pedofilensdotter paedophiles daughter

Jag tror inte på spöken !

Nej det gör jag absolut inte. Men en kväll för några år sedan var det nära att jag konverterat till tron på det övernaturliga. Vi, mina två ex och jag, hade bilat några sommarveckor i i Vlad Tepes (mera känd som Dracula) spår i Transylvanien.

I födelsestaden Sighisoara står huset kvar.
 Där  "den lille pålspetsaren"  tog sina första steg finns numera en restaurang. Det inre av Rumänien har  aldrig varit något turistland. Där rullade vi fram i Karpaterna i Draculas fotspår eller snarare i hans hästhovar, och på grund av att jag inte hade en topografisk karta hamnade vi till sist i julisnö på svindlande höjder.

Den gamla Volvon blev allt motvilligare, timmarna rann i väg, för jag hade beräknat dagsetapperna efter kilometeravstånden. Kunde Vlad så kan vi. (Nja... hästar får inte bensinproblem på höga höjder.)
 När vi nådde toppen och såg vägen ner på andra sidan, tog jag fram wiskyn. Ner nykter: No way.

Det finns en borg som är intakt där de öppnat Vlads lönngång för besökare och där kröp vi omkring under slottskällaren följande ett uppsatt rep. Nu hade jag bara ett ärende kvar.
Jag är en trägen kyrkogårdsbesökare på resor.
Här fanns en kyrkogård utöver det vanliga.
Längs med ryska eller Ukrainska gränsen finns en unik kyrkogård i det som kallas Trälandet.
Männen är träskärare, kvinnorna väver och hemslöjden som är till salu hänger på trästaketen.
Husen ser ut som pepparkakshusen i Hans o Greta. Små men fulla av snickarglädje. Träkyrkorna är konstverk, som om de legat på någon tillgängligare plats skulle lockat massor av turister.

Det fanns ett olustigt inslag. Vägen följde gränsen, och på täta avstånd fanns vakttorn med beväpnade soldater. Fotografering var strängt förbjuden. Överallt fanns skyltar med den överstrykna kameran. Allt jag ville fotografera var gravvårdarna, utskurna ur trä. Folk reser från hela världen för att få se detta. När vi närmade oss byn ville jag inte höra på det örat, när exen föreslog att vi skulle leta inkvartering och mat först samt bese kyrkogården i dagsljus.
Till slut gjordes en kompromiss:

- Vi kastar en snabb blick på kyrkogården och återkommer i morgon för fotografering.

Väl där möttes jag av en enorm besvikelse. Kyrkogården hade en hög mur och stabila låsta järngrindar.
 På portens insida fanns en vaktkur, men den var låst. Jag insåg att fotografering kunde blir problematisk med vakter i tjänst under dagtid. Det brukade finnas vykort:  Men vykort på gravvårdar? Jag tvivlade.
 Så fick jag min ljusa ide;
- Hjälp mig över muren, bad jag den tveksamme  exet 1.
- Det är ju nästan mörkt, försökte han.
- Min kamera har blixt svarade jag stolt.
- Vi får aldrig tag i logi efter mörkrets inbrott i den här hålan, kontrade den andre.

Då hittade jag lösningen.
- Ni hjälper mig över muren och åker tillbaka och fixar logi. Under tiden kan jag fota. Sedan hämtar ni mig.
Ni kan inte åka vilse, för här finns bara en väg.

Campingbordet monterades och jag lyckades komma upp på murens krön.
- Hur ska du komma upp innifrån?
Jag tittade mig runt men såg inga lämpliga redskap.
- Ni får hissa ner bordet till den här sidan muren.
- Sedan är det bara att dra upp det i bogserlinan.

- Det kan ta lite tid att fixa logit, muttrade 1:an
- Ska du vara här inlåst på en tom kyrkogård i mörkret?
- Du sade det: Tom. Jag kan fota var jag vill.

