pedofilensdotter paedophiles daughter

(Jag är och har alltid varit för dödshjälp men det är inget lätt beslut. Väljer att lufta mina åsikter i novellform.)

Det är snart en vecka sedan jag checkade in på den nyöppnade dödshjälpskliniken Die Inn.
I receptionen tog den blonda svala emot med yrkesmässig medkänsla.
-Jasså..... det är dags nu?
- Ja

-Finns det legitimation?

Tyst halar jag fram mitt id-kort men stoppas av den blondas huvudskakning.
- VI måste be om passet.
- Passet ?
- Nya EU regler. Och man kan ju säga att du ska göra en slags resa.  

Jag rotar runt i min lilla ryggsäck och fiskar upp det efterfrågade dokumentet och de två obligatoriska läkarremisserna på samma gång. Hon granskar dem utan kommentarer.

-Är du medlem i Rätten till vår död?
- Ja, hur så?
- Alla medlemmar har en liten rabatt hos oss....ifall du har med dig medlemsbeviset, förstås.

Ja, det bör ligga i mitt livs testamente någonstans. Mycket riktigt. Den blonda rynkar pannan.
- Du har inget intyg ifrån din präst?
Jag svarar nästan skamset att det nog blir svårt eftersom jag inte tillhör någon kyrka.
- Ingen likvärdig sammanslutning ?  Kanske Human etiska förbundet?

Jag skakar på huvudet innan jag slås av en tanke.
- Jag är hedersmedlem i Rödkulla kollektivet i Skåne. Vi sysslar både med häxor och naturmedicin.
Midsommarblot firar vi alltid vid Ale stenar.

- Utmärkt. Be dom maila ett intyg.

Väl inskriven för den obligatoriska ångerveckan sjunker jag ner på sängen i det trevliga lilla rummet som påminner om alla de billiga pensionat jag bott på under mina resor till sydligare länder.

I den lilla bokhyllan finns blandad lektyr. Av gammal vana granskar jag titlarna.
Hedebys "Rätten till vår död" är förstås obligatorisk läsning här men jag hittar också andra, intressantare, titlar:
Peter Nolls "Den utmätta tiden" och Birgitta Eks "Plösligt så nära".
Elisabeth Kubler Ross, givetvis.

Hittar till och med Furbergs "Tankar om döden"  längst ner i hyllan, inklämd mellan Ekners  "Efter flera tusen rad" och
"Till minne av Mari".
Men de har ingenting som jag inte redan läst både en eller flera gånger.


Veckan här har snabbt flutit i väg under djup depression. Vårarna är alltid värst.
När naturen förbereder sig för nytt liv och allt är så ljust och glatt så blir kontrasten till själens mörker en slags kulturchock.

Men nu är det snart över.
Inga mera sömnlösa nätter som känns långa som år medan den trötta kroppen skriker efter sömn.
Inga mera hemska uppvaknanden där jag är vettskrämd innan jag fattar att jag väckts av mitt eget skrik.
Inga mera bakfyllor efter nätter då ångesten spätts på med alkohol.
Äntligen slut på ungarnas ängsliga frågor:

- Törs vi resa ifrån dig? Klarar du dig? Hur mår du egentligen? Och barnbarnets :
- Varför ligger du hela dagen om du inte är förkyld?

Nu när kroppen också sviktar får jag föra krig på så många fronter. Det är skönt att det snart är över.

Jag har ju levt färdigt.
Nu ligger jag här och summerar de goda sakerna livet har gett mig under de friskare perioderna:
Barnen, självklart. Och Kärleken ,  Kärlekarna, egentligen.
Alla resorna.

Musiken ,.teatern...alla underbara böcker....

Men all energi som går åt bara att balansera ångesten! Och nu smärtan. Jag är så trött, så trött.

Hittar knappen på internradion och tonerna av ett mäktigt Requiem fyller rummet  .Snabbt byter jag till kanalen märkt "populärmusik" och Sinatras sammetsröst förkunnar att "the end is near" My Way. Vad annars?

Jag sluter ögonen och minns den gången jag såg och hörde honom på scenen: Han avslutade alltid med My Way.
 
