pedofilensdotter paedophiles daughter

Jag hade ingen förkänsla, inga onda aningar alls, ingen konstig känsla av att vi aldrig skulle ses mera när jag för sista gången tog farväl av Den lilla horan!
Allt var precis som vanligt. Jag skulle vara borta över sommaren och vi skulle träffas i augusti som vi alltid gjorde.
Men hon måste ju ha vetat redan då.

Det var hon själv som myntade begreppet "Den lilla horan" i sin självbiografiska bok "Martines atelje" som kom ut i slutet av 70-talet.
Där talade hon om sig själv i tredje person som just Den lilla horan.
Eftersom hon enligt egen uppgift var oskuld men arbetat i så många år med nakenposering blev uttrycket som ett smeknamn till slut:
Vi använde det alla, inklusive hon själv.

Först lärde jag känna henne som Lotta, en stridbar debattör i en tid då även människor utanför den etablerade eliten tilläts yttra sig på tidningarnas debatt och kultursidor om samhällsfrågor. Lotta drev sin egen poseringsatelje i ett ombyggt cykelrum nära Karlaplan och var alltid väl påläst i de ämnen hon debatterade.
Efter en del brev och telefonkontakt bekände hon att hon var identisk med Martine som just givit ut en omstridd självbiografisk bok där hon kallade atelje Lotta för Maritnes atelje.
Jag hade nu träffat Lotta flera gånger personligen och övergått till hennes "civila" identitet Martine samt även läst hennes debutbok, en bok om klassamhället som jag blev mycket förtjust i.

Hon hade en väninna som ville träffa mig... jag hade en som ville träffa henne... så gick det till när vår kvartett bildades.
Fyra nästan jämnåriga kvinnor, alla med en ytterst udda bakgrund, alla intresserade av och verksamma i samhällsdebatten.

Vi träffades några gånger om året alla fyra, ofta hemma hos mig, eftersom bara Martine och jag bodde i Stockholm och hon var märkbart ängslig över tanken på att ha besök hemma hos sig.
Mellan träffarna med oss alla träffades vi två och tre när det var lämpligt men de gånger vi kunde mötas alla fyra var något vi såg fram emot, någonting extra.

Det fanns saker som var lite svåra med Den lilla horan.
En sak var hennes stora fasa för att umgås med män.
Trots att hon strippade och poserade för dem sedan åratal var hennes eget umgänge, i den mån hon hade något alls, strikt enkönat.
Männen i mitt kollektiv fick hålla sig undan när vi hade våra träffar.
Jag minns nu efteråt att när min gamla tik slutade sina dagar och ersattes av en ung hanhund rynkade Den lilla horan på näsan och utbrast:
-Jag förstår inte att du kan köpa en HAN hund?
Trots detta hans handikapp blev hon väldigt fäst vid hunden med tiden.

Eftersom de andra "flickorna" ju var hitresta och bodde hos mig så blev det svårt för Den lilla horan att ta sig hem på kvällarna.
Hon vågade sig aldrig ut ensam efter mörkrets inbrott.
Till slut (efter flera års bekantskap) fick mina båda ex hedersuppdraget att köra henne hem.

Så småningom blev jag bjuden till det lilla rummet på en vind nära Karlaplan. Det hängde dock ett rött skynke i taket, vilket inte fick passeras.

Där bakom förvarade hon en kokplatta och badbalja i plast, berättade hon.

Toaletten fanns ute på vinden och kunde bara besökas dagtid.
Tv hade hon inte men hon var en flitig radiolyssnare.
Hon följde alla språkkurser som gick på radio och skämtade en gång och sade att "nu kunde hon tiga på tio språk".
Det låg mera allvar bakom det skämtet än jag ville förstå... då.

Ett annat problem utgjorde mina barn och deras kompisar, som fyllde hela huset med sin närvaro.

Den lilla horan tålde nämligen inte åsynen av barn.
Hon kallade dem inte ens barn utan höll fast vid sin barndoms benämning:
"Fula ordet".
Så "De fula orden" måste ovillkorligen evakueras inför hennes besök.
Annars skulle hon ha vänt i dörren!

Lyckligtvis växer barn upp, och den dagen kom när Den lilla horan blev mycket god vän med min yngsta dotter.

Hennes förklaringar om hur hennes extremt utsatta barndom gjort henne allergisk mot till och med rösterna ifrån barn ifrågasattes aldrig av oss andra.
Vi hade alla diverse nojor i bagaget och respekterade varandras trasigheter utan alltför många frågor.

Åren rusade förbi och med 80-talet försvann vi marginalmänniskor ut ur den offentliga debatten för att ersättas av unga profeter som förkunnade att man skulle satsa på sig själva. Solidaritet blev nästan ett fult ord Åtminstone lite otidsenligt och smått löjligt men framför allt naivt.
Men vår vänskap fördjupades de här åren och vi hade nu regelbunden telefonkontakt varje vecka, där vi debatterade det som rörde sig i samhället.

Jag engagerade mig i uppbyggningen av vårt "hemmakollektiv" samt för Bris (barnens rätt i samhället).
Väninnan L startade ett kollektiv för missbrukande och misshandlade kvinnor, väninnan A fortsatte att engagera sig i prostitutionsdebatten, och Martine skrev på en ny bok.

