Att förlora ett barn: En sann mardröm

13058-1

När sommaren är så här varm drömmer jag regelbundet samma dröm. Den handlar alltid om Dig min lilla.

I den återkommande drömmen är det en varm solig dag i augusti och du springer före mig ner till bryggan för att bada. Det är en ovanligt varm sommar och du kan nästan simma nu fast du bara är tre år.

Den godmodige labradoren som åtminstone i bland lystrar till namnet Lorry skuttar runt dina fötter, yr och vild av glädje. Hans paradnummer är att ta full fart från bryggfästet... rusa blint hela sträckan rakt ut och segla de tre fyra metren ner i havet. Den hunden älskar att bada.
Han älskar dig också. Där Desire är där kan man finna hunden. Du lärde dig att gå med ett stadigt tag om hans öron eller svans. Hans tålamod med dig är utan gräns. Du kan när som helst ta för dig ur hundskålen. Han bara tittar lite under lugg när du hugger in på det godaste. Den skålen vaktar han annars med sitt liv.

I drömmen skrattar du hela tiden, och vi badar och badar.
På ett klädstreck fladdrar dina färgglada kläder lekfullt på tork. Jag vet ännu inte att du aldrig mera kommer att behöva dem. Den lilla lekstugan din pappa så kärleksfullt har byggt åt dig är nästan färdig. I eftermiddag ska han måla det sista.

Jag vet att det är söndag i dag, den sista söndagen i augusti, och din pappa är ledigt hela dagen och kan bada och leka med oss.
Jag känner värme och glädje fastän jag sover, för de här ögonblicken i mitt liv vill jag uppleva igen och igen.
Jag vill få tiden att stanna här vid havet på en solig brygga den sista söndagen i augusti. Låta tre lyckliga människor och en lycklig hund stanna kvar i tiden så länge jag kan fortsätta att drömma.

Som alla drömmar kan göra så ändrar också denna vackra solfantasi karaktär. Havet är upprört, molnen svarta.
Blixtar klyver den blytunga himlen och regnet, som öser ner över mig är iskallt.

Jag vet att nu är det senare, mycket senare. Hunden ylar hjärtskärande där han springer i ösregnet på stranden,varv efter varv, envist sökande efter dig. Han försökte hindra ambulansmännen att ta dig med och nu väntar han på att du ska komma tillbaka. Hans ylande skär mig i hjärtat men jag gör ingenting för att trösta honom. Mot det som har hänt finns ingen tröst. Inte någonsin.

Själv ser jag mig stående som paralyserad i den lilla gruppen av människor som samlats när de dragit upp dig ur vattnet. Jag förstod genast att du var död. Du fanns liksom inte längre där. Min enda medvetna tanke var att när jag måste tala om detta för din pappa så blir hans hjärta krossat.

I drömmen framträder det förflutna som fragment men även medan detta hände drabbades jag av tunnelseende och det som hände tycktes mig helt overkligt..

Jag drömmer om oss på sjukhustrappan där vi blev stående så orörliga att jag senare alltid tänkte på Lots hustru i Bibeln. Hon som förvandlades till en saltstod.

Vi körde hem till sist eftersom vi inte visste vart vi annars skulle ta vägen. Jag hämtade en slägga i källaren och började slå som besatt på den lilla lekstugan som aldrig skulle bli färdigmålad nu. Sedan klippte jag ner hela klädstrecket med dina torra och rena kläder som jag stuvade ner i en svart sopsäck.

Jag håller på att vakna nu och försöker krampaktigt glida tillbaka in i sömnen. Till tiden före... Då tre lyckliga människor inte kan ana att de snart ska mista allt. Då du inte kunde föreställa dig att detta är din sista dag på jorden, utan du kan sjunga, leka och skratta utan ett enda bekymmer i hela världen!

Men skuggan skymmer åter solen och jag ser en vit liten kista i ett kapell. Där ska vi säga adjö, du och jag.
En allra sista gång. Din hud känns kall när jag kysser dig och mina sommarvarma läppar och händer förmår inte tränga undan dödens kyla. Din lukt av tvål, äpplen och blommor känns inte mera. Du som varit så solbränd hela sommaren är dödsblek. Jag fångar en förflugen tanke: Hur kan döden bleka en så solbränd kind?

Nu vill jag gärna vakna, men när drömmen letat sig in i bårhuset övergår den till en mardröm som känns omöjlig att vakna upp ur. Blixtar och knallar avlöser skyfallen och plötsligt är jag på väg ut i havet, samma hav som tog dig ifrån mig. Det uppvärmda augustivattnet känns ljummet mot min kropp, i motsats till det iskalla regnet mot mitt ansikte. Man ska inte bada när åskan går! Jag skrattar högt åt alla onödigheter jag lärt dig. Så börjar jag simma.
Rakt ut simmar jag. Den tjocka koftan hänger som en luddig flyväst kring min hals.

Det enda jag tänker på är ditt namn:

Desire.

Den som är önskad. Har något barn någonsin varit så önskad som du?

I drömmen gör det plötsligt ont i mina nakna fötter när jag springer barfota genom åskvädret i natten för att ta mig till bårhuset. Din pappa och en granne stoppar mig medan jag upprepar att jag måste springa till dig. Du var alltid så rädd för åskan. Inte kunde jag låta dig ligga där helt ensam?

