Horungen
Barnet litade inte på Martha.
Det hade hon slutat med för tre somrar sedan. Det var då Marthas pappa dog, och det var då Martha tagit barnet med sig till begravningen. Där snörvlade de svartklädda mostrarna, fastrarna och den åldriga änkan om hur David gått hem till Gud. BaraAnna frågade viskande en låtsaskusin var Gud bodde och kusinen svarade "Uppe i himlen förstås din dummer " med sjuåringens hela överlägsenhet.
På begravningsdagens morgon gick de alla till kapellet brevid kyrkan och där i en låda låg farbror David. Alla gick fram och pussade på honom och någon knuffade fram BaraAnna också. Tvekande böjde hon sig fram. Det var han men ändå inte. Han påminde om en docka där han låg!
-Ta adjö nu, Anna lilla kommenderade en av de svartklädda, och barnet böjde sig fram och sträckte sig på tå för att kyssa honom på kinden som hon sett de andra göra. Den kalla kinden kändes otäck och snubblande tog hon sig bakåt i rummet. Hon undrande ifall det var nu han skulle få komma upp till Gud. Men de vuxna drog sig tillbaka och först en lång stund senare satte de sig i den lilla kyrkan. Där såg barnet lådan med farbror David igen, men nu hade den ett svart lock.
Efter predikan bars lådan ut på kyrkogården och fram till en nygrävd grop där de började fira ner den. Barnet stirrade på alltihopa med fasa och först när de började slänga ner jord på lådan med David i, började hon skrika! Martha ruskade henne och väste åt henne att vara tyst, men barnet fortsatte att gallskrika. Flera av de andra kastade ogillande blickar på barnet nu, men själv såg hon bara LÖGNEN! Martha hade lurat henne!
Pappa David åkte visst inte till Gud i himlen. Hon såg ju med egna ögon hur de skottade ner honom i jorden. Hur skulle Gud någonsin kunna hitta honom där nere? Hon grät tills hon fick kramp och Martha och en av hennes systrar hjälptes åt att släpa henne ifrån kyrkogården.
-Jo, du! Så går det när man släpar hem horungar, väste systern belåtet.
-De är ju inte riktiga i huvudet, förstår du det nu, Martha?
Och Martha skämdes och teg. Kanske systern har rätt. Det här barnet var inte som andra.
Efteråt hade Martha röda fläckar i ansikten och hennes naglar rev upp svidande sår ipå barnets arm.
-Att få stå där med skammen!
-Varför uppför du dig på det här viset? Är det tacken, det?
Barnet svarade inte.
Hon visste att det inte skulle tjäna någonting till! Men inom sig skrek hon:
-Du ljuger! Du lurade mig! Du ljuger om allting, men detta trodde jag på!
-Jag måste komma i håg att alla vuxna ljuger .
Och sedan kom eftertanken.
Hon ljuger för mig om sin pappa. Ja men då kanske det där om Gud inte heller är sant?
Tänk om Gud inte finns? Blir vi bara nergrävda i jorden allihopa till sist? Jag med? En fasansfull tanke. Varför då försöka att bli stor? Ifall det i alla fall slutar i en låda i jorden?
Och gråten övervann rädslan för Martha eftersom döden just nu verkade mycket, mycket farligare!
Det hade hon slutat med för tre somrar sedan. Det var då Marthas pappa dog, och det var då Martha tagit barnet med sig till begravningen. Där snörvlade de svartklädda mostrarna, fastrarna och den åldriga änkan om hur David gått hem till Gud. BaraAnna frågade viskande en låtsaskusin var Gud bodde och kusinen svarade "Uppe i himlen förstås din dummer " med sjuåringens hela överlägsenhet.
På begravningsdagens morgon gick de alla till kapellet brevid kyrkan och där i en låda låg farbror David. Alla gick fram och pussade på honom och någon knuffade fram BaraAnna också. Tvekande böjde hon sig fram. Det var han men ändå inte. Han påminde om en docka där han låg!
-Ta adjö nu, Anna lilla kommenderade en av de svartklädda, och barnet böjde sig fram och sträckte sig på tå för att kyssa honom på kinden som hon sett de andra göra. Den kalla kinden kändes otäck och snubblande tog hon sig bakåt i rummet. Hon undrande ifall det var nu han skulle få komma upp till Gud. Men de vuxna drog sig tillbaka och först en lång stund senare satte de sig i den lilla kyrkan. Där såg barnet lådan med farbror David igen, men nu hade den ett svart lock.
