratt. Du går sakta fram till fönstret och höstsolen skiner in på er båda där du lyfter fram den lilla så att hon kan se katten i eken där utanför.
"Titta kisse" säger du och pekar. Barnet gurglar förnöjt. Jag ser på dig där du står och försöker fånga den lillas blick. Hon är det senaste tillskottet i familjen. Dina varma älskade händer är stora och kraftiga, men jag vet hur mjuka de är när de håller i ett barn. Ännu är du stark i armarna och lyfter du den lilla som vore hon en fjäder. Dina ögon är klara och mörkblå, fast ditt hår var vitt som silver redan när den lillas mamma föddes.
Ingen som ser dig kan tro att du har fyllt 82 eller att du är allvarligt sjuk. Jag, som känner dig lika bra som jag känner mig själv, märkte de små tecknen redan innan din sjukdom.
Inga stora markanta skillnader i det dagliga livet, utan små, nästan omärkliga förändringar. Tröttheten efter en natt med dålig sömn, eller sömnigheten efter en god middag. Det är obönhörligt så att åren tar ut sin rätt.
De där älskade händerna!
Hur mycket har inte jag och hela familjen dem att tacka för?
De har smekt och tröstat, vaggat sjuka barn om nätterna .De har arbetat och slitit och ännu i dag är de fulla av valkar. De har tagit emot tre barn under deras första möten med livet, men de har också fått bädda ner den första av dem i en vit liten kista.
Där du står vid fönstret kan jag se dig den gången, för så många år sedan, med en annan liten flicka. Decemberljuset i gryningen var svagt, men jag låg i sängen och följde dina rörelser när du första gången badade den hala lilla kroppen, försiktigt och ömsint. Dina händer famnade henne som om hon varit av dyrbart, skört glas. Det lyste om er två under ert första möte tillsammans.
Själv var jag helt lycklig bara av att få se på er. Detta ögonblicket var ert, bara mellan er två.
Jag följde dina händers linjer med trötta ögon när du så varsamt utforskade den lilla.
De händerna vågade jag lägga mitt liv i. Sedan lotsade du ytterligare två små människor ut till livet, och varsammare barnmorska finns nog inte. Så stora, starka och dugliga och samtidigt så ömma, mjuka och försiktiga.
Den första gången de famnade mig kan jag inte minnas.
Året var 1945 och freden var ett faktum. Du var ju helt ung då ,en pojke på några och 20, då du följde med din svenska mamma hit till Sverige. Gränsen hade ju varit stängd i fem år. Hon ville träffa sina anhöriga. Du kan inte ha känt dig så glad själv just då efter först internering och sedan sanatorium. Maten och brist på hygien i tyskarnas arbetsläger gjorde att halva lägret fick tuberkulos. Du hörde till de som tillfrisknade. Det gjorde inte flickan du älskade.
Nu upptäckte ni att någon i familjen tagit sig an ett litet fosterbarn! Det var bara så mycket besvärligare än de hade tänkt sig. Barnet hade levererats nästan nyfött .
Men du kanske kunde... ...Och det kunde du.
Du matade och nattade och gick långa promenader med vagnen, så att de gamla skulle kunna prata minnen i lugn och ro. Du sjöng för mig, fast jag till min stora sorg inte minns ett dugg av det.
För det var jag som var fosterbarnet. Du har vaggat och tröstat mig när jag var liten och ensam. Du har tagit emot barnen jag fött dig med dina egna händer, och famnat dem med en gränslös kärlek. Hade du kunnat ta ner månen åt oss så hade du gjort det, det har jag aldrig tvivlat på. I bland gjorde du nästan svårare saker än så.
Nu vaggar, tröstar och smeker de här kärleksfulla händerna en tredje generation. Våra barns barn. Du lyfter upp dem och de strålar emot dig som stjärnor när du blåser luft mot deras runda små magar. Liksom våra flickor var pappas flickor så är son och dotterdöttrarna farfars och morfars. Jag sträcker ut mina händer efter dina när du lämnar tillbaka barnet till den stolta mamman.
Försiktigt tar jag dem och vänder upp dina handflator.
