Horungen

Barnet litade inte på Martha.
Det hade hon slutat med för tre somrar sedan. Det var då Marthas pappa dog, och det var då Martha tagit barnet med sig till begravningen. Där snörvlade de svartklädda mostrarna, fastrarna och den åldriga änkan om hur David gått hem till Gud. BaraAnna frågade viskande en låtsaskusin var Gud bodde och kusinen svarade "Uppe i himlen förstås din dummer " med sjuåringens hela överlägsenhet.
På begravningsdagens morgon gick de alla till kapellet brevid kyrkan och där i en låda låg farbror David. Alla gick fram och pussade på honom och någon knuffade fram BaraAnna också. Tvekande böjde hon sig fram. Det var han men ändå inte. Han påminde om en docka där han låg!
-Ta adjö nu, Anna lilla kommenderade en av de svartklädda, och barnet böjde sig fram och sträckte sig på tå för att kyssa honom på kinden som hon sett de andra göra. Den kalla kinden kändes otäck och snubblande tog hon sig bakåt i rummet. Hon undrande ifall det var nu han skulle få komma upp till Gud. Men de vuxna drog sig tillbaka och först en lång stund senare satte de sig i den lilla kyrkan. Där såg barnet lådan med farbror David igen, men nu hade den ett svart lock.
 Efter predikan bars lådan ut på kyrkogården och fram till en nygrävd grop där de började fira ner den. Barnet stirrade på alltihopa med fasa och först när de började slänga ner jord på lådan med David i, började hon skrika! Martha ruskade henne och väste åt henne att vara tyst, men barnet fortsatte att gallskrika. Flera av de andra kastade ogillande blickar på barnet nu, men själv såg hon bara LÖGNEN! Martha hade lurat henne!

Pappa David åkte visst inte till Gud i himlen. Hon såg ju med egna ögon hur de skottade ner honom i jorden. Hur skulle Gud någonsin kunna hitta honom där nere? Hon grät tills hon fick kramp och Martha och en av hennes systrar hjälptes åt att släpa henne ifrån kyrkogården.
-Jo, du! Så går det när man släpar hem horungar, väste systern belåtet.
 -De är ju inte riktiga i huvudet, förstår du det nu, Martha?
Och Martha skämdes och teg. Kanske systern har rätt. Det här barnet var inte som andra.

Efteråt hade Martha röda fläckar i ansikten och hennes naglar rev upp svidande sår ipå barnets arm.
-Att få stå där med skammen! 
-Varför uppför du dig på det här viset? Är det tacken, det?
Barnet svarade inte.
Hon visste att det inte skulle tjäna någonting till! Men inom sig skrek hon:
 -Du ljuger!  Du lurade mig! Du ljuger om allting, men detta trodde jag på!
 -Jag måste komma i håg att alla vuxna ljuger .
Och sedan kom eftertanken.
 Hon ljuger för mig om sin pappa. Ja men då kanske det där om Gud inte heller är sant?
Tänk om Gud inte finns? Blir vi bara nergrävda i jorden allihopa till sist? Jag med? En fasansfull tanke. Varför då försöka att bli stor? Ifall det i alla fall slutar i en låda i jorden?

Och gråten övervann rädslan för Martha eftersom döden just nu verkade mycket, mycket farligare!

Kommentarer:
Postat av: Sophia B

Hej, har just funnit din blogg och läst några av dina förunderligt vackra texter.
Fann ingen mailadres, så kommentarsfältet får duga. Texterna, är de självbiografiska eller är de fiktiva. Eller både och?

Skall genast länka till dig och lägga till dig i min läsare i förhoppningen att snart finna en ny text att slänga mig över.

/Sophia B

Postat av: Sunny

Hej Sophia.
Texterna här är alla ursprungligen dagbokstexter fast jag i några stycken skriver i 3.e person.
I tex Skändad gick det inte att skriva annars.
Martha var min fostermor.
Jag har en adress. [email protected]
Kram o tack för din kommentar!

2007-01-04 @ 17:53:02

Ny kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback
hits