Uppdraget
En alldaglig kvinna, några och trettio, med mitt bruna, långa hår uppsatt under en blond kort peruk. Glöm det där med mörka solglasögon inomhus. Sådant drar blickarna till sig, liksom överdriven makeup.
Jag hade velat avsluta det hela i dag under förutsättning att Hon följde sin vanliga rutin. Shopping, lunch här och sedan den korta promenaden genom parken . Jag kände vid det här laget varje buske, sten och träd på hennes hemväg. Det fanns flera lämpliga platser, men man måste alltid improvisera: En hundpromenad eller en uppdykande joggare: Jag tänkte inte ta några risker.
Hon var inte ensam, utan hade sällskap av en betydligt yngre kvinna med två barn, som måste vara den yngre kvinnans. De var alla tre mörka med samma sydländska färger. Jag viste att Hon var gift med en invandrare nu.
Så länge de var i sällskap måste jag vänta.
Jag reste mig och gick emot disken där kaffet stod. Under tiden jag serverade mig granskade jag henne ur ögonvrån.
Hon hade åldrats men fotot som jag hade var ju över 15 år gammal. Plötsligt vände Hon på huvudet och tittade åt mitt håll, och det kändes som om jag inte kunde andas. Ett ursinnigt hat som jag inte kunde bemästra vällde upp inom mig och fick mig att må illa. Så tittade hon likgiltigt bort och jag drog en ljudlös suck. Vad hade jag trott?
Att hon kunde se vem jag var? Hur skulle hon rimligtvis kunna det?
Jag blev sittande tills de båda kvinnorna rest sig och passerat mig med barnen. Den minste höll sin mamma i handen och den äldre kom lite efter. Väl ute på trottoaren såg jag hur Hon vände sig om och grep tag i den lilles arm. Han började gråta ,och innan jag hann blinka hade Hon vänt sig ett halvt varv och smällde till honom mitt i ansiktet! Jag väntade mig förgäves någon slags reaktion ifrån den unga mamman.
Jag stålsatte mig: Detta var inte min sak. Min sak var att se till att den vackra, välvårdade damen med sitt fantastiska kastanjebruna hårsvall skulle upphörde att existera. Ingenting annat.
Basta.
Sakta följde jag de båda över torget, och vidare mot parken. Jag tänkte på min lämplighet för just det här uppdraget. Jag var ju amatör. Till sådana uppdrag finns det proffs. Det hade varit på tal, men riskerna hade bedömts som för höga. Folk som tar den sortens uppdrag för pengar umgås i kretsar där allt är till salu och där kunskap kan bli till en inkomst. Eller till ett förtroende för att imponera på den nya flickvännen, som springer raka vägen till polisen. Jag kunde min brottsstatistik.
De brott som har största chansen att förbli olösta är de där förövaren är en ensam gärningsman... tidigare okänd för polisen... samt att han (eller hon) sedan aldrig upprepar sitt brott.
När jag över 10 år tidigare hade lärt mig att skjuta, ville min älskade släpa med mig till sin skytteklubb. Eftersom jag redan då hade på känn att det här uppdraget en gång skulle bli mitt avböjde jag skrattande och bad honom ta hem ett vapen och lära mig i skogen runt torpet.
En förälskad man är lyckligtvis mycket medgörlig. När jag senare avfärdade det hela föll saken i glömska. Hos honom. Jag kunde inte ta risken att skaffa en vapenlicens eller några klubbkamrater.
Vapnet skaffade jag flera år senare på ett sätt som aldrig skulle kunna spåras. En anonym 22:a, lätt att hantera och med en måttlig rekyl. Jag såg de båda kvinnorna gena mot parkvägen,ännu tillsammans. Flera dagar i den ensamma Volvon på parkeringen ute i industriområdet.
Jag kunde inte riskera att bo på hotell. Officiellt var jag ju någon annanstans. Registreringsskyltarna hade jag "lånat" på Arlandas långtidsparkering, och smutsat ner lite lagom. Jag hoppades verkligen att den andre bilägaren skulle ha en riktigt lång, skön semester, så att inte bilen blev "lyst" innan jag var klar. Bilen var i alla fall min egen gamla rishög. Både hyrbilar och stulna sådana är riskabla för alla som inte är bankrånare. Så kort körtid brukar vara riskfritt.
Nästan framme vid porten gav jag upp när jag såg de båda kvinnorna försvinna in. Kört för i dag. Det hörde inte till Hennes vanor att gå ut på kvällstid, och i fall Hon gjorde det så hade Hon antagligen sin make i släptåg. På tok för riskabelt. Jag genade mot busshållsplatsen för att ta mig till parkeringen. Därute försvann bilen i mängden. Jag stannade vid telefonkiosken. Min älskade svarade på första signalen. Jag förvissade mig om att mitt alibi var intakt. Han visste det inte ännu, men hela min säkerhet skulle hänga på honom.
Jag hade uppfunnit en svår infektion och lagt mig till sängs hemma i kollektivet. Alla respekterade vi varandras intrigitet. Att inspektera varandras sovrum var tabu. För alla utom barnen. För deras skull hade jag uppfunnit Sjukdomen, som var väldigt smittsam. För deras skull bar min älskade upp mat till mitt rum, som han sedan bar ut i soppåsen, och levererade dagliga rapporter om min (o-) hälsa. Barnen berättade på dagis hur sjuk mamma var och att hon låg i sin säng hela tiden. Alibit borde vara vattentätt, ifall jag bara blev klar i rimlig tid.
Efteråt skulle han veta. Genast han fick höra talas om Hennes död skulle han veta: Han skulle tiga. Honom kunde jag lita på. Inte före (då skulle han försöka att stoppa mig... gör inte alla män det?) men efteråt, när inget kunde göras ogjort. Han skulle inte vilja sätta sina barns mor i fängelse. Inte för DEN kvinnans skull. Han ensam visste dessutom att detta uppdrag handlade om en rättvis vedergällning.