Jag fick som jag ville (I ärlighetens namn får jag ofta det) och så fort jag tagit mig ner från muren förlorade jag mig i de fantastiska gravvårdarna.
Något liknande hade jag aldrig sett.
Ena sidan av trävården handlar om den dödes liv. En man satt t.ex. på en traktor, och det berättade dels att han varit bonde, dels att han varit ganska förmögen. På baksidan såg man hur döden kommit. Med stor skicklighet avbildades blixtar, tjurar som kastade upp den döde i luften och förstås bilar.
Alla kvinnor med en nyfödd i famnen hade dött i barnsäng, det fick man stöd för när man läste de indentiska årtalen.
Många kvinnor var avbildade sittande i sina vävstolar.
I vissa gravar låg två generationer döda hjältar, kärleksfullt utskurna i sina uniformer.

Inget fordon varken hördes eller syntes på den lilla byvägen. Fritt fram, alltså.
Jag skulle hellre fotat i dagsljus, men det såg inte ut att kunna gå, så nu skyndade jag mig. Tiden rusade, och när jag tagit mig upp till kyrkan var filmen slut. Mörkret föll allt snabbare.

Jag rotade i min rygga efter vattenflaskan och satte mig på en gravkant. Tiden hade försvunnit helt för mig men jag spanade efter lyktor nere på vägen. Det hade tydligen tagit tid att hitta logi någonstans. Jag var trött och här satt jag inlåst på en stängd kyrkogård i ett avlägset land. Jag kunde inte språket och hade bara dimmiga begrepp om var jag befann mig. Tänk om det hänt något med bilen, eller exen?
Ingen i hela världen visste var jag var. Det började kännas kusligt och förhastat. Gravvårdarna såg skumma ut i det tilltagande mörkret.

Då hörde jag ett sus i trädens kronor som påminde om röster.
Hjärtat började bulta: fort och hårt... Jag var ju ensam på kyrkogården! Eller?
 Stegen! Jag hörde tunga steg!
Någonstans inne i skogsdungen!
Håret reste sig på hela kroppen när jag försökte urskilja skuggor mellan träden. Jag såg ingenting och intalade mig att det var nerverna som spökat, när stegen återkom, denna gång tyngre och med ett knarrande ljud. Det lät som om någon promenerade på trägolv, fast kyrkogården bara bestod av grusgångar och gräs. När jag var barn brukade det lägga träplankor över gropen efter en jordfästning. Ingen skulle ramla ner innan dödgrävarna hann skotta igen! Hjärtat rusade,och jag famlade i ryggan efter mitt nitrospray. En död i kärlkramp här verkade extrem bad taijming. Hade den döde varit skendöd och klampade omkring på plankorna som skulle täcka graven?
Eller hade jag i hela mitt liv haft fel: Spöken kanske fanns?

Det verkade lättare att tro på spöken här i Transylvanien än hemma i Enskede. Alla bloddrypande historier om Dracula gjorde väl sitt till. Stegen hördes igen,och nu skrek jag.
- Vem fan är där?
Ja, på svenska, självklart.
Döda bör väl inte ha problem med översättningar?

Då hörde jag mansröster och de lät mycket levande.
Plötsligt badade både jag och graven jag satt på i bländande ljus. Jag satt som fastfrusen och någon tilltalade mig med barsk röst. När jag höjde huvudet såg jag männen och ljuset högt upp bland träkronorna och först när en av dem klättrat ner och tryckt ett vapen i magen på mig förstod jag: Ukrainska gränspoliser i ett vakttorn.

Inte underligt att här rådde kameraförbud. Mannen pekade på mig med sitt vapen, men jag var totalt tom i huvudet efter chocken o mindes ingen enda glosa. Så: Tavarich! Kamrat på ryska. Och eftertanken. Var denna gamla kommunisthälsning helt fel här och nu?  Den andre mannen hade klättrat ner han med och börjat ryta fram frågor. En av dem sträkte ut handen efter min rygga. Jag hoppades att mörkret skulle dölja kameran som liksom vattenflaskan låg i gräset vid mina fötter. De gick igenom mina saker och jag fattade plötsligt vad de letade efter. Ett pass eller någon annan ID handling. Jag sände en saknadens tanke till min lilla magväska, som jag lämnat i bilen. Vem tror sig behöva pass på en kyrkogård?

