pedofilensdotter paedophiles daughter

Helgen i familjens sköte brukar vara en lugn och avslappnade historia så här års. Vi träffas i trädgården så länge solen behagar skina, badar i poolen, plockar äpplen och bara umgås. Men ibland kan det hända ett eller annat smärre förtret. Som detta med farfars försvunna tänder.

Ja det började med att farfar vid dryga 80 år till sist förlorade tre av den äkta varan och måste låta göra en brygga med tre köpta tänder i. Visserligen protesterade han högljutt eftersom han är av den gamla ekonomiska skolan och väl medveten om hur sjuk han är.
- Jag behöver inga nya tänder. Jag ska ju ändå snart dö!
Och så det där buspojksleendet han alltid sätter in emot mig. Det där som får själva solen att te sig lite blek. Och hans mörkblåa ögon glittrar som vore de djupa skogstjärnar.
Farfar har åldrats så vackert. I min ögon är han lika vacker som för ett helt liv sedan.

Men den här gången förhärdade jag mig. Jag tog hela familjen till hjälp och han blev obönhörligen nedröstad. Vi övertalade honom att skaffa de där små extra tänderna för visst bör man prioritera sin tandhälsa?

Att få honom att låta tillverka två uppsättningar ifall den ena försvann gick dock inte. Nu fick det vara nog. Jag som vet vilket kaos det kan vara hemma hos oss hade mina farhågor men tänkte sedan att vår tandläkare ju finns kvar.

Sedan dess har vi alla passat på farfars tänder! Eftersom det inte är tuggtänderna utan de rent kosmetiska framtänderna det gäller så tar han gärna ut dem vid tuggande av frukt, knäckebröd, nötter och liknande saker.
Men att lägga ifrån sig någonting alls i vårt kollektiv är sannerligen inte riskfritt!

Vi är ju en storfamilj i ordets egentliga betydelse och helgerna kan bli livliga. Barnbarn och husdjur härjar tämligen fritt och saker som är farliga eller dyrbara bör röjas undan. Men den här helgen tog jag det lugnt när farfar inte kunde hitta sina tänder. Alla de unga var klokt nog ute i skog och mark för att njuta av den kanske sista fina hösthelgen. Bara jag och de två exen softade här hemma. Inte ens yngste sonsonen som kärleksfullt kallas Huliganen av alla hade varit på besök. Alltså var det bara att leta.

Och det gjorde vi. Förgäves. Inga tänder någonstans. Vi började snegla på den stora S:t Bernhardshunden Bamse som lätt kan förse sig ifrån alla bord ifall han vill. Kruxet var väl att han faktiskt inte brukar göra på det viset ifall det inte handlade om en särskild läckerhet som inte kunde motstås och dit räknade vi inte farfars tänder. Men det fanns en misstänkt till: Den lille bassetvalpen med öknamnet Klepto! Han har visserligen låga ben men ack en så lång kropp han kan få för att inte säga svanhals när det finns någonting att knycka och sätta i sig? Han har stulit och ätit kläder och skor, mediciner och tomburkar, leksaker och blomkrukor. En gång utförde han en lyckad "smash and grabbkupp" mot min ryggsäcks ytterfack och jag tog honom på bar gärning med en hundralapp i munnen. Så varför inte tänderna?

Vi tittade ner på den lille som numera är kompakt och väger över 25 kg och egentligen bara är liten om man ställer gamle Bamse vid sidan av honom. Han såg helt bedårande ovetande upp på oss viftandes med sin lilla svans.

- Vi måste kolla ifall han bajsat ut dem.
Bra idé men höstlöven hade fallit hela veckan och de är ju gulbruna i färgen och den inhägnade tomten som hundarna rör sig på är mycket stor!