Natten blev orolig, trots att sovsäcken bak i combin inte var så illa. Jag har sovit på sämre ställen. Men morgondagen var lördag och nu tänkte jag sätta in stöten.
Torgdag.
Redan kl 8 fanns jag på plats. Jag satt och läste på en bänk. Bredvid mig stod väskan med vapnet lätt åtkomligt. Jag tänkte få det att se ut som en vanlig väskryckning. Hon vägrar släppa, tjuven skjuter i panik. Inte ett helt vanligt scenario, men tänkbart. Hon blev bara tillfällets offer. De flesta mord begås av anhöriga eller andra med påtagligt motiv. Det ville jag inte att någon skulle gräva alltför djupt i.
Nej: En olycklig slump bara.
Sedan: Upp på bussen, av med peruken, tillbaka till parkeringen, och det skulle äntligen vara över! Jag skulle åka hem, nöjd med att rättvisa skipats till sist. Uppdraget skulle vara utfört. Jag visste att jag inte skulle ha några problem med att döda just den här kvinnan, och att jag aldrig, aldrig skulle ångra mig efteråt.
Nu öppnades porten,och hon kom ut, men efter henne travade den yngre kvinnans äldre pojke. Han som fått en sådan omild behandling dagen innan. Hon som barnvakt? Personligen skulle jag inte lämna henne att ta hand om en guldfisk ens, ifall den inte var giftig förstås.
Jag satt kvar på bänken och det omaka paret närmade sig. Pojken drog benen efter sig,och man kunde se hur irriterad Hon var.
-Nej, mamma! Jag VILL inte!
Den lille pojken började gråta, men själv kände jag det som om någon slagit mig hårt i magen. Mamma! Ungen hade kallat henne Mamma!
Det kunde bara inte var sant! Kärringen var ju över 50!
Febrilt räknade jag i huvudet, medan jag tittade ner i min bok och lät paret passera. Hon kände inte mig, men Hon kunde ju ha något ungdomskort av sig själv kvar, och både jag och min syster är skrämmande lika Henne.
52-6, kanske 7 år.
Hur jag än räknade så gick ekvationen tyvärr ihop. Jag tittade på min lillebror med ett plötsligt uppflammande hat:
-Jaså, du duger! Dig behåller hon minsann. Oss andra slängde hon ifrån sig som rutten fisk.
Så skämdes jag. Den lille stackaren hade ingen dans på rosor framför sig i hennes vård. Jag kunde bara hoppas att han hade en pappa som brydde sig!
Hur som helst: Mitt uppdrag var slutfört. Jag kunde bara inte skjuta ihjäl henne nu? Göra min egen lillebror moderlös? Fast med en sådan mor... Jag kanske borde rädda honom? Jag skakade på huvudet och reste mig .
Mellan parkens träd såg jag Hennes kastanjebruna hårsvall försvinna. Jag slet av mig peruken och lät mitt egna långa hår, kastanjebrunt som hennes, falla ner över ryggen. Håret hade varit mitt största handikapp. Hon hade dock träffat mig som tonårning och lagt märke till hur likt Hennes det varit.
-Nu är hennes säkert färgat, tänkte jag surt under bilresan hem. Vid Ikea åkte jag av vägen och skruvade av de stulna skyltarna och kastade dem:De var för farliga att återställa.Ute på vägen igen tänkte jag på hur jag sabbat mitt uppdrag. I mina tankar hade jag dödat henne tusen gånger om under de många årens planering,sedan jag gång på gång rannsakat henne i mitt hjärta och funnit henne skyldig, utan några förmildrande omständigheter.
Någon måste ta hand om de brottslingar som inte går att fälla i domstol. Jag hade gjort det till mitt uppdrag, för mitt eget och hennes andra offers skull. Att veta att vi, hennes offer, finns här ute någonstans måste skapa en evig rädsla hos Henne? Att inte kunna lita på att vi håller tyst?
Vilken social och medial skandal? Kanske ett slags straff ändå? Till jag tagit mitt slutgiltiga beslut samlar jag tåligt fakta och pusselbitar, för om några år kommer jag och mina systrar att vara de enda som vet.
Min är hämnden, säger Herren enligt skriften.
Ibland behöver han bara lite hjälp på traven.
Min gamla dagbok
Jag har en hel bunt gamla häftade dagböcker sparade och ifrån dem hämtar jag vanligen det jag skriver under dagboksbrev.
Det kan vara Breven till pappa eller det kan handla om min döda dotter.
Jag skrev för c.a 25 år sedan ner några ganska detaljerade planer i mina böcker men jag fullföljde ju aldrig vad jag tänkt och för några år sedan skrev jag om det till en novell:
Kriminellt uppdrag.
Men det är ingen novell:
Det mesta skrev jag ner ur dagböckerna rakt av.
Bara den sista och avgörande trippen blev aldrig av. Det jag skriver om var generalrepetitionen.
Och anyway: idag är allt preskriberat.
Skiljas som vännerNovell
De lät inte så positiva på arbetsförmedlingen, precis. Trots att jag visade vilka fina servetter jag kunde bryta och hade med mig några foton ifrån våra representationsmiddagar.
Naturligtvis förstod jag vad din advokat förklarade för mig.
Ett äktenskapsförord som jag själv skrivit på ger mig ju inga rättigheter att ställa anspråk på vårt hem. Det är ju bara du som har haft inkomster de här åren. Själv har jag ju gått här hemma och haft det bra med våra barn , alla fyra, och dina jakthundar som jag avskytt. Men som du sade: att ta hand om dem är väl det minsta man kan begära av någon som bara latar sig hela dagen.
