När Gud hämtat själen kommer djävulen med arvingarna del 2

 

(En komprimering utan dagbokens dateringar)

Nu när Ingegärd är ensam i Motala igen händer det saker. ”Gam Tanterna”  tränger sig in, under den falska försäkran om att de bara ska titta efter post .och börjar riva runt i Ingegärd och Tores bostad samt börjar packa ner bohaget.

 På eftermiddagen ansluter några män som börjar bära ut allt. Ingegärd ringer till mig och skriker på hjälp i telefonen. Jag vet mig ingen råd utan ringer polisen, som dock bara lyssnar på polisänkan som bedyrar att bouppteckning har skett. Ett telefonsamtal till tingsrätten dagen därpå, när skövlingen fortsätter, bekräftar att ingen bouppteckning skett eftersom ”Gam tanterna” tycker att det inte behövs!!!

Det är uppenbart att Ingegärd är helt rättslös och ganska snart även husvill. Ingalill och jag ringer kors och tvärs för att få någon enda människa att vilja hjälpa till…….förgäves.

Ett undantag är en vänlig diakonissa som dag 2 av skövlingen infinner sig med mat, kaffe och host medicin samt håller Ingegärds hand tills de objudna gästerna försvinner.

Vi får reda på att det sociala inte kan hjälpa Ingegärd då hon har pengar på sitt sparkonto.

I dag måndag 4 /11  har det kommit en så kallad biståndshandläggare till lägenheten och talat om flyttningen. Ett ljus i mörkret liksom diakonissan som i dag hämtat kartonger att packa ner sina personliga sker i.

Eftersom både jag och Ingalill är så långt bort är vi lättade över varje hjälp på plats men undrar fortfarande hur detta kan hända i Sverige år 2013


”När Gud hämtar själen kommer djävulen med arvingarna.”

 

 

Det urgamla citatet är tyvärr fortfarande högaktuellt.

Ett gammalt sambopar  i Motala som jag känt i över 25 år har stått inför den slutgiltiga skilsmässan. På ett sätt var det kanske inte så förvånande ,då mannen, som heter Tore, var över 85 år gammal och därtill sjuk. Men för hans Ingegärd, som vårdat honom i hemmet de senaste åren efter bästa förmåga, blev det ändå en katastrof. Och detta mera än den naturliga sorgen efter dödsfallet behövt bli.

Ingegärd är nämligen inte helt som andra. Hon har både grava fysiska och psykiska handikapp sedan barndomen och har varit sjukpensionär sedan hon blev myndig. I den lilla småstaden Motala har hon sålunda varit utstött och mobbad och även trakasserad sedan barnsben. Tores släktingar inledde en kraftfull hot och förföljelseperiod när de flyttade i hop: detta för att avskräcka Tore .När de inte lyckades skrämma honom att bryta så bröt de själva all kontakt med paret utom samtal i telefonen bakom ryggen på Ingegärd. Som Tore redogjorde för. En del besparade han henne då Ingegärd är en extremt skör människa som tar lång tid på sig att släppa främlingar inpå livet.

Både hon och sambon har sedan vi känt dem varit något av vad vi brukar kalla hamstrar. Att de magasinerat  Ingegärds föräldrars dödsbo i henne förra lägenhet under de senaste 25 åren är sålunda ingenting märkligt för dem som känner dem. Att man kunde få sova över på en madrass i hallen när man hälsade på, var också en vanlig procedur. Golven var som regel belamrade med de senaste loppisfynden.

Då min åldrige make fick sin första stroke och jag blev hemvårdare på heltid år 2002 hade jag inte besökt paret på flera år. Ingegärd var dock uppe och hälsade på oss här senast någon månad innan hon blev änka. Vi hade också ganska tät telefonkontakt med båda två under det som skulle bli den sista sommaren, och i sitt sista samtal med Tore bad han mig ta hand om Ingegärd ifall han skulle gå före henne, som han uttryckte saken. Jag lovade förstås.

För att komprimera det som sedan hände lite så återger jag här ur min anteckningsbok:

Månd 7/10.

