Your beloved hands
You lift the little baby boy high up over your head with your still so strong hands and arms.
He looks at your face and laughing loudly.
You walk slowly up to the window and let the little one have a look at the world outside.
I look at you and try to catch the laughing eyes of the baby.
Your warm beloved hands are still so full of power but I know how soft they are when they handle a child.
Your wonderful dark blue eyes are still that lovely as they was the very first day we met. Though your hair is grey now: It had already turned into the colour of mourning when we lost our first little girl:
Before the mother of this little one even was born.
You keeps looking rather healthy considering the years of sickness and your high age:
If you will get some more mercy time you will be 84 into spring.
I who know you as good as I know myself has seen the sings long before your first stroke.
Small thing like a sudden tiredness after the grandchildren?s visits or the tiredness during a theatre evening.
Even before you get so sick the years took out their tribute.
Those beloved wonderful hands of you!
How much have I and the rest of our family to thank them for?
They have warmed us during cold nights, they cradled new small people throw their first nights here at earth and they always comforted your love ones.
They helped delivered three small wonderworks to us but they also had to berry one of them in a white little coffin.
Day and night they have worked for all of us and still today your hands are marked from labour.
If I asked you to take down the moon I know you would try it.
In fact you hade done more difficult things for us than that.
As I see you smile at the baby I remember another time in another life in another country where a miracle just had taken palace. You carried your first daughter with so much pride and love that I just law quite in my bed watching you two.
This was a moment for your two alone: A time for a father and her daughter.
I always loved your hands.
But the first time they carried me I cant to my sorrow remember.
The year was 1945 and the war was over.
You and your mum was at home in Sweden for visiting your family after 5 difficult years.
And someone in the family had dragged a boring foster baby around.
Could you possible take care of the baby so the older people hade a chance to talk in peace?
I know today that you had a rough time behind:
You was interned in on of the Germany working camp and there you ended up whit the tuberculosis.
At the peace came you was at hospital.
You recovered. The girl you loved didn?t.
But you took care of me and I know today that I was in good hands
Cause I was that foster child.
Since then you have taken care of our children and now you do the best you can for our grandchildren.
Carefully I take your hands in my and kisses them whit all my love.
I feel as if an is could shadow behind me make me remember that soon I and the rest of our family have too manage our live whiteout you and I can not just handle the thought.
He looks at your face and laughing loudly.
You walk slowly up to the window and let the little one have a look at the world outside.
I look at you and try to catch the laughing eyes of the baby.
Your warm beloved hands are still so full of power but I know how soft they are when they handle a child.
Your wonderful dark blue eyes are still that lovely as they was the very first day we met. Though your hair is grey now: It had already turned into the colour of mourning when we lost our first little girl:
Before the mother of this little one even was born.
You keeps looking rather healthy considering the years of sickness and your high age:
If you will get some more mercy time you will be 84 into spring.
I who know you as good as I know myself has seen the sings long before your first stroke.
Small thing like a sudden tiredness after the grandchildren?s visits or the tiredness during a theatre evening.
Even before you get so sick the years took out their tribute.
Those beloved wonderful hands of you!
How much have I and the rest of our family to thank them for?
They have warmed us during cold nights, they cradled new small people throw their first nights here at earth and they always comforted your love ones.
They helped delivered three small wonderworks to us but they also had to berry one of them in a white little coffin.
Day and night they have worked for all of us and still today your hands are marked from labour.
If I asked you to take down the moon I know you would try it.
In fact you hade done more difficult things for us than that.
As I see you smile at the baby I remember another time in another life in another country where a miracle just had taken palace. You carried your first daughter with so much pride and love that I just law quite in my bed watching you two.
This was a moment for your two alone: A time for a father and her daughter.
I always loved your hands.
But the first time they carried me I cant to my sorrow remember.
The year was 1945 and the war was over.
You and your mum was at home in Sweden for visiting your family after 5 difficult years.
And someone in the family had dragged a boring foster baby around.
Could you possible take care of the baby so the older people hade a chance to talk in peace?
I know today that you had a rough time behind:
You was interned in on of the Germany working camp and there you ended up whit the tuberculosis.
At the peace came you was at hospital.
You recovered. The girl you loved didn?t.
But you took care of me and I know today that I was in good hands
Cause I was that foster child.
