Stilla Natt; Heliga Natt.
Inte under helgen.
Det kunde vara farligt. Någon kunde kände igen henne och börja undra. De små städerna hon brukade lifta emellan till vardags passade bättre för en hemlös, för där fanns det många ungdommar som sprang ute på nätterna att gömma sig bland, även om de flesta var äldre än hon. Där var lättare att fixa övernattning också. På någons golv eller i någons bil. Eller kanske på järnvägstationen.
Men en julnatt finns det inte en jävel på stan. Då försvinner alla, vart de nu blir av. De flesta har väl någon slags familj någonstans i bakgrunden?
När hon fick lift på förmiddagen låtsades hon vara på väg hem efter julshopping, och föraren hade snällt släppt av henne en bit utanför samhället. Den lilla bagen hade hon med sig, men i Stora ladan, dit ingen hade ärende vintertid, fanns den andra, större bagen med filten och ficklampan. De behövdes inte i stan, där hon nästan aldrig behövde sova utomhus. Så här års var Stora ladan för kall att ens fundera på som logi.
Första anhalten blev ladugården hos mjölkbonden,där hon för inte så många år sedan hämtat sina fosterföräldrars mjölk i ett blått spann. Hon krängde av sig sin duffel för att den inte skulle bli smutsig eller börja lukta ko, och så gick hon tyst upp i foderrännan. Hon klev i mitten och rörde sig försiktigt mellan raden av fredliga, ångande varma kor, som idisslade fridfullt eller sov i sina bås. Några av dem kände hon igen ganska bra. Andra inte. Hon satte sig ner framför en av dem och sträckte in handen och kliade henne mellan hornen. Kon tog hennes smekningar med jämnmod. Blänkte bara till i mörkret med sina stora ögon. Skulle hon chansa och sova här?
Värme fanns det, och sällskap, men risken att försova sig var ganska stor. Bönder är tidigt i farten årets alla dagar, och att hitta en sovande flicka i ladugården smällde nog inte lika högt som Jesusbarnet i stallet, inte ens för de frireligiösa. Hon var smärtsamt medveten om hur lite en sådan som hon var värd.
Den fanns en ny liten kalv i boxen, och när hon sträckte ner handen började han ivrigt suga på hennes fingrar. Hon tänkte på hur mycket han måste sakna sin mamma och funderade på ifall hon hade orkat lyfta ut honom en stund ifall hon bara vetat vems kalv det var, men besinnade sig. En massa oro och kor börjar råma, och vad göra då med en kalv i famnen? Kanske de skulle tro att hon ville stjäla den, rentav?
De där "vanliga" människorna hade så konstiga föreställningar om allting, det visste hon allt om vid det här laget. Hon tog upp lite halm och torkade av händerna så gott det gick. Lika bra att ta sig härifrån, även om det var för tidigt att gå till sängs. Hon fnissade åt ordet för sig själv. Till sängs var det verkligen sällan hon gick numera.
I sin mörka duffel med huvan kände hon sig relativt varm, så länge hon befann sig i rörelse.
Hon bestämde sig för en försiktig promenad i mörkret, och kanske återse en del hus hon en gång känt till.
Så sent som i våras hon hade konfimerats i den lilla kyrkan, nästan samtidigt som hon gick ur skolans
7:e och sista klass och fostermamman kastade ut henne.
Flickan kände ingen saknad efter det livet, inte alls. Problemet var att hon inte kunde skaffa ett eget liv ännu. I somras blev hon 14 och efter nyår kunde hon säga att "jag blir 15 i år" utan att ljuga och kanske få en plats som barnflicka där mat och rum ingick. Det var i alla fall den drömmen som hon höll fast vid under alla tomma menigslösa dagar när höjdpunkterna utgjordes av långa besök på biblioteket. Hon pendlade mellan tre, fyra små städer. Att sitta för länge på ett och samma bibliotek kunde väcka oönskade frågor.
Snön knastrade under hennes skor när hon sakta gick vägen fram. I alla fönster fanns det ljus.