Jag kunde se männens ansikten nu och såg att det var helt unga pojkar, yngre än mina egna barn. Jag försökte förgäves göra mig förstådd. Varken Stockholm eller Sverige fick några klockor att ringa för de här pojkarna.
Turist gick lite bättre fast de såg skeptiska ut; Turist på en låst kyrkogård sent på kvällen? Det gick de inte på.
Jag tyckte vi stått där en evighet när jag hörde en bil närma sig nere på vägen.
- Exen! Tack gode Gud!
Jag pekade, och sjönk ner i gräset nära kameran. Exen som såg en väldig spotlight på kyrkogården förstod att något gått galet och började tuta, samt började skaka den låsta porten. Soldaterna sprang nerför grusgången för att ta tag i denna nya invasion och jag stoppade kvickt ner kameran i den genomsökta ryggsäcken innan jag reste mig och linkade efter.

Nere vid porten hade gubbarna fattat vad som gällde,och langade in alla tre passen genom porten, samt våra visa. Rumänien kräver sådana. Soldaterna skakade på huvudet och visste inte vad de skulle tro. Då pekade exet 2 på mig o sade: - Babuchka (Mormor), samt gjorde ett tecken åt mitt huvud. - Tanten är snurrig.
Soldaterna konfererade och var till sist övertygade om att jag var en ovanligt virrig gammal mormor med morbida böjelser!

Till nästa problem: Hur få ut mig, för gossarna hade inte anförtrotts portnycklen? Vi fick göra som vi tänkt. Exen kastade över campingbordet, fäst i bogserlinan och de båda pojksoldaterna höll mycket artigt i bordet tills jag kunde kravla mig över muren. Väl inne i bilen kände jag hur trött jag var och hur rädd jag varit.

Vad exen sade försöker jag fortfarande förtränga. Morgonen därpå besökte vi The Marry Cementary som de kallar den. Vi betalade vårt inträde till vakten i kuren, som sålde en massa fina vykort på gravvårdarna. Jag var snabbast:
- Inte ett ord, gubbar. Inte just nu!


Epilog.

Venedig ett år senare.

Nu återstod bara den berömda kyrkogårdsön, som jag missat under de andra besöken. Nu skulle det äntligen bli av. Efter en del sökande på kajen bakom Dodgepalatset hittade jag rätt färja, men när jag ville köpa biljetter skakade tanten i luckan på huvudet. Hon förklarade att kyrkogården stängde kl. 18.00. Sista kvällen i Venedig och jag hade missat kyrkogården. Igen.

Så föll mina blickar på taxibåtarna och mina ögon började tindra...

Exen såg mina lystna blickar och plötsligt haglade det kraftuttryck från båda sidorna.
- I helvete heller!
Ettan är frommare:
- Aldrig i livet.
De väste saker i mina öron av vilket det om min ålder, övervikt, polisen och ordet nekrofil var det snällaste.
Jag koncentrerade mig på Marcusplatsens duvor. När exen går i hop emot mig har jag ingen chans.

Hon tog en sista överblick över det välbekanta köket, där hon lagat mat åt honom i över 10 år nu. Hon kände sig redan lite främmande även om hon inte hunnit packa ner någonting av köksutrustingen.
Hon var glad över att köket ändå var intakt, nu när hon skulle bjuda honom på middag en sista gång.

Han kom förstås inte för att ta adjö av henne: Han skulle hämta Cleo. Cleopatra, som den röda abbesinerkattan egentligen hette, hade med åren blivit Cleo. Han hade köpt den till henne något av de första åren i huset: Då när hon börjat vilja ha barn. Att de skulle vänta de första åren var en självklarhet. De behövde hennes inkomster att leva av medan Martin byggde upp sitt företag. Sedan ville han vänta till huset blivit färdigt. Under tiden tickade hennes biologiska klocka allt fortare. Till slut skaffade han alltså Cleo. En dyr raskatt kostar en vacker slant, och den blir både försäkrad och öronmärkt, så Cleo tillhörde helt klart Martin. Då spelade sådant ingen roll. Allt var deras tillsammans.

