Mera Egggbert
När man bott så länge i en husvagn och har så många minnen ifrån resorna så lämnar man nog lite av sin själ där?
Natten I Neapel vars gränder var smala o ch plötsligt kunde man bara köra framåt i all evighet tills man hamnade på någons hustrappa.
Vad göra?.
Inga problem.
Hustes alla innevånare strömmade ut: kopplade bort Eggbert från kroken och vände honom manuellt under applådere från hela kvarterets ungar.
Sorgliga minnen med i bland.
Natten i Edinburgh som dottern och jag grät oss igenom.
Vi hade fått veta att vår unga till synes friska hund var döende i canser och vi kunde inte få plats på någon färja som tog oss hem i tid.
Jag är glad över att han blev en utställningsvagn och inte hamnade på någon bilskrot
Resorna med Eggbert
-Look! An egg on wheels.
Han kallades "Eggbert" av hela familjen och var en vanlig, numera antik, husvagn av märket SMW. Namnet tillkom under den månad vi premiärbodde i honom på de brittiska öarna, där alla barn som såg oss rullandes in i någon by skrek "Look! An egg on wheels".
Den käre hade efter mina önskningar lackerat honom knallgul och modellen är ju äggformad. Vi kunde nog inte ana då hur mycket tid av våra liv vi skulle komma att bo i Eggbert och att han skulle släpas genom hela Europa och inte ens slippa lastbåtar som lyfte honom med kranar för ännu sydligare transporter.
Vi mötte förstås en mängd olika människor längs vägarna. En gång när vi trötta och med kinkande barn åkte mil efter mil på den engelska landsbygden, såg vi till vår lättnad vad som verkade vara en campingplats mitt ute på en åker. Lite märkligt och ödsligt beläget men välkommet för oss. Det var först när vi rullade in ibland husvagnarna vi insåg att vi hamnat i ett zigenarläger.
I England löste man ,liksom på så måpnga andra håll, sociala problem genom att isolera oönskade i campingbyar på landsbygden. Nå vi var varmt välkomna och det dröjde inte länge förrän våra barn hittat lekkamrater. Vi blev kvar i flera dagar.
När vi flyttade in i Eggbert första gången var barnen runt 7-8 år och ingen kunde ana att de skulle tillbringa så mycket tid i honom, ända tills sina senare tonår. Vi jobbade hårt under de där åren, nästan dygnet runt ibland för att sedan kunna åka länge. Det var sommarloven som gällde och kanske en extra tur höst eller vår. Det fanns få bekvämligheter. En oljekamin revs till förmån för en bokhylla. Ett gasolkök och en dunk till friskt vatten, extra däck och ficklampa med extra batterier för läsning.
En gång, när det extra däcket redan var använt, rök det andra. Vi var i Schweiz på väg söderut. Eftersom bara Sverige tillverkar Eggbertar så fick vi till slut vända oss till en flygplansfabrik, där de hade ett någorlunda passande däck åt oss. Det höll till norra Spanien, sedan körde vi på fälgarna och stannade till i Malaga där vi sände efter ett däck ifrån Sverige.
Oftast sov vi bara i Eggbert.
Vi åkte som sagt runt en månad i Scottland, Irland och England och utanför London fanns en fin campingplats nära tunnelbana. Samma sak i Paris. Där låg campingen i Boulogneskogen. Värre var det i Rom. Det var så lång väg att vi helt enkelt parkerade Eggbert vid Colosseum en vecka medan vi besåg staden.
Under åren lärde vi oss att tänka på Eggbert som en i familjen. När den stod hemma i trädgården mellan resorna var den barnens lekstuga eller någon hemlös persons tillfälliga hem.
Runt medelhavet finns det fina campingar överallt. Lite värre är det när man ger sig av i mera öde trakter. Vi brukade alltid försöka parkera där det stod långtradare nattetid eftersom det kändes tryggare så.
Barnkojerna var placerade på tvärs i vagnen och en dag var ungarna för långa. Då inköptes ett tält där de kunde ligga om natten eller vi själva, beroende på var vi var.
Med tonårsbarnen åkte vi till norska kusten med Eggbert. Där kände Den Käre en bonde som lät oss bo helt nere vid stranden och vår lilla båt, som vi hade på biltaket, tog oss ut till de platser där Den Käre fiskat som ung. Att resa i pappas spår roade barnen när de var i 14-15 årsåldern.