Since then you have taken care of our children and now you do the best you can for our grandchildren.
Carefully I take your hands in my and kisses them whit all my love.
I feel as if an is could shadow behind me make me remember that soon I and the rest of our family have too manage our live whiteout you and I can not just handle the thought.
Jag (Anna) och julen: en återanvänd text
NU
Julafton är en sådan där kluven dag som betyder både glädje och vemod. Nu närmar den sig ännu en gång och jag förväntar mig en stilla lycka. Familjen har växt under året med ytterligare ett barnbarn att älska. Jag känner mig gynnad och rik. Samtidigt går tankarna obönhörligen till tidigare jular. Den första jag minns är den då jag fyllt 14 år och firade min första egna jul
Då när jag fortfarande var Anna.
DÅ
När Anna fick lift på förmiddagen låtsades hon vara på väg hem efter julshopping, och föraren hade snällt släppt av henne en bit utanför samhället. Första anhalten blev ladugården ,Värme fanns det, och sällskap, men risken var ganska stor. Bönder är tidigt i farten årets alla dagar, och att hitta den där Anna sovande i höet smällde nog inte lika högt som Jesusbarnet i stallet, inte ens för de frireligiösa. Hon var smärtsamt medveten om hur lite en sådan som hon var värd.
I sin mörka duffel med huvan kände hon sig relativt varm, så länge hon befann sig i rörelse. I fickan låg hennes stora skatt, som hon redan tre veckor tidigare fått av en skolkamrat i 7:an. Den lilla nyckeln. Kamratens pappa var förman på träfabriken och kamraten hade stulit en nyckel av sin pappa till omklädningsrummet. Ett varmt skönt rum, med både element och toalett, samt tvättvatten. Ett paradis, med andra ord. Det kunde inte riskeras vardagsnätter, men nu under en långhelg skulle det gå att få vila ut där i flera dagar.
Hon fick ett ögonblicks panik. Tänk om det inte var rätt nyckel? Härifrån skulle hon aldrig få lift en julnatt.
Men hon oroade sig i onödan. Dörren gled upp hur lätt som helst och hon stod i en slags farstu.
- Tänd inga lampor, hade kamraten varnat.
- Då kan någon se och tro att det är inbrott.
Som om hon vore så dum. Filten och bagen fick utgöra liggunderlag, duffeln brukade tjäna som täcke. Det varma elementet kändes underbart mot ryggen, och hade inte ficklampsbatteriet varit slut så hade hon kunnat läsa. Toaletten! En snilleblixt slog henne: Den hade kanske inga fönster?
- Gode Gud om du finns så låt denna toalett vara fönsterlös! Och ser man på. Hon drog in sin bag med böckerna och satte sig på golvet bredvid toalettstolen och började gräva efter lektyr. Den enda boken som inte var stulen var hennes konfirmationsbibel, så den kunde hon väldigt bra vid det här laget. Taklampa alldeles själv! Så länge hon orkade läsa! Vilken underbar lyx. Och Anna förlorade sig i böckernas värld och fick på så sätt en varm och mycket lycklig julnatt.
NU
Jag tänker på hur naiv jag varit. Att ha föräldrar är sannerligen ingen garanti för lycka. Några av mina halvsyskon har växt upp hos sina mammor och de hör till dem som farit riktigt illa medan den adopterade systern klarat sig bäst av dem alla. Jag pysslar sig närmare helgen, förbi den 10:e december som varit äldsta dotterns födelsedag och sedan är jag inne på upploppet:
Alla paket ligger inslagna under den gigantiska granen som katter och hundar försöker välta varje år. Den står numera på en pall fast förankrad i tak och väggar. En gång har den börjat brinna och en annan gång hade en av hundarna satt eld på svansen så jag har kapitulerat numera: Det sitter elektriska ljus i granen.
DÅ
Julaftonen då vi rullade av färjan vid Afrikas kust utan dottern hade känts som en kniv i hjärtat men samtidigt var jag lättad att befinna sig på en plats som inte påminde om helgen. Här kunde såren läka i lugn och ro.
En annan jul som jag heller inte firade tillbringades vid fosterfaderns dödsbädd. Han hade ingen annan. Vi hade haft det fint på ett märkligt sätt de där sista månaderna han levde. Jag hade njutit av att äntligen komma honom nära.