Hon hade aldrigt trott att Martin, den kärve, inbundne mannen skulle falla så pladask för kattan. Det var " kissemisse kisse... kom till pappis! " Hon hade lyssnat förundrad. En sådan ömhet i rösten hade han inte när han talade till henne. I början tyckte hon om det, men när tiden rann undan drev de två allt mera isär och då irriterade hon sig i stället på honom. Hon tyckte att han gjorde sig löjlig med sin kärlek till kattan med den röda pälsen.

Grytan som stog på svag värme doftade underbart. Mat kunde hon verkligen laga. Så stod han då i dörrren.

- Cleo! Kisse misse....
- Var är hon?
- Har du mycket bråttom? Jag tror att hon tog sig en tur ut när jag vädrade.
Han öppnade terassdörren o började locka men ingen katt visade sig.

- Ska du inte äta en bit mat med mig medan vi väntar? Du brukar vara hungrig så här dags?
Hon log vänlgt emot honom. Hon kunde se lättnaden i hans ansikte och läste utan svårighet hans tankar:
 Det här skulle gå konfliktfritt och bra.

Han vädrade i luften
- Vad har du lagat för gott?
- Det, sade hon, det får du inte veta men det är ett mycket spännande recept.
- Det luktar härligt? Är det en viltgryta?
- Visst kan jag ta en bit mat. Inte behöver vi väl vara ovänner?

Hon log emot honom, satte fram hela grytan mitt på bordet och började lägga för honom med en slev. Sedan satte hon sig ner mitt emot honom och såg på när han skyfflade in maten med sin väldiga aptit. Hon undrade ifall han alltid sett så frånstötande ut när han åt?
- Vad är det för kött?
Hon log hemlihetfult.
- Gissa!
- Kanske lamm?
Hon bara skakade på huvudet, fortfarande leende.
- Nå, kyckling, då? Köttet verkar ljust?
Återigen skakade hon på huvudet.
- Kanin? Men varför äter inte du?

Han hejdade sig för att ta bort ett hårstrå som irriterade i mungipan. Ett rött hårstrå.
- Jag åt innan du kom.
Han tog om av grytan och berömde kryddningen.
-Det här kan du, gumman! Det smakar fantasiskt.

Men plötsligt hostade han till och spottade ut ett litet föremål i handen. Han stirrade men vägrade tro sina ögon.
En tand. I maten!
- För helvete: Det är en kattand!
Han reste sig så fort att stolen ramlade bakåt och stirrade vilt runt omkring sig i köket.
- Cleo! CLEO!
När han fick syn på den blodiga skärbrädan och köttyxan, lyfte han den senare och tittade utan att tro sina ögon.
- Helvete!  Röda katthår!  Vad in i glödheta har du gjort?
- Var är Cleo?

Deras blickar möttes och han insåg att det oerhörda verkade troligt.
 Med ett rosslande ljud tog han de två stegen till toalettdörren och började kräkas våldsamt. När han fick syn på resterna av Cleos röda päls i toalettstolens botten brast han i gråt.

- Du är ju sjuk! Det här ska du inte komma undan med!
Hon log fortfarande.
Han fortsatte:
- Jag polisanmäler!

Då svarade hon äntligen.
- Du skulle inte gett henne mitt barn.
- Ditt barn? Hur kan det vara ditt barn?
- Hörde du inte. Jag tänker anmäla dig!

- Anmäla vadå? Att du har ätit upp din katt till middag?
De kommer att tro att du är berusad eller galen.

- Du. Du din jävla... yxan! Dina avtryck måste finnas där...
- Jag hade diskhandskarna på mig.
- Det har inte du just nu.

Han släppte yxan som om den bränt honom.
Hon fortsatte:
- Du gav henne en baby: Min baby!
Hon ska inte få min katt också.

- Din baby! Du är ju sjuk: Det är ju hon som väntar barn.
- Det borde varit jag!
- Förresten: Du ska nog inte inviga din nya hustru i dina matvanor.
- Gravida kvinnor överreagerar, har jag läst någonstans.

En sekund trodde hon att han skulle slå henne i ansiktet, men han hejdade sig i sista sekunden.
- Herre Gud: Cleo, hörde hon honom snyfta med händerna framför ansiktet.
 -Pappis lilla kisse.