Dina kläder behöver du inte oroa dig för. Jag skänkte bort dem till Frälsningsarmen och du må tro att de blev både glada och förvånade. De där svindyra skorna som du fick handgjorda i Italien och var så orolig att du inte kunde hitta. Du kan sluta oroa dig nu, för jag har sparat dem här åt dig. För att de inte ska komma på avvägar har jag spikat fast dem i parketten... ja just det. Den specialbeställda. Med så många spikar jag orkade slå i.
Minigrävaren som var här i dag råkade backa en bit in i din vinkällare, men var inte orolig. Inte en enda flaska har gått till spillo! Jag lastade dina dyra årgångsviner i bakluckan på volvon och ställde mig utanför systemet här i min nya förort. Du anar inte hur många människor jag gladde. Folk är vekligen tacksamma när de får någonting gratis! En del gamla vinalkisar fick nästan tårar i ögonen när de fick syn på etiketterna!
Så grävmaskinen kunde röra sig fritt när vi grävde upp hela tomten med min fantastiska rosenträdgård och allt det andra som jag skött om i så många år.
Kyrkoförvaltningen blev så tacksamma att det nästan var pinsamt när jag donerade dem de här växterna. De fick för resten partytältet med till sina loppmarknader, för du och lilla frugan får nog arbeta hårt några år innan ni kan ha någon representation i den här trädgården.
Men visst var det fint tänkt av mig att hon skulle få börja från starten med något eget? Så där unga kvinnor kan vara lite känsliga när de är fru nr två.
Pojkarna är ju i puberteten och det är en orolig ålder, så när de började intressera sig för kemi och pyroteknik måste jag ju uppmuntra dem. De har ju ingen manlig förebild längre, så då får jag göra mitt bästa. Och kan du tänka dig? De har klarat att bygga en bomb som blåste ut hela gilletugan med jaccuzi ock allt! Helt och hållet själva! Jag tror att de hittade receptet på Internet. Är du inte stolt över dem?
Försäkringsbolget vägrar visserligen att betala ut ersättning under nuvarande förhållande, vad de nu menar med det, men vad betyder det när du har så duktiga pojkar?
Tro nu inte att jag plågade Hunter innan han dog. Visst inte. Han och de andra hundarna avlivades smärtfritt hos en veterinär. Att jag hängde upp honom i lampkronan var bara ett practical joke. Du har ju alltid sagt att jag saknat humor! De övriga gick direkt till kremering, men min omtanke om dina känslor för din favorithund gör att jag trodde du ville begrava honom själv när ni kommer hem.
Jag är ledsen att behöva berätta att Junior har krachat Camaron, men huvudsaken är ju att han själv mår bra.
Det var något om försäkringen där med. Du förstår det var jag som lånade ut bilen till honom. Jag vet ju att han bara är 15, men trodde inte att en liten övningsrunda i kvarteret skulle vara så farligt. Han körde rätt in i Von Scnells garage, men jag sade att du tar itu med det när du kommer hem.
Anneli och hennes gäng var ute med båten i helgen och kan du tänka dig vilken otur de hade: Någon hade borrat små hål i botten så att när de kom ut på djupt vatten så sjönk den!
Men var inte orolig. Den ligger på väldigt djupt vatten så den ligger inte i vägen för någon. Jag hade instruerat Anneli om flytvästar och räddningsflotte innan de åkte som tur var. Men flickan var ledsen, förstås. Som tröst fick hon ge bort din gamla motorcyckel till sin nye pojkvän.
(Den där som är veteranklassad och som du aldrig har råd att använda ja)
Hennes nya gäng är väldigt roade av sånt. Jag vet ju nu att jag inte hade rätt att skriva ditt namn på gåvobrevet, men killarna verkar reko. De kallar sig för änglar. Ja det står till och med så på deras skinnjackor, så de är säkert resonliga ifall du vill ha tillbaka hojen.
Gamle majoren i huset intill har gått och polisanmält dig för att hans feta siames rymde en gång för mycket.
Jag berättade väl att jag lät hundarna få honom till sin sista måltid? Ni var ju bittra fiender förut så det spelar väl inte så stor roll? Din nya lilla gumma slipper kattpiss i alla fall.
Hoppas ni har haft en trevlig och lugn resa och ett särskilt tack för ditt förslag att vi ska skiljas som vänner. Det känner jag också starkt för.
Med vänlig hälsning
Din första hustru.
När Den lilla horan försvanndel 3Demaskeringen
När jag på kvällen för sista gången klättrade upp för den lilla horans vindstrappa lyste det genom den sönderslagna dörren. Pojken var redan där.
När han öppnade för mig tyckte jag mig först se ett spöke!
Martines ansikte. Martines ögon.
-Jag heter Peter", sade han och tog mig i hand.
Någonting stämde inte och det ett tog ett tag innan jag kom på vad.
-Men du kan väl knappast vara hennes son? Ni är ju jämngamla?
Ett leende drog över hans ansikte.
-Den Martine du kände var nog jämngammal med mig.
Men inte Signe Östergren. Hon var 74 år när hon dog.
Jag förstod fortfarande inte.
Han måste ha sett min förvirring, för han bad mig sätta mig ner på Martines röda soffa.
-Förstår du inte, undrade han.
-Martine och Signe Österberg, de var samma person.
Jag stirrade dumt. Det han sade föll ju på sin egen orimlighet. Ungdomliga Martine. Så noga med kläder och make upp. Det vackra tjocka håret som vi alla hade avundats henne. Det släta ansiktet utan de irriterande rynkor som börjat visa sig hos oss andra. Signe Österberg. Minsann.
Detta kunde jag bara inte tro på.
Men mannen vid min sida berättade. Han kände inte sin mamma men hade blivit adopterad av släkten. Han hade för 25 år sedan sökt upp sin mamma, men bryskt avvisats. Han visste inget om hennes liv .