Efter predikan bars lådan ut på kyrkogården och fram till en nygrävd grop där de började fira ner den. Barnet stirrade på alltihopa med fasa och först när de började slänga ner jord på lådan med David i, började hon skrika! Martha ruskade henne och väste åt henne att vara tyst, men barnet fortsatte att gallskrika. Flera av de andra kastade ogillande blickar på barnet nu, men själv såg hon bara LÖGNEN! Martha hade lurat henne!
Pappa David åkte visst inte till Gud i himlen. Hon såg ju med egna ögon hur de skottade ner honom i jorden. Hur skulle Gud någonsin kunna hitta honom där nere? Hon grät tills hon fick kramp och Martha och en av hennes systrar hjälptes åt att släpa henne ifrån kyrkogården.
-Jo, du! Så går det när man släpar hem horungar, väste systern belåtet.
-De är ju inte riktiga i huvudet, förstår du det nu, Martha?
Och Martha skämdes och teg. Kanske systern har rätt. Det här barnet var inte som andra.
Efteråt hade Martha röda fläckar i ansikten och hennes naglar rev upp svidande sår ipå barnets arm.
-Att få stå där med skammen!
-Varför uppför du dig på det här viset? Är det tacken, det?
Barnet svarade inte.
Hon visste att det inte skulle tjäna någonting till! Men inom sig skrek hon:
-Du ljuger! Du lurade mig! Du ljuger om allting, men detta trodde jag på!
-Jag måste komma i håg att alla vuxna ljuger .
Och sedan kom eftertanken.
Hon ljuger för mig om sin pappa. Ja men då kanske det där om Gud inte heller är sant?
Tänk om Gud inte finns? Blir vi bara nergrävda i jorden allihopa till sist? Jag med? En fasansfull tanke. Varför då försöka att bli stor? Ifall det i alla fall slutar i en låda i jorden?
Och gråten övervann rädslan för Martha eftersom döden just nu verkade mycket, mycket farligare!
Blåljus
December 2005.
Ambulansen kränger till men jag reagerar inte. Vanligtvis är jag vettskrämd för höga farter men rädslan kommer inte åt mig inne i min glaskula. Vi har inga sirener på. Det är mitt i natten och vägen till Huddinge sjukhus är nästan tom men blåljuset kastar spöklika flashar i den vita snön därute. Jag mår alltid så dåligt av de där roterande ljusen: Det iskalla blå är skrämmande.
Jag är här men ändå inte. Jag kan liksom iakta mig själv ovanifrån och ser neutralt på min skenbart samlade gestalt där brevid föraren. Jag berättar koncentrerat för killen om vilka mediciner den käre tar, hur hans sjukdomshistoria ser ut. Allt i lugn resonlig ton medan den andre ambulanskillen hjälper min käre att kräkas och andas på samma gång. För dem är det en rutinkörning. En gammal man som drabbats av ännu en stroke.
För mig står hela min värld på spel och ändå kan jag inte känna någonting alls. Jag förstår med en rest av min logik att jag är i chock och att helvetet bryter lös när den släpper ifall det inte går vägen denna gången. Av erfarenhet vet jag att även om allting går bra så blir jag som en våt trasa när chocken släpper.
Nu behöver jag chockens bedövning för att kunna handla rationellt.
Jag gled undan smärtan och rädslan in i min glaskupa redan tidigare under natten när jag hörde ett kvävt rop ifrån den käres sovrum och fann honom så här sjuk. Igen. Någon har ringt ambulansen och någon har väckt dottern och exet 2 som hjälpte till att få båren nedför trappan. Det måste vara jag men jag minns det inte nu.
Konstaterar bara kyligt att nu är vi äntligen på väg.
Det är femte resan nu. En mardröm som hittills lyckligtvis varit utan slut för efter varje gång har den käre passerat den kritiska tiden och återvänt till livet. Till mig.
Med större eller mindre förluster .
Afasin: hela språket som försvann.
Apraxin: Han kunde inte hitta rätt bestick eller föra maten till munnen.
Synen som halverats och transformerats till tunnelseende. Den förlorade motoriken. Varje akut resa har betytt slutet på en funktion. Varje resa har fört den käre ännu en bit på vägen ifrån mig.
Ifån oss.
Vissa av de förlorade färdigheterna har han med hård träning återerövrat men nu är han så trött.
Trött efter dessa år av sjukdom och kamp.