Till slut avlägsnade han sig, backande genom hallen med en min som hon antog betydde att han när som helst väntade sig att hon skulle plocka upp yxan och använda den mot honom.
Med en suck av lättnad stängde hon dörren bakom honom.

Hon satt på pallen i hallen tills hon kände sig säker på att han inte skulle återkomma.
Då klev hon i träskorna, drog en kam genom håret och gick ut genom dörren. Hon gick inte långt, bara till villan intill. Vänninan öppnade med ett leende.
- Hon har legat på soffan och sovit hela dagen.
- Och inte märktes det att hon brytit loss sin tand.
- Hon tuggar lika bra för det.
- Cleo lilla:matte är här.
- Det där håret du fick raka av henne för fuktexemen börjar redan växa ut!

- Har din mamma åkt nu?
Så synd att hon är kattallergiker.

Nu skulle jag ha varit tillbaka även om jag hade kommit i väg på min efterlängtade resa. Nu blev det inte så.

Jag sitter i den stora bekväma fåtöljen och lutar mig bakåt. Jag lyssnar till en liten sovande flicka: hon andas lugnt i fint och jag vill bara krama henne, men vet att hon behöver sova. Oron för hennes mamma, som är min dotter vill ännu inte riktigt släppa taget. Oron som har gastkramat mitt hjärta ända sedan min dotter plötsligt fann att fostervattnet kom redan i vecka 29. De flesta barn kommer till världen ganska snart därefter: Det brukar röra sig om något dygn. Men ett barn i vecka 29 är långt ifrån färdigt att tampas med den här världen.

Jag var klar att kliva på tåget söderut! Med svår sjukdom i familjen bokar jag allting i sista minuten så det är aldrig någon katastrof när jag inte kommer i väg. Några för mig okända personer är lyckliga nu. Jag hade nämligen bokat den sista sovvagnen Malmö-Berlin den helgen. Jag måste erkänna att jag nog mest tänker på oss äldre när jag planerar dag för dag. I stället blev det så här.

Jag har ju korsat Europa en hel del under många år med tåg och med bil. Vi flygrädda kan ju alltid resa hemma. För Europa är hemma. Jag sjunger med Jan Hammarlund att "Jag vill leva i Europa, jag vill skratta och älska här."

Eftersom jag som regel besökt de "turistmåsten" som finns brukar mina resor numera vara mycket roligare.

Jag kan ju blunda och resa för min inre syn. Ankomsten till Berlin på morgonen då jag alltid går i sömnen: 6.01 ska vi vara inne om allt är ok. Då öppnar caféet med alla de feta frukostwurstarna o kaffe, kaffe, kaffe. Två perronger bort står vad som förr kallades Chardasexpressen. Jag vet inte vad den kallas idag.

Vi rullar ut ur ett gråkallt Berlin så här dags och segar oss ner emot Dresden. Jag älskar den gamla stadskärnan trots att jag vet att det bara är kopior! De allierade bombade staden till en grus hög och många byggnader som verkar väldigt gamla är nyuppförda. Sedan sist jag rest förbi har de renoverat den protestantiska Frauenkirche som legat i ruiner sedan kriget. De har fått donationer från hela världen.

När vi kommer söder om Dresden brukar jag vakna till och njuta av den tidigare våren: här står allting i sprakade blomning nu i april! Forsytian och körsbärsträden känner jag ju igen men här finns många underbara träd som jag inte vet namnet på. Tåget börjar stånka sig upp genom granskogen emot gränsen till Tjeckien.

När man åker den här sträckan med bil kan man inte undgå att se att man reser rakt genom norra Europas största utomhusbordell. De halvnakna flickorna börjar bakom tjeckiska tullkontoret och står sedan tätt som en ung planterad granskog ända fram till lilla Teplick. Där finns bordellerna och barnhemmet för flickornas barn. Jag brukar göra en paus och prata lite med flickorna även om mina gubbar avskyr stället. Och nog finns det fog för att låsa in sig i bilen för hallickarna därnere är hårdföra killar och rånar lika gärna gubbarna om de inte vill köpa deras flickor.

Med tåg passerar man staden ganska obemärkt. När det stannar till i staden Terezin kan jag bara tänka Theresienstadt: Denna stad blir aldrig Terezin för mig.

