Andra brevet till pappa
Hösten -96
Käre pappa!
Sommar ännu där ute men vinter i mitt hjärta. Kan inte släppa taget om dig. Inte riktigt än. Jag blir mer och mer säker på att jag ska göra vad jag alltid skjutit framför mig:
Hitta mina syskon och ta reda på vem du var. För min egen skull. Jag behöver veta vem jag själv är. Någon hänsyn till dig behövs inte längre.
Kommer du ihåg en annan sommar för mycket länge sedan, när jag skrev brev efter brev till dig? Det var ju via brev du kom in i mitt liv så det är bara logiskt om du försvinner samma väg. Den gången fick jag förstås svar. Långa välformulerade svar som inspirerade till ännu längre brev ifrån mig. Så glad över några brev har jag aldrig varit. Inte då och inte senare. Den sommaren blev magisk genom dina brev.
Om du försöker minnas något av allt som den där ensamma tonåringen anförtrodde dig i sina brev, säg skäms du då inte aldrig så lite för att du redan då skrev de där breven på helt falska premisser? Vackra lögner som skulle lura bytet i fällan utan några onda aningar? Din så kallade faderskärlek var fokuserad på en enda sak: En ny sexuell kick.
När jag vill kan jag se den där allvarliga, patetiska lilla flickan sittande i någon kompis möblerade rum, i någon tillfällig pojkväns bil eller på något sömnigt bibliotek.
I bland på någon nattöde järnvägsstation. De låste dem sällan på den tiden, så med lite tur kunde man övernatta där. Hon hade varit på egen hand i nästan två år redan.
Att du också använde poste restante hade andra orsaker än hemlöshet. Hade flickan som var jag sett att breven kom ifrån en sluten anstalt så hade hon nog anat att någonting var på tok även om jag minns henne som outhärdligt godtrogen.
Hon skrev brev efter brev till sin älskade pappa! Som hon aldrig träffat, men som nu äntligen givit sig till känna.
Hon skulle få en familj nu. Hon var så välkommen till honom och hans nya fru. Jag kan känna ett sting av ömhet för henne. Hon var så hudlöst sårbar. Oftare känner jag mig irriterad över hennes totala aningslöshet! Så gränslöst naiv. Hon var bara för mycket!
Den där flickan finns inte mera.
Jag som skriver till dig i dag är en helt annan människa.
Mitt hår har börjat gråna och jag har blivit farmor, vilket känns förunderligt bra. Det enda den där överspända flickan och jag har gemensamt är att du är bådas vår pappa eller var får jag väl börja skriva nu? Det skulle ha varit intressant att få läsa dina brev i dag och försöka förstå vad du skrev som fick den där dumma flickan att fatta sådan tillit till dig? Men breven blev kvar hos polisen tillsammans med min dagbok. Viktiga bevis hette det.
Jag minns att man läste högt ur dem under rättegången, liksom ur mina brev till dig. Allt innehåll nådde lyckligtvis inte media som kretsade som gamar där utanför.
Lyckta dörrar, kallades det visst. Men inte höll det undan fostermamman, inte.
Den där tiden är bara som en ond dröm i dag. Flickan som deltog i rättgången finns ju inte mera. Jag är en stor flicka nu pappa! Jag minns när min fostermor reste sig upp och började skrika åt domaren. I handen viftade hon med en liten tidningsannons.
"Född av friska föräldrar, står det här" skrek hon och vände sig emot dig med ett anklagande finger.
"Vi har blivit lurade... han där är väl inte frisk heller!
Jag vill ha skadestånd!"
Domaren tystade ner henne och jag minns ännu att det var då som du reste dig upp och erkände. För att de skulle sluta plåga mig eller för att få ett lindrigare straff. Vad vet jag? Förmodligen det senare. Du var nog alltid dig själv närmast.
Jag minns inte ens var jag sov de där förfärliga rättegångsdagarna. Jag tror att myndigheterna hyste in mig på något pensionat, för eftersom jag saknade adress ville de väl inte att jag skulle sinka rättegången genom att inte infinna mig. Jag var ju bara 15 år och man kan ju inte lita på ett barn?
I pauserna sökte jag efter dig med blicken. Du och de två poliser som erskorterade dig fanns i samma korridor, och trots allt var ditt ansikte det enda bekanta bland alla okända vuxna.
Du hade kallat in min biologiska mamma som vittne eftersom ditt försvar delvis byggde på att förneka faderskapet. Jag undrar i dag om det verkligen är mindre straffbart att våldta andra mäns döttrar?
När den främmande damen släpptes upp i vittnesbåset tittade jag nyfiket på henne. Hur såg hon ut, denna för mig helt okända mamma? Hon kastade inte en blick på mig utan tittade rakt fram. För henne fanns jag uppenbarligen inte till.