Jag har förvisso haft mycket att glädjas åt.
Men när depressionens sega gråa filt nästan kramar luften ur lungorna eller när panikångesten får mig att bara gå....rätt ut i skogen ,.naken och lägga mig i snön, som i vintras ,ja...då vill jag inte mera. Jag har gjort mitt.
Barnen är vuxna och arbetet ett avslutat kapitel.

En sköterska klädd i hospitsets blå rofulla färg uppenbarar sig i dörren och till min förskräckelse känner jag igen henne.
Syster Berit!
Har hon börjat arbeta här? Otänkbart!

Jag drar täcket över huvudet och hoppas att hon inte känner igen mig. När hon närmar sig sängen låtsas jag sova.
Förgäves.
- Jag vet att det är du säger hon stilla, du har ju tid i morgon?

Helvete!

Vad vill människan?
Tyst sätter hon sig i den lilla fåtöljen bredvid sängen, den som är till för de anhöriga som ska " hålla handen" under den sista resan.
- Varför tog du en eftermiddags tid? undrar hon till slut.
Jag vänder mig demonstrativt mot väggen.

 - Du har ju alltid velat resa i gryningen, fortsätter hon utan att låta sig bekommas av mitt tvära sätt.
- De har dödsäsong här, muttrar jag till slut .Det vill säga högsäsong. Vargtimmen är bokad veckor i förväg.

Ja, alla vår depressioner så här års skapar köer här.
Det blir tyst länge. Så säger Berit:
Har du varit mycket i trädgården i år?
- Nej.
- Varför inte"
-Vem bryr sig? -

Du planterade ju hundratals lökar i höstas så jag tänkte......
--Nej. Jag bryr mig inte.
 - Är fågelholkarna bebodda?
- Skiter jag i.
- Det var ju du som lät sätta upp dom?
- Då ja.
-Fyller inte Kias lilla flicka 3 år nu till veckan? Och Happy blir väl tonåring?

- Jag bryr mig inte.
 
 
- Nu ljuger du
På den här uppenbara lögnen finns inget bra svar så jag tiger igen.
- Ditt tillstånd kan förbättras.
Tack så mycket men nej tack!
Ingen ny respit, inte nu när jag har bestämt mig . Jag blundar och börjar snarka, lätt men demonstrativt.
Nu får hon väl ändå ge sig! Mitt liv är väl för helvete mitt eget?

Hon verkar kunna läsa mina tankar för svaret kommer prompt.
- Ditt liv är en gåva som du ska förvalta.
- Har aldrig bett om den gåvan.

 - Men nu har du fått den ändå. Du brukar väl inte kasta bort gåvor?
Jag har inget svar till det heller.
- Ditt liv är inte din ensak!
- Inte?
- Ingen människa är en ö .Ditt liv ingår i andras. ...i dina barns, t.ex.
- De har det bättre utan mig, nu när jag mår så här dåligt.
- Men det gör du ju inte hela tiden?
Jäkla människa att vara envis .Man kan nästan ta på tystnaden i rummet. Jag tänker inte bryta den.

 Så hör jag hennes lågmälda röst:
- Får jag läsa lite för dig?
Läser hon Bibeln nu så stryper jag henne.

Men hon börjar läsa en välbekant text:
-" Du ska alltid tänka :
Jag är här på jorden bara en gång!
Jag kan aldrig komma tillbaka hit igen!
Ta vara på ditt liv! Akta det väl! Slarva inte bort det!
För nu är det din stund på jorden!"

Den döende Sigfrids ord till brodern i Mobergs enligt mig bästa roman. "Din stund på jorden".

- Moberg dränkte sig muttrar jag till slut trotsigt.
- Det va tvunget, skulle han antagligen ha sagt själv svarar Berit och för första gången hör jag att hon talar en mjuk småländska, som får Mobergs repliker att ligga väl i hennes mun.
-Han var döende.
- Jag vet. jag vet..
-Men inte du...