Jag lyssnar efter den lilla och fortsätter min resa.

Nu blommar det överallt. Vild vallmo står tät invid rälsen och de små tjeckiska städerna rinner förbi som pärlor på ett pärlhalsband. Jag älskar just södra Tjeckien så mycket: Här har jag haft fina resor. Det är gott om små gemytliga städer i Böhmen. Cesny Budevice (jo då, ölet fick namn efter staden liksom grannstaden Pils skapade pilsnern), fästningsstaden Loket och Chesny Krumlov till exempel. I den sistnämna påstår de sig ha präglat de första s.k "joakimsthalerna". Myntet som lär ha givit dollarn sitt namn? Jag har några kopior hemma.

Mot gränsen till Österrike börjar bergens snötäckta toppar att glittra vita som kontrast emot dalens alla blommor. Naturen runtom här är storslagen och det gäller hela området ända bort till Brechtesgarten, Hitlers smultronställe där man ju kan se in i Österrike.

Wien är nästa stopp. Här hade jag tänkt stanna några dagar.
Det finns ställen jag vill återse och det finns ställen jag aldrig hunnit se. Scönbrunn var länge ett efterlängtat mål. Min läsning av gamla biografier har gjort mig hemma stadd här men inga återbesök denna gång. Av alla Maria Theresias 16 barn är det nog den olyckliga Marie Antoinette som blivit känd genom sin säregna historia: Franska revolutionens symboliska offer. På Shönbrunn lekte hon som barn utan att någon skugga förmörkade hennes unga år.

Jag har ett annat återbesök jag vill göra. På den lilla gravplatsen där så många berömda män och kvinnor fått sin sista sömn vilar en liten örnunge som jag alltid känt någonting extra för. Han skulle ha blivit bli det nya Europas kejsare: Han föddes till titeln Kungen av Rom!
Hans pappa var Europas mäktigaste man och han mor var dotter till kejsaren av det Habsburgska väldet. Det handlar alltså om den olycklige sonen till Napoleon och Marie-Louise. Han borde ha växt upp i prakt och med kärlek men blev i stället en politiskt barnfånge i sin morfars slott. Stackars lille kille. Du fick bara 20 år på jorden och din enkla kista är inklämd mellan kända mäns o kvinnors kryptor.

Jag hade tänkt mig ett återbesök i Stephansdomen också.
Källarens enorma högar med skellett och dödskallar ifrån pestens år ger mig en kuslig känsla.

I dag vi. I morgon du.

Jag tänkte mig att knycka med mig en liten bit av något gammalt skelett vid förra besöket för enligt mitt sätt att se så behöver de dem inte längre men gubbarna blev förfärade och började yra om brott emot griftefriden så jag gav mig.

Pratern med det stora pariserhjulet är alltid en höjdare.
Det gamla alltså. Där som filmen Tredje mannen utspelade sig. Jag hör alltid Harry Lime team var gång jag ser det -
och ser Orson Welles, en sådan skådespelare!

Johan Strauss, både far och son, hörde också till flanörerna i Pratern men det var i ett tidigare århundrade.

Efter Wien är det inte så långt kvar till Budapest. Där nere ligger de två städerna, förbundna med sina vackra broar. Buda och Pest. Jag föredrar Elisabetbron. Den i mitt tycke vackraste. Kanske är jag lite färgad av Elisabeth som lånat sitt namn åt bron?

Långt upp med strålande utsikt ligger universitetssjukhuset där jag tillbringade några dramatiska dagar på hjärtintensiven år 1994. Viken utsikt man hade därifrån om kvällarna!

Jag sitter o drömmer i min fåtölj men minnesbilderna är så starka att jag nästan gjort resan sittande här. Jag har ju alla mina minnen kvar och behöver egentligen inte åka dit igen. Fast det gör jag nog?

Den lille klamrade sig fast i livmoderns skydd i nästan otroliga fyra veckor! Eftersom han till råga på allt låg i säte så lyftes han ut "bara" 7 veckor för tidigt. Hans välfärd är det enda som egentligen betyder något för hela familjen just nu och om sanningen ska fram så är det inga månader på året som våren är så vacker just här uppe i norr som april och maj?