pedofilensdotter paedophiles daughter

Helgen i familjens sköte brukar vara en lugn och avslappnade historia så här års. Vi träffas i trädgården så länge solen behagar skina, badar i poolen, plockar äpplen och bara umgås. Men ibland kan det hända ett eller annat smärre förtret. Som detta med farfars försvunna tänder.

Ja det började med att farfar vid dryga 80 år till sist förlorade tre av den äkta varan och måste låta göra en brygga med tre köpta tänder i. Visserligen protesterade han högljutt eftersom han är av den gamla ekonomiska skolan och väl medveten om hur sjuk han är.
- Jag behöver inga nya tänder. Jag ska ju ändå snart dö!
Och så det där buspojksleendet han alltid sätter in emot mig. Det där som får själva solen att te sig lite blek. Och hans mörkblåa ögon glittrar som vore de djupa skogstjärnar.
Farfar har åldrats så vackert. I min ögon är han lika vacker som för ett helt liv sedan.

Men den här gången förhärdade jag mig. Jag tog hela familjen till hjälp och han blev obönhörligen nedröstad. Vi övertalade honom att skaffa de där små extra tänderna för visst bör man prioritera sin tandhälsa?

Att få honom att låta tillverka två uppsättningar ifall den ena försvann gick dock inte. Nu fick det vara nog. Jag som vet vilket kaos det kan vara hemma hos oss hade mina farhågor men tänkte sedan att vår tandläkare ju finns kvar.

Sedan dess har vi alla passat på farfars tänder! Eftersom det inte är tuggtänderna utan de rent kosmetiska framtänderna det gäller så tar han gärna ut dem vid tuggande av frukt, knäckebröd, nötter och liknande saker.
Men att lägga ifrån sig någonting alls i vårt kollektiv är sannerligen inte riskfritt!

Vi är ju en storfamilj i ordets egentliga betydelse och helgerna kan bli livliga. Barnbarn och husdjur härjar tämligen fritt och saker som är farliga eller dyrbara bör röjas undan. Men den här helgen tog jag det lugnt när farfar inte kunde hitta sina tänder. Alla de unga var klokt nog ute i skog och mark för att njuta av den kanske sista fina hösthelgen. Bara jag och de två exen softade här hemma. Inte ens yngste sonsonen som kärleksfullt kallas Huliganen av alla hade varit på besök. Alltså var det bara att leta.

Och det gjorde vi. Förgäves. Inga tänder någonstans. Vi började snegla på den stora S:t Bernhardshunden Bamse som lätt kan förse sig ifrån alla bord ifall han vill. Kruxet var väl att han faktiskt inte brukar göra på det viset ifall det inte handlade om en särskild läckerhet som inte kunde motstås och dit räknade vi inte farfars tänder. Men det fanns en misstänkt till: Den lille bassetvalpen med öknamnet Klepto! Han har visserligen låga ben men ack en så lång kropp han kan få för att inte säga svanhals när det finns någonting att knycka och sätta i sig? Han har stulit och ätit kläder och skor, mediciner och tomburkar, leksaker och blomkrukor. En gång utförde han en lyckad "smash and grabbkupp" mot min ryggsäcks ytterfack och jag tog honom på bar gärning med en hundralapp i munnen. Så varför inte tänderna?

Vi tittade ner på den lille som numera är kompakt och väger över 25 kg och egentligen bara är liten om man ställer gamle Bamse vid sidan av honom. Han såg helt bedårande ovetande upp på oss viftandes med sin lilla svans.

- Vi måste kolla ifall han bajsat ut dem.
Bra idé men höstlöven hade fallit hela veckan och de är ju gulbruna i färgen och den inhägnade tomten som hundarna rör sig på är mycket stor!

Men ändå:
Ut med lämpliga redskap och leta reda på alla troliga högar och röra om! Aldrig trodde jag att vi skulle hitta så många doldisar. Jag brukar faktiskt gå en rejäl plockrunda varje vecka men höstlöven hade förvillat mig. Hundarna följde frågande våra ansträngningar och bidrog med ett par färska sökobjekt. Inga tänder
- Tänk ifall han har kvar dem i magen?

Nästa steg: Röntgen!

Men vår veterinär jobbar inte på helger och har dessutom ett gammalmodigt högt röntgenbord där man får lyfta upp sina kära husdjur. Bagarmossens djursjukhus har modernare saker men är dubbelt så dyra. Vi beslöt således att satsa på Klepto i första hand: 25 kg är bättre än 80.