På domarens fråga om någon annan än du kunde vara min far sade hon bara att "den frågan svarar jag inte på" och så fick hon gå. Jag försökte se hur hon såg ut i ansiktet men såg mest nacken. Uppenbarligen ville hon inte att jag skulle kunna känna igen henne.
Nå, med ditt straffregister och dina tidigare övergrepp på mina för mig då okända syskon så fick du ett relativt högt straff. Fyra år! Men jag anmälde dig aldrig, och jag vägrade att vittna emot dig.
Den förbannade dagboken! Det dröjde tjugo år innan jag vågade skriva dagbok igen!
Efter de där dagarna ensam bakom en liten bänk på ett podeum (vad jag avundades dig din advokat och dina två vakter) var första akten i mardrömmen förbi. Hade jag varit målsägare, vittne eller medåtalad? Jag visste inte då... ingen vuxen pratade med mig... och jag vet det inte i dag. På den punkten är papperen ifrån rättegången något dunkla.
Jag lämnade staden på kvällen,och fick tag i en långtradare som skulle en bra bit,så att det var möjligt att sova lite i bilens värme, tryggt lyssnande till motorns spinnande och radio Luxenburg, alla tradarchaffisars nattmusik på den tiden. Vart jag hamnade den natten, nästa och för den delen de närmaste två åren har jag bara fragmentariska minnen av.
Bara minnesglimtar av nattöppna tradarfik och bullrande, snälla röster som sade åt mig att sova lite eller undrade om jag ville ha en macka. Långtradarkillarna blev min familj.
Fast jag inte har tillgång till någonting ifrån mitt "första" liv i dag så tror jag att dina brev var vackra och ljusa. Precis vad föräldralös tonåring tycker om att läsa. I dag har jag bestämt mig för att försöka samla ihop mina syskon. Vilken syskonträff vi skall ha pappa!
Den här gången kommer jag att få sista ordet för du är död och jag kan sluta skriva till dig när jag vill!
De här breven skrivs helt på mina egna villkor.
God natt pappa.
Sov gott
Alltid din dotter
Första brevet till pappa
Juni-96
Käre pappa!
Jag skriver till dig eftersom vi aldrig mera kommer att talas vid. Trots att vi inte talat med varandra på de sista sju åren så har jag ännu inte avslutat min inre dialog med dig. Du har ju trots allt funnits i samma stad.
Alla varför? Och Hur kunde du bara... Frågor som nästan jagat upp mig ur sängen och ut i natten för att ställa dig till svars. En gång för alla! Lyckligtvis har jag alltid kommit till besinning i vetskap om det omöjliga i företaget.
Du skulle aldrig svara på den slags frågor jag haft att ställa utom med nya lögner och dina lögner har jag hört till leda. Din feghet och dina ynkliga undanflykter brukade bara inge mig äckel. En känsla som jag skämdes över att visa dig.
Jag kände mig smutsig, som om mitt äckel på något sätt drog ner mig till din nivå. Jag gav dig ju 20 år av mitt liv, mitt och familjens, i hopp om att en dag få höra bara det enda lilla ordet "förlåt!" eller "jag är ledsen över allt jag ställt till med".
De orden kunde aldrig komma, för du var inte ens medveten om att det fanns någonting att be om ursäkt för. En pedofil tror alltid att barnen tycker om hans sexualitet. Visst talade du ofta om hur ledsen du var, men då handlade det om alla dina år i fängelset och hur illa livet farit fram med dig. Dig var det verkligen mycket, mycket synd om.
Så mina frågor avtog med åren i takt med mina ambitioner att se på dig som en vanlig, hygglig pappa och morfar. Du anade aldrig hur oerhört gärna jag hade velat ha en "vanlig" pappa.
När jag stod vid din kista i dag slog det mig att den såg så liten ut. Hur kunde du få plats där inne? Jag har alltid sett på dig som en stor, väldig man! Var det bara jag som såg dig på det viset? Men visst var du väl ganska storväxt, också i andras ögon? Jag vet inte längre hur objektivt jag har kunnat se dig. Kan man någonsin se på någon man står nära med helt oförvillad blick? Jag tror inte det.
Din änka passerade mig på väg ut ur kyrkan utan en min av igenkännande trots alla års krystad "familjegemenskap" vi tvingat på henne, du och jag! Hon är fri nu och det sista hon önskar är att sluta mig till sitt bröst. Hon hatar mig intensivt med en energi jag aldrig skulle orka uppbåda för att hata henne tillbaka. Så är jag ju det enda barnet som trotsat hennes "förbud" och träffat dig trots hon avkrävt dig ett löfte att aldrig kontakta dina barn. Det höll du ju på sätt och vis. Det var jag som kontaktade dig.
