Då innan
Ingen av oss kunde egentligen tro att du låg där inne i kistan som var prydd med blommor och din nya motorcykelhjälm. Så hann du inte köra ihjäl dig.
Då innan.
En klen tröst. Mitt under ceremonien hörde dottern och jag samtidigt en tung motorcykel köra fram där utanför kapellet och jag kunde läsa samma ögonblickliga, vanvettiga hopp i hennes ögon:
Nu kommer du. Detta var ett skämt som du denna gång drivit lite för långt.
Men döden är inget skämt. Kistan med din hjälm sänktes ner i det svarta hålet på kyrkogården. I bakgrunden stod redan den lilla traktor som skulle skotta igen graven. Din unga änka verkade halvt medvetslös och hölls på benen av den vänligt mjuka damen från begravningsbyrån och min dotter vaggade otympligt fram med sin stora mage och lade klumpigt ner sina blommor. Du hade väntat så på hennes baby som ni kallade lilla Maja.
Då innan.
Du hade väntat hela vintern på att kunna köra ut din stora motorcykel igen i vår och i sommar. En enda gång hann du köra i år.
Då innan.
Det blev min tur att ta farväl. Jag undrade vid din kista:
- Ifall du hade kunnat se alla som gråter nu. Hade du ångrat dig då?
- Varför sade du ingenting den där sista dagen?
- Hade någonting kunnat hindra dig? Hade jag?
Då innan?
Meningslösa frågor. Efteråt är ju allting för sent
Ett beslut och ett kort ögonblicksverk men så grymt oåterkalleligt.
Någon minut då innan du fyllde sprutan med den dödliga dosen var allting i princip möjligt. Ett långt liv kunde ha väntat på dig. Du borde ha fått uppleva din lille son växa upp. Genast ditt hjärta slutade att slå blev varje uns av framtidshopp lika dött som du själv. Livet går inte i repris och hade du vänta några år till så hade du själv märkt hur kort det är. En sekunds paus i den eviga döden bara. Alla hinner vi dit. Det hade du också gjort...
Jag är ändå en av de som vet vad du gått igenom. Jag har sett hur du har kämpat. Du gjorde vad du måste. Jag klandrar dig inte men jag saknar dig så. Hela familjen saknar dig.
Vi blir många som håller ett öga på lillkillen men det visste du ju redan.
Då innan.
Hej,
ibland har jag fått för mig att livet på jorden är prövningar, för vad? Helvetet? Jag vet ej, men jag har också fått min beskärda del och funderar ofta på dessa varför. Meningen finns förmodligen inbakat psykologiskt i det diffusa därför ...
Må så väl det går
Janne
Diffusa jag menar att detta skulle kunna vara en del av helvetet - här och nu. Och nästa gång blir det - ljusare, om man är på rätt plats ...
Tydligare ;-)
Janne
Hej o tack för kommentar.
Ibland verkar nutidsmänniskan förvänta sig ett liv som ur en sagobok eller en tv-såpa. Att de ska hitta prinsen o leva lyckliga i alla sina dagar.
Men prinsar får canser o barn blir överkörda. Prinsessor får reumatism o måste ta till rullatorn.
DET är det verkliga livet:
Det är på så många plan o det är på ont o gott.
Att leva med de sina i ett land utan krig eller några större naturkatastrofer är ju bara det enormt lyckligt!
Att det finns de som tar sådant för givet upphör aldrig att förvåna mig!
Hej och tack för din kommentar hos mig!
Blev omedelbart tagen av din blogg! Vilken kraft och styrka du har!
Ska sätta mig och läsa i lugn och ro, ser fram emot nya inlägg. Lägger en länk till dig, om det är okej?
Hälsningar Gill/Griniga Tanten
Tack för dina snälla ord!
Jag känner mig givetvis smickrad om du länkar.
O Du:du lever inte upp till ditt nick *ler*
Åh vad stark din blogg är. har suttit och läst igenom allting.
Johanna:tack för dina snälla ord!