När Gud hämtat själen kommer djävulen med arvingarna del 2
(En komprimering utan dagbokens dateringar)
Nu när Ingegärd är ensam i Motala igen händer det saker. ”Gam Tanterna” tränger sig in, under den falska försäkran om att de bara ska titta efter post .och börjar riva runt i Ingegärd och Tores bostad samt börjar packa ner bohaget.
På eftermiddagen ansluter några män som börjar bära ut allt. Ingegärd ringer till mig och skriker på hjälp i telefonen. Jag vet mig ingen råd utan ringer polisen, som dock bara lyssnar på polisänkan som bedyrar att bouppteckning har skett. Ett telefonsamtal till tingsrätten dagen därpå, när skövlingen fortsätter, bekräftar att ingen bouppteckning skett eftersom ”Gam tanterna” tycker att det inte behövs!!!
Det är uppenbart att Ingegärd är helt rättslös och ganska snart även husvill. Ingalill och jag ringer kors och tvärs för att få någon enda människa att vilja hjälpa till…….förgäves.
Ett undantag är en vänlig diakonissa som dag 2 av skövlingen infinner sig med mat, kaffe och host medicin samt håller Ingegärds hand tills de objudna gästerna försvinner.
Vi får reda på att det sociala inte kan hjälpa Ingegärd då hon har pengar på sitt sparkonto.
I dag måndag 4 /11 har det kommit en så kallad biståndshandläggare till lägenheten och talat om flyttningen. Ett ljus i mörkret liksom diakonissan som i dag hämtat kartonger att packa ner sina personliga sker i.
Eftersom både jag och Ingalill är så långt bort är vi lättade över varje hjälp på plats men undrar fortfarande hur detta kan hända i Sverige år 2013
”När Gud hämtar själen kommer djävulen med arvingarna.”
Det urgamla citatet är tyvärr fortfarande högaktuellt.
Ett gammalt sambopar i Motala som jag känt i över 25 år har stått inför den slutgiltiga skilsmässan. På ett sätt var det kanske inte så förvånande ,då mannen, som heter Tore, var över 85 år gammal och därtill sjuk. Men för hans Ingegärd, som vårdat honom i hemmet de senaste åren efter bästa förmåga, blev det ändå en katastrof. Och detta mera än den naturliga sorgen efter dödsfallet behövt bli.
Ingegärd är nämligen inte helt som andra. Hon har både grava fysiska och psykiska handikapp sedan barndomen och har varit sjukpensionär sedan hon blev myndig. I den lilla småstaden Motala har hon sålunda varit utstött och mobbad och även trakasserad sedan barnsben. Tores släktingar inledde en kraftfull hot och förföljelseperiod när de flyttade i hop: detta för att avskräcka Tore .När de inte lyckades skrämma honom att bryta så bröt de själva all kontakt med paret utom samtal i telefonen bakom ryggen på Ingegärd. Som Tore redogjorde för. En del besparade han henne då Ingegärd är en extremt skör människa som tar lång tid på sig att släppa främlingar inpå livet.
Både hon och sambon har sedan vi känt dem varit något av vad vi brukar kalla hamstrar. Att de magasinerat Ingegärds föräldrars dödsbo i henne förra lägenhet under de senaste 25 åren är sålunda ingenting märkligt för dem som känner dem. Att man kunde få sova över på en madrass i hallen när man hälsade på, var också en vanlig procedur. Golven var som regel belamrade med de senaste loppisfynden.
Då min åldrige make fick sin första stroke och jag blev hemvårdare på heltid år 2002 hade jag inte besökt paret på flera år. Ingegärd var dock uppe och hälsade på oss här senast någon månad innan hon blev änka. Vi hade också ganska tät telefonkontakt med båda två under det som skulle bli den sista sommaren, och i sitt sista samtal med Tore bad han mig ta hand om Ingegärd ifall han skulle gå före henne, som han uttryckte saken. Jag lovade förstås.
För att komprimera det som sedan hände lite så återger jag här ur min anteckningsbok:
Månd 7/10.
Tore och Ingegärd blir hotade av vräkning. De ansågs tydligen som en sanitär olägenhet av något slag: Ingegärd kunde inte reda ut begreppen i telefonen då den svårt sjuke Tore reagerade våldsamt och var mycket upprörd. Ingegärd gick för att handla och fann vid hemkonsten Tore döende på golvet. Läkaren inväntade likbilen utomhus: Ingegärd ringde mig. Hon var helt ensam med den döde och förtvivlad. Bad henne ropa in läkaren ,talade med denna och fick till sist löfte om att Ingegärd, som var svårt chockad, skulle få besök av ett så kallat ”mobilt team,” vilket skedde. Satt i natt o talade med henne .Avlöstes ibland lite av Ingalill: vår äldsta väninna i Malmö.
Tisdag 8/10
Jag ringde Tores syster för att om möjligt få slut på den sedan länge pågående terrorisering.
Ingegärd får ett besked om en ny bostad i ett s.k trygghetsboende som paret sökt tillsammans. Ingegärd samt Ingalill ringer båda i panik : Polisen kommer dit och ska kasta ut Ingegärd på gatan, enligt uppgift på systerns yrkande. Då hon inte har någonstans att ta vägen ringde vi väninnor och saken avstyrdes.
Olle Andersson ifrån Fastighets bolaget intygade att Ingegärd bott ungefär drygt 20 år ihop med Tore.
Onsdag 9/10
Systern stänger av telefonen så att Ingegärd mister sin enda ”livlänk.” till allt och alla. Släkten kan nu ta över begravningen, som Tore skrivit ner hur han ville haft. Detta papper tittar Fonus begravningsbyrå dock aldrig på.
Diakonissan Lena Jansson gör hembesök och lånar även ut sin telefon.
Upprepade försök att tala med Fonus har varit förgäves: de räknar tydligen helt bort Ingegärd. De berättar för mig att de tänker gå helt emot Ingegärds önskan om att ha en grav att gå till: systerns sista elakhet i detta är tydligen att försöka sprida askan för vinden, fast hon naturligtvis känner till hur Tore själv ville ha det. Fonus I Motala har tydligen inte heller kunskap om sambolagen från 2003,vilken ger Ingegärd absolut rätt att ensam sköta det hela. Många människor har känt paret under lång tid då Ingegärd varit mycket aktiv i flera föreningar och Tore möjliggjorde detta för henne. Dessa kan intyga att paret varit sambo med sin Tore i över 20 år samt anhörigvårdare den senaste sjuka åren .Om någon människa på jorden haft s .k ”Särskilda skäl ” att ännu efter 2o år inte skriva sig på Tores adress så är det Ingegärd..
Enligt juridisk konsultation är läget glasklart.
Men Ingegärd saknar all förmåga att kämpa för sina rättigheter.
Ingegärd vill inte bo kvar i bostaden utan vill till trygghetsboende. Hon vill heller inte ta emot en krona i arv efter Tores familj utan vill göra sin bouppteckning och sörja sin Tore i lugn och ro. Blir det juridisk strid om dödsboet tar det lång tid och kan bli mycket kostbart för dödsboet.
Söndag 13/10
Ingegärd får inget besked av Fonus vilken kyrka som gäller utan missar gudstjänsten där Tores död tillkännages. Tas dock mycket kärleksfullt om hand av präst o diakonissan Lena J. De lånar återigen ut sin telefon. En fond i en av Ingegärds föreningar köper nu mobil telefon och kontantkort, som jag tänker lämna över i Motala.
Måndag14/10
Fonus i Mottala hör av sig till oss och berättar att systern överlåtit dödsboet till sin dotter.
Tisdag 15 /10
Kaos. Ångesten över att Ingegärd sitter i lägenheten utan att kunna meddela sig med någon gör att jag inte sover. Rose Aliance, en av de föreningar vi båda är medlemmar i, donerar en mobiltelefon samt kontant kort ur fonden för behövande.
Dubbel tandläkartid för Maken och mig: ibland enda chansen för mig att komma i väg om jag inte får tag i avlösning.
Fick telefonen. De medboende samt dottern ställde upp som avlösare och jag bokade biljetter till Motala för mig samt till Ingalill.
