pedofilensdotter paedophiles daughter

Barry här på bilden var inte bara allt jag drömt om när jag väl fick honom.
Han visade sig dessutom vare en mycket pålitlig barnvakt.
Även om flickan på bilden snart är tonåring i dag och Barrry sedan länge försvunnit till hundarnas himmel så lever han kvar i ljust minne bevarad som de brukar skriva i nekrologerna.

Det var många år sedan hon promenerat just här, och mycket hade naturligtvis förändrats under åren. Den lilla primitiva färjan, där färjekarlen dragit över passagerarna med handkraft hade ersatts av en vacker liten träbro, och det hade kommit upp bänkar på sluttningarna ner mot åns svarta vatten ,där änderna och svanarna faktiskt såg ut precis som hon mindes dem. Hon började känna av promenaden och sjönk ned på en av de nya fina bänkarna och blundade i solen. Hon tyckte att någon tilltalade henne, och när hon öppnade ögonen såg hon en flicka som slagit sig lite framför henne. Flickan tycktes inte lägga märke till de fina bänkarna utan hade satt sig direkt i gräset. Flickan talade emellertid inte med henne, utan med en fet tax som hon höll i famnen. -Kicki, sade hon, Kicki, du måste försöka lite till. Snälla älskade Kicki... visst orkar du? Taxen slickade flickans ansikte ,men såg håglös och melankolisk ut. -Jag älskar bara dig, hörde kvinnan att flickan viskade till taxen: -Bara dig i hela världen! -Du är ju min bästis! Taxen flåsade asmatiskt, och flickan satte sig bättre tillrätta. -När jag blir stort, Kick", fortsatte hon. -När jag blir stor och rik och kan köpa vad jag vill, då ska jag gå här varenda kväll med min egen hund! Taxen tog tydligen detta förtroende med upphöjt lugn. -Han ska vara en riktig Sanktbernhardshund berättade flickan för den feta taxen: en sån där stor hjältehund som räddar alla barn som snöat in och som är modiga som lejon. Fast jag ska alltid tänka på dig när vi går här, min hund och jag. Dig glömmer jag aldrig... inte när jag blir en gammal tant heller. Kvinnan log för sig själv, där hon satt. -Om någon slår mig sedan kan min hjältehund bita dem. Då vågar ingen mobbas och slåss mer. Och ingen törs skrika horunge och sånt efter mig". Kvinnan ansträngde sig att höra, för flickan talade mycket lågt nu. -Jag vet redan vad han ska heta, viskade flickan knappt hörbart i taxfrökens ena öra. -Han ska heta Barry, som den där berömde hunden, han som räddade så många människor att han får stå på museum... för alltid o alltid. Taxen tycktes ha återhämta sig, och kommer långsamt på benen. Kvinnan tittar efter dem när de försvinner upp på bron. Den lilla flickan och den stela reumatiska taxen som sakta men motvilligt låter sig ledas vidare. Hon vet att flickan snart ska mista sin lånade bästis. Den hunden balanserar utan tvivel på sitt yttersta. Med ansiktet vänt mot den sköna försommarsolen följer hon paret i tankarna så långt hon förmår. Då känner hon ett tungt, lurvigt huvud i sitt knä. Hoppfulla ögon tittar bedjande på henne. Hunden vill gå vidare. Hon ler mot honom. Han besvarar leendet genom att dunka mot marken med sin kraftiga svans. -Kom då, Barry! Om jag minns rätt så har vi halva rundan kvar! Och den stora Sanktbernhardshunden välter henne nästan i den ungdomliga iver han alltid visar när han får promenera på ett nytt ställe.

 

Flygningen från Guayaquil tog bara en timma och gick bra.

( Å, Lillan: ni ska tillbaka med samma risiga inrikesflyg . Du kommer att störta.)