Det var det som han ville att jag skulle fylla i åt honom. Han undrade mycket över sin mamma och hennes beslut att aldrig träffa honom.
Man måste tro på den här mannen. Han gjorde ett mycket trovärdigt intryck. Dessutom var han en avbild av sin mamma.
En del bitar runt "Den lilla horan" började falla på plats.
Att vi aldrig fick knacka på hennes dörr oanmälda. Ja, om "Den lilla horan" varit en dam på 70 plus, så krävde det nog tid att förvandla sig till den över 20 år yngre Martine. Makeupen som vi småretades med henne för och kallade henne fåfäng hade ingenting med fåfänga att göra utan var helt nödvändig. Lika nödvändig som en skådespelares mask.
Livet är ju en teater där vi intar vår plats på scenen.
Den lilla horan spelade inte teater. Hennes scen var livet där hon ständigt levde sin roll. Detta rollspel förklarade många små egenheter. Att hon även under kortare resor aldrig kunnat dela sovrum med någon. Det tjocka håret.
Ja vi förstod ju att det var färgat... men en peruk!
Fru Österberg med sitt gråa hår och utan makeupp blev Martine med smink, peruk och ungdomliga kläder!
Som tur var skrev hon kontraktet på lägenheten i sitt rätta namn. Annars hade vi aldrig hittat henne. Förr eller senare hade hyresvärden noterat den obetalda hyran, låtit öppna dörren och hittat ännu en bortglömd, död pensionär. För oss hade hon i så fall förblivit spårlöst försvunnen.
Vi satt länge på soffan. Det tog tid att smälta att ha blivit så grundlurad av någon som man trott varit en nära vän. Så blev det min tur att berätta.
Om Lottas atelje och om hur det kom sig att hans mamma fick namnet "Den lilla horan". Hennes signatur. Om böckerna hon skrivit under namnet Martine S. De stod kvar i bokhyllan. Inbrottstjuven hade tydligen ratat dem. Ett album med bilder ifrån Martines bästa modelljobb fanns där. Vi beundrade hennes skönhet och jag mindes att dessa bilder inte föreställde den unga flicka man fick intryck av, utan en medelålders dam.
-Hon måste sannerligen ha funnit ungdomens källa, mumlade jag.
Morgonen efter skulle en firma komma och flyttstäda samt kasta de få ägodelarna. Det fanns ingenting av värde att spara efter Martine. Så föll min blick på alla kassettbanden som fyllde ut en hel bokhylla. Där fanns språkkurser på alla språk och på alla nivåer. Jag kom att tänka på väninna L:s kvinnokollektiv. Där brukade de göra egen musik och skriva egna dikter. Det går åt massor av kassettband.
-Vill du ha din mammas språkkurser" frågade jag Peter, som hittat en dagbok och blev blekare för varje rad han läste.
Han gav mig ett yrvaket "nej" och fortsatte sin läsning.
Jag svepte ner banden ifrån hyllan. De skulle komma till god nytta. Kollektivet min väninna drev byggde helt och hållet på ideella insatser.
- Visste du om att min mamma blev våldtagen?
Hans fråga fick mig plötsligt att tänka på den där debatten om en våldtagen kvinnas oskuld, och jag berättade för honom vad hon sagt. Det stod klart för oss båda att det varit hon själv som varit offret och att hon dessutom blivit gravid med Peter. Det förklarade kanske hennes avståndstagande inte bara från sonen utan från alla barn. Själv började jag snyfta ohejdat när jag plötsligt mindes en dag några år tidigare när jag förgäves försökt få kontakt med min egen mamma.
Jag hade sagt:
-Alla som föder ungar som de skiter i skulle ställas upp mot en vägg och skjutas.
Om jag bara hade anat.
-Du kunde ju inte veta, tröstade Peter.
Jag borde ha vetat. När vi skildes åt nere på gatan var klockan mycket, men trots att jag var dödstrött kunde jag inte sova.
Vem hade Den lilla horan egentligen varit? Varför hade hon iscensatt hela den här föreställningen?
Att ge ut böcker under pseudonym var en sak, men att spela teater för alla hon känt under mera än 20 års tid. Det måste ha kostat henne kraft, tid och pengar.
Jag bäddade åt mig i gästrummet, lite avskilt, för att inte störa resten av kollektivet, som vid det här laget var lika förvånade som jag.
Min dotter vägrade att tro att den Martine som hon kände skulle ha varit en gammal pensionär. När jag låg där och försökte hitta en bekväm sovställning tittade jag på kassettbanden som jag hällt ut över golvet för sortering.
Jag läste spanska det året så några av banden kunde jag kanske ha nytta av.
Jag satte i ett band i kassettspelaren för att finna ut på vilken nivå kursen låg. När jag blundande och lutade mig tillbaka för att lyssna och plötsligt hörde "Den lilla horans" klara välkända röst förkunna att "Gud bor inte i Stalingrad", blev jag först vettskrämd.
Vad var detta? Hade jag börjat få hallucinationer till sist?
Men bandet rullade på och jag förstod att det var någon slags dagbok som Martine talat in. Vad göra nu?
Inte kunde jag fortsätta att lyssna på någons privata dagbok? Var alla språkkurser kodord för dagböcker?
I så fall måste det som låg på mitt golv representera många år i den lilla horans liv.
Tillhörde de Peter?
Bandet rullade på och när jag hörde väninna A nämnas kunde jag inte förmå mig att stänga av. Den lilla horan berättade om hur rädd hon hade varit för sina grannar, som förföljde och avlyssnade henne dagligen. Hur hon blev förföljd på gatorna av skumma personer. Hur mycket hon hatade alla människor ,och särskilt sina väninnor. Hon önskade och bad att vi alla skulle få cancer och hiv med många och långa smärtor.