16/ 10
Ankom på darrande ben med min rollator efter 3 tåg byten och en lång promenad ifrån fel buss. Finner att 2 kvinnor tagit sig in i Lägenheten och att Ingegärd befinner sig i det tillstånd vi vänner sett henne i förr vid kriser: helt apatisk och helt tillintergjord samt väldigt rädd. Närmast katatonisk.
Kvinnorna visar sig vara en änka efter Tores döde bror som Ingegärd aldrig träffat och som följaktligen aldrig varit i bostaden på besök. Den andra var den omtalade dottern, som fått fullmakt att sköta dödsboet. De var i full färd med att göra upp listor på vilka saker de skulle ta, men efter ett obehagligt uppträdde och diakonissans ankomst gav de sig slutligen av från platsen.
Det är nu vi börjar se lägenheten!! Saker överallt och inga bords ytor eller dylikt att sitta och äta på. Ingegärd hade fortfarande inte fått i sig frukost: Misären var obegriplig även för oss, som var helt införstådda med parets samlar mani .En toalett med trasigt badkar, trasig toalett skål som inte kunde spolas, alla ytor upp till taket fullt av staplade sopsäckar, kylskåpet omöjligt att stänga sedan flera år: (vi försökte knyta igen det med snören ) med mat i som ruttnat, möglat och runnit ut ur skåpet. Stanken var obeskrivlig. Vi hittade matvaror som gått ut för över 10 år sedan! Lägenheten kan inte flyttstädas utan måste helsaneras ,så ifall det verkligen finns ett vräkningsbeslut är jag inte förvånad. Fönstret var sönderslaget av inslängda stenar :detta hade tydligen stått olagat i flera år. Diakonissan körde oss till en restaurang där vi satt länge och åt samt pratade minnen. Ömsom gråt, ömsom skratt.
Vid hemkomsten var min ryggsäck, som jag lämnat ouppackad i hallen ,ut o invänd. Mina medicin burkar låg utan lock på golvet och min 500 kr var borta, liksom etiketten med mitt namn och person nummer. De 2000 jag rullat in i mina sockor återfanns under spisen: bara gamla tåg luffare som jag själv skulle ha tittat i dem. Men den fina flaskan Rieslingvin som vi skulle haft efter begravningen var stulen den med. Stölden polisanmäldes då tjuven gått in med nycklar och vi fruktar att även Ingegärds saker ska försvinna.
Tanterna har heller inte dragit sig för att försöka tränga sig in i lägenheten för att panta parets tomburkar (!) då de ansåg att dessa hörde till dödsboet!
17 /10
Begravningen är över. Något begravnings kaffe blev det inte för sambon då Ingegärd inte var bjuden och skönt var väl det. Vi är rädda att lämna henne ensam. Men efter det obehagliga uppträdet med de här människorna, som jag snarare vill beteckna som asgamar, stölden av någon som hade nyckel ock det latenta hotet att skrapa med sig mitt person nummer (vi vet vem du är ) plus ett i efterhand ganska komiskt intermezzo då jag, som trott att sängen varit hel, åkte runt och begravdes under sängen av oräkneliga sopsäckar och fick ett anfall av medvetslöshet, (jag får svårt med syret ibland då jag har proppar i båda halspulsådrorna ) åkte jag hem.
Nu sitter vi här och talar om hur vi ska kunna hjälpa vår väninna. Hon behöver en advokat men har inte mycket pengar. Hon kan även vara svår att nå fram till om man inte har kunskaperna om hur hennes handikapp fungerar. Enligt sambo lagen har hon 3 månader på sig men kommer att kastas ut redan vid månadsskiftet. Att överklaga detta och överta lägenheten är inget alternativ för henne: i denna misär kan hon ju inte bo. Frågan är ifall hon kan få det där trygghets boendet de blev beviljade tillsammans i rimlig tid. Hon har kontrakt på sin gamla lägenhet ,men kan inte ensam flytta in i den då de magasinerat ett tungt dödsbo där. Om hon inte kunde få hjälp att rensa bort detta. Om hon psykiskt klarar av att gå igenom föräldrarnas saker i dagsläget, då hon ju inte kunnat förmå sig till det under alla dessa år?
Hur kan en svårt sjuk åldring som Tore Danielsson ha fått leva på detta viset ? Var fanns de nu så ivriga systrarna? Ingegärd har ju inga anhöriga. Var fanns de sociala myndigheterna? Ingegärd själv med sin skolios , puckelrygg och sina 42 kg kan ju inte ens slänga en sopsäck med tidningar själv.
Jag ber alla som läser detta och har något råd att höra av er: själv är jag helt enkelt förtvivlat vill rådig. Mail [email protected]
Är sex ett arbete?
Sitter just med Susanne Dodiletts doktorsavhandling framför mig. Den heter Är sex ett arbete?
Med undertiteln " svensk och tysk prostitutionspolitik sedan I970 talet ". Avhandlingen gäller den tiden då jag själv var sexarbetare och tiden efteråt . Den tyska öppenheten ställs emot den svenska moralpanik som ligger bakom den s.k sexköpslagen. Vi som stred emot den visste mycket väl hur hårt den skulle drabba de prostituerade och våra farhågor var tyvärr inte ogrundade: tvärtom.
De år som jag haft överblick över situationen så har prostitutionen utan tvekan genererat enorma vinster. Karriärmässigt dock endast hos de som alltid sagt sig ömma för just denna utsatta gruppen Sexarbetare. Jag skiljer här inte på strippor, massöser och prostituerade. Vi bestod av alla dessa grupper när vi på 70 talet startade Sexualpoitisk Front för de sexarbetandes rättigheter i samhället. De mera självklara såsom rätten att få bo och att få ha familj till de mera diskuterade: Att få betala skatt och därmed få del av samhällets skyddsnät i form av sjukkassa och pension.
Alla vet att det inte blev så och nu tror jag att sexarbetarna startat sin 6:e eller 7:e förening. Nu utan min hjälp.
Man blir av med en massa illusioner med åren.
I977 kom pockettidningen R ut med sitt temanummer "Horor och Herrar. "
Övriga utsatta grupper såsom kåkfarare och utvecklingsstörda hade fått förtroendet att själva skriva om sin situation. Det fick inte hororna. De fick betala för att få publicera några sidors information om sin förening genom att ställa upp på så kallade "djupinterdjuver" . Dessa återgavs på ett sätt som ställde till katastrof för de medverkande på olika sätt. Men paret Hans Nestius och Stig Edling fick en skjuts i karriären.
Samma är kom Jonas Frykmans doktorsavhandling "Horan i Bondesamhället" som recenserades i Dagens Nyheter av en hora : Christina Persson. Min mycket nära väninna. Det var första och sista gången det hände här i landet. Journalisten Jörgen Eriksson fick ett litet helvete efteråt.
70 talets relativa öppenhet lockade unga män och kvinnor i karriären att engagera sig. De unga framtida forskarna Sven Axel Månsson och Stig Larsson var med i vår förening till en början. Sven Axel var till och med upp i riksdagshuset med oss ifall jag inte minns fel? Den gången trodde man att samhället skulle bli mera öppet för de här frågorna och ambitiösa unga män hoppade på tåget. Leif WG var t ex sekreterare i sexualbrottsutredningen tillsammans med Hanna Olsson. Hon som senare skulle skriva boken " Catrine och rättvisan."
Men vinden vände och de karriärsugna bytte åsikter.
Nu var de plötsligt bara intresserade av att framställa oss som offer. Sven Axel insåg att som medlem i vår förening skulle det inte bli någon karriär. Men detta hindrade inte att just Sven Axel och Stig Larsson var nöjda över att kunna utnyttja det förtroende de en gång fått. Och herrarna på Pocket tidningen R var inte sämre. De utnyttjade olika sextjänster liksom information.
Och den nya sexköpslagen närmade sig med stormsteg.
Det kom ytterligare en doktorsavhandling i ämnet I992: "Horan ock batongen" av den unge Tomas Söderblom. En bok som fokuserade på det tidiga 19 00 talet och är skriven med stor respekt. Men även Tomas insåg att detta nog inte var en bra karriär. Han lämnade ämnet. Med hedern i behåll ansåg de horor som var inbjudna till själva disputationen.