Så kysser jag dem med all min värme och kärlek. Jag känner det som om det stod en iskall skugga bakom mig när jag tänker på att vi alla en dag, och troligen ganska snart nu, måste klara oss utan de här beskyddande händerna och utan ljuset ur dina underbara skrattande ögon.
Du lyfter den jollrande lilla flickan högt över ditt huvud med dina ännu starka händer,och hon tittar ner på ditt ansikte och kiknar av skratt. Du går sakta fram till fönstret och höstsolen skiner in på er båda där du lyfter fram den lilla så att hon kan se katten i eken där utanför.
"Titta kisse" säger du och pekar. Barnet gurglar förnöjt. Jag ser på dig där du står och försöker fånga den lillas blick. Hon är det senaste tillskottet i familjen. Dina varma älskade händer är stora och kraftiga, men jag vet hur mjuka de är när de håller i ett barn. Ännu är du stark i armarna och lyfter du den lilla som vore hon en fjäder. Dina ögon är klara och mörkblå, fast ditt hår var vitt som silver redan när den lillas mamma föddes.
Ingen som ser dig kan tro att du har fyllt 82 eller att du är allvarligt sjuk. Jag, som känner dig lika bra som jag känner mig själv, märkte de små tecknen redan innan din sjukdom.
Inga stora markanta skillnader i det dagliga livet, utan små, nästan omärkliga förändringar. Tröttheten efter en natt med dålig sömn, eller sömnigheten efter en god middag. Det är obönhörligt så att åren tar ut sin rätt.
De där älskade händerna!
Hur mycket har inte jag och hela familjen dem att tacka för?
De har smekt och tröstat, vaggat sjuka barn om nätterna .De har arbetat och slitit och ännu i dag är de fulla av valkar. De har tagit emot tre barn under deras första möten med livet, men de har också fått bädda ner den första av dem i en vit liten kista.
Där du står vid fönstret kan jag se dig den gången, för så många år sedan, med en annan liten flicka. Decemberljuset i gryningen var svagt, men jag låg i sängen och följde dina rörelser när du första gången badade den hala lilla kroppen, försiktigt och ömsint. Dina händer famnade henne som om hon varit av dyrbart, skört glas. Det lyste om er två under ert första möte tillsammans.
Själv var jag helt lycklig bara av att få se på er. Detta ögonblicket var ert, bara mellan er två.
Jag följde dina händers linjer med trötta ögon när du så varsamt utforskade den lilla.
De händerna vågade jag lägga mitt liv i. Sedan lotsade du ytterligare två små människor ut till livet, och varsammare barnmorska finns nog inte. Så stora, starka och dugliga och samtidigt så ömma, mjuka och försiktiga.
Den första gången de famnade mig kan jag inte minnas.
Året var 1945 och freden var ett faktum. Du var ju helt ung då ,en pojke på några och 20, då du följde med din svenska mamma hit till Sverige. Gränsen hade ju varit stängd i fem år. Hon ville träffa sina anhöriga. Du kan inte ha känt dig så glad själv just då efter först internering och sedan sanatorium. Maten och brist på hygien i tyskarnas arbetsläger gjorde att halva lägret fick tuberkulos. Du hörde till de som tillfrisknade. Det gjorde inte flickan du älskade.
Nu upptäckte ni att någon i familjen tagit sig an ett litet fosterbarn! Det var bara så mycket besvärligare än de hade tänkt sig. Barnet hade levererats nästan nyfött .
Men du kanske kunde... ...Och det kunde du.
Du matade och nattade och gick långa promenader med vagnen, så att de gamla skulle kunna prata minnen i lugn och ro. Du sjöng för mig, fast jag till min stora sorg inte minns ett dugg av det.
För det var jag som var fosterbarnet. Du har vaggat och tröstat mig när jag var liten och ensam. Du har tagit emot barnen jag fött dig med dina egna händer, och famnat dem med en gränslös kärlek. Hade du kunnat ta ner månen åt oss så hade du gjort det, det har jag aldrig tvivlat på. I bland gjorde du nästan svårare saker än så.