Jag satt nu som klistrad vid kassettradion nu och började mata in band efter band.
Att lyssna till detta var att höra en mycket sjuk människas vanföreställningar om världen uttryckta med en skenbar logik av det slag som man upplever i drömmar. Rösten var klar men spänd. Det lät som om hon befunnit sig i rummet hos mig, och tidvis fängslades jag så av henne berättelse att jag trodde det.
Hon berättade hur besatt hon var av ungdom och skönhet och att rynkor skulle få henne att begå självmord. Hennes släta hy fick sin förklaring. På flera av banden berättade Martine om sina ansiktslyftningar. Hon hade mycket roligt åt oss idioter som inte såg vem hon egentligen var.
Någon som hatade oss så mycket att hon bad Gud att ifall han finns, låta oss falla ner döda!
Sin son nämner hon men i termer som inte går att återge. Ingen hatar hon så mycket som den här pojken, som har mage att klara sig fint i livet och göra akademisk karriär. Något som "Den lilla horan" bittert beklagade att hon inte kunnat förhindra.
Jag kunde inte sluta lyssna, utan blev kvar i gästrummet hela veckan.
Dag och natt flöt ihop. Jag lyssnade och sov, lyssnade och sov. Samt fyllde på med mera vin hela tiden.
Att höra sådana fruktansvärda saker om sig själv är uppskakande nog. Att höra Martnes ord om sin son gick nästan inte att uthärda. Jag tog beslutet, fel eller inte, att han aldrig skulle få höra detta. Jag förstod nu att Martine varit en mycket sjuk människa, mera störd en någon av oss kunnat ana.
Jag höll en ny telefonrådgivnig med "flickorna" samt berättade lite skonsamt hur saken låg till. Dessutom hade vi nu fått en tid för begravningen och vi tre bestämde oss för att gå.
En vacker höstdag samlades vi och sonen för att ta farväl.
Jag tittade på den vita kistan och fick ett underligt infall att öppna den för att se om peruken var med. Hade hon den på sig när hon drunknade där i badkaret. Hon var ju alltid så noga med sitt yttre. Men finns det något yttre efter två månader i varmt vatten? Varför just nu?
Visste hon redan när vi skildes åt sista gången? Hade det någonting med den nya boken att göra? Hon hade skrivit på den i över två år. Manuset var jättetjockt. Varför hade vi inte hittat det i någon av hennes bostäder? Hade det stulits vid inbrottet och av vem i så fall? Frågorna lämnade Martine obesvarade. Så långt jag orkade lyssna så säger hon ingenting om sitt planerade självmord på banden.
Jag har nog aldrig känt en så ensam människa som "Den lilla horan". Inte heller någon som försvunnit så absolut. Hon hade ju egentligen inte ens funnits till.
Jag tänker ofta på Martine och grubblar över gåtan med hennes liv. På vinden ligger hela hennes dagbok. Kanske orkar jag lyssna till slut någon gång. Kanske kommer jag att förstå bättre då. Jag tror inte det.
Martine var en gåta för skickliga läkare. Inte för mig och mina väninnor.
Om jag dör oväntat ska min dotter förstöra Martines dagbok. Själv kan jag inte förmå mig till det.
Ännu ringer hennes klara lite anklagande röst i mina öron:
-Gud bor inte i Stalingrad.
Både Martine S och Signe Österberg hette någonting annat.
Manuset till boken återfanns aldrig.
När Den lilla horan försvannDel 2Försvinnandet
Där hade den lilla horan bevisligen bott i nära 20 år även om det aldrig funnits någon dörrskylt med hennes namn.
Hyresvärdens namn och telefonnummer fanns i porten, och med darrande händer präntade jag ner det på baksidan av ett konsumkvitto. Sedan tog jag mig till en telefon och ringde hem och bad att bli hämtad. Jag kände mig helt slut.
Väl hemma ringde jag väninnorna, som inte vill tro det de fick höra.
- Vi borde väl veta både namnet och födelsedagen efter 20 år! Det måste vara ett datafel!
Killarna i mitt kollektiv började nu intressera sig för saken och komma med råd. Jag började med att söka hyresvärden i telefon. En privatvärd, som tur var. Han borde ju ha koll på sina hyresgäster! Men när jag till fick tag på honom ställde han sig helt oförstående.
- Martine S? Hur ser hon ut? Jaså lång och slank och med långt svart, troligen färgat hår?
Nej någon sådan hyresgäst har han aldrig haft. I vindsrummet bodde sedan över 30 år en gammal fru Österberg. Säkert 75 och med kort, grått hår.
- Om han var säker?
Självklart var han säker. Han hade själv skrivit kontraktet för många år sedan. Damen hade dessutom varit bekant med hans mor.
Vid det här laget började jag tvivla på mitt förstånd.
Jag hade ju hälsat på regelbundet hos Den lilla horan genom åren. Kunde fru Österberg, vem hon nu var, ha hyrt ut sitt lägenhet i smyg? Eller kunde hon vara en släkting till Martine?
Det visade sig, enligt värden, att Österbergskan ofta befann sig på resande fot utan att lämna adress. Ett faktum var att han förgäves sökt henne angående inbrottet. En till som försvunnit!
Hade de rest bort ihop? Ifall de hade det så skulle Den lilla horan flå mig levande när hon kom till rätta för att jag rotat i hennes privata angelägenheter. Jag satte mig där hemma vid telefonen och försökte tänka. Bostaden gav ingenting och kyrkobokföringen var värdelös så länge jag inte hade det rätta personnumret. Sakta bläddrade jag i brevpärmen ifrån min brevväxling med Den lilla horan. Jag har sparat många av hennes brev genom åren. Dock inte alla.
För 10 år sedan nämnde hon i förbigående att hon köat i 12 år hos bostadsförmedlingen för att så småningom få en 1:a med bad! 12+10=22.