Vi avslutade vårt sökande och beslöt oss för att invänta måndagen för bokning av tid. Under tiden kom farfar plötsligt att tänka på någonting.
- Jag tog ut tänderna när jag skulle äta äpplen!
- Och innan?
- Ja då skalade jag äpplena förstås.
Vi andra lystrade.
- Och var tog äppelskalen vägen?
Farfar är inte riktigt med ännu:
- I soppåsen förstås. Var annars?
- Har någon varit ute med soporna i dag. Ingen?
Exet no 2 kastar sig fram och börjar gräva försiktigt i soppåsen och vips:
Under vad som ser ut som tonvis av äppelskal ligger de tre köpta tänderna!

Allting gott. Och vi ger alla lille Klepto urskuldande blickar.

Kanske kan jag nu övertala farfar att göra en extra uppsättning tänder? Men troligen kysser han mig och kramar mig varligt och kärleksfullt medan han lägger fram bärande argument emot och jag ger mig för tandläkaren finns som sagt kvar i stan.
 







 
EPILOG

De blodhundsliknande ögonen såg rödgråtna ut men det var först när han började matstrejka som paniken satte in. Här har vi skaffat en levande dammsugare som lika glatt äter kattmat, fallfrukt och tofflor som badleksaker och diverse kläder. Förutom så mycket mat att han kräks upp den. Nu gick inte en enda köttbulle ner. Således allvarligt läge.
Inte tänderna men vem saknade någonting i lagom storlek?
Kanske någonting vasst eller rent av giftigt? Jag försökte tygla fantasin och paniken inombords.
- Min ena sandal. Det var exet.
- Snusdosorna försvinner på löpande band bidrog sonen med.
- Mina glasögon försvinner jämt sade jag lite lamt men fick genast höra att ifall hunden haft smak för mina glasögon så hade han varit död för länge sedan.
- Grävde du inte upp ett par urgamla brillor när du planterade rosor i våras?
- Jag mumlade ett skamset ja.

- Vad tror ni om kattens bytesdjur?
Det var dottern som bidrog.
- Jag menar, någon av de där råttorna som hon ger Bellman kanske har ätit råttgift?

Stackars Bellman såg alltmera eländig ut och så började han kräkas. Kaskadkräkning heter det om vinterkräksjukan men det här var gigantiskt. Hela hallen stod under kräkgrönt vatten. Jag och exet såg på varandra:
- Bagarmossen djursjukhus!

Den käre slipper med ålderns rätt sådana saker numera men exet och jag kånkade in den motsträvige Bellman i bilen. En kompakt hund på bara 26 kg kan göra sig hur otymplig som helst. En basset har dessvärre mycket stark vilja.

Vi fick gå in genom ingången till infektionen eftersom vi inte kunde veta vad det var som fattades den lille. Prov togs och magen och tarmarna röntgades men ingenting syntes.
Han fick en liter dropp som skapade en lustig konstgjord puckel på ryggen och fick följa med hem igen. För några timmar verkade han relativt kry.
Så återkom kräkningarna.
Det var bara att åka tillbaka igen. Bellman ylade och jag grät.
Väl framme blev han inlagd för att genomgå en kontraströntgen under natten. Genom att fota magen och tarmkanalen hoppades man hitta stoppet.

Han är väl försäkrad?
- Nej svarade jag ärligt medan exet sade ett kraftfullt "Ja", och stampade mig på foten.
Jag insåg att detta skulle bli mycket kostsamt och att de kanske inte skulle våga ge honom ultimat vård om de visste att han var oförsäkrad.
Det där med försäkringar är ingen slump eller slarv utan en kalkylerad risk. Vi har haft två S:t Bernhardshundar samtidigt i många, många år. De är skröpliga så försäkringspremierna ligger på topp. Ingen gång under 30 år har vi haft nytta av dem för självrisken är över 2000 per sjukdom och medecin (en av hundarna åt reumatikermedecin för många tusen under sina sista år)ingår inte.

I stället har vi låtit pengarna stå på vårt gemensamma torp och djurkonto. Men det var inte läge att gå in på detta nu när jag vid närmare eftertanke vet hur många som inte har haft råd att lösa ut sina djur.

- Försäkrad, ljög jag.