Åren har gått och själv har jag för länge sedan slutat strippa men jag har hela tiden varit med i både stödföreningar och stöd organisationer. Några av mina allra bästa vänner arbetar fortfarande i branschen.
Så hände två saker nästan samtidigt. Jag fick Susanne Dodiletts Doktorsavhandling "Är sex ett arbete" som jag nämner inledningsvis samtidigt som jag tog del av Centerns Ungdomsförbunds förslag att skrota sexköpslagen. Det är Hanna Wagenius som lagt fram motionen. Möjligen utan att ha en aning om var hon satt igång? Hon fick med sig förbundet med siffrorna 56 emot 39. Debatten fick en flygande start med Alexander Bards engagemang. Bakom honom står ganska många likasinnade men de som syns och ges röst är inte dem. Man vill ställa ut den ångrande exhoran som bjuder på sig själv såsom ett stackars offer likt Louise Eek och några till.
Alla de flickor och pojkar, män och kvinnor som har positiva erfarenheter ifrån sex branschen är icke-personer.
Frågan är ifall Dodillet har hamnat i ett värre getingbo än hon var medveten om? Hennes doktorsavhandling är redan anmäld. Det Är Sven Axel Månsson nestor ifrån 70 talet samt Jenny Westerstrand, häxdoktor Eva Lundgrens adept som spyr galla över Dodillets avhandling . (Ni minns väl Eva Lundgren som fick polisen att gräva efter ritualmördade barn en gång i tiden?) Kritikerna kan inte ens enas om ifall avhandlingen är fusk eller "endast förvanskning"
Det måste ju vara endera?
Att som Dodillet påstå att det finns både nöjda och ganska normallycklig horor i Tyskland där de har en viss respekt i samhället : Det kan väl ändå inte få sägas högt här hemma? Visserligen var det i en doktorsavhandlings som inte har lika många läsare som kvällstidningarna med citaten kan ju sippra igenom på nätet ?
En sak vågar jag gissa: Nu blir det fart på debatten igen.
Barry: En livskamrat 13058-20
Boken om "Barry Den Store", som blev hjältehund i början av 1800-talet i S:t Bernhards passet mellan Schweiz och Italien drabbade mig som en fysikisk åkomma när jag fyllde 9 år.
Efteråt var inget annat möjligt; jag skulle en gång äga en Barry. Hur det skulle gå till visste jag inte då, men att det skulle hända tvivlade jag aldrig på. Och en bra bit in i det vuxna livet köpte jag min fösta S:t Bernhardstik Lucy. Hon skulle bli mamma åt valpar varav en skulle bli min Barry. Jag ville att han skulle präglas av mig från första gången han öppnade ögonen.
Lucy var en mycket lätt hund att ha att göra med och när Den Käre och jag skulle ta barnen till England och Scottland en månad tog exet no två gärna hand om henne ensam. Men hon slutade äta. Vi trodde det berodde på att familjen åkt bort men efter två veckor grät vi i telefonen på var sin sida av Nordsjön. Bara tvååriga Lucy hade en elak form av lymfcancer och var döende. Där satt vi i Edinburgh och fick inte plats med husvagnen på en båt på de närmaste veckorna. Beslutet var självklart. Hon måsta få somna in genast för att slippa plågor. En jobbig procedur för exet att gå igenom ensam. Den natten sov ingen i husvagnen. Vi höll om varandra och grät.
Nå, vi köpte nästa tik, Nellie. Hon var inte så enkel som Lucy hade varit utan hade ett ojämnt lynne men alla är vi ju olika. Jag väntade otåligt på att hon skulle bli vuxen och började leta efter en bra hanhund åt henne. Då blev hon akut sjuk och fick läggas in på djursjukhus. Man måste bland annat operera bort hennes livmoder.
Inga valpar i sikte, men hon klarade sig. Vi var lyckliga över detta och jag senarelade mina drömmar om Barry.
En St. Bernhardshund lever inte länge. Bara en av tio uppnår tio års ålder. Rasen är för tung och eftersom den blir jättepopulär varje gång Saltkråkan går i repris och det finns få av rasen så avlar man hej vilt på både mentalt och fysiskt sjuka hundar.
Många köper denna jättehund utan att ha en föreställning om vilket utrymme den tar i familjen och då menar jag inte främst det fysiska.
Jag mins som i går den där gröna julen när vi var ute och gick i en skidbacke ute i Tyresö utanför Stockholm och Nellies bakdel plötsligt bara sjönk samman. Hunden såg inte förvånad ut som vi. Hon visste. Hon var nästan nio år men man är ju aldrig beredd.
Nå vi bor ju bra så hon fick en gångramp med matta för att slippa trappor och medicin emot reumatism och kunde leva ett hyfsat liv ett år till. Sedan hade hon för ont i sina leder så vi lät henne somna in. En måndag, minns jag. Alla grät och sade att "inga flera hundar nu - det gör för ont när de dör."
Dagen därpå läste Den Käre i DN: "Ung. S:t Bernhardshanne söker akut ett nytt hem."
Vi var mitt uppe i sorgen, men det ursäktar inte att vi gjorde alla fel man kan göra när man ska köpa hund. Kastade oss i bilen till en adress som visade sig vara tillfällig med ett telefonnummer som stängdes av dagen efter. Tog inga kopior på hans papper som "kommit bort" utan nöjde oss med födelsedata.
Jag visste redan när våra ögon möttes att han var det - en Barry. Han var vår redan samma dag. Han visade sig vara en sönderavlad krake som fick operera frambenet nästan genast. När vi försökte spåra honom bakåt gick det inte. Han hade vandrat ut och in hos så många som blivit avskräckta när han växte och växte och samtidigt kostade så mycket pengar för vård.
Av en ren slump kom min fosterdotter B springande hem med andan i halsen. Hon hade sett Barrys avbild, fast mindre, på bussen och bett om telefonnumret. Det gick till en ung präst som mycket riktigt ägde Barrys tvillingsyster.
Nu fick jag de korrekta uppgifterna om varför alla med hundar ur den kullen försökt stämma kenneln för att de fått avliva sina sjuka hundar. Det var bara våra två kvar. Liksom vi kom att göra, så älskade denna präst sin hund mycket nog att ta de ekonomiska smällarna. Det går inte att försäkra en hund med medfödda defekter. Maria, som den unga prästen hette, skojade om att det varit meningen att Barry skulle komma till mig, eftersom jag var villig att ta honom i befintligt skick.
Han var allt jag drömt om som barn och lite till. Vi hade telepatisk kontakt fast han var den bättre av oss att läsa av motparten. Han var så glad över att till slut få ett eget hem att han vaktade det nitiskt. Han släppte inte in någon okänd ens genom grinden. När första barnbarnet kom följde han henne vaksamt som en skugga när hon var hemma hos oss.
När hans bakdel började sjunka ihop var han bara sju år, men veterinären gav honom högst ett år till.
Den julen hämtade vi lille Bamse. Det var rörande att se Barry leva upp och bli en entusiastisk pappa för den lille. De blev oskiljaktiga redan första natten. Bamse fick sova på Barrys yviga svans och Barry levde upp och kunde med rätt medicinering få nästan tre extra år.
Tyvärr förmådde jag inte ta beslutet i tid. Han drunknade i mina armar av lungödem som kom ganska hastigt efter en lång period av olika infektioner.
Nu är Bamse över nio år. I förra veckan såg jag hur hans bakdel darrade och att han satte sig ner före promenaden. Då dansar han annars vilt skuttande runt oss. Han mötte min blick och vi hade inga problem med att förstå varandra.
Han ska få den bästa vård som finns, men när hans tid är inne ska han få dö med värdighet. En epok går i graven,
han blir min siste St.Bernhardshund eftersom jag i flera år nu inte orkat hålla honom i koppel.
Jag kan inte föreställa mig det livet nu, men det får jag tänka på då. "Man får ta en dag, ett ögonblick i sänder." Hon var klok, Lina Sandell, som skrev den versen. Den innehåller egentligen allt man behöver veta för att klara av livet här på jorden.
Kan en hora få rätt mot en polis i Sverige ?
Jag skrev artikeln "En hora och rättvisan" i vintras.
Den gången blev Roshinas pojkvän och hallik friad av en oenig tingsrätt. Nu är saken avgjord i Hovrätten och han blev friad även där.