NU
Jag känner samma blandade känslor som alltid. Med åren har jag skaffat mig en slags egna rutiner som mynnar ut i det barnen kärleksfullt benämner som "mammas hysteriska jul" och som fått vissa medboende i kollektivet ifrån andra kulturer att rapportera hem hur svenskarna drabbas av vansinne vid juletider.
Men de förundras över andra saker också som jag tar sig till.
En indier trodde fullt och fast att alla lever i polygami i Sverige och några av mina tilltag reser nog ut i världen som vandringshistorier om galna svenskar?
DÅ
Jularna under barnens tidigare år:
Först alla stjärnorna och ljusstakarna i husets många fönster: Sedan alla slingor på balkong och i trädgård som fick mina båda exmän att skämtsamt fråga ifall jag öppnat filial till elverket. Eftersom jag alltid fick med mig barnen så avgick jag med segern. Julen gjordes på mitt sätt.
Varje år växte pakethögen..
Att det ibland var lite obalans när själva emballaget kostat mera än innehållet bekymrar ingen under 12 år. Eller tvärt om som den gången dottern fick ett piano som skulle slås in i spånplattor som paketsidor förklistrade med julpapper medan barnet var i skolan: Dottern var bestämt 7 år då.
- Nu får du väl för helvete ge dig sade Den Käre som ytterst sällan använde svordomar. Men det blev ett mycket fint paket av pianot.
NU
Själv är jag ganska medveten om vad jag håller på med men låter det ha sin gång. Allting som lindrar paniken och ångesten den här tiden på året är välkommet. Livet är just så
Lycka är någonting mycket svårt att beskriva eller skapa. De flesta av mina julhelger har varit mycket fina. Men inte riktigt som de i Sörgården ifall den boken ännu existerar?
Senare jular flimrar förbi min inre syn när jag blundar:
Barnen som växte och alla deras kompisar och den ständigt stora brokiga familjen i kollektivet. Jag hör till de lyckliga som har kärlek, ljus och glädje runt mig.
Men har ibland problem med att förklara ord som utanförskap eller kompensation på ryska eller kinesiska . Däremot upptäcktejag att jag han sjunga julsånger på swahili. Det är nämligen samma sånger som i bardomens bönehus. Jag minns den svenska texten på dem alla.
DÅ
Dottern hade påbörjat sina många långresor och firade julafton i Singapore. Ett collekted call på över en timma räddade min julafton det året men exen insåg inte att detta var värt varenda krona av de 5.000 som teleräkningen ljöd på. Män har ibland lite svårt att se det viktigaste här i livet i tänkte jag förundrad.
NU
De senaste åren har jag dessutom hittat de flesta av mina syskon och fått en bra kontakt på äldre dagar. Men att ta till sig hur de har haft det har varit obegripligt svårt: Att några av dem överlevt sin barndom förundrar mig ofta.
När min favoritsyster försöker förklara om sina lite hysteriska jular och sin julångest ler jag igenkännande: En gång barnhemsunge.
DÅ
På själva julafton föråtta år satt jag med sina både exmän i en bil på väg hem ifrån Södertälje. I mitt knä låg den finaste S:t Bernhardsvalp man kan tänka sig: Han såg ut som en lurvig leksakshund och var bara nio veckor gammal .
Jag hade varit överlycklig.
Och för tre år sedan fick jag hem Den Käre till jul ifrån sjukhuset där läget länge varit kritiskt. Vilken lycka att se honom sitta bland de sina igen.
Att vi tvingats fira
julen efter på sjukhustet gjorde inte så mycket:
På julaftonen var den krisen över.
Nu.
De senaste åren har jag skapat en ny tradition på grund av de milda vintrarna: Jag håller poolen varm och upplyst över julen. Den nyinflyttade killen ifrån Kosovo trodde först att det var en svenska julsed. Att bada naken visste han att man gör i Sverige men så här års? Men gubbarna skakade bara på sina luttrade huvuden:
- Den där Sunny.