En sköterska tog av honom hans halsband och satte på honom sjukhusets. Hon försökte få honom att gå med henne men de små fötterna försökte förgäves hålla emot när hon drog i kopplet. Han tittade på mig med en vettskrämd blick och jag började gråta igen. Vad skulle Bellman tro om jag övergav honom här?
- Han får väl någonting lugnande till natten? Han är van att alltid sova i min säng!
- Han klarar sig sade exet och vände sig till veterinären:
- Jag ska ge henne någonting lugnande till natten.
Och så drog han iväg med mig ut till bilen.

I bilen hem tjöt jag högt av förtvivlan för jag ville ha det gjort. Det var nämligen dagen före en mycket älskad liten flickas 5 årsdag och den skulle inte förstöras.
(Och lyckad blev den.)
Natten som följde var turbulent. Det var helt stopp i Bellmans tarmar men de ville vänta med att öppna honom tills de hittat felet men kl 4 på morgonen började han bli så dålig att de inte hade något val.
Och där i tunntarmen satt boven: En persikokärna!

Operationen hade gått bra och nu behövde han bara ligga inne några dagar till för att få dropp och eftervård. Jag sov med Bellmans huvudkudde som normalt ligger bredvid min egen i min säng.
Den luktade Bellman. Mina andra hund Bamse insåg att jag var ledsen. Han höll sig nära mig hela tiden. Med sina 80 kg får han inte plats i sängen utan lägger sig nära och lägger upp sitt enorma huvud på sängkanten.

Jag försökte resonera förnuftigt med mig själv de där första osäkra dygnen. Ett djur är ju ändå ingen människa och alla barnen i familjen var friska och mådde bra. Så också Gubbarna: Mina högt älskade livskamrater. Men ändå. Kärleken till Bellman må vara oförnuftig men den är urstark.

Så kom den lyckliga dagen då vi fick hämta honom.
25.000 kr kontant stod det på notan!! Sedan tillkom lite pengar för medicin och dietmat men vår lille vän verkade pigg. När vi skulle gå fick vi med oss persikokärnan i en liten burk. Jag öppade den utan att tänka på hur kräsmagade män brukar vara: Exet och plastsonen som var med för att stödja moraliskt höll på att kräkas båda två. Väl hemma diskade jag den noga. Det måste vara den dyraste persikokärna som funnits - i vårat hus i alla fall?

Nu hade vi kommit till de två veckor då Bellman inte får lämnas ensam utan en stor tratt på huvudet:
Såret måste få läkas.
Sonen och hans arbetskamrater brukar äta sin lunch hos oss ifall de jobbar på något bygge på söder så de förevisades den ödesdigra kärnan i veckan. Sonen tog den i handen och såg Bellmans intresserade blick
- Hmm... morsan. Var det 25.000 det kostade?

- Ja, lite mera blev det väl. Hur så?
Han höll upp kärnan framför nosen på Bellman som började vifta förhoppningsfullt med svansen
- Tja morsan, vad sägs om 10.000 cash? Eller jag släpper.

Jag är husets hund och det är ingen sinekur. Ändå tänker jag dela med mig av mina erfareheter för en ung valp kan göra bort sig ordentligt: Människorna är ju så ologiska och irrationella.

Särskilt slitsamt är det nu när jag är ensam. Så länge gamle Barry levde tog han hand om plikterna, vaksam som han var. När han gav skall var det liksom bara att instämma. Nu väntar dom sig att JAG ska vakta huset, och det är liksom inte min stil. Jag vet ju att alla som kommer in här bara längtar efter min kärlek så jag tar emot alla på samma hämningslösa sätt. Visst händer det att några välter i dörren, men det är inte mitt fel. Jag vill ju bara slicka dem lite i ansiktet. Allt annat vore ohövligt av oss hundar. Egentligen är man hövligast ifall man nosar lite där bak men det har inga människor förstånd på.

SÅ dyrt med kemtvätt som alla talar om KAN det bara inte vara? Och glasdörrarna till bokhyllorna: Hur kan det vara mitt fel att de har så dåliga fönster att de går att krossa med svansen? Man måste ju få visa att man är glad?

Det är min plikt att se till att matte rör på sig! Hon är latast i huset men är lättast att fås ut genom mitt "ge matte dåligt samvete -spel" Dåligt samvete hos människorna är hundens bästa vän: Glöm aldrig det! Lite jämrande ljud, puffande på kopplet och en trånsjuk blick gör susen.
Väl ute ser jag till att hon får jobba. Vi är kanske lika tunga men i mitt fall är det muskler, inte fett. Hon har ingenting annat att göra än att sätta sig på ändan när jag kastar mig framåt Fast i går föll hon på näsan. Jag fick lite dåligt samvete men ni skulle bara veta vad den där lilla trasselsudden sade på hundspråket. Sådan hundar kallar mina hussar för fittslickare: De tror att jag inte fattar galloppen, men man är väl skärpt. Grannen har två löpska tikar: Jag behöver väl inte säga mer?