Nu lite om den senaste veckan:
Jublet och applåderna som dånar på Yolita när radion talar om att Ecuador sätter bollen i Paraguays mål försvinner i det jubel och glädjetjut vi turister helt betagna utbrister där vi ligger på magen längst fram på fördeck, ovanför den frammanande vågen i vilken det just dansar 6 stora delfiner. Trycket från vattenmassorna framför båten skjuter lätt upp de lekfulla djuren, en efter en i en perfekt piruett, till allas våra ljubelvisslingar. I fem dagar ska den knirrande träskutan Yolita ta oss mellan öarna i Galapagos södra arkipelag, 960 km från Ecuadors västkust.

(Förmodligen en skrotfärdig, läckande gammal skorv.
Är det inte Ecuador som brukar användas som bekvämlighetsflagg? Eller Panama? Men öppet hav = inga myggor = ingen malaria eller annan skit )

På långt håll kan man se sjölejonen som vältrar sig på ön Espanolas vita korallstrand men det är inte förran vi kliver i land och vandrar emellan de dästa sollaparna som vi inser att det inte är någon överdrift: Djuren på Galapagos är INTE rädda för människor.

Öarna upptäcktes inte förran på 1500-talet och tidsperioden har varit för kort för att hinna prägla djuren att frukta människan. Öarna förblev obebodda några hundra år och besöktes enbart av kapare som angjorde för att lagra bränsle, färskvatten och framför allt sköldpaddor, som proviant. Inte förrän i slutet av 1700-talet drabbades öarna av en viss jakt som dock inte påverkade djurens rädsla. Det runda, svarta sjölejonögat tittar lojt in i min slukande kameralins som glupskt razzlar oavbrutet framför mig där jag flämtande krälar och ålar mig mellan dessa tjocka högar av snarkande sjölejon. Jag stannar upp, lägger mig stilla brevid en sjölejonhona och bara beskådar.
Det rycker i den morrhårsbeklädda mulen, som är det enda på denna ljuvliga varelse som inte är täckt av korallsand och hon luktar salt och fisk i morgonsolen. Ett förbipasserande sjölejon tittar nyfiket på mig innan det lealöst faller ner över honan invid mig. Jag får akta mig så de inte rullar på mig i deras gosehög, för hur gärna jag än skulle vilja så ska inte fysisk kontakt uppstå mellan människor och djur här,vilket ibland är svårt pga. djurens nyfikenhet.

(Tack gode Gud för det: annars hade du väl försökt rida på ett sjölejon oxå? Ett stort och grinigt ett )


En uråldrig drushuvudödla tar plötsligt form på den svarta lavaklippan nedanför mig i det turkosa vattenbrynet.
På några decimeters avstånd ger han mig god tid att med mitt objektiv fixera alla de spretiga taggarna längs hans skinnflagnande rygg innan han klumpigt ramlar av klippan, ner i vattnet för att sävligt gnaga loss en liten neongrön algtråd som han sedan retligt har släpandes i mungipan resten av dagen. Det tar några sekunder innan ögonen vänjer sig men då plötsligt träder stora lava och marinödlor fram på var och varannan sten och man fullkomligen knockas av denna overkligt vackra plats!

Mellan sammetsmjuka sjölejon, förstenade marinödlor och trippande Mockingbirds, ålar vi ner i det ljusgröna vattnet där strax några sjölejonbebisar gör oss sällskap. Jag tar ett djupt andetag och sjunker under ytan precis i tid att se den lilla svarta pälstorpeden ta sikte rakt mot min näsa, för att strax innan nosträff, vika tvärt av bakåt i en hög fenklapp.

( Jag känner en misstänkt obehaglig känsla i bröstet. Inte är jag väl AVUNDSJUK på min lilla tjej? Hon har nog med sig någonting till mig. Inga halsband av korall men kanske några vackra stenar )

Jag rullar runt på rygg och guppandes i vågorna låter jag mig omsvärmas av lekande sjölejon. Den stora fjäderbollen kommer rasande som en komet från himlen. I ett tungt klunkplask öppnar sig havet för den störtdykande pelikanen strax bakom mitt guppande huvud och så fort jag harklat upp den salta litern kallsup som chocken ger mig, kan jag inte annat än att med ett stort fånigt leende över hela min kropp, ligga kvar i denna livs levande naturfilm och bara njuta.