Hon borde ha kunnat få den där lägenheten vid det här laget? Men hon behöll ju den gamla?
Är det möjligt att hon hade två bostäder de sista åren. Varför hörde hon i så fall inte av sig, ifall hon bara hade flyttat? Och hur kunde hon ha bott på samma adress i 20 år i ett rum som en annan kvinna hade hyrt i över 30 år?
Frågor jag än så länge inte hade något svar på.
Jag läste flera brev om igen. De flesta handlar inte om personliga saker utan om olika debatter i media och om händelser ute i världen. I ett uttryckte hon sin sorg och vrede över mordet på Olof Palme, som var hennes stora förebild. I ett annat var hon förkrossad över att hon inte kunde ha hund. Hon hade ju ingen som kunde ta ut den ifall hon skulle bli sjuk.
Men här fanns det någonting Hon hade varit och tittat på gardiner! Gardiner till vad då? Den lilla vindskupan i hennes lilla vindsrum hade inga gardiner. Det finns ingen insyn där uppe, så hon ville ha in ljuset, hade hon förklarat för mig.
Brevet om gardinerna var över 8 år gammalt, men det var en ledtråd. Nya telefonkonferenser med väninnorna. L drog sig till minnes ett möte på Noaks Ark på Drottninggatan där hon och Den lilla horan hörde på ett föredrag om aids. När L som vanligt ville följa henne hem så sade Martine
att hon skulle hem till en väninna och bad att L skulle stanna taxin på ett visst gathörn på söder. L tänkte inte över det utan de skildes med en kram i taxin som de brukade.
När jag berättade om taxiresan hemma drog exet sig till minnes en episod:
För några år sedan när han körde hem Den lilla horan ifrån ett möte med oss så bad hon att bli avsläppt vid en port på söder, där hon skulle uträtta ett ärende.
Kom han ihåg adressen? Nej. Det var för länge sedan. Han kunde kanske åta sig att hitta dit? Och efter en del felkörningar hittade han porten.
- Här gick hon in. Hon bad mig stå kvar tills hon var inne i porten! Så gjorde hon alltid, rädd som hon var.
Jag började med att titta efter namnet i porten, men där finns ingenting. Återstod att kolla alla dörrar i det fem våningar höga huset. Exakt vad jag letade efter visste jag inte själv men på 4:e våningen såg jag ett bekant namn på dörren:
Österberg! Den tanten igen.
Det fanns alltså ett samband. Säkert var det hit Den lilla horan haft ett ärende. Jag ringde på dörren. Igen och igen. Inget svar. Var tanten ute på för att handla eller var hon iväg på en av sina omtalade resor? Jag lade mig på knä och försökte titta in genom brevinkastet En stor bunt reklam nådde nästan ända upp till kanten, så gissningen om resan verkade befogad. Med ögonvrån såg jag något väldigt bekant. En klarröd kappa som jag kände igen så alltför väl! Bara en mycket mörk och färgstark person vågar sig på den färgen.
Jag vänder mig mot exet , som väntade i trapphallen.
- Hennes kappa hänger här inne.
- Är du säker? Det finns säkert flera likadana?
- Helt säker. Färgen är väldigt speciell. Knappast något för pensionärer.
- Då har de väl rest bort ihop?
Jag började känna en krypande olust. Någonting var helt fel... men vad? Jag behövde se bättre.
En rask hemresa och så låg jag på nytt på knä framför fru Österbergs inkast, denna gång beväpnad med en fickspegel fäst på en lång stång. Nu såg jag en dörr som såg ut att gå till ett badrum. Den var tyvärr stängd, men på golvet framför stod Den lilla horans handväska! Den som hon aldrig, aldrig lämnade ifrån sig!
Jag frågade exet (som är väldigt händig och som arbetat som låssmed i sin ungdom).
- Kan du öppna den här dörren?
- Du tänker väl inte göra inbrott?
- Jo.
Jag berättade om väskan och om mina farhågor och han granskade låset närmare. Så vände han sig mot mig.
- Nyckeln sitter i på insidan!
Insikten om vad det innebar kändes som en åsnespark i magen.
- Men öppna då för helvete!
Han lade sin arm runt mina axlar innan han svarade.
- Hur många månader är det sedan Martine försvann? Minst två? Och det har varit värmebölja hela sommaren. Du vill INTE gå in dit. Nu måste vi gå till polisen.
Jag minns fortfarande inte alla turerna på polisstationen där vi försökte förklara att en väninna till mig, som enligt folkbokföringen inte fanns, troligen skulle ligga död i en för oss främmande lägenhet. Jag är säker på att de till slut ryckte ut för att bli av med den tokiga, snörvlande kvinnan, som hela tiden upprepade:
- Vi har bestämt att när vi skulle dö så skall det vara med starka tabletter, ett gott vin och i ett varmt bad, där vi förväntade oss att somna och drunkna helt stilla.
Vi åkte efter utryckningsbilen, och när låssmedens bil anlände förstod vi... och åkte hem för att vänta där.
När polisen till slut meddelade att de visserligen hittat lägenhetsinnehavaren död på det sätt jag beskrivit men inga spår av min väninna kände jag ett kort ögonblick av lättnad. Men nej. Det VAR hennes väska och kappa. Så vad hade hänt?
Dubbla sömnmedel nersköljda med en generös mängd av vin gav mig en redlöslös sömn tills jag blev medveten om exets försök att väcka mig.
- Martines son är i telefonen! Han vill prata med dig!
Alla utom vi "flickor" använde hennes dopnamn.
- Du vet lika bra som jag att hon inga barn har.Hon var ju oskuld!
- Han säger så i alla fall. Du MÅSTE prata med honom!
- Vad händer egentligen?