Sonen möter oss vid ambulansintaget: Jag har ringt honom eftersom dottern ännu ammar sin lilla. Vi säger inte så mycket för numera kan vi rutinerna. Vi bara kramas hårt, hårt. Första natten kan vi räkna med en extra säng och sedan börjar kampen om att få vara kvar. Datortomografi, skiktröntgen, prov ,prov och ännu flera prov. Blodtryck och puls som når skrämmande höjder, syret som stryps. Vänta, vänta...
Bara fokusera på att andas lugnt med magen och inte hyperventilera samt se lugn ut när jag böjer mig ner och kysser den käre på den kallsvettiga kinden. Le emot honom. Kolla droppet och snegla på syremätaren och de andra instrumenten utan att visa hur rädd de gör mig. Bara stryka den käre över kinderna och på armarna. Böja sig fram och kyssa hans händer. De som jag älskar så mycket. Sitta riktigt nära. Borra in näsan i hans halsgrop för att njuta av hans doft.
Efter alla dessa år gör hans doft mig fortfarande yr av lycka.
Och vänta.
Veckan på det stora sjukhuset..
Familjen som kommer och går:
Byter plats och information med varandra. Natten som blir till dag och tvärtom. Det känns som att leva innesluten i en stor glaskupa och jag tänker på poeten Sylvia Plath och hennes bok med det namnet.
Det är julafton därutanför men det angår inte oss. Sonen försvinner över dagen för att fira jul med sina tre små barn. Vi är ensamma den käre och jag. Stilla på avdelningen. Ingen som inte måste stannar här över julen. Alla patienter som kan är hemma över helgen.
Är hemma för att sova och går runt i huset utan att kunna lägga mig. Sitter i den käres fåtölj och gråter men utan tårar. Försöker skriva upp det akuta på tavlan i köket: Mata hundar och katten... Längre sträcker sig inte min energi men jag förlitar mig på att exet 2 håller sig kvar i verkligheten med ena benet. Han brukar vara en klippa i kriser.
Så är den akuta krisen över och flytten till en annat sjukhus. Och till sist seger: Han är hemma igen!
Denna gång har han förlorat förmågan att gå så vi röjer för rullator och försöker anpassa dusch och toalett.
Vi sätter upp stora handtag och förlitar oss på den käres armstyrka. Givetvis är den käre en fena på att köra sin rullator och har förmått exet 2 att smuggla upp två lastgamla kryckor ur källaren som han tänker börja öva med. Dock efter att ha gett ett heligt löfte att bara träna med dem i sällskap.
Åter igen är jag den rikaste kvinnan på jorden och jag tänker ta vara på varenda underbar minut med den käre. Ingen kan ta ifrån oss den här underbara tiden tillsammans som vi kallar för vår bonustid!
Vi pratar redan om när jag ska börja inreda balkongen för sommaren:
Där älskar den käre att sitta under markisen med utsikt över hundarna som busar i trädgården och barnbarnen som härjar i poolen och umgås med sina vuxna barn som älskar att kramas med pappa. Dottern som omsorgsfullt sköter om hans fotvård och klipper hans hår. Det har hon gjort i många år nu.
Och vi får sitta riktigt nära och kramas och kyssas och vi ska tänka på och prata om precis allting. Om livet och om döden och om vilken tur vi haft i livet som hittat varandra. Om det underverk som gett oss ytterligare tid tillsammans innan vi måste skiljas åt.
Vi ska glädja oss åt våra fina barn och barnbarn.
Vi ska tala om allting........ utom om ambulansfärder och blåljus.
(Tidigare publicerad i Strokenytt o på Sourze)
Ambulansen kränger till men jag reagerar inte. Vanligtvis är jag vettskrämd för höga farter men rädslan kommer inte åt mig inne i min glaskula. Vi har inga sirener på. Det är mitt i natten och vägen till Huddinge sjukhus är nästan tom men blåljuset kastar spöklika flashar i den vita snön därute. Jag mår alltid så dåligt av de där roterande ljusen: Det iskalla blå är skrämmande.
Jag är här men ändå inte. Jag kan liksom iakta mig själv ovanifrån och ser neutralt på min skenbart samlade gestalt där brevid föraren. Jag berättar koncentrerat för killen om vilka mediciner den käre tar, hur hans sjukdomshistoria ser ut. Allt i lugn resonlig ton medan den andre ambulanskillen hjälper min käre att kräkas och andas på samma gång. För dem är det en rutinkörning. En gammal man som drabbats av ännu en stroke.
För mig står hela min värld på spel och ändå kan jag inte känna någonting alls. Jag förstår med en rest av min logik att jag är i chock och att helvetet bryter lös när den släpper ifall det inte går vägen denna gången. Av erfarenhet vet jag att även om allting går bra så blir jag som en våt trasa när chocken släpper.