(Tack gode Gud att du är vattenvan. Jag kan se rubrikerna : Ung svenska dränkt av självmordspelikan )

Det går ett sus av uppskattande a och m över det dukade bordet när den lille kocken Jose, som under skönsång a la spanskversionen av "jag vill tacka livet....", trollar fram en festmåltid ur sin blygsamma köksvrå.

(Gammal mat som färdats med skutan i värmen! Snälla lillan, få bara en släng av salmonella eller dysenteri......inga amöbor eller så)

Yolita kränger rejält i nattmörkret. Det är svårt att föra en fylld gaffel till munnen och de sjösjukepiller jag svalde tilllsammans med rabblande böner, visar sig vara min räddning inför resan i natten mot ön Floreana. Som hjälplösa grillkorvar i en aldrig stillastående stekpanna rullar vågornas dyningar bryskt omkring oss i våra sovsäckar längst ut på framdeck där vi flytt våra dödsindikerande,dieseldoftande hytter.

( Herregud hur lätt kunde ni inte rullat överbord. Ni förväntades ju sova i hytterna. Ser nya skräckrubriker framför mig: De turister som försvann i våras vid i Galapagos har flytit i land på Hawai. De förväntas kunna identifieras på grund av att de var iklädda nerspydda sovsäckar )

Stjärnkupolen är gigantisk och så imponerande stjärnrik som är utan omkringstörande ljus. Var femte minut låter stjärnfall rita vita linjer över våra rullande huvuden och vi kan inte längre höra de teatraliska brölljuden från Espanolas sjölejon. Över kaptens läppar, inne i styrhytten, ljuder sånger om hjärta och smärta ut som ackompanjera av ett frenetiskt vägg och taktrummande. Gud ske lov att han är vaken i alla fall!

( Förhoppningsvis hyfsat nykter. Man har ju hört en del om hur skepparna är där nere )

En blekrosa, stilla morgon väcker oss försiktigt i den lilla bukten vi sedan kl. 4 legat förankrade i. En stor sköldpadda tar luft vid ytan innan man, i det klara vattnet, kan följa den med blicken ett 20-tal meter ner i djupet där en 3 meter bred manta svänger sina fladdrande vingar. De få av oss som vaknat, samlas vid relingen i en i tyst morgonstund. När mantans svävande kropp skär genom vattenytan är den nästan läskigt stor!

I den lilla motorbåten som Yolita har på släp åker jag och Johan, kaptenen och israelen Ori iväg till Devils Crown, där vi ska göra ett tidigt hajdyk.

( Men ni skulle ju bara dyka i grupp. Inte räknas så få ?
Vem räddar er ifall ni båda två får trubbel på samma gång?
Varför tror ni det heter Devils Crown?)

Det är brått att komma i och ner tillräckligt djupt i vattnet innan de starka strömmarna får ett bra slit och dragrepp om vristerna. Luften i tuben minskar onödigt snabbt i den slitsamma kampen mot strömmarna tills vi rundar djävulskronan. Två ruskigt fula hammarhajar får syn på oss och försvinner in i ett stimm färgglada revfiskar medans den vittoppade revhajen dröjer sig nyfiket kvar.

( Ja är han bara nyfiken, så. Men hur vet ni om han blir hungrig? Eller bara förbannad? )

Jag lägger min handsbeklädda hand runt en koralltopp i ett desperat försök att hindra Homboltströmmen från att avsluta min resa på Hawaii eller kring Sydkinesiska havet, men Hombolt knäcker koralltoppen som var den gjord av maräng!
Lyckligtvis halar Johan tillbaka mig i ett nafs, via min ena simmfena.

( Min lilla tjej: inte litar du verkligen på att Johan kan bemästra så starka strömmar med handkraft? Gud ge mig styrka! Men det är visst inga flera dykningar kvar på programmet nu. Inte den här gången.)