Nu vaggar, tröstar och smeker de här kärleksfulla händerna en tredje generation. Våra barns barn. Du lyfter upp dem och de strålar emot dig som stjärnor när du blåser luft mot deras runda små magar. Liksom våra flickor var pappas flickor så är son och dotterdöttrarna farfars och morfars. Jag sträcker ut mina händer efter dina när du lämnar tillbaka barnet till den stolta mamman.
Försiktigt tar jag dem och vänder upp dina handflator.
Så kysser jag dem med all min värme och kärlek. Jag känner det som om det stod en iskall skugga bakom mig när jag tänker på att vi alla en dag, och troligen ganska snart nu, måste klara oss utan de här beskyddande händerna och utan ljuset ur dina underbara skrattande ögon.
Jag står inför en skillsmässa och jag är så rädd
Jag vet att du måste lämna mig snart nu.
Så lyder livets lagar.
Men älskade vän:
Gå inte medan jag sover.
Kan du inte bara lämna mig en kväll framför den öppna spisen när vi sitter där, hand i hand och repeterar vår ungdoms dikter och för en stilla träta om vem som är bäst:
Gullberg eller Lagerqwist. Då kan du varligt lämna mig med din hand i min.
Men gå inte medan jag sover.
Eller annars kan du gå medan vi ligger intrasslade i samma varma filt på soffan och lyssnar på vår favoritmusik i skymningen. Jag lägger mitt huvud på ditt bröst och andas in din doft. Då kan du lämna mig i all stillhet.
Men gå inte medan jag sover.
Om du kan så vänta ut den bittert kalla vintern och ligg med mig i hammocken igen som vi alltid gör när vårens underbara växter börjar vakna. Njut av de första liljorna och av rikedomen av snödroppar och scilla. Vi planterade dem för så länge sedan. Minns du?
Där i hammocken och med alla blommors dofter kan du lämna mig.
Men gå inte medan jag sover.
Tänk dig en försommardag. Vi kan sitta hand i hand på balkongen och bli rusiga av alla dofter. Syren och hägg, rosor och kaprifol. Doftjasminen... Vi kan titta på det lilla magnoliaträdet som du planterade året innan du blev sjuk. Du kan skratta åt att alla mina vinstockar alltid fryser ihjäl under vintren. I all denna jordiska skönhet kan du lämna mig helt stilla.
Du kan ännu en gång dela högsommarens värme, de svala nätterna och de onda drömmarna med mig.
Men gå inte medan jag sover...
Så lyder livets lagar.
Men älskade vän:
Gå inte medan jag sover.
Kan du inte bara lämna mig en kväll framför den öppna spisen när vi sitter där, hand i hand och repeterar vår ungdoms dikter och för en stilla träta om vem som är bäst:
Gullberg eller Lagerqwist. Då kan du varligt lämna mig med din hand i min.
Men gå inte medan jag sover.
Eller annars kan du gå medan vi ligger intrasslade i samma varma filt på soffan och lyssnar på vår favoritmusik i skymningen. Jag lägger mitt huvud på ditt bröst och andas in din doft. Då kan du lämna mig i all stillhet.
Men gå inte medan jag sover.
Om du kan så vänta ut den bittert kalla vintern och ligg med mig i hammocken igen som vi alltid gör när vårens underbara växter börjar vakna. Njut av de första liljorna och av rikedomen av snödroppar och scilla. Vi planterade dem för så länge sedan. Minns du?
Där i hammocken och med alla blommors dofter kan du lämna mig.
Men gå inte medan jag sover.
Tänk dig en försommardag. Vi kan sitta hand i hand på balkongen och bli rusiga av alla dofter. Syren och hägg, rosor och kaprifol. Doftjasminen... Vi kan titta på det lilla magnoliaträdet som du planterade året innan du blev sjuk. Du kan skratta åt att alla mina vinstockar alltid fryser ihjäl under vintren. I all denna jordiska skönhet kan du lämna mig helt stilla.
Du kan ännu en gång dela högsommarens värme, de svala nätterna och de onda drömmarna med mig.
Men gå inte medan jag sover...