Men ändå:
Ut med lämpliga redskap och leta reda på alla troliga högar och röra om! Aldrig trodde jag att vi skulle hitta så många doldisar. Jag brukar faktiskt gå en rejäl plockrunda varje vecka men höstlöven hade förvillat mig. Hundarna följde frågande våra ansträngningar och bidrog med ett par färska sökobjekt. Inga tänder
- Tänk ifall han har kvar dem i magen?

Nästa steg: Röntgen!

Men vår veterinär jobbar inte på helger och har dessutom ett gammalmodigt högt röntgenbord där man får lyfta upp sina kära husdjur. Bagarmossens djursjukhus har modernare saker men är dubbelt så dyra. Vi beslöt således att satsa på Klepto i första hand: 25 kg är bättre än 80.

Vi avslutade vårt sökande och beslöt oss för att invänta måndagen för bokning av tid. Under tiden kom farfar plötsligt att tänka på någonting.
- Jag tog ut tänderna när jag skulle äta äpplen!
- Och innan?
- Ja då skalade jag äpplena förstås.
Vi andra lystrade.
- Och var tog äppelskalen vägen?
Farfar är inte riktigt med ännu:
- I soppåsen förstås. Var annars?
- Har någon varit ute med soporna i dag. Ingen?
Exet no 2 kastar sig fram och börjar gräva försiktigt i soppåsen och vips:
Under vad som ser ut som tonvis av äppelskal ligger de tre köpta tänderna!

Allting gott. Och vi ger alla lille Klepto urskuldande blickar.

Kanske kan jag nu övertala farfar att göra en extra uppsättning tänder? Men troligen kysser han mig och kramar mig varligt och kärleksfullt medan han lägger fram bärande argument emot och jag ger mig för tandläkaren finns som sagt kvar i stan.
 







 
EPILOG

De blodhundsliknande ögonen såg rödgråtna ut men det var först när han började matstrejka som paniken satte in. Här har vi skaffat en levande dammsugare som lika glatt äter kattmat, fallfrukt och tofflor som badleksaker och diverse kläder. Förutom så mycket mat att han kräks upp den. Nu gick inte en enda köttbulle ner. Således allvarligt läge.
Inte tänderna men vem saknade någonting i lagom storlek?
Kanske någonting vasst eller rent av giftigt? Jag försökte tygla fantasin och paniken inombords.
- Min ena sandal. Det var exet.
- Snusdosorna försvinner på löpande band bidrog sonen med.
- Mina glasögon försvinner jämt sade jag lite lamt men fick genast höra att ifall hunden haft smak för mina glasögon så hade han varit död för länge sedan.
- Grävde du inte upp ett par urgamla brillor när du planterade rosor i våras?
- Jag mumlade ett skamset ja.

- Vad tror ni om kattens bytesdjur?
Det var dottern som bidrog.
- Jag menar, någon av de där råttorna som hon ger Bellman kanske har ätit råttgift?

Stackars Bellman såg alltmera eländig ut och så började han kräkas. Kaskadkräkning heter det om vinterkräksjukan men det här var gigantiskt. Hela hallen stod under kräkgrönt vatten. Jag och exet såg på varandra:
- Bagarmossen djursjukhus!

Den käre slipper med ålderns rätt sådana saker numera men exet och jag kånkade in den motsträvige Bellman i bilen. En kompakt hund på bara 26 kg kan göra sig hur otymplig som helst. En basset har dessvärre mycket stark vilja.

Vi fick gå in genom ingången till infektionen eftersom vi inte kunde veta vad det var som fattades den lille. Prov togs och magen och tarmarna röntgades men ingenting syntes.
Han fick en liter dropp som skapade en lustig konstgjord puckel på ryggen och fick följa med hem igen. För några timmar verkade han relativt kry.
Så återkom kräkningarna.
Det var bara att åka tillbaka igen. Bellman ylade och jag grät.
Väl framme blev han inlagd för att genomgå en kontraströntgen under natten. Genom att fota magen och tarmkanalen hoppades man hitta stoppet.