Nu behöver jag chockens bedövning för att kunna handla rationellt.
Jag gled undan smärtan och rädslan in i min glaskupa redan tidigare under natten när jag hörde ett kvävt rop ifrån den käres sovrum och fann honom så här sjuk. Igen. Någon har ringt ambulansen och någon har väckt dottern och exet 2 som hjälpte till att få båren nedför trappan. Det måste vara jag men jag minns det inte nu.
Konstaterar bara kyligt att nu är vi äntligen på väg.
Det är femte resan nu. En mardröm som hittills lyckligtvis varit utan slut för efter varje gång har den käre passerat den kritiska tiden och återvänt till livet. Till mig.
Med större eller mindre förluster .
Afasin: hela språket som försvann.
Apraxin: Han kunde inte hitta rätt bestick eller föra maten till munnen.
Synen som halverats och transformerats till tunnelseende. Den förlorade motoriken. Varje akut resa har betytt slutet på en funktion. Varje resa har fört den käre ännu en bit på vägen ifrån mig.
Ifån oss.
Vissa av de förlorade färdigheterna har han med hård träning återerövrat men nu är han så trött.
Trött efter dessa år av sjukdom och kamp.
Sonen möter oss vid ambulansintaget: Jag har ringt honom eftersom dottern ännu ammar sin lilla. Vi säger inte så mycket för numera kan vi rutinerna. Vi bara kramas hårt, hårt. Första natten kan vi räkna med en extra säng och sedan börjar kampen om att få vara kvar. Datortomografi, skiktröntgen, prov ,prov och ännu flera prov. Blodtryck och puls som når skrämmande höjder, syret som stryps. Vänta, vänta...
Bara fokusera på att andas lugnt med magen och inte hyperventilera samt se lugn ut när jag böjer mig ner och kysser den käre på den kallsvettiga kinden. Le emot honom. Kolla droppet och snegla på syremätaren och de andra instrumenten utan att visa hur rädd de gör mig. Bara stryka den käre över kinderna och på armarna. Böja sig fram och kyssa hans händer. De som jag älskar så mycket. Sitta riktigt nära. Borra in näsan i hans halsgrop för att njuta av hans doft.
Efter alla dessa år gör hans doft mig fortfarande yr av lycka.
Och vänta.
Veckan på det stora sjukhuset..
Familjen som kommer och går:
Byter plats och information med varandra. Natten som blir till dag och tvärtom. Det känns som att leva innesluten i en stor glaskupa och jag tänker på poeten Sylvia Plath och hennes bok med det namnet.
Det är julafton därutanför men det angår inte oss. Sonen försvinner över dagen för att fira jul med sina tre små barn. Vi är ensamma den käre och jag. Stilla på avdelningen. Ingen som inte måste stannar här över julen. Alla patienter som kan är hemma över helgen.
Är hemma för att sova och går runt i huset utan att kunna lägga mig. Sitter i den käres fåtölj och gråter men utan tårar. Försöker skriva upp det akuta på tavlan i köket: Mata hundar och katten... Längre sträcker sig inte min energi men jag förlitar mig på att exet 2 håller sig kvar i verkligheten med ena benet. Han brukar vara en klippa i kriser.
Så är den akuta krisen över och flytten till en annat sjukhus. Och till sist seger: Han är hemma igen!
Denna gång har han förlorat förmågan att gå så vi röjer för rullator och försöker anpassa dusch och toalett.
Vi sätter upp stora handtag och förlitar oss på den käres armstyrka. Givetvis är den käre en fena på att köra sin rullator och har förmått exet 2 att smuggla upp två lastgamla kryckor ur källaren som han tänker börja öva med. Dock efter att ha gett ett heligt löfte att bara träna med dem i sällskap.
Åter igen är jag den rikaste kvinnan på jorden och jag tänker ta vara på varenda underbar minut med den käre. Ingen kan ta ifrån oss den här underbara tiden tillsammans som vi kallar för vår bonustid!
Vi pratar redan om när jag ska börja inreda balkongen för sommaren:
Där älskar den käre att sitta under markisen med utsikt över hundarna som busar i trädgården och barnbarnen som härjar i poolen och umgås med sina vuxna barn som älskar att kramas med pappa. Dottern som omsorgsfullt sköter om hans fotvård och klipper hans hår. Det har hon gjort i många år nu.