Men alla julkvällar när de andra lägger sig att sova så gör jag ett litet bo åt mig i ena soffhörnet under den starka läslampan. Med alla husdjur tätt omkring mig väljer jag njutningsfullt bland högen av olästa böcker som ligger på det lilla bordet. Varje jul landar en ny försvarlig mängd sådana där eftersom det är det enda jag alltid önskar mig. Jag väljer en och börjar läsa och nu är jag fullkomligt lycklig. Vissa saker förändras aldrig.
GOD JUL På ER ALLA
Julafton är en sådan där kluven dag som betyder både glädje och vemod. Nu närmar den sig ännu en gång och jag förväntar mig en stilla lycka. Familjen har växt under året med ytterligare ett barnbarn att älska. Jag känner mig gynnad och rik. Samtidigt går tankarna obönhörligen till tidigare jular. Den första jag minns är den då jag fyllt 14 år och firade min första egna jul
Då när jag fortfarande var Anna.
DÅ
När Anna fick lift på förmiddagen låtsades hon vara på väg hem efter julshopping, och föraren hade snällt släppt av henne en bit utanför samhället. Första anhalten blev ladugården ,Värme fanns det, och sällskap, men risken var ganska stor. Bönder är tidigt i farten årets alla dagar, och att hitta den där Anna sovande i höet smällde nog inte lika högt som Jesusbarnet i stallet, inte ens för de frireligiösa. Hon var smärtsamt medveten om hur lite en sådan som hon var värd.
I sin mörka duffel med huvan kände hon sig relativt varm, så länge hon befann sig i rörelse. I fickan låg hennes stora skatt, som hon redan tre veckor tidigare fått av en skolkamrat i 7:an. Den lilla nyckeln. Kamratens pappa var förman på träfabriken och kamraten hade stulit en nyckel av sin pappa till omklädningsrummet. Ett varmt skönt rum, med både element och toalett, samt tvättvatten. Ett paradis, med andra ord. Det kunde inte riskeras vardagsnätter, men nu under en långhelg skulle det gå att få vila ut där i flera dagar.
Hon fick ett ögonblicks panik. Tänk om det inte var rätt nyckel? Härifrån skulle hon aldrig få lift en julnatt.
Men hon oroade sig i onödan. Dörren gled upp hur lätt som helst och hon stod i en slags farstu.
- Tänd inga lampor, hade kamraten varnat.
- Då kan någon se och tro att det är inbrott.
Som om hon vore så dum. Filten och bagen fick utgöra liggunderlag, duffeln brukade tjäna som täcke. Det varma elementet kändes underbart mot ryggen, och hade inte ficklampsbatteriet varit slut så hade hon kunnat läsa. Toaletten! En snilleblixt slog henne: Den hade kanske inga fönster?
- Gode Gud om du finns så låt denna toalett vara fönsterlös! Och ser man på. Hon drog in sin bag med böckerna och satte sig på golvet bredvid toalettstolen och började gräva efter lektyr. Den enda boken som inte var stulen var hennes konfirmationsbibel, så den kunde hon väldigt bra vid det här laget. Taklampa alldeles själv! Så länge hon orkade läsa! Vilken underbar lyx. Och Anna förlorade sig i böckernas värld och fick på så sätt en varm och mycket lycklig julnatt.
NU
Jag tänker på hur naiv jag varit. Att ha föräldrar är sannerligen ingen garanti för lycka. Några av mina halvsyskon har växt upp hos sina mammor och de hör till dem som farit riktigt illa medan den adopterade systern klarat sig bäst av dem alla. Jag pysslar sig närmare helgen, förbi den 10:e december som varit äldsta dotterns födelsedag och sedan är jag inne på upploppet:
Alla paket ligger inslagna under den gigantiska granen som katter och hundar försöker välta varje år. Den står numera på en pall fast förankrad i tak och väggar. En gång har den börjat brinna och en annan gång hade en av hundarna satt eld på svansen så jag har kapitulerat numera: Det sitter elektriska ljus i granen.
DÅ
Julaftonen då vi rullade av färjan vid Afrikas kust utan dottern hade känts som en kniv i hjärtat men samtidigt var jag lättad att befinna sig på en plats som inte påminde om helgen. Här kunde såren läka i lugn och ro.
En annan jul som jag heller inte firade tillbringades vid fosterfaderns dödsbädd. Han hade ingen annan. Vi hade haft det fint på ett märkligt sätt de där sista månaderna han levde. Jag hade njutit av att äntligen komma honom nära.