Vid 16 köpte de tågluffarkort och Eggbert började bli hotad.
Vi hade slitit ut flera bilar med honom och den sista resan drogs han av en gammal Opel som hette Adam. Vi skulle vara borta i tre månader och på Den Käres arbetsplats slog de vad om att den bilen inte skulle orka hem igen.
Och på hemvägen i italienska Alperna fick jag syn på de vackraste statyer jag någonsin sett. De var blytunga och stora så de fick ligga i våra sängar. Själva sov vi ute på madrasser.
Adam stånkade sig över Alperna, pustade ut ett par dagar vid S:T Bernhardshundarnas klosterkennel och pressade sig sedan vidare hemåt. När vi körde in honom i trädgården gav han upp andan! Det blev bogsering till skroten. Men Den Käre vann vadet: Bilen tog sig hem.
Vi insåg att vi måste skiljas från vår gamle vän, Eggbert. Troligen skulle han skrotas. Men på vår annons svarade ett ivrigt ungt par som höll på med veteranbilar och behövde just eggberts årsmodell till sin matchande bil!
Året efter kom ett stiligt ekipage i himmelsblått rullande och stannade utanför vår port. Aldrig kunde vi ana att vår gamla vagn kunde bli så vacker. Han är numera visningsobjekt på veteranutställningar.
Så här pampigt
Återresor
Det var Prag och Warzava: Budapest och så i höst S:t Petersburg.
Mina turistresor har aldrig haft en extra dag över för att se Petershof som ju ligger en bit utanför staden. Jag har således väntat länge och jag blev inte besviken.
Slottet med omgivningar drabbar som ett slag i veka livet.
Trots vetskapen om de vanliga dödligas liv i armod och livegenskap berusar detta monument över människans hybris.
Trappan emot Östersjön
Avståndet till huvudstden finns inte längre.
Katarina ( den stora) behövde 3 dygn med häst och vagn: Peter ( den store) som älskade båtar roddes över på en dag.
Nu tar man en katamaran nedanför centrum och är där på 30 minuter!
Då får man också göra den vackraste entrén:
sjövägen med alla fontäner och vattenspel i förgyllda trappor.
Palatset överträffade mina vildaste fantasier:
Versailles kan slänga sig i väggen!
Även om detta palats har mycket gemensamt med just Versailles.
Där finns Marie Antoinettes lilla Trianon: ett till flykt inom Versailles och en motsvarande litet mitt Nöje ,som det kan översättas med , där utsikten över Östersjön är fri .Peter byggde det åt sig enligt tidens sed.
Av storslagna slott modell äldre kommer man att tänka på Alhambra vid Granada i Spanien även om det slottet ju är så mycket äldre .
Att Alhamra är byggt av muslimska härskare skapar ju en helt annan dekor och drottning Isabella ändrade inte någonting väsentligt här som man kanske kunde väntat sig av denna rabiata katolik?
Hon låt bara riva moskén och lade till en Mariabild på ett ända ställe.
Gemensamt är allt vatten och vattenspel.
I Petershof forsande och porlade och sprutande det ur alla de 173 fontänerna i parken. I Alhambra flyter vattnet tyst och stilla under marken och via trappräcken av sten. På så vis kylde de under varna dagar men skapade en stilla ro i de stora utrymmena utan tak.
Är man vanvördig om man kallar dem för patio?
Nå här i lilla Nöjet vid Petershof spatserade Potemkin fram och tillbaka medan han fjärrstyrde sin älskarinna och landets legala regent Katarina så gott han kunde. Hans roll i historien är ofta i mina ögon den grovt underskattades.
Många avfärdar denne livslånge kompanjon, make (?) och medregent till kejsarinnan som om han bara vore en av de unga gunstlingar med vilka hon fördrev de ensamma nätterna.
Enligt min mening var Potemkin en framsynt byggare av den östra delen av detta enorma rike. Ingenting var honom främmande. Det Peter den store uträttade i rikets västra delar och då naturligtvis uppföradet av själva staden S:t Petersburg (en nödvändig hamn i Östersjön) gjorde Potemkin österut med sina Potemkinbyar där det redan från början anlades både skolor och sjukhus . Hamnstaden Odessa vid Svarat havet var nog så viktig som den i Östersjön?