Jag åstakom ett sömnigt "hallå" och beredde mig på att förklara att det skett ett misstag på person. Rösten i telefonen lät lugn och samlad när han frågade ifall det var jag som funnit hans mamma död kvällen innan. Så gick det upp ett ljus för mig.
- Du måste vara son till fru Österberg?
Han bekräftade det och lade sedan till:
- Du känner henne kanske under namnet Martine S?
Man kunde ha petat omkull mig med en fjäder.
- Den lilla... jag menar Martine ...hon hade verkligen ingen son... fick jag till sist fram med ett kraxande ljud.
Jag lade ifrån mig luren en kort stund för att svälja lite mera vin. Baksmällan började göra sig gällande.
- Jo. Hon var min mamma, men hon lämnade bort mig direkt efter födseln så jag fick aldrig lära känna henne.
Bara en del av mig tog in vad han sade. Mannen i telefonen fortsatte:
- Polisen hittade inga andra släktingar så de kontaktade mig. Kan vi träffas och prata?
Jo visst.
Vi beslöt att mötas i hennes vindskupa på Karlaplan som han nu fått nyckeln till av polisen. Vi skulle passa på att gå igenom Martines saker på samma gång. Värden ville ha rummet tomt.
Fortfarande förstår jag inte på vilket sätt Den lilla horan var släkt med fru Östeberg, men de hade tydligen samma efternamn. Det var tydligt att det var Martine de hittat... och att det var henne som den okände kallade mamma!
När Den lilla horan försvannDel 1:Bakgrunden
Allt var precis som vanligt. Jag skulle vara borta över sommaren och vi skulle träffas i augusti som vi alltid gjorde.
Men hon måste ju ha vetat redan då.
Det var hon själv som myntade begreppet "Den lilla horan" i sin självbiografiska bok "Martines atelje" som kom ut i slutet av 70-talet.
Där talade hon om sig själv i tredje person som just Den lilla horan.
Eftersom hon enligt egen uppgift var oskuld men arbetat i så många år med nakenposering blev uttrycket som ett smeknamn till slut:
Vi använde det alla, inklusive hon själv.
Först lärde jag känna henne som Lotta, en stridbar debattör i en tid då även människor utanför den etablerade eliten tilläts yttra sig på tidningarnas debatt och kultursidor om samhällsfrågor. Lotta drev sin egen poseringsatelje i ett ombyggt cykelrum nära Karlaplan och var alltid väl påläst i de ämnen hon debatterade.
Efter en del brev och telefonkontakt bekände hon att hon var identisk med Martine som just givit ut en omstridd självbiografisk bok där hon kallade atelje Lotta för Maritnes atelje.
Jag hade nu träffat Lotta flera gånger personligen och övergått till hennes "civila" identitet Martine samt även läst hennes debutbok, en bok om klassamhället som jag blev mycket förtjust i.
Hon hade en väninna som ville träffa mig... jag hade en som ville träffa henne... så gick det till när vår kvartett bildades.
Fyra nästan jämnåriga kvinnor, alla med en ytterst udda bakgrund, alla intresserade av och verksamma i samhällsdebatten.
Vi träffades några gånger om året alla fyra, ofta hemma hos mig, eftersom bara Martine och jag bodde i Stockholm och hon var märkbart ängslig över tanken på att ha besök hemma hos sig.
Mellan träffarna med oss alla träffades vi två och tre när det var lämpligt men de gånger vi kunde mötas alla fyra var något vi såg fram emot, någonting extra.
Det fanns saker som var lite svåra med Den lilla horan.
En sak var hennes stora fasa för att umgås med män.
Trots att hon strippade och poserade för dem sedan åratal var hennes eget umgänge, i den mån hon hade något alls, strikt enkönat.
Männen i mitt kollektiv fick hålla sig undan när vi hade våra träffar.
Jag minns nu efteråt att när min gamla tik slutade sina dagar och ersattes av en ung hanhund rynkade Den lilla horan på näsan och utbrast:
-Jag förstår inte att du kan köpa en HAN hund?
Trots detta hans handikapp blev hon väldigt fäst vid hunden med tiden.
Eftersom de andra "flickorna" ju var hitresta och bodde hos mig så blev det svårt för Den lilla horan att ta sig hem på kvällarna.
Hon vågade sig aldrig ut ensam efter mörkrets inbrott.
Till slut (efter flera års bekantskap) fick mina båda ex hedersuppdraget att köra henne hem.
Så småningom blev jag bjuden till det lilla rummet på en vind nära Karlaplan. Det hängde dock ett rött skynke i taket, vilket inte fick passeras.
Där bakom förvarade hon en kokplatta och badbalja i plast, berättade hon.
Toaletten fanns ute på vinden och kunde bara besökas dagtid.
Tv hade hon inte men hon var en flitig radiolyssnare.
Hon följde alla språkkurser som gick på radio och skämtade en gång och sade att "nu kunde hon tiga på tio språk".
Det låg mera allvar bakom det skämtet än jag ville förstå... då.
Ett annat problem utgjorde mina barn och deras kompisar, som fyllde hela huset med sin närvaro.
Den lilla horan tålde nämligen inte åsynen av barn.
Hon kallade dem inte ens barn utan höll fast vid sin barndoms benämning:
"Fula ordet".
Så "De fula orden" måste ovillkorligen evakueras inför hennes besök.
Annars skulle hon ha vänt i dörren!
Lyckligtvis växer barn upp, och den dagen kom när Den lilla horan blev mycket god vän med min yngsta dotter.
Hennes förklaringar om hur hennes extremt utsatta barndom gjort henne allergisk mot till och med rösterna ifrån barn ifrågasattes aldrig av oss andra.
Vi hade alla diverse nojor i bagaget och respekterade varandras trasigheter utan alltför många frågor.