Det var tur att jag är så stor och tung när jag krockade med den där bilen, men har man arbetat i flera dar med att gräva ett diskret hål under staketet, och undgått upptäckt så är de ju klart att man drar.

Den där nosremmen gillar jag inte men jag gjorde bort mig när jag satte tänderna i den där taxen! Vilket liv för en sån där liten stöddig sak. Ett skämt till hund om ni frågar mig. Allt jag ville var att skaka och skaka tills den slutade skrika och dog, men matte tjöt lika högt som taxen så till slut sansade jag mig. Vetrinärräkningen blev dyr.
Sedan dess är jag misstrodd har jag förstått. Mitt råd måste bli att inte låta sig provoceras till att sätta tänderna i någon oförskämd liten byracka: det är en allvarligt försyndelse.

När den senaste äckliga lilla människovalpen var här stal den all uppmärksamhet ifrån mig. Matte lät lika fjantig på rösten som hon låtit när jag var en liten valp. Jag var ju SÖT! Den där ungen dräglar värre än jag, saknar päls och är inte ens rumsren än. Jag högg tag i det lilla monstret för att bära ut det i hallen men vilket liv det blev! Jag blev rentav misstänkt för att hysa illvlja mot eländet och det blev mig de kastade ut. Mig gullegubben! Försök således aldrig att bära omkring på människovalpar. Tvätta dem inte ens i ansiktet: Få saker upprör människorna lika mycket.

Jag blir ofta missförstådd, det är ett som är säkert. Som när jag kommer i full galopp emot någon gammal tant med en intressant småhund. Jag vill ju bara leka, men hur ofta börjar inte tanterna skrika och lyfta sina små råttor högt upp i luften? Hur kan det då vara mitt fel att de ramlar omkull när jag hoppar? Att välta pensionärer är nästan lika illa som att tvätta små barn i ansiktet. Man bör avstå. För husfridens skull.

Lika feltolkad blir jag när jag jagar katterna här hemma.
- "Fy Bamse ropar alla i kör", fast det alltid är de där kattrackorna som börjar.
En vass klo på nosen när man bara vill lukta. Falska inställsamma typer, de där. Den fräckaste av dem alla är den där gamla kattan som en gång var en eländig övergiven sommarkatt. Hon kissar i min nannakorg! Matte muttrar om nån jycke som heter Fråjjd när hon kommer på det men honom har jag aldrig träffat. Jag känner bara Figge nere vid Konsum.

Toppen av missförstånd... nja... sprid inte det här till granntikarna, men när de tar in ett träd åt mig att kissa på så är det väl klart att man tackar och lyfter på benet?
Inte kände jag till något om julgranar, heller? Föresten: Gamle Barry har minsann berättat hur han satte eld på både granen och sin svans för att matte absolut skulle ha levade ljus. Hon bytte till elektriska ljus sedan.

Katterna har låda. De behöver minnsan inte gå ut och kissa mitt i vintern.

Jag är bra på att läsa av matte. Bättre än hon är när det gäller mig. Är hon ledsen eller arg så vet jag. Likaså om hon bara börjar TÄNKA på promenader. Jag vet inte varför jag vet vad hon tänker men jag gör det. Denna färdighet bör vi hundar ligga MYCKET lågt med. Vi har nytta av att ligga ett steg före.

Ibland matstrejkar jag. Bara låter bli att äta. Det kan jag verkligen rekommendera. Då får jag enorm uppmärksamhet.
Lilla Panny med de mjuka händerna sätter sig på golvet i hallen och matar mig för hand, bit efter bit. Hon är mjuk på handen, den flickan!

Men säg inte detta till någon: De ÄTER HUND i hennes hemland! Man kan få ståpäls och kalla kårar ända ner till svanstippen när man hör sånt. Fast Panny skulle aldrig börja tugga på mig. Henne manipulerar jag bättre än alla de andra.

Kia kommer upp och stampar hotfullt med ena foten i golvet och pratar om hundar i tredje värden. Som om jag bryr mig om de? Det måste ligga norr om stan för där har ju inte ens varit. När hon blir riktigt obehaglig berättar hon var i välden just min hundras är en delikatess. Jag stönar och rullar med ögonen. Då blir hon också orolig och börjar mata mig för hand.