Tore och Ingegärd blir hotade av vräkning. De ansågs tydligen som en sanitär olägenhet av något slag: Ingegärd  kunde inte reda ut begreppen i telefonen då den svårt sjuke Tore reagerade våldsamt och var mycket upprörd. Ingegärd gick för att handla och fann  vid hemkonsten Tore döende på golvet. Läkaren inväntade likbilen utomhus: Ingegärd ringde mig. Hon var helt ensam med den döde och förtvivlad. Bad henne ropa in läkaren ,talade med denna och fick till sist löfte om att Ingegärd, som var svårt chockad, skulle få besök av ett så kallat ”mobilt team,” vilket skedde. Satt i natt o talade med henne .Avlöstes ibland lite av Ingalill: vår äldsta väninna i Malmö.

Tisdag 8/10

Jag ringde Tores syster för att om möjligt få slut på den sedan länge pågående terrorisering.

 

 Ingegärd  får ett besked om en ny bostad i ett s.k trygghetsboende som paret sökt tillsammans. Ingegärd samt Ingalill ringer båda i panik : Polisen kommer dit och ska kasta ut Ingegärd på gatan, enligt uppgift på systerns yrkande. Då hon inte har någonstans att ta vägen ringde vi väninnor och saken avstyrdes.

 Olle Andersson ifrån Fastighets bolaget intygade att Ingegärd bott ungefär drygt 20 år  ihop med Tore.

Onsdag 9/10

Systern stänger av telefonen så att Ingegärd mister sin enda ”livlänk.” till allt och alla. Släkten kan nu ta över begravningen, som Tore skrivit ner hur han ville haft. Detta papper tittar Fonus begravningsbyrå dock aldrig på.

Diakonissan Lena Jansson gör hembesök och lånar även ut sin telefon.

Upprepade försök att tala med Fonus har varit förgäves: de räknar tydligen helt bort Ingegärd. De berättar för mig att de tänker gå helt emot Ingegärds önskan om att ha en grav att gå till: systerns sista elakhet i detta är tydligen att försöka sprida askan för vinden, fast hon naturligtvis känner till hur Tore själv ville ha det. Fonus I Motala har tydligen inte heller kunskap om sambolagen från 2003,vilken ger Ingegärd  absolut rätt att ensam sköta det hela. Många människor har känt paret under lång tid då Ingegärd varit mycket aktiv i flera föreningar och Tore möjliggjorde detta för henne. Dessa kan intyga att paret varit sambo med sin Tore i över 20 år samt anhörigvårdare den senaste sjuka åren .Om någon människa på jorden haft s .k ”Särskilda skäl ” att ännu efter 2o år inte skriva sig på Tores adress så är det Ingegärd..

 Enligt juridisk konsultation är läget glasklart.

Men Ingegärd saknar all förmåga att kämpa för sina rättigheter.

 Ingegärd vill inte bo kvar i bostaden utan vill till trygghetsboende. Hon vill heller inte ta emot en krona  i arv efter Tores familj utan vill göra sin bouppteckning och sörja sin Tore i lugn och ro. Blir det juridisk strid om dödsboet tar det lång tid och kan bli mycket kostbart för dödsboet.

Söndag   13/10

  Ingegärd får inget besked av Fonus vilken kyrka som gäller utan missar gudstjänsten där Tores död tillkännages. Tas dock mycket kärleksfullt om hand av präst o diakonissan Lena J. De lånar återigen ut sin telefon. En fond i en av Ingegärds föreningar  köper nu mobil telefon och kontantkort, som jag tänker lämna över i Motala.

Måndag14/10

Fonus i Mottala hör av sig till oss och berättar att systern överlåtit dödsboet till sin dotter.

 

Tisdag 15 /10

Kaos. Ångesten över att  Ingegärd sitter i lägenheten utan att kunna meddela sig med någon gör att jag inte sover. Rose Aliance, en av de föreningar vi båda är medlemmar i, donerar en mobiltelefon samt kontant kort ur fonden för behövande.

 Dubbel tandläkartid för Maken och mig: ibland enda chansen för mig att komma i väg om jag inte får tag i avlösning.

Fick telefonen. De medboende samt dottern ställde upp som avlösare och jag bokade biljetter till Motala för mig samt till Ingalill.

16/ 10

Ankom på darrande ben med min rollator efter 3 tåg byten och en lång promenad ifrån fel buss. Finner att 2 kvinnor tagit sig in i Lägenheten och att Ingegärd befinner sig i det tillstånd vi vänner sett henne i förr vid kriser:  helt apatisk och helt tillintergjord samt väldigt rädd. Närmast katatonisk.