Så här skrev Aftonbladet i vintras:
"Rosinha Sambo är horan som tagit strid mot polisen. Men ord stod mot ord - därför friade Göteborgs tingsrätt hennes före detta, en 40-årig polis med förflutet i traffickinggruppen.
Enligt vice chefsåklagare Bo Lindgren lät polismannen Rosinha Sambo ta emot sexkunder i hans lägenhet, körde henne till och från kunder - och fick även del i pengarna, i och med att Rosinha betalade hyran.
Nej, han såg aldrig några sexkunder.
Nej, han minns inte resorna.
Och nej, han stod aldrig bakom någon garderob - tror han
Men det är utan tvivel hon som tar hem poäng efter poäng i rättssalen. Frågan är om en hora kan vinna mot en polis.
Även om tingsrätten fann Rosinhas berättelse trovärdig - och polismannens förnekande mindre trovärdigt - räckte det inte för en fällande dom."
(citat slut)
Den förra rättegången var väldigt medial: Kvinnor från så skilda delar av världen som Taiwan och Norge reste hit för att ge sitt stöd. Det skrevs, det fotograferades, debatterades.
Den här gången har det varit helt tyst. Inte en rad någonstans i media. Domen som inte skulle komma förrän nästa vecka kom, i all tysthet, häromdagen och skiljer sig inte ifrån tingsrättens.
Under tiden har vi haft en stor kopplerirättegång i Göteborg och här har de fällande domarna stått som spön i backen. De har lyckats få lagfört hela 20 stycken kunder som en ren bonus.
En kvinna är nu dömd på följande underlag eligt TT:
" -En 55-årig kvinna misstänks för koppleri sedan hon upplåtit en del av en fastighet i centrala Göteborg åt prostituerade och deras kunder.
Verksamheten ska ha pågått under de senaste månaderna.
- Kvinnan har haft tillgång till den här fastigheten. Hon har upplåtit den till andra som har köpt och sålt sex där. Vi menar att hon har vetat om och främjat detta, säger kammaråklagaren Bengt-Olof Berggren till TT."
(Citat slut)
"Haft tillgång till och upplåtit" - man har alltså inte kunnat bevisa att kvinna hyrt ut eller tagit emot pengar för lägenheten. Att upplåta räcker, det är att främja prostitution. Och det har pågått i flera månader.
Men Rosinha har bott i sin pojkvän och halliks lägenhet i flera år. Hon har betalat hyran och andra gemensamma större utgifter och polisen har själv ställt upp på en betald trekant med en kund samt suttit gömd i lägenheten och tittat på.
Att han varit ovetande om Rosinhas yrke är helt enkelt omöjligt då han mötte henne i sitt arbete med trafficking och prostitution. Själv har jag aldrig trott att en hora skulle ha en chans emot en polis hur illa det än ser ut, men jag funderar lite över vilket som är huvudorsaken till denna tingens ordning. Är det viktigast att skydda en polis till varje pris eller beror det bara på att en hora totalt saknar människovärde i Sverige? I andra länder där det får finnas föreningar för de prostituerade brukar dessa även kunna ställa upp med juridisk hjälp.
Hade detta hänt i Tyskland eller Holland hade polisen garanterat blivit fälld. Både Hydra och den Röda tråden har medlemmar inom social och sjukvård. Redan en sönderslagen hora som kommer in på sjukhus får hjälp att anmäla.
Hade Rosinha sluppit dessa långa år av misshandel och utsugning om vi fått lov att bilda en stödförening även i Sverige? Jag vet inte men tycker att nu måste vi börja ställa frågan: Tycker vi att vi behandlar "dessa våra minsta " anständigt?
Jag tycker att denna fråga är aå viktig att jag lagt ut min text på båda mina bloggar.
Där man bränner böcker...
De tycktes henne plötsligt så smutsiga o klibbiga.Somom de smetade ner läsaren.
I samband med den kloka o modiga Isabellas artiklar på sin blogg (http://sensuellqkonsult.wordpress.com/) så lägger jag ut denna artikel här: Ämnet kommer att vara det samma i några tusen år till? Eller?
Där man bränner böcker...
Det började med att vår nobelpristagare i litteratur visade sig vara en horbock! V.S. Naipaul, lyckligt ovetande om den svenska dubbelmoralen i dylika frågor berättade öppet att han uppskattade de prostituerade som han köpt sexuella tjänster av!
"Ett segt och kletigt filter ligger över de texter jag högst eventuellt kommer att läsa av V.S. Naipaul", skriver Kerstin Wiegl i Aftonbladet.
Och fortsätter:
Jag trodde att en författare är sina ord?
Ack ja.
Jag hade inte läst mannen i fråga, men slogs nu över hur många solkiga, kletiga texter som jag aningslöst låtit besudla mitt omdöme och min moral. Duktiga Kerstin!
Hennes klara tankar lämnade mig ingen ro så till slut tog jag tag i saken.
Hennes ord har givit mig den moraliska puffen jag saknat när jag nu skulle gripa mig verket an och rensa ut lite klet och kladd i mina överfulla bokhyllor.
Steget tycks emellertid så stort och mitt omdöme är nog inte lika säkert som Kerstins, så jag ber Dottern om hjälp.
Ifall några pinsamma slipprigheter slinker förbi min avtrubbade blick så räknar jag med att hennes unga, oförvillade omdömme ska leda mig rätt.
Biblioteket är omfattande, så var ska vi börja?
"Med det uppenbara" säger Dottern.
"Uppenbara ja!"
Raskt rakar hon ner Lady Chatterly, Lolita, Millers Sexus och Den röda rubinen i svampkorgen som jag hämtat i källaren.
(Hon råkar stå framför romanhyllan. Finare benämning: Skönlitteratur!)
Oscar Wilde och Goethes Faust åker direkt (att sälja sig till den herrn).
Zolas Nana går samma väg, och en novellsamling av Guy de Maupassant följer med.
"Varför Maupassant?"
"Men mamma! Fettpärlan!"
Visst ja. Den glada hjälpsamma horan som ställde upp för de hungriga borgarna. Den är knappast PK i dag.
Härifrån till Evigheten har varit i min ägo i hur många år som helst, men jag minns vilken fin skildring av horan Lorene den innehåller och kastar den i korgen.
Dottern kastar Borta med Vinden efter.
"Inte den", protesterar jag.
"Den innehåller väl ingenting om horor?"
Dottern tittar strängt på mig när hon svarar:
"Minns du inte att Rhett sponsrade Belles horhus?
Dessutom är den rasistisk, och det klibbar det med."
"Du menar att vi ska ta bort de rasistiska också?"
"Sexism eller rasism. Stanken är densamma."
Och det har hon ju rätt i
Det blir bara så mycket jobbigare. Jag sänder ner Dottern i källaren efter tvättkorgarna, båda två, för de kommer att behövas.
Karen Blixens afrikanska farm är den första som åker, men vid närmare eftertanke så har jag en uppsjö författare som givit ut sina böcker långt innan Sverige blev PK i alla lägen, så den första tvättkorgen blir alltför snart full.
Så kommer vi till favoriterna.
Strindberg både köpte horor, ägnade sig åt hustrumisshandel och lämnde bort sitt första barn med Siri von Essen till en änglamakerska, så där finns ingen tvekan.
När jag tar i böckerna för att kasta dem tycker jag att de känns lite kladdiga.
Lite solkiga... sådär?
Jag hade nog trott att det var vinfläckar eller kattpiss, men nu blev jag osäker. Jag smyger generat ner Kungsgatan av Ivar Lo bakom dotterns rygg.
Simenon har ju själv skrivit att han beräknar att han genom åren köpt sexuella tjänster av 10.000 horor, så även om jag tror att han på mäns vis kanske överdriver lite så är han ändå ett solklart fall.
Hemingway blir den näste.
"Alkis var han med!" fnyser Dottern när jag sneglar långt efter Klockan klämtar för dig.
"Du kanske kan behålla Den gamle och havet", säger hon tveksamt när hon ser mina ledsna blickar. "Den handlar ju om en så gammal man, som dessutom bara tänker på den där fisken han ska fånga."