I höstas försvann min ene husse och var borta länge, länge.
Ingen hade tid med mig längre och alla bara grät. Mitt i alltihopa så kom det en skrikande pälslös människovalp till! Så kom husse tillbaka till slut och satt i sin vanliga stol men ingenting var som förut. Han reste sig nästan aldrig upp och våra dagliga promenader var det aldrig tal om mera. Ingen hade tid med mig och jag kände mig eländig.

Matte sprang runt honom och frågade stup i ett om han visste vad hon hette? Visst är hon vimsig men borde hon inte vetat det själv? Husse bara log tyst. Jag gav mig inte utan buffade och knuffade med huvudet i magen på honom och en dag pratade han igen:

Han sade:
- "Bamse! Bamse heter du!"
Och matte började gråta igen men sedan kom han ihåg de andra namnen också och kunde äntligen tala om för henne vad hon heter.
- "Puh!"

Matte faller fort till föga. Hon är ovanligt blödig av sig.
Det är därför vi alltid har huset så fullt av äckliga katter, ormar och kaniner. Visar någon henne en övergiven mager skabbig liten sak så kan man vara säker på att den blir kvar hos oss. Om någon närmar sig huset med en misstänkt låda eller kartong nu för tiden så kastar sig alla på dörren: - "Nej, NEJ visa den inte för henne!"
Två av mina föregångare har fått en snabb och tidig död i cancer och det lever jag högt på.

Hon blir orolig nästan genast och kommer fort fram med några extra godbitar som hon stoppar ner i matskålen. Sedan börjar hon också att handmata mig! Där jag ligger omgiven av kliande händer, framviskade kärleksord och utvalda godbitar känner jag mig som den kung jag är.
Voff på er!





Tro det eller inte: Jag har inte alltid varit en stor Bamse utan en  hjälplös  liten valp jag med.
Men jag hade gamle  Barry som tog hand om mig.
Allt vad  vet om människor har jag lärt mig av honom.

Jag vet att du måste lämna mig snart nu.
Så lyder livets lagar.
Men älskade vän:
Gå inte medan jag sover.


Kan du inte bara lämna mig en kväll framför den öppna spisen när vi sitter där, hand i hand och repeterar vår ungdoms dikter och för en stilla träta om vem som är bäst:
Gullberg eller Lagerqwist. Då kan du varligt lämna mig med din hand i min.

Men gå inte medan jag sover.

Eller annars kan du gå medan vi ligger intrasslade i samma varma filt på soffan och lyssnar på vår favoritmusik i skymningen. Jag lägger mitt huvud på ditt bröst och andas in din doft. Då kan du lämna mig i all stillhet.

Men gå inte medan jag sover.

Om du kan så vänta ut den bittert kalla vintern och ligg med mig i hammocken igen som vi alltid gör när vårens underbara växter börjar vakna. Njut av de första liljorna och av rikedomen av snödroppar och scilla. Vi planterade dem för så länge sedan. Minns du?
Där i hammocken och med alla blommors dofter kan du lämna mig.

Men gå inte medan jag sover.

Tänk dig en försommardag. Vi kan sitta hand i hand på balkongen och bli rusiga av alla dofter. Syren och hägg, rosor och kaprifol. Doftjasminen... Vi kan titta på det lilla magnoliaträdet som du planterade året innan du blev sjuk. Du kan skratta åt att alla mina vinstockar alltid fryser ihjäl under vintren. I all denna jordiska skönhet kan du lämna mig helt stilla.

Du kan ännu en gång dela högsommarens värme, de svala nätterna och de onda drömmarna med mig.

Men gå inte medan jag sover...

Jag tvekade innan jag lade ut föregående inlägg.
Det känns å ena sidan fåningt att skriva om sig själv i tredje person det kändes å andra sidan för svårt att avända första person.
Det får vara så här.

Det är en historia som är gammal nu: Inga färska sår eller ens skorpor?
Men vad vet vi om vad som formade oss?

Man kan ju roa sig med att leka med tanken:
Om detta eller detta inte hade hänt.
Vad så?

Meningslösa lekar.
Mitt motto är att lev i nuet: Ta vara på dagen!
Gårdagen kan du inte  förändra och morgondagen kanske aldrig kommer?
Carpe Diem alltså