Kvinnorna visar sig vara en änka efter Tores döde bror som Ingegärd aldrig träffat och som  följaktligen aldrig varit i bostaden på besök. Den andra var den omtalade dottern, som fått fullmakt att sköta dödsboet. De var i full färd med att göra upp listor på vilka saker de skulle ta, men efter ett obehagligt uppträdde och diakonissans ankomst gav de sig slutligen av från platsen.

Det är nu vi börjar se lägenheten!!  Saker överallt och inga bords  ytor eller dylikt att sitta och äta på. Ingegärd hade fortfarande inte fått i sig frukost: Misären var obegriplig även för oss, som var helt införstådda med parets samlar mani .En toalett med trasigt badkar, trasig toalett skål som inte kunde spolas, alla ytor upp till taket fullt av staplade sopsäckar, kylskåpet omöjligt att stänga sedan flera år: (vi försökte knyta igen det med snören ) med mat i som ruttnat, möglat och runnit ut ur skåpet. Stanken var obeskrivlig. Vi hittade matvaror som gått ut för över 10 år sedan! Lägenheten kan inte flyttstädas utan måste helsaneras ,så ifall det verkligen finns ett vräkningsbeslut är jag inte förvånad. Fönstret var sönderslaget av inslängda  stenar :detta hade tydligen stått olagat i flera år. Diakonissan körde oss till en restaurang där vi satt länge och åt samt pratade minnen. Ömsom gråt, ömsom skratt.

Vid hemkomsten var min ryggsäck, som jag lämnat ouppackad i hallen ,ut o invänd. Mina medicin burkar låg utan lock på golvet och min 500 kr var borta, liksom etiketten med mitt namn och person nummer. De 2000 jag rullat in i mina sockor återfanns under spisen: bara gamla tåg luffare som jag själv skulle ha tittat i dem. Men den fina flaskan Rieslingvin  som vi skulle haft efter begravningen var stulen den med. Stölden polisanmäldes då tjuven gått in med nycklar  och vi fruktar att även Ingegärds saker ska försvinna.

Tanterna har  heller inte dragit sig för att försöka tränga sig in i lägenheten för att panta parets tomburkar (!) då de ansåg att dessa hörde till dödsboet!

 

17 /10

Begravningen är över. Något begravnings kaffe blev det inte för sambon då Ingegärd inte var bjuden och skönt var väl det. Vi är rädda att lämna henne ensam. Men efter det obehagliga uppträdet med de här människorna, som jag snarare vill beteckna som asgamar, stölden av någon som hade nyckel ock det latenta hotet att skrapa med sig mitt person nummer (vi vet vem du är )  plus ett i efterhand ganska komiskt intermezzo  då jag, som trott att sängen varit hel, åkte runt och begravdes under sängen av oräkneliga sopsäckar och fick ett anfall  av medvetslöshet, (jag får svårt med syret ibland då jag har proppar i båda halspulsådrorna ) åkte jag hem.

Nu sitter vi här och talar om hur vi ska kunna hjälpa vår väninna. Hon behöver en advokat men har inte mycket pengar. Hon kan även vara svår att nå fram till om man inte har kunskaperna om hur hennes handikapp fungerar. Enligt sambo lagen har hon 3 månader på sig men kommer  att kastas ut redan vid månadsskiftet. Att överklaga detta och överta lägenheten är inget alternativ för henne: i denna misär kan hon ju inte bo. Frågan är ifall hon kan få det där trygghets boendet  de blev beviljade tillsammans i rimlig tid. Hon har kontrakt på sin gamla lägenhet ,men kan inte ensam flytta in i den då de magasinerat ett tungt dödsbo där. Om hon inte kunde få hjälp att rensa bort detta. Om hon psykiskt klarar av att gå igenom föräldrarnas saker i dagsläget, då hon ju inte kunnat förmå sig till det under alla dessa år?

Hur kan en svårt sjuk åldring som Tore Danielsson ha fått leva på detta viset ? Var fanns de nu så ivriga systrarna? Ingegärd har ju inga anhöriga. Var fanns de sociala myndigheterna? Ingegärd själv med sin skolios , puckelrygg och sina 42 kg kan  ju inte ens slänga en sopsäck med tidningar själv.

Jag ber alla som läser detta och har något råd att höra av er: själv är jag helt enkelt förtvivlat vill rådig.  Mail tintomara56@hotmail.com

 


hits