Och vi får sitta riktigt nära och kramas och kyssas och vi ska tänka på och prata om precis allting. Om livet och om döden och om vilken tur vi haft i livet som hittat varandra. Om det underverk som gett oss ytterligare tid tillsammans innan vi måste skiljas åt.
Vi ska glädja oss åt våra fina barn och barnbarn.
Vi ska tala om allting........ utom om ambulansfärder och blåljus.
(Tidigare publicerad i Strokenytt o på Sourze)
Stilla Natt; Heliga Natt.
Hon väntade till klockan var över nio fast det var i försiktigaste laget. Ingen var ute en julaftonskväll, och mörkret började falla redan vid tretiden så här års. Här "hemma" i den lilla byn där hon tillbringat sin barndoms somrar kände hon dessutom vägarna så bra att hon inte behövde bli sedd ifall hon inte ville. Och nu ville hon inte.
Inte under helgen.
Det kunde vara farligt. Någon kunde kände igen henne och börja undra. De små städerna hon brukade lifta emellan till vardags passade bättre för en hemlös, för där fanns det många ungdommar som sprang ute på nätterna att gömma sig bland, även om de flesta var äldre än hon. Där var lättare att fixa övernattning också. På någons golv eller i någons bil. Eller kanske på järnvägstationen.
Men en julnatt finns det inte en jävel på stan. Då försvinner alla, vart de nu blir av. De flesta har väl någon slags familj någonstans i bakgrunden?
När hon fick lift på förmiddagen låtsades hon vara på väg hem efter julshopping, och föraren hade snällt släppt av henne en bit utanför samhället. Den lilla bagen hade hon med sig, men i Stora ladan, dit ingen hade ärende vintertid, fanns den andra, större bagen med filten och ficklampan. De behövdes inte i stan, där hon nästan aldrig behövde sova utomhus. Så här års var Stora ladan för kall att ens fundera på som logi.
Första anhalten blev ladugården hos mjölkbonden,där hon för inte så många år sedan hämtat sina fosterföräldrars mjölk i ett blått spann. Hon krängde av sig sin duffel för att den inte skulle bli smutsig eller börja lukta ko, och så gick hon tyst upp i foderrännan. Hon klev i mitten och rörde sig försiktigt mellan raden av fredliga, ångande varma kor, som idisslade fridfullt eller sov i sina bås. Några av dem kände hon igen ganska bra. Andra inte. Hon satte sig ner framför en av dem och sträckte in handen och kliade henne mellan hornen. Kon tog hennes smekningar med jämnmod. Blänkte bara till i mörkret med sina stora ögon. Skulle hon chansa och sova här?
Värme fanns det, och sällskap, men risken att försova sig var ganska stor. Bönder är tidigt i farten årets alla dagar, och att hitta en sovande flicka i ladugården smällde nog inte lika högt som Jesusbarnet i stallet, inte ens för de frireligiösa. Hon var smärtsamt medveten om hur lite en sådan som hon var värd.
Den fanns en ny liten kalv i boxen, och när hon sträckte ner handen började han ivrigt suga på hennes fingrar. Hon tänkte på hur mycket han måste sakna sin mamma och funderade på ifall hon hade orkat lyfta ut honom en stund ifall hon bara vetat vems kalv det var, men besinnade sig. En massa oro och kor börjar råma, och vad göra då med en kalv i famnen? Kanske de skulle tro att hon ville stjäla den, rentav?
De där "vanliga" människorna hade så konstiga föreställningar om allting, det visste hon allt om vid det här laget. Hon tog upp lite halm och torkade av händerna så gott det gick. Lika bra att ta sig härifrån, även om det var för tidigt att gå till sängs. Hon fnissade åt ordet för sig själv. Till sängs var det verkligen sällan hon gick numera.
I sin mörka duffel med huvan kände hon sig relativt varm, så länge hon befann sig i rörelse.
Hon bestämde sig för en försiktig promenad i mörkret, och kanske återse en del hus hon en gång känt till.
Så sent som i våras hon hade konfimerats i den lilla kyrkan, nästan samtidigt som hon gick ur skolans
7:e och sista klass och fostermamman kastade ut henne.
Flickan kände ingen saknad efter det livet, inte alls. Problemet var att hon inte kunde skaffa ett eget liv ännu. I somras blev hon 14 och efter nyår kunde hon säga att "jag blir 15 i år" utan att ljuga och kanske få en plats som barnflicka där mat och rum ingick. Det var i alla fall den drömmen som hon höll fast vid under alla tomma menigslösa dagar när höjdpunkterna utgjordes av långa besök på biblioteket. Hon pendlade mellan tre, fyra små städer. Att sitta för länge på ett och samma bibliotek kunde väcka oönskade frågor.