NU
Jag känner samma blandade känslor som alltid. Med åren har jag skaffat mig en slags egna rutiner som mynnar ut i det barnen kärleksfullt benämner som "mammas hysteriska jul" och som fått vissa medboende i kollektivet ifrån andra kulturer att rapportera hem hur svenskarna drabbas av vansinne vid juletider.
Men de förundras över andra saker också som jag tar sig till.
En indier trodde fullt och fast att alla lever i polygami i Sverige och några av mina tilltag reser nog ut i världen som vandringshistorier om galna svenskar?
DÅ
Jularna under barnens tidigare år:
Först alla stjärnorna och ljusstakarna i husets många fönster: Sedan alla slingor på balkong och i trädgård som fick mina båda exmän att skämtsamt fråga ifall jag öppnat filial till elverket. Eftersom jag alltid fick med mig barnen så avgick jag med segern. Julen gjordes på mitt sätt.
Varje år växte pakethögen..
Att det ibland var lite obalans när själva emballaget kostat mera än innehållet bekymrar ingen under 12 år. Eller tvärt om som den gången dottern fick ett piano som skulle slås in i spånplattor som paketsidor förklistrade med julpapper medan barnet var i skolan: Dottern var bestämt 7 år då.
- Nu får du väl för helvete ge dig sade Den Käre som ytterst sällan använde svordomar. Men det blev ett mycket fint paket av pianot.
NU
Själv är jag ganska medveten om vad jag håller på med men låter det ha sin gång. Allting som lindrar paniken och ångesten den här tiden på året är välkommet. Livet är just så
Lycka är någonting mycket svårt att beskriva eller skapa. De flesta av mina julhelger har varit mycket fina. Men inte riktigt som de i Sörgården ifall den boken ännu existerar?
Senare jular flimrar förbi min inre syn när jag blundar:
Barnen som växte och alla deras kompisar och den ständigt stora brokiga familjen i kollektivet. Jag hör till de lyckliga som har kärlek, ljus och glädje runt mig.
Men har ibland problem med att förklara ord som utanförskap eller kompensation på ryska eller kinesiska . Däremot upptäcktejag att jag han sjunga julsånger på swahili. Det är nämligen samma sånger som i bardomens bönehus. Jag minns den svenska texten på dem alla.
DÅ
Dottern hade påbörjat sina många långresor och firade julafton i Singapore. Ett collekted call på över en timma räddade min julafton det året men exen insåg inte att detta var värt varenda krona av de 5.000 som teleräkningen ljöd på. Män har ibland lite svårt att se det viktigaste här i livet i tänkte jag förundrad.
NU
De senaste åren har jag dessutom hittat de flesta av mina syskon och fått en bra kontakt på äldre dagar. Men att ta till sig hur de har haft det har varit obegripligt svårt: Att några av dem överlevt sin barndom förundrar mig ofta.
När min favoritsyster försöker förklara om sina lite hysteriska jular och sin julångest ler jag igenkännande: En gång barnhemsunge.
DÅ
På själva julafton föråtta år satt jag med sina både exmän i en bil på väg hem ifrån Södertälje. I mitt knä låg den finaste S:t Bernhardsvalp man kan tänka sig: Han såg ut som en lurvig leksakshund och var bara nio veckor gammal .
Jag hade varit överlycklig.
Och för tre år sedan fick jag hem Den Käre till jul ifrån sjukhuset där läget länge varit kritiskt. Vilken lycka att se honom sitta bland de sina igen.
Att vi tvingats fira
julen efter på sjukhustet gjorde inte så mycket:
På julaftonen var den krisen över.
Nu.
De senaste åren har jag skapat en ny tradition på grund av de milda vintrarna: Jag håller poolen varm och upplyst över julen. Den nyinflyttade killen ifrån Kosovo trodde först att det var en svenska julsed. Att bada naken visste han att man gör i Sverige men så här års? Men gubbarna skakade bara på sina luttrade huvuden:
- Den där Sunny.