Jag kämpar och kämpar men är intrasslad i filten på något sätt.
Hör Bamse snarka så rummet vibrerar .Han måste ligga på rygg igen .Konstig vana hos en hund.
Vaknar med ett ryck och fumlar efter lampknappen.
Har somnat i från läsningen efter det sena inlägget i dödshjälpsdebatten emot syster Berit!
På golvet ligger Mobergs "Din stund på jorden" där den fallit.
 
Vilken underlig dröm!

Just som allting är som allra vackrast.

Nu när mina rosor blommar som aldrig förr och barnbarnen badar och leker i vår trädgård!
Nu när livet är så skönt att leva.Tankarna ifrån i vintras känns hundra år gamla.

Hon tog en sista överblick över det välbekanta köket, där hon lagat mat åt honom i över 10 år nu. Hon kände sig redan lite främmande även om hon inte hunnit packa ner någonting av köksutrustingen.
Hon var glad över att köket ändå var intakt, nu när hon skulle bjuda honom på middag en sista gång.

Han kom förstås inte för att ta adjö av henne: Han skulle hämta Cleo. Cleopatra, som den röda abbesinerkattan egentligen hette, hade med åren blivit Cleo. Han hade köpt den till henne något av de första åren i huset: Då när hon börjat vilja ha barn. Att de skulle vänta de första åren var en självklarhet. De behövde hennes inkomster att leva av medan Martin byggde upp sitt företag. Sedan ville han vänta till huset blivit färdigt. Under tiden tickade hennes biologiska klocka allt fortare. Till slut skaffade han alltså Cleo. En dyr raskatt kostar en vacker slant, och den blir både försäkrad och öronmärkt, så Cleo tillhörde helt klart Martin. Då spelade sådant ingen roll. Allt var deras tillsammans.

Hon hade aldrigt trott att Martin, den kärve, inbundne mannen skulle falla så pladask för kattan. Det var " kissemisse kisse... kom till pappis! " Hon hade lyssnat förundrad. En sådan ömhet i rösten hade han inte när han talade till henne. I början tyckte hon om det, men när tiden rann undan drev de två allt mera isär och då irriterade hon sig i stället på honom. Hon tyckte att han gjorde sig löjlig med sin kärlek till kattan med den röda pälsen.

Grytan som stog på svag värme doftade underbart. Mat kunde hon verkligen laga. Så stod han då i dörrren.

- Cleo! Kisse misse....
- Var är hon?
- Har du mycket bråttom? Jag tror att hon tog sig en tur ut när jag vädrade.
Han öppnade terassdörren o började locka men ingen katt visade sig.

- Ska du inte äta en bit mat med mig medan vi väntar? Du brukar vara hungrig så här dags?
Hon log vänlgt emot honom. Hon kunde se lättnaden i hans ansikte och läste utan svårighet hans tankar:
 Det här skulle gå konfliktfritt och bra.

Han vädrade i luften
- Vad har du lagat för gott?
- Det, sade hon, det får du inte veta men det är ett mycket spännande recept.
- Det luktar härligt? Är det en viltgryta?
- Visst kan jag ta en bit mat. Inte behöver vi väl vara ovänner?

Hon log emot honom, satte fram hela grytan mitt på bordet och började lägga för honom med en slev. Sedan satte hon sig ner mitt emot honom och såg på när han skyfflade in maten med sin väldiga aptit. Hon undrade ifall han alltid sett så frånstötande ut när han åt?
- Vad är det för kött?
Hon log hemlihetfult.
- Gissa!
- Kanske lamm?
Hon bara skakade på huvudet, fortfarande leende.
- Nå, kyckling, då? Köttet verkar ljust?
Återigen skakade hon på huvudet.
- Kanin? Men varför äter inte du?

Han hejdade sig för att ta bort ett hårstrå som irriterade i mungipan. Ett rött hårstrå.
- Jag åt innan du kom.
Han tog om av grytan och berömde kryddningen.
-Det här kan du, gumman! Det smakar fantasiskt.