Snön knastrade under hennes skor när hon sakta gick vägen fram. I alla fönster fanns det ljus.
Åh, så mycket läsljus, tänkte hon. Julstjärnor och julgranar skymtade därinne, och människor som firade helgen tillsammans. Flickan inbillade sig att alla de där människorna som hade mammor och pappor, syskon och vänner, måste vara överlyckliga över sin lott. Hon hade ännu inte lärt sig av livet att de som har någonting ofta tar det för givet, samt att det som ser ut som en idyll under en blick utifrån kylan kan gömma rena helveten bakom de nystrukna gardinerna.
I fickan låg hennes stora skatt, som hon redan tre veckor tidigare fått av en skolkamrat från 7:an. En av de få som visste hur hon hade det. Hon slöt handen kring den lilla nycklen, nästa rädd för att den kunde ha kommit bort. Nej den låg där. Kamratens pappa var förman på träfabriken, ett av den lilla byns blomstrande småföretag, och kamraten hade stulit en nyckel av sin pappa till omklädningsrummet. Ett varmt skönt rum, med både element och toalett, samt tvättvatten. Ett paradis, med andra ord.
Det kunde inte riskeras vardagsnätter, men nu under en långhelg skulle det gå att få vila ut där i flera dagar.
Först måste hon bara gå runt byn och inom Stora ladan, där den stora bagen fanns. Förutom ficklampan fanns där ett antal böcker, alla stulna på något av tre biblioteken hon brukade bevista. Ibland fick hon dåligt samvete för det, men oftast tänkte hon att ifall Gud verkligen fanns så hade han i hela hennes liv hållit sig så dold för henne att han fick skylla sig själv när hon bröt emot buden.
På vägen passerade hon sitt förra fosterhem. Inga ljus som glittrade i de fönstren, inte. Hon visste att de hade en julstjärna av papp i köket, men i övrigt så sparades det på ström, och inga undantag gjordes för julhelger eller andra helger heller, för den delen. De låg nog och sov redan, för de var pensionärer båda två med tidiga vanor. Gubben som var alkolist var säkert redlös sedan middagstid, och ämnade förbli i det tillståndet över helgen. Med tanke på hans sällskap förstod flickan att han söp, men inte gjorde det tanten snällare eller gladare, och eftersom de aldrig haft något umgänge med andra än varandra så tyckte flickan nästan att hon kunde höra tystnaden därinne när hon gick förbi.
Hon rös till. Det var bestämt kallare än hon trott?
Med den stora bagen över axlen och den lilla i handen stod flickan till sist vid den mörka byggnaden där den lilla fabrikens kontor och personalutrymme var belägna. Hon fick ett ögonblicks panik. Tänk om det inte var rätt nyckel? Eller tänk ifall de hade märkt att det saknades en, och bytt lås? Härifrån skulle hon aldrig få lift en julnatt.
Men hon oroade sig i onödan. Dörren gled upp hur lätt som helst och hon stod i en slags farstu.
-Tänd inga lampor, hade kamraten varnat, då kan någon se och tro att det är inbrott.
Som om hon skulle vara så dum. De där "vanliga" trodde visst att man föddes i går? Hon famlade sig in i det lilla kafferummet, och ställde ner sitt bagage under fönstret, där elementet fanns. Filten och bagen fick utgöra liggunderlag, dufflen brukade tjäna som täcke.
Det varma elementet kändes underbart mot ryggen, och hade inte ficklampsbatteriet varit slut så hade hon kunnat läsa. Batterier kostade pengar och hennes diskreta tiggeri räckte ofta bara tll maten. Hon kunde inte låta bli att göra en elak grimas när hon tänkte på barnbidraget som fostermamman skulle kassera in ända tills hon fyllt 16 år, så länge hon var mantalsskriven hos dem. Men här hade flickan och tanten ett gemensamt intresse av största möjliga tystnad. Tanten skulle bli utskämd i hela byn och särskilt i den frireligiösa församlingen, ifall det kom ut att hon kastat ut en 13-åring på gatan. Låt vara en obehaglig, envis och trotsig 13 åring, men ändå.
Och genom sina nya bekanta hade flickan lärt sig allt om ställen som Ryagården och liknande platser för sådana som hon. Tack, men nej tack!
Toaletten! En snilleblixt slog henne plötsligt. Den hade kanske inga fönster? Gode Gud om du finns så låt denna toalett vara fönsterlös! Och ser man på. Hon drog in sin bag med böckerna och satte sig på golvet brevid toalettstolen och började gräva efter lektyr.