Åren rusade förbi och med 80-talet försvann vi marginalmänniskor ut ur den offentliga debatten för att ersättas av unga profeter som förkunnade att man skulle satsa på sig själva. Solidaritet blev nästan ett fult ord Åtminstone lite otidsenligt och smått löjligt men framför allt naivt.
Men vår vänskap fördjupades de här åren och vi hade nu regelbunden telefonkontakt varje vecka, där vi debatterade det som rörde sig i samhället.
Jag engagerade mig i uppbyggningen av vårt "hemmakollektiv" samt för Bris (barnens rätt i samhället).
Väninnan L startade ett kollektiv för missbrukande och misshandlade kvinnor, väninnan A fortsatte att engagera sig i prostitutionsdebatten, och Martine skrev på en ny bok.
Men nu var signaturen "Den lilla horan" inte så rumsren längre och folk hade enligt förlaget "tröttnat på elände" så den nya boken kom i retur.
Hon misströstade inte... inte än.
Det fanns flera förlag och mycket att skriva om.
Den lilla horan skulle i det "civila livet" snart fylla 50 och vi planlade att fira hos mig.
Några andra än oss tre umgicks hon inte längre med.
En vacker försommardag kunde vi plocka sommarens första ros till födelsedagsbarnet, som verkade mera uppspelt än vanligt.
Hon anförtrodde oss med rodnande kinder, nästan viskande, att hennes bok blivit antagen till sist men vägrade att svara på våra ivriga och nyfikna frågor. Hon log bara hemlighetsfullt och sade att vi fick tåla oss till utgivningen... den skulle bli en överraskning.
Vi skämtade en hel del den där dagen... om att vi gick in i "tantåldern och om vikten av att skaffa sig en liten gubbe på äldre dar för tillsyn och glädje, och Den lilla horan hävdade som vanligt att hon för sin del tänkte gå i graven som den oskuld hon var.
Vi kunde verkligen intyga, allihopa, att under de 20 åren vi umgåtts så hade det inte funnits andra män än poseringskunderna, som absolut inte fått röra vid henne.
Under ett av våra långa telefonsamtal (mitt personliga rekord i långpratning via telefon var när vi en gång talades vid i sex (!) timmar) hade hon berört frågan om just oskuld.
Hon hade frågat mig ifall jag ansåg att en kvinna som blivit våldtagen men i övrigt aldrig haft sex kunde räknas som oskuld?
Vi funderade båda över saken och enades om att sex ju är en kärleksakt så kvinnan i fråga var nog oskuld även om det rent tekniskt var tveksamt.
När jag återvände hem i början av augusti fick jag två oroliga telefonsamtal från väninnorna, som förklarade att Den lilla horan var försvunnen!
Hon hade inte mött upp som avtalat på ett sommarmöte de tre planerat, och när de till slut tagit sig hem till henne (vi fick aldrig, ALDRIG komma dit oanmälda) och knackat på hennes dörr hade ingen öppnat!
Det liknade inte henne.
Inte heller svarade hon i telefonen.
-Du som bor i Stockholm... gör något, tyckte väninnorna.
Jag började med att ringa och skriva, men efter den första veckan kunde jag inte vänta längre, utan tog mig in till bostaden vid Karlaplan.
När jag äntligen lyckats få hjälp att forcera portkoden och klättrat de fem trapporna upp till vinden fann jag Den lilla horans dörr sönderslagen!
Någon hade försökt ta sig in och slagit stora hål i dörren, men ett nytt lås fanns på plats.
På dörren fanns en tejpad uppmaning att lägenhetsinnehavaren skulle kontakta polisen för att hämta de nya nycklarna.
Det var när jag såg polisens datering jag började må illa.
För sex veckor sedan!
Skulle hon ha varit utelåst så länge?
På darrande ben tog jag mig till kontoret två trappor ner och bad att få låna telefonen. Polisen kunde bara bekräfta att de varit där men att ingen hade hört av sig på de sex veckor som gått efter inbrottet, som rapporterats av en granne som haft ärende på vinden.
De nya nycklarna fanns fortfarande på stationen.
Jag förstod nu att något allvarligt hade hänt, men vad, när och hur?
Låg hon kanske på sjukhus någonstans?
Hon hade ju inga anhöriga som kunde sakna henne!
Att Den lilla horan, som inte ens vågade gå förbi A-lagarna utanför systemet, inte skulle ha kontaktat polisen om inbrottet var inte sannolikt.
Alltså visste hon troligen ingenting om det.
Efter telefonkonsultation med väninnorna gick jag till polisen för att anmäla Den lilla horans försvinnande. De måste ju ha resurser att ringa runt sjukhusen utan att hindras av sekretessen.
Det hade de också, men de fick inget napp.
Det var då jag skulle fylla i ett formulär med namn och personuppgifter som chocken drabbade mig:
Jag hade inte de fyra sista sidorna i personnumret, men det skulle inte behövas.
En trevlig polis tog mina uppgifter och gick för att söka i datorn.
Jag fick vänta länge innan han återkom:
Nu med en rynka i pannan.
-Är du helt säker på namn och födelsedag ,
undrade han, och när jag insisterade djupnade rynkan.
-Jag är ledsen men vi kan inte ta emot den här anmälan om din väninna. Du förstår, någon sådan person finns inte !
Jag fattade först inte vad han sade Han kanske hade stavat fel till namnet?
Men nej.
-Är du säker på hennes födelsedag?
Den vänlige polisen såg min förvirring.
-Absolut... vi firade hennes 50-årsdag hemma hos mig i tidigare i år.
"Kan hon ha ljugit om sin ålder?
-Damer gör det ibland.
-Låt mig kolla fem år bakåt... och framåt också, för säkerhets skull.
Han försvann igen och jag upptäckte att jag grät av spänningen. Så återkom han och skakade på huvudet.
-Jag är ledsen, men ingen med det namnet i någon tänkbar ålder finns i hela landet!