Men plötsligt hostade han till och spottade ut ett litet föremål i handen. Han stirrade men vägrade tro sina ögon.
En tand. I maten!
- För helvete: Det är en kattand!
Han reste sig så fort att stolen ramlade bakåt och stirrade vilt runt omkring sig i köket.
- Cleo! CLEO!
När han fick syn på den blodiga skärbrädan och köttyxan, lyfte han den senare och tittade utan att tro sina ögon.
- Helvete!  Röda katthår!  Vad in i glödheta har du gjort?
- Var är Cleo?

Deras blickar möttes och han insåg att det oerhörda verkade troligt.
 Med ett rosslande ljud tog han de två stegen till toalettdörren och började kräkas våldsamt. När han fick syn på resterna av Cleos röda päls i toalettstolens botten brast han i gråt.

- Du är ju sjuk! Det här ska du inte komma undan med!
Hon log fortfarande.
Han fortsatte:
- Jag polisanmäler!

Då svarade hon äntligen.
- Du skulle inte gett henne mitt barn.
- Ditt barn? Hur kan det vara ditt barn?
- Hörde du inte. Jag tänker anmäla dig!

- Anmäla vadå? Att du har ätit upp din katt till middag?
De kommer att tro att du är berusad eller galen.

- Du. Du din jävla... yxan! Dina avtryck måste finnas där...
- Jag hade diskhandskarna på mig.
- Det har inte du just nu.

Han släppte yxan som om den bränt honom.
Hon fortsatte:
- Du gav henne en baby: Min baby!
Hon ska inte få min katt också.

- Din baby! Du är ju sjuk: Det är ju hon som väntar barn.
- Det borde varit jag!
- Förresten: Du ska nog inte inviga din nya hustru i dina matvanor.
- Gravida kvinnor överreagerar, har jag läst någonstans.

En sekund trodde hon att han skulle slå henne i ansiktet, men han hejdade sig i sista sekunden.
- Herre Gud: Cleo, hörde hon honom snyfta med händerna framför ansiktet.
 -Pappis lilla kisse.

Till slut avlägsnade han sig, backande genom hallen med en min som hon antog betydde att han när som helst väntade sig att hon skulle plocka upp yxan och använda den mot honom.
Med en suck av lättnad stängde hon dörren bakom honom.

Hon satt på pallen i hallen tills hon kände sig säker på att han inte skulle återkomma.
Då klev hon i träskorna, drog en kam genom håret och gick ut genom dörren. Hon gick inte långt, bara till villan intill. Vänninan öppnade med ett leende.
- Hon har legat på soffan och sovit hela dagen.
- Och inte märktes det att hon brytit loss sin tand.
- Hon tuggar lika bra för det.
- Cleo lilla:matte är här.
- Det där håret du fick raka av henne för fuktexemen börjar redan växa ut!

- Har din mamma åkt nu?
Så synd att hon är kattallergiker.

Jag har packat mina och barnens saker, och i går gick flyttlasset till den där lilla tvåan i Rinkeby som du ordnade åt oss. Ja jag vet att det är svårt med bostäder här i stan, och du har ju rätt i en sak: om 10 år är det nog bara jag och Lilleman kvar,och vi kommer ju inte att ha råd att betala någon hög hyra. Efter 20 år som hemmafru får jag väl ta det arbete som erbjuds.

De lät inte så positiva på arbetsförmedlingen, precis. Trots att jag visade vilka fina servetter jag kunde bryta och hade med mig några foton ifrån våra representationsmiddagar.

Naturligtvis förstod jag vad din advokat förklarade för mig.
Ett äktenskapsförord som jag själv skrivit på ger mig ju inga rättigheter att ställa anspråk på vårt hem. Det är ju bara du som har haft inkomster de här åren. Själv har jag ju gått här hemma och haft det bra med våra barn , alla fyra, och dina jakthundar som jag avskytt. Men som du sade: att ta hand om dem är väl det minsta man kan begära av någon som bara latar sig hela dagen.

Dina kläder behöver du inte oroa dig för. Jag skänkte bort dem till Frälsningsarmen och du må tro att de blev både glada och förvånade. De där svindyra skorna som du fick handgjorda i Italien och var så orolig att du inte kunde hitta. Du kan sluta oroa dig nu, för jag har sparat dem här åt dig. För att de inte ska komma på avvägar har jag spikat fast dem i parketten... ja just det. Den specialbeställda. Med så många spikar jag orkade slå i.