Jag vacklar men tänker på Kerstin Weigls klockrena föredöme:
Här ska all smuts bort! Rent hus ska jag göra. I fortsättningen ska mitt hembibliotek enbart innehålla uppbyggliga strikt politiskt korrekta författare.
Jag måste ju tänka på att vara rätt sorts förebild för de yngre. Unga kvinnor och små flickor behöver bra kvinnoförebilder, inte sant?
Böcker skrivna av kvinnor med osedlig vandel blir nästa objekt.
Steffens Isabells Atelje åker ut tillsammans med Kärlek i Europa och Chans (Birgitta Stenberg) och Katrin och Rättvisan (Hanna Olsson)
"Men Hanna lever väl ett anständigt liv"
vågar jag mig på att inflika.
Dottern tittar ännu strängare på mig.
"Men vilket osmakligt ämne, mamma. Du får inte ta hänsyn till de författare du råkar tycka bäst om. Där är du förmodligen ännu mera moraliskt förblindad."
Och så är det nog. Det skulle Kerstin vara den första att varna mig för. Det är jag säker på.
Biografierna.
Här finns det mycket som måste bort, och nu måste jag hämta upp den tredje tvättkorgen, för Dottern har just upptäckt ett gammalt exemplar av Min Kamp av Hitler samt Bullocks En studie i Tyranni, den biografi över mannen som jag själv tycker är den bästa.
"Detta trodde jag inte om dig, mamma" fnyser hon när hon kastar ifrån sig boken som om den hade bränt henne. En gammal nazist! Lika illa som sexism eller rasism, nej, värre!"
Och jag inser med ett visst vemod att nu försvinner hela samlingen av krigsbiografier, för Albert Speers dagböcker från Spandau eller Marie Quislings intressanta skildring av sin man Vidkun, landsförädaren, är ju inte ett dugg PK.
Men sedan åker Lanterna Magica samma väg och jag stoppar Dottern genom att lägga min hand över hennes.
"Bergman?"
"Du vet ju att han var nazist han med", säger dottern.
"Tror du den där Kerstin skulle överse med någonting sådant?"
Naturlitvis inte.
Kerstin är en kvinna som står upp för sina ideal och aktar sig för nedsmutsning. Jag tar frivilligt ut Hamsuns alla underbara böcker och hivar dem efter Bergman.
Sven Hedins alster följer med av fartvinden. Nazist som nazism.
Framför lyrikhyllan håller jag ett ögonblick i Frödings samlade dikter.
Jag älskar dem. Han är tyvärr klockren.
"Jag köpte mig kärlek för pengar, för mig fanns ej annan att få!"
Suck!
"Allt detta vänsterflumm från 70 talet! Fri kärlek. Peace och flower power. Ut med skiten!"
Dottern har hunnit fram till debatthyllan.
Innan jag hinner säga någonting griper hon tag i mitt sällsynta exemplar av Stig Danielssons Ömhetens Kaniner.
Den fantastiska boken med teckningarna konstnären gjort medan han levde med de gatuprostituerade.
Nej, den vill jag ha kvar.
Stig har lämnat så fina minnen efter sig.
Jag tar undan den, men får dåligt samvete när jag tänker på Kerstins klara, oförvillade blick. Hur mycket smuts står inte den här boken för?
Det måste vara en av dem som är kletiga både utanpå och innuti, så kärleksfullt som konstnären skildrat de udda flickorna på pensionatet med sin lilla kärlekskanin.
Kanske kunde man bläddra med tunna plasthandskar?
Men var skulle det sluta? Jag förhärdar mig och lägger den älskade boken överst i den sista korgen, som nu är alldeles full.
Det är ganska glest på bokhyllorna men Astrid Lindgrens böcker står kvar. Tills Dottern höjer blicken och får syn på dem.
"Pippi", säger hon undervisande. "Pippi står för den råa kapitalismen.
En kappsäck full med pengar, va? Är det ett bra budskap till dina barnbarn?
Och Kling och Klang? Vill du att Happy ska växa upp med en sådan enfaldig syn på polisen och dess roll?"
Hon väntar inte på svar utan kastar ner dem i en papperskasse.
Det svider.
Kerstin, Kerstin.
Var det så här för dig med? Kändes det lika svårt?
Bibeln och Koranen står nu nästan ensamma kvar i hyllan, men då gör jag processen kort:
"Här propageras för massmord, heliga krig och etniska utrensningar!
Låt oss inte lämna den här skiten kvar!"
Kerstin skulle ha varit nöjd med mig.
Senare satt vi i köket och drack kaffe och funderade på vad vi skulle använda de tomma bokhyllorna till.
Det var Dottern som kom med iden.
"Mjölkkartonger. Vi ska sätta upp mjölkartonger!"
"Mjölkkartonger?"
Min röst måste ha röjt min förvåning, för när hon svarar mig är hennes röst tålig och pedagogisk.
"Texten" säger hon, "texten på mjölkpaketen är ofta skriven av en okänd.
Ibland till och med av barn.
De handlar aldrig om något snuskigt, och inte ens den där Kerstin kan ju veta vad de som skriver har på sitt samvete."
Så nu samlar vi på tomma mjölkpaket, Dottern och jag, och jag sänder tacksamma tankar till Kerstin, som med sina kloka ord öppnade våra ögon.
Det är ju både vanebildande och osunt att läsa böcker av kreti och pleti. Det minsta man kan begära är att alla skribenter konsumenttestas.
I väntan på det:
Det står riktigt roliga saker på en del mjölkpaket.
"Hur var slutet på det där citatet?" undrar Dottern. "Där man bränner böcker...
"...bränner man snart människor, ska det vara" svarar jag lite tankspritt.
Tågluff med rollator
Det är här man ska lyssna till Czardasfurstinnan. Köp dock inte deras inspelningar för dyra pengar. De är piratkopierade och hur klaga på ljudet hemma?
Är man första gången i Budapest finns det, tycker jag, några måsten. Slottet och gamla stan uppe på Buda är ett sådant men kan vara jobbigt. Man kan ta bergsbanan upp.
Denna gång tog vi taxi.
Vi hade tur. De håller på med avloppsrören under Mattias kyrkan och när vi kom upp på kullen höll de på att gräva fram lämningarna av 4 soldater, troligen romerska. Sättningarna i marken hade pressat upp kropparna nästan till ytan. Arkeologer höll på att undersöka dem nu. En hade haft en praktfull hjälm sig. För övrigt pågår utgrävningar runt slottet på kullen för fullt. Romarna levde ett gott liv där för c.a 2000 år sedan. Marmorgolv, rester av fantastiska badkar i mosaik och gamla fresker liknar de i Pompeji från samma tid.
Mattiaskyrkan är väl värd ett besök liksom utsiktsplatsen med kaffet i ruinen utanför. Nere i Pest är Parlamentet sevärt, gratis för alla EU-bor mot uppvisande av pass.
Basilikan är det mest fantastiska kyrkobygge man kan tänka sig. Få kyrkor i Europa kan konkurrera här. Här är det gott om svängrum. Inte bara rollator utan även rullstolar kan utan svårighet bese hela kyrkan, men numera får jag avstå ifrån att klättra upp i tornet!
Är man ung och rörlig så är matmarknaderna sevärda. Det finns många saluhallar ganska centralt. Med rollator kan även hjärtsvaga artrossjuka komma upp i några knop på gågatorna.
Annars är sigtseeing med taxi en bra grej. Taxi är relativt billigt i Budapest och de finns överallt. De får åka in där turistbussarna måste släppa av sina passagerare så vi rullade sakta och bekvämt runt bland minnesmonumenten på Hjältarnas torg i den enorma stadsparken.
Det är dock detta med sjukdom!
Själv låg jag på universitetskliniken för min kärlkramp sist jag var där. Nu hände någonting med Exet. Han blev askgrå i ansiktet och föll ihop medvetslös på stan. Vad gör en tant med rollator utan telefon eller kunskaper i ungerska? Tja, man ropar på en polis som i sin tur ringer en ambulans som tar med Exet till sjukhus.Och så ser man till att komma med själv.
Om man som jag blir sjuk på hotellet blir man körd till det "fina" sjukhuset. Tuppar man av ute blir det närmaste akut, någonting som liknade ett fältlasarett. Jag kunde konstatera att det där med toapapper och tvål ännu inte nått helt fram ens på akuten. Den här gången hade jag sånt i min väska. Det medicinska omhändertagandet var mycket snabbt och bra.