Han är väl försäkrad?
- Nej svarade jag ärligt medan exet sade ett kraftfullt "Ja", och stampade mig på foten.
Jag insåg att detta skulle bli mycket kostsamt och att de kanske inte skulle våga ge honom ultimat vård om de visste att han var oförsäkrad.
Det där med försäkringar är ingen slump eller slarv utan en kalkylerad risk. Vi har haft två S:t Bernhardshundar samtidigt i många, många år. De är skröpliga så försäkringspremierna ligger på topp. Ingen gång under 30 år har vi haft nytta av dem för självrisken är över 2000 per sjukdom och medecin (en av hundarna åt reumatikermedecin för många tusen under sina sista år)ingår inte.

I stället har vi låtit pengarna stå på vårt gemensamma torp och djurkonto. Men det var inte läge att gå in på detta nu när jag vid närmare eftertanke vet hur många som inte har haft råd att lösa ut sina djur.

- Försäkrad, ljög jag.

En sköterska tog av honom hans halsband och satte på honom sjukhusets. Hon försökte få honom att gå med henne men de små fötterna försökte förgäves hålla emot när hon drog i kopplet. Han tittade på mig med en vettskrämd blick och jag började gråta igen. Vad skulle Bellman tro om jag övergav honom här?
- Han får väl någonting lugnande till natten? Han är van att alltid sova i min säng!
- Han klarar sig sade exet och vände sig till veterinären:
- Jag ska ge henne någonting lugnande till natten.
Och så drog han iväg med mig ut till bilen.

I bilen hem tjöt jag högt av förtvivlan för jag ville ha det gjort. Det var nämligen dagen före en mycket älskad liten flickas 5 årsdag och den skulle inte förstöras.
(Och lyckad blev den.)
Natten som följde var turbulent. Det var helt stopp i Bellmans tarmar men de ville vänta med att öppna honom tills de hittat felet men kl 4 på morgonen började han bli så dålig att de inte hade något val.
Och där i tunntarmen satt boven: En persikokärna!

Operationen hade gått bra och nu behövde han bara ligga inne några dagar till för att få dropp och eftervård. Jag sov med Bellmans huvudkudde som normalt ligger bredvid min egen i min säng.
Den luktade Bellman. Mina andra hund Bamse insåg att jag var ledsen. Han höll sig nära mig hela tiden. Med sina 80 kg får han inte plats i sängen utan lägger sig nära och lägger upp sitt enorma huvud på sängkanten.

Jag försökte resonera förnuftigt med mig själv de där första osäkra dygnen. Ett djur är ju ändå ingen människa och alla barnen i familjen var friska och mådde bra. Så också Gubbarna: Mina högt älskade livskamrater. Men ändå. Kärleken till Bellman må vara oförnuftig men den är urstark.

Så kom den lyckliga dagen då vi fick hämta honom.
25.000 kr kontant stod det på notan!! Sedan tillkom lite pengar för medicin och dietmat men vår lille vän verkade pigg. När vi skulle gå fick vi med oss persikokärnan i en liten burk. Jag öppade den utan att tänka på hur kräsmagade män brukar vara: Exet och plastsonen som var med för att stödja moraliskt höll på att kräkas båda två. Väl hemma diskade jag den noga. Det måste vara den dyraste persikokärna som funnits - i vårat hus i alla fall?

Nu hade vi kommit till de två veckor då Bellman inte får lämnas ensam utan en stor tratt på huvudet:
Såret måste få läkas.
Sonen och hans arbetskamrater brukar äta sin lunch hos oss ifall de jobbar på något bygge på söder så de förevisades den ödesdigra kärnan i veckan. Sonen tog den i handen och såg Bellmans intresserade blick
- Hmm... morsan. Var det 25.000 det kostade?

- Ja, lite mera blev det väl. Hur så?
Han höll upp kärnan framför nosen på Bellman som började vifta förhoppningsfullt med svansen
- Tja morsan, vad sägs om 10.000 cash? Eller jag släpper.