Någon ruskar mig lite:
- Vakna mamma, du gråter ju.
Som vanligt tar det en liten stund för mig att återknyta med livet i nutid. En annan dotter som är vuxen lutar sig bekymrat över mig.
- Drömde du om Desire igen?, frågar hon stilla.

Hon väntar inte på svar. Varför skulle hon det... hon vet ju... utan kramar mig hårt och förkunnar:
- Happy och jag är i poolen.
- Kom och bada med oss!
- Det är en sådan underbart varm dag.


Happy: Den älskade sondottern. Hon som är en avbild av dig nu när hon är i samma ålder du var när du dog. Det ska bli spännande att se hur hon kommer att se ut när hon blir lite äldre. Och jag tittar ut genom fönstret och instämmer. En underbart dag. En söndag att minnas!

För man slutar inte leva ens när det allra värsta redan hänt.Sorgen går aldrig över men den blir med åren hanterbar.Den tillåter mig att vara glad och lycklig även om du är borta min lilla. 


Kommentarer:
Postat av: LenaJ

Att sörja ett älskat barn,det är det svåraste.En omskakande läsning Sunny!Hälsningar från Lena!

2006-07-28 @ 08:39:57
Postat av: Sunny

Tack Lena för dina varma ord.

2006-08-05 @ 18:47:05
Postat av: Petra

Bra skrivet och direkt från ett hjärta in i ett annat :-)

2006-08-08 @ 13:44:51
Postat av: Ramona Fransson

Jag har inga ord som kan klä din smärta. Dina ord räcker ända fram. Väl gestaltat.

Postat av: Sunny

Tack Ramona: Det värmer!

2006-08-10 @ 17:55:40
Postat av: Marie-anne

känner så väl igen din smärta. tack för att du delar med dig. jag miste själv min 20 åriga son för snart fyra år sedan och livet blir aldrig mer detsamma . kram från marie-anne mamma till marcus 82-02 alltid älskad alltid saknad
minnessida
http://www.tillminneavmarcus.dinstudio.se/

2006-08-21 @ 08:35:38
URL: http://blogg.aftonbladet.se/14
Postat av: Elisabet Roslund

Sååå fint skrivet. Jag läser om och om igen "Att förlora ett barn" Du får fram alla känslor som finns i det du skriver. Omtumlande verkligen.
Dröm eller verklighet, ja så går jag omkring hela tiden. Vår son lämnade oss, 22 år gammal jan 2006 efter 4 års kämpande med cancer. Att vi måste kämpa vidare det vet vi ju men hur undrar man ibland.
Kram från Elisabet

2006-08-21 @ 14:49:46
Postat av: Sunny

Tack Elisabeth för din kommentar.

Att en så ung människa som din son ska drabbas så hårt är ofattbart grymt.
Vi funderar ju i bland på ifall det finns grader i helvetet?
Vi hade en närstående ung "plastson" som tog sitt liv förra påsken!
På årsdagen tog hans biologiske far sitt liv:skuldkänslorna o sorgen blev honom övermäktiga.

Så att mista sitt barn genom självmord är kanske det allra värsta?

Ni kämpade med sjukdom o måste ha pendlat emellan hopp och förtvivlan?
Men när slutet kom var ni mera redo o hade fått ta avsked?
Ja jag bara funderar.

Min dotter var inte sjuk en enda dag under sina 3 år på jorden o chocken över denna totalt oväntade olyckan var svår.
Jag kunde inte förstå att hon var borta.

Men det finns defenetivt inget skonsamt sätt att mista sitt barn: Det är en total katastrof!

2006-08-23 @ 12:22:32
Postat av: Sunny

Mari-Ann:
Jag har skrivit på din hemsida men vill även här säga att som jag skrev ovan till Elisabet:
Det finns inga skonsamma sätt att förlora ett barn. Katastrofen är total o man får leva resten av livet med saknaden.

Men när åren går blir det lättare att resignera. Den ursinniga sorgen börjar vika för en mera stilla saknad.Man lär sig le igen.

2006-08-23 @ 12:27:06
Postat av: ia

Din beskrivning av känslorna och tankarna om Desire träffar precis hur jag känner/kännt...
Jag miste min son (3år)i nu år.
Det är ju inte så länge sedan i tiden...men det känns nu som jag är i ett evigt tillstånd att försöka acceptera detta som hände honom.
Att detta är resten av mitt liv går ut på.

2006-09-19 @ 23:46:59
Postat av: Sunny

ia
Jag känner med dig för du lever i en mardröm ännu.Det första eller de första åren är mycket svåra. Man tror inte att det någonsin blir bättre.
Men det gör det.Sorgen försvinner inte men den ändrar karaktär:Mindre skarpa knivar genom hjärtat o mera saknad.
Kram Sunny

2006-09-20 @ 16:08:45
Postat av: zoowie

Sunny,så otroligt vackert du skriver. Mina tårar rinner för dig och din älskade dotter....och för mig och min.

Tack!

2006-11-16 @ 11:02:56
Postat av: Anna

Goa du, du skriver med perspektiv men med en sån OTROLIG NÄRVARO! Jag gråter och är glad att du låter oss läsa dig.Kram Anna

2007-05-26 @ 17:19:05
URL: http://passagen.se/anna-maria3
Postat av: Sunny

Tack för de varma orden Anna

2007-05-27 @ 21:07:45

Ny kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback
hits