Redan i ambulansen togs ekg och en mängd andra prov. Jag, som suttit med på 6-7 likadana undersökningar av "Den käre", tyckte till och med att de var noggrannare här en hemma. Proverna, utom det skyhöga sockervärdet, var hyfsat ok.
Vila på hotellet. Kanske en "tia" (liten stroke) men sannolikare en vanlig kollaps. Exet har både socker och lite andra krämpor han inte vill söka för. Vi var ju försäkrade, men akut vård är gratis för alla inom EU i Ungern.
Nå, vi tog det lite lugnare sedan. Men loppis, som är ett måste, ligger långt utanför stan så det blev Metron. Flickan tittade på min rullator och exets gråa skägg och brast ut i en lång harang. Vi fick inga biljetter!
Till slut hittade hon en lapp på engelska och sköt ut den genom luckan. Där stod att alla EU-bor liksom ungrarna själva som är över 65 åker gratis. Hon ville vara snäll, men jag har åkt fast i denna metro förut. Den är hårt kontrollerad så vi förklarade att vi var underåriga! Tjejen rodnade och stammande och var helt ifrån sig medan vi tackade henne för omtanken.
Själva tågresorna är som vanligt lite av hasard. Vi hade platsbiljetter på tåget Budapest-Berlin hem. Det hade fungerat utmärkt på nerresan. Restaurangvagnen och bistron hade varit med under hela tiden då. Det behövs eftersom resan tar nästan 12 timmar. På återresan ville jag köpa vatten innan, men Exet ville inte konka på det eftersom han tänkte köpa det ombord. Mot bättre vetande gav jag med mig.
Det fanns inget ät- eller drickbart på detta tåg som satts in efter en tågstrejk i Tyskland. Fösta budet var dessutom att tåget bara kunde ta oss till Prag! Min lilla vattenflaska tog snart slut och jag började bli orolig. Eftersom tåget är ungerskt hade jag ungerska huffar i väskan. ( Huf = Ungerska forinter)
På en station stod tåget länge och jag kastade mig ut (är snabb på kort distans) och fick tag i en vattenflaska. Fick lämna tillbaka den i brist på Euro... vi var redan i Slovakien.
Några timmar senare kastade jag mig ut på nästa perrong med Euro i handen och fick tag i en stor vattenflaska. Nu var vi redan i Tjeckien och tanten ville inte ha Euro så jag fick lämna tillbaka även denna flaska. Nu började läget bli kritiskt för mig. Kärlkrampen satte full fart och jag blev torr som en öken i halsen.Nitrosprejen torkar ut alla slemhinnor. Då tog våra med passagerare, några unga tyskar, sina vattenflaskor och hällde ihop en stor till mig! Vilka gulliga ungar det finns. De vägrade att ta emot ett enda öre.
Vi var sena till Prag. Inte förrän tio minuter före ankomst fick vi veta att ett tåg inväntade oss där! Detta var det tåg vi åkt ner med. Full fart till restaurangvagnen där vi beställde en middag med mycket vatten och vin.
När vi skulle betala med Euro sade servitören att han ville ha Huffar.
"This is an Hungary train!"
Vi såg på varandra och började gapskratta.
Väl i Berlin fick vi veta att strejken var över. Vårt nattåg skulle gå!
På svenska sidan var X2000 sönder. Vi fick köra saktare medan tåget skramlade sig fram.
"Ingenting farligt" sade de i högtalaren. Exet som är teknisk kunde inte hålla mun.
"Det är absolut farligt i hög fart med kurvor!"
Vi var dessutom dubbelbokade så vi fick sitta lite här och där. Vi kom ända till Södertälje innan ett trasigt tåg före oss blockerade spåren.
"De som vill gå av här kan göra det tyckte högtalarkillen."
Så skönt att inte ha flera avgångar att passa!
Nu väntar en vilsam vecka för mig medan Exet får fortsätta undersökningarna på hemmaplan. Till våren blir det absolut en ny tågluff - ifall vi lever.
Ett gulnat fotografi
Jag beklagar att det går så lång tid emellan mina inlägg här men det beror på att det reella livet inte ger mig tid att skriva för ögonblicket. Jag postar därför ett inlägg från min twinblogg. Även om dubletter är fusk!
Ni ser detta gamla gulnade fotografi och vad ser ni?
Människorna på bilden har liksom vi alla en historia. Jag fick lust att skriva dessa människors historia eftersom jag känner den. På sätt och vis blev det även min historia.
De båda äldre, mannen och kvinnan, är syskon. De kom ifrån det som Wilhelm Moberg kallat för de många stenarna och de stora barnkullarnas land i Småland och brodern är född 1892. Systern är fem år äldre. Deras föräldrar var en indelt rotesoldat och hans hustru vid namn KarlOskar och Krestina. Ja, jag vet. Moberg igen.
Detta var förmodligen vanliga namn i Småland vid den här tiden. Kunde man inte ge sina barn någonting annat så kunde de i alla fall få namn efter en kunglighet. Det var gratis. Krestina stavade just så... med e. Fast hon kunde inte skriva mer än sitt namn. Det var inte så vanligt att torparkvinnor kunde det då. Mannen på bilden hette Erik och hans syster Ida.
År 1899 ändrades deras liv drasiskt över natt. Fadern, som skulle delta i en uppvisning med Smålands Husarer för kung Oskar II hade otur. Mot reglerna bar han halvsulade stövlar. Det var så mycket annat som pengarna inte räckte till i det lilla torpet, där åtta barn delade det enda rummet med föräldrarna. Hade han fått sin vanliga häst hade kanske ingenting hänt, men den här dagen blev han tilldelad en ökänt svårriden häst, därför att han var en bra ryttare. Han sade redan då att "får jag den hästen så blir det min död" och så blev det.
Vid avkastningen fastnade den halvsulade stöveln i stigbygeln och ryttaren massakrerades av den skenande hästens hovar. De lade honom på en flakvagn och körde liket hem till torpet där änkan fick besked om att ta sina barn och flytta, för nu skulle det komma en ny rotesoldat. Lille Erik glömde aldrig den där dagen,då vagnen kom körande med sin skrämmande last. Ännu på sin ålderdom grät han när han skulle berätta om moderns förtvivlan, skrik och tårar.
Vad skulle hon och barnen ta sig till? Den äldsta flickan var redan 15 och piga sedan några år. Det blev äldste sonen, 14, som fick ta ansvar för sin mor och sina sex yngre syskon. Han blev moderns förmyndare, eftersom kvinnor inte var myndiga vid den här tiden och på hans 25 öre/dag (12 timmar/dag 6 dar/veckan)skulle alla försörjas.
Han fick raskt in lille Erik och den ett år äldre brodern Gunnar som "flispojkar" på sågverket där han arbetade. De gick varannan dag i skolan under sammanlagt fyra år.
Pengarna för kon och grisen finansierade flytten till en etta i Mariannelund. Där tog Krestina emot inackorderingar i rummet och bodde i köket med sina barn. Den enda hjälp de fick ifrån sammhället var en bibel. "Till enkan". Att "enkan" inte var läskunnig tog ingen reda på. Jag har den i min ägo i dag.
Flickorna började tjäna piga, så också Ida, som var 12 fyllda. Det fick gå så gott det gick och några år senare dog Krestina av "ålderdomssvaghet". Hon var 50 fyllda.
Erik blev vad som kallades "elektrikerrallare" i Sverige,
det vill säga han blev elektriker och var med om att dra el över hela vårt land. Från Norrland till Skåne. Ett liv som på många sätt liknade sjömännens. Det var kanske därför som han gifte sig sent? Möjligen spelade hans alkoholism en viss roll. Hans stora kärlek vågade av den orsaken inte gifta sig med honom. Hon bröt förlovningen och reste som så många andra till Amerika. Hennes ring med namnet i, Lilly, bevarade Erik till sin död, väl gömd för hustrun.
Systern Ida hamnade i Norge eftet kriget. Det första. Till slut hamnade hon hos en änkling med tre små barn, som överlevt en torpdering och flera års exil bara för att komma hem och få veta att frun dött av hjärtslag när beskedet kom att båten sänkts. Detta var under 1:a världskriget, så det gick flera år innan det gick att få besked om att manskapen överlevt.
