pedofilensdotter paedophiles daughter

Katarina  ( den stora) behövde 3 dygn med häst och vagn: Peter  ( den store) som älskade båtar roddes över på en dag.

Nu tar man en katamaran nedanför centrum och är där på 30 minuter!

Då får man också göra den vackraste entrén:

sjövägen med alla fontäner och vattenspel i förgyllda trappor.

Palatset överträffade mina vildaste fantasier:  

Versailles kan slänga sig i väggen!

Även om detta palats har mycket gemensamt med just Versailles.

Där finns Marie Antoinettes lilla Trianon: ett till flykt  inom Versailles och en motsvarande litet mitt Nöje ,som det kan översättas med , där utsikten över Östersjön är fri .Peter byggde det  åt sig enligt tidens sed.

Av storslagna slott modell äldre kommer man att tänka på Alhambra vid Granada i Spanien även om det slottet ju är så mycket äldre .

Att Alhamra  är byggt av muslimska härskare skapar ju en helt annan dekor och drottning Isabella ändrade inte någonting väsentligt här som man kanske kunde väntat sig av denna rabiata katolik?

Hon låt bara riva moskén och lade till en Mariabild på ett ända ställe.

Gemensamt är allt vatten och vattenspel.

I Petershof  forsande och porlade och sprutande det ur  alla de 173 fontänerna i parken. I Alhambra flyter vattnet tyst och stilla under marken och via trappräcken av sten. På så vis kylde de under varna dagar men skapade en  stilla ro i de stora utrymmena utan tak.

Är man vanvördig om man kallar dem för  patio?

Nå här i  lilla Nöjet vid Petershof spatserade Potemkin fram och tillbaka medan han fjärrstyrde sin älskarinna och landets legala regent Katarina så gott han kunde. Hans roll i historien är ofta i mina ögon  den grovt underskattades.
Många avfärdar denne livslånge kompanjon, make (?) och medregent  till kejsarinnan som om han bara vore en av de unga gunstlingar med vilka hon fördrev de ensamma nätterna.

Enligt min mening var Potemkin en framsynt byggare av den östra delen av detta enorma rike. Ingenting var honom främmande. Det Peter den store uträttade i rikets västra delar och då naturligtvis  uppföradet av själva staden S:t Petersburg (en nödvändig hamn i Östersjön)  gjorde Potemkin österut med sina Potemkinbyar där det redan från början anlades både skolor och sjukhus . Hamnstaden Odessa vid Svarat havet var nog så viktig som den i Östersjön?

Och måste man ta extra hänsyn till honom ifall han skulle råka vara ens egen far?

Jag tror inte att hel och full förlåtelse är möjlig:
Man känner nog den där taggen av sorg över förlusten? 

Med förlusten menar jag inte oskulden eller någonting sådant  utan tilliten till den som skulle vara den förste att skydda.

Men man måste gå vidare och komma ihåg att detta är hans problem: Inte mitt.

Inte heller är det mitt ansvar.

Mitt ansvar är att gå vidare med mitt eget liv och inte tillåta övergreppet  att förstöra någonting av min framtid.

Jag har äntligen funnit min idealiske sängkamrat efter många år med mina gubbar

och med mina mera tillfälliga älskare.

Den här killen bryr sig inte om att jag har läslampan tänd hela natten

eller att jag roterar i sängen när jag sover.

Han struntar i om jag snarkar.

Han lägger sig när jag gör det ock sover så länge jag sover,

även om det börjar bli eftermiddag.

Och ska ni vara ärliga tjejer: Hur ofta slickar ens partner ens fötter?

Detta med våldtäkt.

De tycks aldrig ta slut och några slutar i dråp eller mord.

Jag  läste Pia Maria Boethius "Skylla sig själv" när den  kom 1976.

Jag har nyligen läst Katarina Wennströms "Flickan och skulden" och noterade att ingenting förändrats.

Jag går längre tillbaka och läser domen emot min egen pappa på 60 talets mitt.

Samma visa. Bara lite tydligare:
-Detta kunde aldrig ha hänt en bra flicka, sade rätten.

Varför gav jag inte dem namnen på alla mina andra älskare?
Älskare? 

 Jag var 15 år och oskuld.
Tack vare att denna våldtäkt lämnar blodspår och det faktum att pappa varit ute ur fängelset en (!) enda vecka
(då han dessutom hunnit gifta om sig) efter att ha suttit av ett långt straff för övergrepp emot min yngre syster och att han erkände (de gör sällan det) så fick han ytterligare 4 år på statens bekostnad.

På 30 talet hade jag dömts för medverkan till incest: jag var ju 15.
 Åklagaren yrkade på 1 års fängelse för mig:
(Han hade inte noterat att den paragrafen var borttagen)

På medeltiden dödades offren för våldtäkt och även de stackars djur som råkade ut för det man kallade tidelag.

Det har varit många liknande fall de senaste åren.

Så många att jag avstår ifrån att räkna upp dem här. 

Är man involverad som jag (Incest: en lek för hela familjen) så följer man med.

Man engagerar sig i Bris och i våldtäktsgrupper. Det känns naturligt.

På nätsajten  Sourze hade vi i för ett par år sedan en flicka som skrev under pseudonym och berättade om en gruppvåldtäkt där männen blivit friade. Hon ville vara anonym.

Själv är jag inte det utan skriver om min pappa under mitt egna namn. Det gör ju att jag får diverse påhopp och epitet som incesthora, opålitlig, pedofilkramare och det som är ännu vätrre.Det var jag fullt medveten om när jag lade ut delar av min egen privata dagbok .För ett barn som växt upp i tron att hennes namn antingen var Bara eller Horunge så gör det mig ingenting alls. Jag bjuder på det.

Men det är alldeles uppenbart att så länge vi som varit utsatta för sådana här övergrepp skäms och tiger, eller försöker debattera anonymt: Ja så länge kan övergreppen fortsätta.
Lika så ifall de som smädar oss lyckas få oss så ledsna att vi inte orkar ta mera skit:

Då har pappa och hans gelikar lyckats.

Vi måste lära oss av varandra att vägra vara offer!

Det är inte mitt fel att pappa var sjuk. Det är honom som skammen vilar på. Inte på något enda av hans offer. Dessutom är det hög tid att vi som fått distans genom åren som gått berättar för alla unga flickor att de inte behöver fortsätta att vara offer.

De kan vägra den rollen:

De och bara de själva kan ta ifrån de här männen den makten.
Det går att få ett mycket fint, starkt och lyckligt liv även efter våldtäkt. Ja, efter år av svåra övergrepp. Detta är det mycket, mycket viktigt att tala om.

Jag kommer att lägga ut en del till samt knyta ihop det hela i slutet innan jag är färdig med pappa (för den här gången).

 Ni som inte tål att läsa om övergrepp: Hoppa över mina artiklar bara. Och hoppas att det aldrig händer era barn.