Den enda boken som inte var stulen var hennes konfirmationsbibel, så den kunde hon väldigt bra vid det här laget. Taklampa alldeles själv! Så länge hon orkade läsa! Vilken underbar lyx!
Och flickan förlorade sig i böckernas värld och fick på så sätt en varm och fin julnatt.
Inte under helgen.
Det kunde vara farligt. Någon kunde kände igen henne och börja undra. De små städerna hon brukade lifta emellan till vardags passade bättre för en hemlös, för där fanns det många ungdommar som sprang ute på nätterna att gömma sig bland, även om de flesta var äldre än hon. Där var lättare att fixa övernattning också. På någons golv eller i någons bil. Eller kanske på järnvägstationen.
Men en julnatt finns det inte en jävel på stan. Då försvinner alla, vart de nu blir av. De flesta har väl någon slags familj någonstans i bakgrunden?
När hon fick lift på förmiddagen låtsades hon vara på väg hem efter julshopping, och föraren hade snällt släppt av henne en bit utanför samhället. Den lilla bagen hade hon med sig, men i Stora ladan, dit ingen hade ärende vintertid, fanns den andra, större bagen med filten och ficklampan. De behövdes inte i stan, där hon nästan aldrig behövde sova utomhus. Så här års var Stora ladan för kall att ens fundera på som logi.
Första anhalten blev ladugården hos mjölkbonden,där hon för inte så många år sedan hämtat sina fosterföräldrars mjölk i ett blått spann. Hon krängde av sig sin duffel för att den inte skulle bli smutsig eller börja lukta ko, och så gick hon tyst upp i foderrännan. Hon klev i mitten och rörde sig försiktigt mellan raden av fredliga, ångande varma kor, som idisslade fridfullt eller sov i sina bås. Några av dem kände hon igen ganska bra. Andra inte. Hon satte sig ner framför en av dem och sträckte in handen och kliade henne mellan hornen. Kon tog hennes smekningar med jämnmod. Blänkte bara till i mörkret med sina stora ögon. Skulle hon chansa och sova här?
Värme fanns det, och sällskap, men risken att försova sig var ganska stor. Bönder är tidigt i farten årets alla dagar, och att hitta en sovande flicka i ladugården smällde nog inte lika högt som Jesusbarnet i stallet, inte ens för de frireligiösa. Hon var smärtsamt medveten om hur lite en sådan som hon var värd.
Den fanns en ny liten kalv i boxen, och när hon sträckte ner handen började han ivrigt suga på hennes fingrar. Hon tänkte på hur mycket han måste sakna sin mamma och funderade på ifall hon hade orkat lyfta ut honom en stund ifall hon bara vetat vems kalv det var, men besinnade sig. En massa oro och kor börjar råma, och vad göra då med en kalv i famnen? Kanske de skulle tro att hon ville stjäla den, rentav?
De där "vanliga" människorna hade så konstiga föreställningar om allting, det visste hon allt om vid det här laget. Hon tog upp lite halm och torkade av händerna så gott det gick. Lika bra att ta sig härifrån, även om det var för tidigt att gå till sängs. Hon fnissade åt ordet för sig själv. Till sängs var det verkligen sällan hon gick numera.
I sin mörka duffel med huvan kände hon sig relativt varm, så länge hon befann sig i rörelse.
Hon bestämde sig för en försiktig promenad i mörkret, och kanske återse en del hus hon en gång känt till.
Så sent som i våras hon hade konfimerats i den lilla kyrkan, nästan samtidigt som hon gick ur skolans
7:e och sista klass och fostermamman kastade ut henne.
Flickan kände ingen saknad efter det livet, inte alls. Problemet var att hon inte kunde skaffa ett eget liv ännu. I somras blev hon 14 och efter nyår kunde hon säga att "jag blir 15 i år" utan att ljuga och kanske få en plats som barnflicka där mat och rum ingick. Det var i alla fall den drömmen som hon höll fast vid under alla tomma menigslösa dagar när höjdpunkterna utgjordes av långa besök på biblioteket. Hon pendlade mellan tre, fyra små städer. Att sitta för länge på ett och samma bibliotek kunde väcka oönskade frågor.
Snön knastrade under hennes skor när hon sakta gick vägen fram. I alla fönster fanns det ljus.