Till slut gifte Ida sig med änklingen och skaffade egen familj. Titta på dem där de står, storasyster och lillebror.
De är fångade i ögonblicket av en liten lådkamera, som ansågs mycket fin då. Den hade man bara råd att använda vid mycket högtidliga till fällen. Bröllop och begravningar. Man ser hur illa till mods mannen är i sina söndagskläder och kvinnan verkar mager och tärd. Det är 1945 och det andra världskriget är över. Syskonen har inte setts på många år, så detta är en stor händelse.
Den unge pojken på bilden, 21 år fyllda, är son till Ida, och ska få träffa sin svenska släkt för första gången sedan barndommen. Han är också uppklädd, lång och mager, hukar han lite inför kameran. Man kan se hans generade smil.
Han har varit internerad i tyskt arbetsläger, där kosten och den bristande hygienen spred tuberkelos. Sista krigsåret fick han tillbringa på sanatorium. Det är av sjukdom han blivit så mager. Flickan som han svärmade för dog på sanatoriet. Folk gjorde fortfarande det då.
Freden hade medfört att dolda ohyggligheter kommit fram i ljuset. Pojken hade en vän, som hette Herman. Denne var jude och försvann till Tyskland under kriget. Nu var han tillbaka och berättade om hur han överlevde Auswitzch som den ende ur en familj på 13 stycken. Han spelade i lägerorkestern medan den övriga familjen gasades till döds. Hans vackra syster Marie, som var sångerska och brukade sjunga i Böökeskogen under 17 maj hade han hört sjunga en sista gång på båten som fraktade de norska judarna över till Tyskland.
Senare skulle han komma att skriva en bok om sina upplevelser, som blir mycket rosad.
Hela Norge var fullt av skrämmande öden vid den här tiden.
Kvinnan Ida på bilden är verkligen mager. Hon har delat ut av sina matransoner till barnen under hela kriget, så nu ser hon ut lite som en mager kråka, när man granskar henne på bilden. Hennes styvson har varit till sjöss hela kriget, och gått i konvoj under engelskt flagg. Under fem år sov de i flytvästarna och bedövades med stora mängder alkohol, så nu har han kommit hem ifrån kriget i ett fasansfullt psykiskt skick, gravt alkoliserad.
30 år senare skulle han få en medalj av kungen, men nu hade han bara sin familj att söka hjälp hos.
Styvdottern hade redan dessförinnan tagit sitt liv, vilket var oerhört skamligt på den här tiden och inte fick nämnas högt, så den lilla magra kvinnan i svart hade haft en besvärlig tid bakom sig.
Pojken berättade senare för mig att hon fallit i gråt och snyftat, på mödrars vis, "Om det bara varit jag" när han fick sin TBC. Han står där och ler så försynt in i kameran. Han känner att detta är en stor dag för hans mamma. Mamma Ida håller ett litet barn på armen, som förundrad tittar in i kameran. Detta är ett litet barn som inte hör hemma här, hos de här människorna, men hon är där i alla fall. Pojken fick uppdraget att ta hand om henne, så att de äldre fick prata i fred. Något han klarade med glans.
Det är mannen Eriks barnlösa fru som prackat på dem ett fosterbarn och Erik har verkligen gjort allt för att hindra ungen att komma i huset, men som vanligt har han fått ge sig för hustrun som är psykiskt sjuk och blir hysterisk varje gång hon blir emotsagd. Han tycker inte om barn och kan aldrig förmå sig att röra vid henne, men systern som har tre egna barn håller henne på bilden.
Hon kan inte ens ana att flickan på hennes arm en dag ska föda hennes barnbarn, fast hon själv då kommer att vara borta sedan länge. Inte heller kan den unge mannen veta att han just bytt blöjor på sin blivande hustru. Han ser in i kameran och vi ser hans leende, fullt av lättnad nu när kriget är slut och sjukdomen bekämpad, full av framtidstro.
Aldrig mer krig säger man ute i Europa.
Pojken är förfarande en stilig man, fast han fyllt de 80.
Flickan är lite leden över att hon inte kände honom då, när han var ung. Hon minns inte det här mötet, men hittade bilden i mannen Eriks dödsbo på 70-talet.
Ja visst är det jag, Sunny, som tittar in i kameran på min framtida svärmors arm. Visst är livet fantastiskt i bland?
Bloggtåget går vidare
Blogge Bloggelito http://www.xingfu.se/blogge/
Hans blogg är helt outstanding i sin vassa kritik av akuella saker.
Isabellas Blogg om en eskortflickas vardag http://sensuellqkonsult.wordpress.com/
Hennes unika bilder och hennes sätt att komponera en vacker helhet melan text ock bild är fantasisk.
Louise är en skärpt ock mångsidig kvinna som kallar sin blogg för frihetspropaganda.
http://www.louisep.com/
Jag fick den här inbjudan av Janne men jag vet inte ifall jag gör rätt nu. Försöker i alla falla.
Dessa tre var hans tillägg:
Maria Mitt liv som 40, andra året - alla dagens förtretligheter och funderingar, blandat med humor och allvar, gör dagen levande. Bilder ofta som plus.
Imanja poetiskt språk om livet med egna funderingar, som vi alla från vårt djup ställer oss. Bilder som bonus.
Pedofilens dotter - en blogg som handlar om för mig viktiga frågor som haft avgörande konsekvenser i mitt liv, skriver hon så sant. Så livet ska levas i dag. »
ORIGINALLISTAN
Millans Bak : Mycket gott
Miss Sophie : En förvirrad Höna
Dolcevita :tjejsajt
Äta bör man : godmat
Cutwalk: frisyrblogg
Frisörguiden: frisyrer
Manligt
Carolangel: blogg om allt möjligt
Carina: blogg om allt möjligt
Junitjej: skriver om scrapbooking, foto, att vara lärare, och mycket mera.
Pallas: skriver om allt möjligt.
Ullis: skriver lite gott o blandat.
Filurlina: sånglärka med mycket humor. Skriver kul om allt som drabbar henne.
Det mörka hotet: tvåbarnspappa till A-teamet. Skriver med mycket humor och värme om smått och stort.
Excessa: har förstås också humor. Bor i Umeå, gillar snö och hundar, och är just nu i målartagen.
Lenjangel: Skriver om livskvalitet i sina olika caféer.. Bilder och texter som ger ringar på vattnet.. o så emellanåt får man sig ett skratt som bara bubblar..
En liten tant: Tänker om orättvisor, har gjort en egen flagga och blåser såpbubblor bara för att hon vill.. Någonting vi alla skulle behöva ta efter..
Nina på Johangården: Skriver om livet efter utbrändheten. Hennes 2 vovvar tar ibland över hennes dator o berättar om sina liv, och dom har det inte lätt alla gånger..
Henry : Skriver med själ, hjärta och tanke. Ser livet i ett helhetspespektiv. Vågar öppna okända dörrar och sänder ut det ljus som bor inom hans huskropp till de som vågar ta emot. Hans generositet är som en öppnen varm famn och den som hittar dit kan få vila.
Gisan :Står mitt i livet med ett öppet sinnelag som bjuder in läsaren till källor av egen empiri.Delger tankar i vått och torrt.
Janne: Skriver om tankar & fundileringar kring livet som är kantat av kantsten. Hans poetiska ådra gör sig gällande och hans text berör, ibland med humor.
Nöjesläsnigen PK ?
Böcker är färskvara.
De gamla klassikerna kan vi förlåta och kalla barn av sin tid men hur bedömmer vi den lätt bedagade nöjesläsningen? Själv har jag en hittils lika hemlig som rolig dold last: Jag samlar på Agatha Christie och läser henne gärna om igen men får flera nya frågor varje omläsning. Tiden står ju som bekant inte still.
Jag rycks med av moralen i de böcker jag läst och tänkt till om.
Agatha Christie var en av de sista viktorianerna och en sexistisk och rasistisk moraltant. Hon trodde på dödsstraffet och hon trodde att vissa människor helt enkelt föds onda utan att ha påverkats av några yttre faktorer.