Minigrävaren som var här i dag råkade backa en bit in i din vinkällare, men var inte orolig. Inte en enda flaska har gått till spillo! Jag lastade dina dyra årgångsviner i bakluckan på volvon och ställde mig utanför systemet här i min nya förort. Du anar inte hur många människor jag gladde. Folk är vekligen tacksamma när de får någonting gratis! En del gamla vinalkisar fick nästan tårar i ögonen när de fick syn på etiketterna!

Så grävmaskinen kunde röra sig fritt när vi grävde upp hela tomten med min fantastiska rosenträdgård och allt det andra som jag skött om i så många år.

Kyrkoförvaltningen blev så tacksamma att det nästan var pinsamt när jag donerade dem de här växterna. De fick för resten partytältet med till sina loppmarknader, för du och lilla frugan får nog arbeta hårt några år innan ni kan ha någon representation i den här trädgården.

Men visst var det fint tänkt av mig att hon skulle få börja från starten med något eget? Så där unga kvinnor kan vara lite känsliga när de är fru nr två.

Pojkarna är ju i puberteten och det är en orolig ålder, så när de började intressera sig för kemi och pyroteknik måste jag ju uppmuntra dem. De har ju ingen manlig förebild längre, så då får jag göra mitt bästa. Och kan du tänka dig? De har klarat att bygga en bomb som blåste ut hela gilletugan med jaccuzi ock allt! Helt och hållet själva! Jag tror att de hittade receptet på Internet. Är du inte stolt över dem?

Försäkringsbolget vägrar visserligen att betala ut ersättning under nuvarande förhållande, vad de nu menar med det, men vad betyder det när du har så duktiga pojkar?

Tro nu inte att jag plågade Hunter innan han dog. Visst inte. Han och de andra hundarna avlivades smärtfritt hos en veterinär. Att jag hängde upp honom i lampkronan var bara ett practical joke. Du har ju alltid sagt att jag saknat humor! De övriga gick direkt till kremering, men min omtanke om dina känslor för din favorithund gör att jag trodde du ville begrava honom själv när ni kommer hem.

Jag är ledsen att behöva berätta att Junior har krachat Camaron, men huvudsaken är ju att han själv mår bra.
Det var något om försäkringen där med. Du förstår det var jag som lånade ut bilen till honom. Jag vet ju att han bara är 15, men trodde inte att en liten övningsrunda i kvarteret skulle vara så farligt. Han körde rätt in i Von Scnells garage, men jag sade att du tar itu med det när du kommer hem.

Anneli och hennes gäng var ute med båten i helgen och kan du tänka dig vilken otur de hade: Någon hade borrat små hål i botten så att när de kom ut på djupt vatten så sjönk den!
Men var inte orolig. Den ligger på väldigt djupt vatten så den ligger inte i vägen för någon. Jag hade instruerat Anneli om flytvästar och räddningsflotte innan de åkte som tur var. Men flickan var ledsen, förstås. Som tröst fick hon ge bort din gamla motorcyckel till sin nye pojkvän.
(Den där som är veteranklassad och som du aldrig har råd att använda ja)

Hennes nya gäng är väldigt roade av sånt. Jag vet ju nu att jag inte hade rätt att skriva ditt namn på gåvobrevet, men killarna verkar reko. De kallar sig för änglar. Ja det står till och med så på deras skinnjackor, så de är säkert resonliga ifall du vill ha tillbaka hojen.

Gamle majoren i huset intill har gått och polisanmält dig för att hans feta siames rymde en gång för mycket.
Jag berättade väl att jag lät hundarna få honom till sin sista måltid? Ni var ju bittra fiender förut så det spelar väl inte så stor roll? Din nya lilla gumma slipper kattpiss i alla fall.

Hoppas ni har haft en trevlig och lugn resa och ett särskilt tack för ditt förslag att vi ska skiljas som vänner. Det känner jag också starkt för.

Med vänlig hälsning

Din första hustru.