Åh, så mycket läsljus, tänkte hon. Julstjärnor och julgranar skymtade därinne, och människor som firade helgen tillsammans. Flickan inbillade sig att alla de där människorna som hade mammor och pappor, syskon och vänner, måste vara överlyckliga över sin lott. Hon hade ännu inte lärt sig av livet att de som har någonting ofta tar det för givet, samt att det som ser ut som en idyll under en blick utifrån kylan kan gömma rena helveten bakom de nystrukna gardinerna.
I fickan låg hennes stora skatt, som hon redan tre veckor tidigare fått av en skolkamrat från 7:an. En av de få som visste hur hon hade det. Hon slöt handen kring den lilla nycklen, nästa rädd för att den kunde ha kommit bort. Nej den låg där. Kamratens pappa var förman på träfabriken, ett av den lilla byns blomstrande småföretag, och kamraten hade stulit en nyckel av sin pappa till omklädningsrummet. Ett varmt skönt rum, med både element och toalett, samt tvättvatten. Ett paradis, med andra ord.
Det kunde inte riskeras vardagsnätter, men nu under en långhelg skulle det gå att få vila ut där i flera dagar.
Först måste hon bara gå runt byn och inom Stora ladan, där den stora bagen fanns. Förutom ficklampan fanns där ett antal böcker, alla stulna på något av tre biblioteken hon brukade bevista. Ibland fick hon dåligt samvete för det, men oftast tänkte hon att ifall Gud verkligen fanns så hade han i hela hennes liv hållit sig så dold för henne att han fick skylla sig själv när hon bröt emot buden.
På vägen passerade hon sitt förra fosterhem. Inga ljus som glittrade i de fönstren, inte. Hon visste att de hade en julstjärna av papp i köket, men i övrigt så sparades det på ström, och inga undantag gjordes för julhelger eller andra helger heller, för den delen. De låg nog och sov redan, för de var pensionärer båda två med tidiga vanor. Gubben som var alkolist var säkert redlös sedan middagstid, och ämnade förbli i det tillståndet över helgen. Med tanke på hans sällskap förstod flickan att han söp, men inte gjorde det tanten snällare eller gladare, och eftersom de aldrig haft något umgänge med andra än varandra så tyckte flickan nästan att hon kunde höra tystnaden därinne när hon gick förbi.
Hon rös till. Det var bestämt kallare än hon trott?
Med den stora bagen över axlen och den lilla i handen stod flickan till sist vid den mörka byggnaden där den lilla fabrikens kontor och personalutrymme var belägna. Hon fick ett ögonblicks panik. Tänk om det inte var rätt nyckel? Eller tänk ifall de hade märkt att det saknades en, och bytt lås? Härifrån skulle hon aldrig få lift en julnatt.
Men hon oroade sig i onödan. Dörren gled upp hur lätt som helst och hon stod i en slags farstu.
-Tänd inga lampor, hade kamraten varnat, då kan någon se och tro att det är inbrott.
Som om hon skulle vara så dum. De där "vanliga" trodde visst att man föddes i går? Hon famlade sig in i det lilla kafferummet, och ställde ner sitt bagage under fönstret, där elementet fanns. Filten och bagen fick utgöra liggunderlag, dufflen brukade tjäna som täcke.
Det varma elementet kändes underbart mot ryggen, och hade inte ficklampsbatteriet varit slut så hade hon kunnat läsa. Batterier kostade pengar och hennes diskreta tiggeri räckte ofta bara tll maten. Hon kunde inte låta bli att göra en elak grimas när hon tänkte på barnbidraget som fostermamman skulle kassera in ända tills hon fyllt 16 år, så länge hon var mantalsskriven hos dem. Men här hade flickan och tanten ett gemensamt intresse av största möjliga tystnad. Tanten skulle bli utskämd i hela byn och särskilt i den frireligiösa församlingen, ifall det kom ut att hon kastat ut en 13-åring på gatan. Låt vara en obehaglig, envis och trotsig 13 åring, men ändå.
Och genom sina nya bekanta hade flickan lärt sig allt om ställen som Ryagården och liknande platser för sådana som hon. Tack, men nej tack!
Toaletten! En snilleblixt slog henne plötsligt. Den hade kanske inga fönster? Gode Gud om du finns så låt denna toalett vara fönsterlös! Och ser man på. Hon drog in sin bag med böckerna och satte sig på golvet brevid toalettstolen och började gräva efter lektyr.
Den enda boken som inte var stulen var hennes konfirmationsbibel, så den kunde hon väldigt bra vid det här laget. Taklampa alldeles själv! Så länge hon orkade läsa! Vilken underbar lyx!
Och flickan förlorade sig i böckernas värld och fick på så sätt en varm och fin julnatt.