I hennes värld är det öga för öga som gäller. För som hon låter sina hjältar utbrista:
- Jag tycker inte om mord.
Både Poirot och miss Marple har dessa repliker i en lång rad av hennes böcker. Mannen i Orientexpressen är en ond skurk som lurat rättvisan. Hercule Poirot får därmed göra ett undantag men bara då. Annars är AC närmast rabiat när hon beskriver förbrytaren och hans natur.
I Halloween Party 1969 (Mord på Allhelgonadagen 1971) är mördaren en ung stilig och begåvad arkitekt som mördar för egen makt och vinning. Hecule Poirot lyckas hindra honom ifrån mordet på sin egen dotter.
Så följer replikskiftet nedan som jag kortat något.
- Hur kom det sig att ni började misstänka Michael Garfield?
- Han passade in, sade Poirot okonstlat.
-Sista gången jag talade med honom blev jag säker på saken. Han skrattade och sade till mig: Vik hädan Satan! --Gå och hälsa på era vänner polisen! Och då visste jag med absolut säkerhet att det var tvärtom. Det var jag som vek hädan, men från en Satan. En Satan så ung och vacker som Lucifer kan te sig för en vanlig dödlig människa. Han älskade skönheten och den skönheten som han skapade med sin hjärna och sin fantasi och sina händer. Förr den var han beredd att offra allt...
Han gjorde teckningen (av sin dotter) för att inte glömma. Men det skulle inte ha avhållit honom från att mörda henne. Kan ni läsa vad det står?
- Iphigenia!
- Ja sade Poirot: Iphigenia.
Agamemnon offrade sin dotter för att ha skulle få vind att föra sina skepp till seger.
Michael skulle offra sin dotter så att han kunde få bygga sin Edens lustgård.
(Slut citat).
En parentes: Jag tänker på Hitlers arkitekt Albert Speer när jag läser om den boken.
I boken They do it with Mirrors 1952 (Trick med speglar 1973) är det miss Marple som har hamnat hos en gammal skolkamrat vars mans största intresse i livet är att reformera unga brottslingar. Här låter AC konstapel Curry vara sitt språkrör:
- Jag är gammalmodig.
-Jag har sett pojkar och flickor, som haft allting emot sig. Dåliga hem, otur, alla möjliga nackdelar och de har ändå haft så mycket ruter i sig att de klarat sig bra. Den sortens tänker jag testamentera min förmögenhet till ifall jag skulle få någon.
(Slut citat)
I boken Nemesis 1971 (svenska 1973) hjälper miss Marple en död man att få rättvisa för hans son. Just den rollen, Nemesis, får miss Marple ofta spela i AC:s böcker.
I Hercule Poirot`s Christmas 1938 ( Hercule Poirots jul 1989) får Poirot tampas med den ärftliga ondskan. Någon av avkomman har ärvt den gamle mannens ondska och mördat honom men vilken av dem? Denna bok skrevs ju under rasbiologins storhetstid och var helt pk den gången.
Nu har jag inte bara Agatha som omläsningsobjekt.
Tvärtom: jag samlar på författare som en hamster på solrosfrön!
Väggarna hos oss är tilläggsisolerade skämtar familjen. Ingen plats är för trång för ännu en bolhylla.
Jag lämnar AC och fortsätter till Märta Tikkanens härliga "Män kan inte våldtas".
Jag medger att jag njöt ofantligt av den och att den länge satte vissa fantasier i rörelse inom mig!
Markis de Sade är en helt annan sak om man läser honom som deckarförfattare. Till och med "American Psyko" och " När lammen tystnar " är blodfattiga berättelser vid jämförelse. Men mycket av det han skrev är inte särskilt märkvärdigt i dag. "De 120 dagarna" har jag inte läst men såg Pasolinos film och tappade all matlust den kvällen. Någonting som ytterst sällan drabbar mig. Jag satt inte och kräktes i salongen som en del stackare som inte hann ut gjorde. Men jag såg ingen mening i filmen. Kanske jag var för ung den gången?
Kunde en bok som Vladimir Nabokovs Lolita (1955) över huvudtaget getts ut i Sverige i dag?
Ulf Lundell har många beundrare. Jag har aldrig varit intresserad. Jag tyckte att debutboken "Jack" var ett rikigt sömnpiller och det tyckte jag fortfarande sista gången jag försökte läsa den. Det enda jag minns av debatten runt Jack är Maria-Pias eventuella fotsvett.
Kerstin Thorwall däremot!
Vilka böcker de var ändå:
- Det mest förbjudna, Oskuldens död, Ensam dam reser ensam etc.
De (manliga) recensenterna ojjade sig värre: En kvinna som var 50 + och skrev att hon var kåt!
Så får ju bara manliga medelålders människor skriva. Annars kallas det äckligt och för privat.
Och tänk så synd om den stackars mamman!
Inte förrän med " När man skjuter arbetare" blev Kerstin riktigt rumsren. Men vi är många kvinnor som älskat henne ifrån den första raden vi läst av henne!
Ja detta var bara några spontana reflektioner på hur det politisk korrekta underordnar sig sin tid. För inte hade det väl gått att ge ut en bok med namnet " Tio små negerpojkar " i dag?
Trots att vi förlåter Shakespeare hans judiske Köpman i Venedig : Den är ju så avlägsen i tiden?
Borderliners
och tvärtom
normalt
är så
relativt.
(En kannibal
är normal
bara bland andra
kannibaler)
Kan inte rädda oss
in i psykosen
den mjuka vilan
vi har stor
alltför stor
sjukdomsinsikt
kan inte komprimera
svart panik
frätande ångest
skälvande
darrande hjärtan
till
behändiga nevroser
balanserar
alltid
på slak lina.
De normala
har såpat repet
vill ha ordning och reda
och ge såren
en klinisk diagnos
i behandlingsbara termer
bokstavsdiagnoser
autismer
endogena depressioner
rent vansinnne
(stryk det
som ej önskas)
Vi lever
i livets gråson
undviker att snubbla
så gott vi kan
utan er normalas verklighet.
Norm har så många former
norm(al)
(o) norma (al)
(ab) norm
utan tillgång
till era normer
balanserar vi
farligt nära
undergången.
Föddes vi utan hud
med skärsår i hjärtat
eller blev vi skadat gods
här alldeles i början?
Allt
bara det är
norm
vår dignos skrämmer
ni vill sova lungt
på nätterna
och kräver besked:
Ska vi inte vårdas?
Fås att längta
vovve volvo villa
varför önska
era drömmar
som skaver
hål inom oss?
Vi har egna drömmar
andra syner
andra mål
kan ni nöja er
med stigmat?
Här ute
kan vi inte
hota er eller
era verkligheter
vi
borderliners.
Jag sitter här i natten
Det känns å ena sidan fåningt att skriva om sig själv i tredje person det kändes å andra sidan för svårt att avända första person.
Det får vara så här.
Det är en historia som är gammal nu: Inga färska sår eller ens skorpor?
Men vad vet vi om vad som formade oss?
Man kan ju roa sig med att leka med tanken:
Om detta eller detta inte hade hänt.
Vad så?
Meningslösa lekar.
Mitt motto är att lev i nuet: Ta vara på dagen!
Gårdagen kan du inte förändra och morgondagen kanske aldrig kommer?
Carpe Diem alltså
Första inlägget
Välkommen till min nya blogg!
Jag är en kvinna som har funderat över vissa ämnen i livet mera än andra.
Min pappa var pedofil och våldtog mig vid 15 års ålder (vårt första möte) och sedan dess har jag varit ivrig deltagare i debatten i detta ämne. Jag vill så gärna försöka förstå även om jag numera tvivlar på att jag någonsin kommer dit.
Det finns andra ämnen som ligger mig om hjärtat: Att förlora ett barn är ett sådant. Jag tror att jag skrivit om min döda dotter som en slags terapi?
Jag kommer att lägga ut avsnitt ur min dagbok eller saker jag skrivit som berört mig och kanske någon som läser detta har varit med om någonting liknande?
En sak vet jag bestämt och det är att även när vi tror att vi ska dö av sorg och förtvivlan så kommer det en dag då sorgen är hanterbar och livet kan vara underbart igen.
Jag kommer förmodligen även att skriva om det härliga fantastiska äventyr som är livet!!