Men alla julkvällar när de andra lägger sig att sova så gör jag ett litet bo åt mig i ena soffhörnet under den starka läslampan. Med alla husdjur tätt omkring mig väljer jag njutningsfullt bland högen av olästa böcker som ligger på det lilla bordet. Varje jul landar en ny försvarlig mängd sådana där eftersom det är det enda jag alltid önskar mig. Jag väljer en och börjar läsa och nu är jag fullkomligt lycklig. Vissa saker förändras aldrig.
GOD JUL På ER ALLA
Kan en hora få rätt mot en polis i Sverige ?
Varför kan en hora inte få rätt mot en polis i Sverige hur illa de än ser ut för polisen? Är det för att samhället måste skydda en polis till varje pris eller beror det bara på att en hora totalt saknar människovärde i Sverige?
Jag skrev artikeln "En hora och rättvisan" i vintras.
Den gången blev Roshinas pojkvän och hallik friad av en oenig tingsrätt. Nu är saken avgjord i Hovrätten och han blev friad även där.
Så här skrev Aftonbladet i vintras:
"Rosinha Sambo är horan som tagit strid mot polisen. Men ord stod mot ord - därför friade Göteborgs tingsrätt hennes före detta, en 40-årig polis med förflutet i traffickinggruppen.
Enligt vice chefsåklagare Bo Lindgren lät polismannen Rosinha Sambo ta emot sexkunder i hans lägenhet, körde henne till och från kunder - och fick även del i pengarna, i och med att Rosinha betalade hyran.
Nej, han såg aldrig några sexkunder.
Nej, han minns inte resorna.
Och nej, han stod aldrig bakom någon garderob - tror han
Men det är utan tvivel hon som tar hem poäng efter poäng i rättssalen. Frågan är om en hora kan vinna mot en polis.
Även om tingsrätten fann Rosinhas berättelse trovärdig - och polismannens förnekande mindre trovärdigt - räckte det inte för en fällande dom."
(citat slut)
Den förra rättegången var väldigt medial: Kvinnor från så skilda delar av världen som Taiwan och Norge reste hit för att ge sitt stöd. Det skrevs, det fotograferades, debatterades.
Den här gången har det varit helt tyst. Inte en rad någonstans i media. Domen som inte skulle komma förrän nästa vecka kom, i all tysthet, häromdagen och skiljer sig inte ifrån tingsrättens.
Under tiden har vi haft en stor kopplerirättegång i Göteborg och här har de fällande domarna stått som spön i backen. De har lyckats få lagfört hela 20 stycken kunder som en ren bonus.
En kvinna är nu dömd på följande underlag eligt TT:
" -En 55-årig kvinna misstänks för koppleri sedan hon upplåtit en del av en fastighet i centrala Göteborg åt prostituerade och deras kunder.
Verksamheten ska ha pågått under de senaste månaderna.
- Kvinnan har haft tillgång till den här fastigheten. Hon har upplåtit den till andra som har köpt och sålt sex där. Vi menar att hon har vetat om och främjat detta, säger kammaråklagaren Bengt-Olof Berggren till TT."
(Citat slut)
"Haft tillgång till och upplåtit" - man har alltså inte kunnat bevisa att kvinna hyrt ut eller tagit emot pengar för lägenheten. Att upplåta räcker, det är att främja prostitution. Och det har pågått i flera månader.
Men Rosinha har bott i sin pojkvän och halliks lägenhet i flera år. Hon har betalat hyran och andra gemensamma större utgifter och polisen har själv ställt upp på en betald trekant med en kund samt suttit gömd i lägenheten och tittat på.
Att han varit ovetande om Rosinhas yrke är helt enkelt omöjligt då han mötte henne i sitt arbete med trafficking och prostitution. Själv har jag aldrig trott att en hora skulle ha en chans emot en polis hur illa det än ser ut, men jag funderar lite över vilket som är huvudorsaken till denna tingens ordning. Är det viktigast att skydda en polis till varje pris eller beror det bara på att en hora totalt saknar människovärde i Sverige? I andra länder där det får finnas föreningar för de prostituerade brukar dessa även kunna ställa upp med juridisk hjälp.
Hade detta hänt i Tyskland eller Holland hade polisen garanterat blivit fälld. Både Hydra och den Röda tråden har medlemmar inom social och sjukvård. Redan en sönderslagen hora som kommer in på sjukhus får hjälp att anmäla.