Skakandes av hunger och 50000000 kalorier fattigare efter Humboltutmaningen, återvänder vi lagom till frukosten i Yolitas sömndruckna dieselmage. Dagen har ju bara börjat.
Jag hänger på ytan och genom cyklopen spanar jag på den vackert fläckmönstrade örnrockan som virvlar upp ett moln av sand nere på botten i jakt på något att äta. Vi är tillbaka runt Devils crown, men nu för att snorkla.

De sköldpaddor,blåsfiskar,rockor och likadansande akvariefiskar som lever på andra sidan cyklopglaset försvinner plötsligt och utan förvarning bakom den svarta vägg som nu helt skymmer mitt vattniga synfält. Jag tycker mig uppjagat konstatera en monsterhammarhaj några kaffekoppar från närkontakt, när jag snuddar vid dennes lena päls. Ett stort glatt sjölejonansikte möter mitt, något skräckslagna men förväntansfulla, i en fnattig lekinvit och det spritter i kroppen av lycka över att få vara med!

Israels självständighetsdag och våran sista på Yolita.
Vi ligger utanför Islas Plaza till kl. 24 i natt då vi lättar ankar och gungar tillbaka till ön San Cristobal.
Stämmningen är något högre i det israeliska hörnet men fullt acceptabel bland oss övriga i form av sång, trummspel på kastruller,maraccasspel med risfyllda flaskor och välvilliga försök att delta i de israeliska sångerna.
Efter lite sprit vaknar våra annars så sjösjuka holländskor till i en tutt och rumpdans som får alla att ljubla. Bord och stolar plockas bort till fördel för salsa,caipirinha och vild fest.

( Spritfester om bord? Att hänga över relingen o spy!
En tvär gir,och sedan )

Bröl,plask och mera bröl dominerar ljuden i Puerto Baquerizo Moreno,San Cristobal. Sjölejon har under natten intagit och belägrat varenda båt, liten nog att hoppa upp i , där de ligger i stora högar och inväntar morgonen.
Det är tydligen ettt problem här: båtarna sänks av sjölejon.

Det känns fruktansvärt att behöva lämna allt detta fantastiska! Värre än vanligt vid seperationer,då vi troligen aldrig kommer tillbaka och eftersom vi vet att vi aldrig kommer att vara med om någonting liknande, någonsin!
Nu är det bara en knapp månad kvar av resan,och vi ses snart. Ni har väl snart vår där hemma nu?
Hälsa alla därhemma.

Johan hälsar,han med.

Kramar o pussar från Kia.

Vad man samlar på sig mycket på sig under ett liv och hur få saker man egentligen behöver. Ett skrin med dokument från min förste gamle fosterfars dödsbo. Vem kommer någonsin att bry sig om denna blandning av gamla brev och vykort till och från okända döda? Några gulnande recept urklippta ur lokaltidningen. Några urklippta dikter och dödsannonser.

Men där. En gammal gulnad annons ur samma tidning:
"Välskapt ljushylt flicka 4 veckor. Född av friska föräldrar. Svar till 'obemärkt'.
Dtk."

Året var 1944 och rasbiologin hade fortfarande ett starkt grepp här i landet trots att Tyskland i praktiken redan förlorat kriget. Friska gener och ariskt utseende kunde skaffa ovälkomna barn bra fosterhem. Kanske till och med adoptivföräldrar. Annonsen känns obehaglig att läsa och skrämmande att förvara.

Jag bär med  mig hela lådan och dess innehåll ned från vinden och tänder den färdiga brasan i öppna spisen. Drömmande ser jag de gula lövtunna breven vända sig till aska där inne.


Till sist har jag bara ett urklipp kvar: Annonsen!
Ska jag?
Tanken på att barnen en gång vid min död kanske hittar annonsen och förfäras över att deras mamma annonserades ut som vilken kattunge som helst får mig att kasta det gula papperet åt lågorna.
Det är en sak att känna till ungefär vad som har hänt. Med detta dokument blir sanningen så fasansfullt konkret och likväl obegriplig. Vissa sanningar kan jag ännu skydda dem mot. Tids nog får de möta livet på egen hand.