pedofilensdotter paedophiles daughter

December 2005.

Ambulansen kränger till men jag reagerar inte. Vanligtvis är jag vettskrämd för höga farter men rädslan kommer inte åt mig inne i min glaskula. Vi har inga sirener på. Det är mitt i natten och vägen till Huddinge sjukhus är nästan tom men blåljuset kastar spöklika flashar i den vita snön därute. Jag mår alltid så dåligt av de där roterande ljusen: Det iskalla blå är skrämmande.

Jag är här men ändå inte. Jag kan liksom iakta mig själv ovanifrån och ser neutralt på min skenbart samlade gestalt där brevid föraren. Jag berättar koncentrerat för killen om vilka mediciner den käre tar, hur hans sjukdomshistoria ser ut. Allt i lugn resonlig ton medan den andre ambulanskillen hjälper min käre att kräkas och andas på samma gång. För dem är det en rutinkörning. En gammal man som drabbats av ännu en stroke.

För mig står hela min värld på spel och ändå kan jag inte känna någonting alls. Jag förstår med en rest av min logik att jag är i chock och att helvetet bryter lös när den släpper ifall det inte går vägen denna gången. Av erfarenhet vet jag att även om allting går bra så blir jag som en våt trasa när chocken släpper.
Nu behöver jag chockens bedövning för att kunna handla rationellt.

Jag gled undan smärtan och rädslan in i min glaskupa redan tidigare under natten när jag hörde ett kvävt rop ifrån den käres sovrum och fann honom så här sjuk. Igen. Någon har ringt ambulansen och någon har väckt dottern och exet 2 som hjälpte till att få båren nedför trappan. Det måste vara jag men jag minns det inte nu.
Konstaterar bara kyligt att nu är vi äntligen på väg.
Det är femte resan nu. En mardröm som hittills lyckligtvis varit utan slut för efter varje gång har den käre passerat den kritiska tiden och återvänt till livet. Till mig.
Med större eller mindre förluster .

Afasin: hela språket som försvann.
Apraxin: Han kunde inte hitta rätt bestick eller föra maten till munnen.
Synen som halverats och transformerats till tunnelseende. Den förlorade motoriken. Varje akut resa har betytt slutet på en funktion. Varje resa har fört den käre ännu en bit på vägen ifrån mig.
Ifån oss.

Vissa av de förlorade färdigheterna har han med hård träning återerövrat men nu är han så trött.
Trött efter dessa år av sjukdom och kamp.

Sonen möter oss vid ambulansintaget: Jag har ringt honom eftersom dottern ännu ammar sin lilla. Vi säger inte så mycket för numera kan vi rutinerna. Vi bara kramas hårt, hårt. Första natten kan vi räkna med en extra säng och sedan börjar kampen om att få vara kvar. Datortomografi, skiktröntgen, prov ,prov och ännu flera prov. Blodtryck och puls som når skrämmande höjder, syret som stryps.  Vänta, vänta...
Bara fokusera på att andas lugnt med magen och inte hyperventilera samt se lugn ut när jag böjer mig ner och kysser den käre på den kallsvettiga kinden. Le emot honom. Kolla droppet och snegla på syremätaren och de andra instrumenten utan att visa hur rädd de gör mig. Bara stryka den käre över kinderna och på armarna. Böja sig fram och kyssa hans händer. De som jag älskar så mycket. Sitta riktigt nära. Borra in näsan i hans halsgrop för att njuta av hans doft.
Efter alla dessa år gör hans doft mig fortfarande yr av lycka.
Och vänta.
 
Veckan på det stora sjukhuset..
Familjen som kommer och går:
Byter plats och information med varandra. Natten som blir till dag och tvärtom. Det känns som att leva innesluten i en stor glaskupa och jag tänker på poeten Sylvia Plath och hennes bok med det namnet.
 
Det är julafton därutanför men det angår inte oss. Sonen försvinner över dagen för att fira jul med sina tre små barn. Vi är ensamma den käre och jag. Stilla på avdelningen. Ingen som inte måste stannar här över julen. Alla patienter som kan är hemma över helgen.

Är hemma för att sova och går runt i huset utan att kunna lägga mig. Sitter i den käres fåtölj och gråter men utan tårar. Försöker skriva upp det akuta på tavlan i köket: Mata hundar och katten... Längre sträcker sig inte min energi men jag förlitar mig på att exet 2 håller sig kvar i verkligheten med ena benet. Han brukar vara en klippa i kriser.

Så är den akuta krisen över och flytten till en annat sjukhus. Och till sist seger: Han är hemma igen!

Denna gång har han förlorat förmågan att gå så vi röjer för rullator och försöker anpassa dusch och toalett.
Vi sätter upp stora handtag och förlitar oss på den käres armstyrka. Givetvis är den käre en fena på att köra sin rullator och har förmått exet 2 att smuggla upp två lastgamla kryckor ur källaren som han tänker  börja öva med. Dock efter att ha gett ett heligt löfte att bara träna med dem i sällskap.

Åter igen är jag den rikaste kvinnan på jorden och jag tänker ta vara på varenda underbar minut med den käre. Ingen kan ta ifrån oss den här underbara tiden tillsammans som vi kallar för vår bonustid!
 
Vi pratar redan om när jag ska börja inreda balkongen för sommaren:
Där älskar den käre att sitta under markisen med utsikt över hundarna som busar i trädgården och barnbarnen som härjar i poolen och umgås med sina vuxna barn som älskar att kramas med pappa. Dottern som omsorgsfullt sköter om hans fotvård och klipper hans hår. Det har hon gjort i många år nu.

Och vi får sitta riktigt nära och kramas och kyssas och vi ska tänka på och prata om precis allting. Om livet och om döden och om vilken tur vi haft i livet som hittat varandra. Om det underverk som gett oss ytterligare tid tillsammans innan vi måste skiljas åt.
Vi ska glädja oss åt våra fina barn och barnbarn.
Vi ska tala om allting........ utom om ambulansfärder och blåljus.


(Tidigare publicerad i Strokenytt o på Sourze)