Hade Rosinha sluppit dessa långa år av misshandel och utsugning om vi fått lov att bilda en stödförening även i Sverige? Jag vet inte men tycker att nu måste vi börja ställa frågan: Tycker vi att vi behandlar "dessa våra minsta " anständigt?
Jag tycker att denna fråga är aå viktig att jag lagt ut min text på båda mina bloggar.
Jag skrev artikeln "En hora och rättvisan" i vintras.
Den gången blev Roshinas pojkvän och hallik friad av en oenig tingsrätt. Nu är saken avgjord i Hovrätten och han blev friad även där.
Så här skrev Aftonbladet i vintras:
"Rosinha Sambo är horan som tagit strid mot polisen. Men ord stod mot ord - därför friade Göteborgs tingsrätt hennes före detta, en 40-årig polis med förflutet i traffickinggruppen.
Enligt vice chefsåklagare Bo Lindgren lät polismannen Rosinha Sambo ta emot sexkunder i hans lägenhet, körde henne till och från kunder - och fick även del i pengarna, i och med att Rosinha betalade hyran.
Nej, han såg aldrig några sexkunder.
Nej, han minns inte resorna.
Och nej, han stod aldrig bakom någon garderob - tror han
Men det är utan tvivel hon som tar hem poäng efter poäng i rättssalen. Frågan är om en hora kan vinna mot en polis.
Även om tingsrätten fann Rosinhas berättelse trovärdig - och polismannens förnekande mindre trovärdigt - räckte det inte för en fällande dom."
(citat slut)
Den förra rättegången var väldigt medial: Kvinnor från så skilda delar av världen som Taiwan och Norge reste hit för att ge sitt stöd. Det skrevs, det fotograferades, debatterades.
Den här gången har det varit helt tyst. Inte en rad någonstans i media. Domen som inte skulle komma förrän nästa vecka kom, i all tysthet, häromdagen och skiljer sig inte ifrån tingsrättens.
Under tiden har vi haft en stor kopplerirättegång i Göteborg och här har de fällande domarna stått som spön i backen. De har lyckats få lagfört hela 20 stycken kunder som en ren bonus.
En kvinna är nu dömd på följande underlag eligt TT:
" -En 55-årig kvinna misstänks för koppleri sedan hon upplåtit en del av en fastighet i centrala Göteborg åt prostituerade och deras kunder.
Verksamheten ska ha pågått under de senaste månaderna.
- Kvinnan har haft tillgång till den här fastigheten. Hon har upplåtit den till andra som har köpt och sålt sex där. Vi menar att hon har vetat om och främjat detta, säger kammaråklagaren Bengt-Olof Berggren till TT."
(Citat slut)
"Haft tillgång till och upplåtit" - man har alltså inte kunnat bevisa att kvinna hyrt ut eller tagit emot pengar för lägenheten. Att upplåta räcker, det är att främja prostitution. Och det har pågått i flera månader.
Men Rosinha har bott i sin pojkvän och halliks lägenhet i flera år. Hon har betalat hyran och andra gemensamma större utgifter och polisen har själv ställt upp på en betald trekant med en kund samt suttit gömd i lägenheten och tittat på.
Att han varit ovetande om Rosinhas yrke är helt enkelt omöjligt då han mötte henne i sitt arbete med trafficking och prostitution. Själv har jag aldrig trott att en hora skulle ha en chans emot en polis hur illa det än ser ut, men jag funderar lite över vilket som är huvudorsaken till denna tingens ordning. Är det viktigast att skydda en polis till varje pris eller beror det bara på att en hora totalt saknar människovärde i Sverige? I andra länder där det får finnas föreningar för de prostituerade brukar dessa även kunna ställa upp med juridisk hjälp.
Hade detta hänt i Tyskland eller Holland hade polisen garanterat blivit fälld. Både Hydra och den Röda tråden har medlemmar inom social och sjukvård. Redan en sönderslagen hora som kommer in på sjukhus får hjälp att anmäla.
Hade Rosinha sluppit dessa långa år av misshandel och utsugning om vi fått lov att bilda en stödförening även i Sverige? Jag vet inte men tycker att nu måste vi börja ställa frågan: Tycker vi att vi behandlar "dessa våra minsta " anständigt?
Jag tycker att denna fråga är aå viktig att jag lagt ut min text på båda mina bloggar.