Men nu var signaturen "Den lilla horan" inte så rumsren längre och folk hade enligt förlaget "tröttnat på elände" så den nya boken kom i retur.

Hon misströstade inte... inte än.
Det fanns flera förlag och mycket att skriva om.

Den lilla horan skulle i det "civila livet" snart fylla 50 och vi planlade att fira hos mig.
Några andra än oss tre umgicks hon inte längre med.

En vacker försommardag kunde vi plocka sommarens första ros till födelsedagsbarnet, som verkade mera uppspelt än vanligt.
Hon anförtrodde oss med rodnande kinder, nästan viskande, att hennes bok blivit antagen till sist men vägrade att svara på våra ivriga och nyfikna frågor. Hon log bara hemlighetsfullt och sade att vi fick tåla oss till utgivningen... den skulle bli en överraskning.

Vi skämtade en hel del den där dagen... om att vi gick in i "tantåldern och om vikten av att skaffa sig en liten gubbe på äldre dar för tillsyn och glädje, och Den lilla horan hävdade som vanligt att hon för sin del tänkte gå i graven som den oskuld hon var.
Vi kunde verkligen intyga, allihopa, att under de 20 åren vi umgåtts så hade det inte funnits andra män än poseringskunderna, som absolut inte fått röra vid henne.

Under ett av våra långa telefonsamtal (mitt personliga rekord i långpratning via telefon var när vi en gång talades vid i sex (!) timmar) hade hon berört frågan om just oskuld.

Hon hade frågat mig ifall jag ansåg att en kvinna som blivit våldtagen men i övrigt aldrig haft sex kunde räknas som oskuld?
Vi funderade båda över saken och enades om att sex ju är en kärleksakt så kvinnan i fråga var nog oskuld även om det rent tekniskt var tveksamt.

När jag återvände hem i början av augusti fick jag två oroliga telefonsamtal från väninnorna, som förklarade att Den lilla horan var försvunnen!
Hon hade inte mött upp som avtalat på ett sommarmöte de tre planerat, och när de till slut tagit sig hem till henne (vi fick aldrig, ALDRIG komma dit oanmälda) och knackat på hennes dörr hade ingen öppnat!
Det liknade inte henne.
Inte heller svarade hon i telefonen.

-Du som bor i Stockholm... gör något, tyckte väninnorna.
Jag började med att ringa och skriva, men efter den första veckan kunde jag inte vänta längre, utan tog mig in till bostaden vid Karlaplan.
När jag äntligen lyckats få hjälp att forcera portkoden och klättrat de fem trapporna upp till vinden fann jag Den lilla horans dörr sönderslagen!
Någon hade försökt ta sig in och slagit stora hål i dörren, men ett nytt lås fanns på plats.
På dörren fanns en tejpad uppmaning att lägenhetsinnehavaren skulle kontakta polisen för att hämta de nya nycklarna.
Det var när jag såg polisens datering jag började må illa.
För sex veckor sedan!
Skulle hon ha varit utelåst så länge?

På darrande ben tog jag mig till kontoret två trappor ner och bad att få låna telefonen. Polisen kunde bara bekräfta att de varit där men att ingen hade hört av sig på de sex veckor som gått efter inbrottet, som rapporterats av en granne som haft ärende på vinden.
De nya nycklarna fanns fortfarande på stationen.

Jag förstod nu att något allvarligt hade hänt, men vad, när och hur?
Låg hon kanske på sjukhus någonstans?
Hon hade ju inga anhöriga som kunde sakna henne!
Att Den lilla horan, som inte ens vågade gå förbi A-lagarna utanför systemet, inte skulle ha kontaktat polisen om inbrottet var inte sannolikt.
Alltså visste hon troligen ingenting om det.

Efter telefonkonsultation med väninnorna gick jag till polisen för att anmäla Den lilla horans försvinnande. De måste ju ha resurser att ringa runt sjukhusen utan att hindras av sekretessen.
Det hade de också, men de fick inget napp.

Det var då jag skulle fylla i ett formulär med namn och personuppgifter som chocken drabbade mig:
Jag hade inte de fyra sista sidorna i personnumret, men det skulle inte behövas.
En trevlig polis tog mina uppgifter och gick för att söka i datorn.
Jag fick vänta länge innan han återkom:
Nu med en rynka i pannan.
-Är du helt säker på namn och födelsedag ,
undrade han, och när jag insisterade djupnade rynkan.

-Jag är ledsen men vi kan inte ta emot den här anmälan om din väninna. Du förstår, någon sådan person finns inte !

Jag fattade först inte vad han sade Han kanske hade stavat fel till namnet?
Men nej.
-Är du säker på hennes födelsedag?
Den vänlige polisen såg min förvirring.
-Absolut... vi firade hennes 50-årsdag hemma hos mig i tidigare i år.
"Kan hon ha ljugit om sin ålder?
-Damer gör det ibland.
-Låt mig kolla fem år bakåt... och framåt också, för säkerhets skull.

Han försvann igen och jag upptäckte att jag grät av spänningen. Så återkom han och skakade på huvudet.

-Jag är ledsen, men ingen med det namnet i någon tänkbar ålder finns i hela landet!