Men nu när du inte finns till mera har hon ingen möjlighet att göra mig varken ledsen eller arg, men jag skulle vilja veta vad hon tänker göra med din kropp? Blir det en prydlig familjegrav (för familjegraven uppe i Dalarna är nog inte att tänka på i ditt fall) eller tänker hon sprida din aska för vinden? Det skulle onekligen vara ett smart drag om hon vill hindra oss barn att besöka graven. Om nu någon emot all förmodan skulle drabbas av en sådan lust? Idag är inte läge att finna ut. Jag får tillfälle till det sedan.
Den kvinnliga prästen som sett mig smyga in i kyrkan och sätta mig på den sista bänken anar ett familjedrama och närmar sig tveksamt, där jag dröjer mig kvar i väntan på att de få inbjudna gästerna ska trappa av. När jag ensam går fram emot kistan lägger hon en arm på min axel och jag ser hur hon söker efter de rätta orden i vad hon måste tro är min djupa sorg.
Innan jag hinner samla mig står plötsligt R vid min sida.
I själva verket har han varit där hela tiden, men taktfullt lämnat mig i fred. Nu tror han jag behöver undsättas. Ja, för dig pappa är hans syn på kyrkan och prästerskapet ingen hemlighet, men den unga prästen tar ett förvirrat steg bakåt när R mycket lungt men övertydligt säger: "Jag hoppas verkligen att gubben brinner i helvetet!"
Innan prästen återfått talförmågan har R föst mig mot utgången. Förlåt honom de orden, pappa, men eftersom du vet att R inte ens tror på något helvete så skulle du nog skrattat om du hört honom! Du hade i alla fall förstått. Många känslor har jag kämpat med för dig. Hat är inte en av dem!
Jag sitter här i min trädgård och det är en sådan underbar försommarkväll som vi bara har i Norden. Jag sitter och skriver och undrar hur dina sista dagar var? Fick du en smärtsam död? En ångestfull? Det får jag säkert aldrig veta. Med de ambivalenta känslor jag har för dig just nu så är det kanske lika bra. Hur skulle jag veta vad jag skulle föredra?
Framför allt vill jag inte veta någonting om dig, absolut ingenting, som skulle kunna väcka känslor av medlidande hos mig. Jag har slutat upp med att trötta ut mig under alla de år du fått mig att tycka synd om dig. Numera sparar jag mitt medlidande åt lillasyster, som nästan inte överlevde din "faderskärlek", och de andra av dina offer.
Skulle jag å andra sidan känna tillfredsställelse över att höra om din plåga och ångest skulle jag få skuldkänslor över min uselhet. Du var värdsbäst på att ge din omgivning konstanta skuldkänslor så jag orkar inte med flera. Inte nu.
Senare. I morgon. Då ska jag ta itu med livet och försöka spåra min lillasyster via folkbokföringen. Hon berättade en gång hur gärna hon ville kissa på din grav och det verkar vara en rimlig begäran. Om hon nu fortfarande är i livet, vill säga.
Jag vill bara sitta här och se solen gå ner med katten som spinner i mitt knä och försöka förstå det oerhörda med döden. Det helt ofattbara.
Du finns inte mera till. Vår långa, plågsamma relation är äntligen över och mina bittra men tysta monologer i gryningen kan äntligen upphöra. Jag vet inte längre vad jag väntade mig av dig och försöker vänja mig vid tanken på att det inte längre spelar den ringaste roll. Jag måste avskriva alla anspråk på dig nu, pappa!
Jag ska prata litet med barnen, som sitter så bleka och allvarsamma där inne och väntar på mig. De oroar sig för mig, men det behöver de inte göra. Jag ska tala om det för dem och sedan ska jag sova. Långt över gryningen.....
Godnatt pappa.
Altid din dotter
Första inlägget
Välkommen till min nya blogg!
Jag är en kvinna som har funderat över vissa ämnen i livet mera än andra.
Min pappa var pedofil och våldtog mig vid 15 års ålder (vårt första möte) och sedan dess har jag varit ivrig deltagare i debatten i detta ämne. Jag vill så gärna försöka förstå även om jag numera tvivlar på att jag någonsin kommer dit.
Det finns andra ämnen som ligger mig om hjärtat: Att förlora ett barn är ett sådant. Jag tror att jag skrivit om min döda dotter som en slags terapi?
Jag kommer att lägga ut avsnitt ur min dagbok eller saker jag skrivit som berört mig och kanske någon som läser detta har varit med om någonting liknande?
En sak vet jag bestämt och det är att även när vi tror att vi ska dö av sorg och förtvivlan så kommer det en dag då sorgen är hanterbar och livet kan vara underbart igen.
Jag kommer förmodligen även att skriva om det härliga fantastiska äventyr som är livet!!