Åh, så mycket läsljus, tänkte hon. Julstjärnor och julgranar skymtade därinne, och människor som firade helgen tillsammans. Flickan inbillade sig att alla de där människorna som hade mammor och pappor, syskon och vänner, måste vara överlyckliga över sin lott. Hon hade ännu inte lärt sig av livet att de som har någonting ofta tar det för givet, samt att det som ser ut som en idyll under en blick utifrån kylan kan gömma rena helveten bakom de nystrukna gardinerna.
I fickan låg hennes stora skatt, som hon redan tre veckor tidigare fått av en skolkamrat från 7:an. En av de få som visste hur hon hade det. Hon slöt handen kring den lilla nycklen, nästa rädd för att den kunde ha kommit bort. Nej den låg där. Kamratens pappa var förman på träfabriken, ett av den lilla byns blomstrande småföretag, och kamraten hade stulit en nyckel av sin pappa till omklädningsrummet. Ett varmt skönt rum, med både element och toalett, samt tvättvatten. Ett paradis, med andra ord.
Det kunde inte riskeras vardagsnätter, men nu under en långhelg skulle det gå att få vila ut där i flera dagar.
Först måste hon bara gå runt byn och inom Stora ladan, där den stora bagen fanns. Förutom ficklampan fanns där ett antal böcker, alla stulna på något av tre biblioteken hon brukade bevista. Ibland fick hon dåligt samvete för det, men oftast tänkte hon att ifall Gud verkligen fanns så hade han i hela hennes liv hållit sig så dold för henne att han fick skylla sig själv när hon bröt emot buden.
På vägen passerade hon sitt förra fosterhem. Inga ljus som glittrade i de fönstren, inte. Hon visste att de hade en julstjärna av papp i köket, men i övrigt så sparades det på ström, och inga undantag gjordes för julhelger eller andra helger heller, för den delen. De låg nog och sov redan, för de var pensionärer båda två med tidiga vanor. Gubben som var alkolist var säkert redlös sedan middagstid, och ämnade förbli i det tillståndet över helgen. Med tanke på hans sällskap förstod flickan att han söp, men inte gjorde det tanten snällare eller gladare, och eftersom de aldrig haft något umgänge med andra än varandra så tyckte flickan nästan att hon kunde höra tystnaden därinne när hon gick förbi.
Hon rös till. Det var bestämt kallare än hon trott?
Med den stora bagen över axlen och den lilla i handen stod flickan till sist vid den mörka byggnaden där den lilla fabrikens kontor och personalutrymme var belägna. Hon fick ett ögonblicks panik. Tänk om det inte var rätt nyckel? Eller tänk ifall de hade märkt att det saknades en, och bytt lås? Härifrån skulle hon aldrig få lift en julnatt.
Men hon oroade sig i onödan. Dörren gled upp hur lätt som helst och hon stod i en slags farstu.
-Tänd inga lampor, hade kamraten varnat, då kan någon se och tro att det är inbrott.
Som om hon skulle vara så dum. De där "vanliga" trodde visst att man föddes i går? Hon famlade sig in i det lilla kafferummet, och ställde ner sitt bagage under fönstret, där elementet fanns. Filten och bagen fick utgöra liggunderlag, dufflen brukade tjäna som täcke.
Det varma elementet kändes underbart mot ryggen, och hade inte ficklampsbatteriet varit slut så hade hon kunnat läsa. Batterier kostade pengar och hennes diskreta tiggeri räckte ofta bara tll maten. Hon kunde inte låta bli att göra en elak grimas när hon tänkte på barnbidraget som fostermamman skulle kassera in ända tills hon fyllt 16 år, så länge hon var mantalsskriven hos dem. Men här hade flickan och tanten ett gemensamt intresse av största möjliga tystnad. Tanten skulle bli utskämd i hela byn och särskilt i den frireligiösa församlingen, ifall det kom ut att hon kastat ut en 13-åring på gatan. Låt vara en obehaglig, envis och trotsig 13 åring, men ändå.
Och genom sina nya bekanta hade flickan lärt sig allt om ställen som Ryagården och liknande platser för sådana som hon. Tack, men nej tack!
Toaletten! En snilleblixt slog henne plötsligt. Den hade kanske inga fönster? Gode Gud om du finns så låt denna toalett vara fönsterlös! Och ser man på. Hon drog in sin bag med böckerna och satte sig på golvet brevid toalettstolen och började gräva efter lektyr.
Den enda boken som inte var stulen var hennes konfirmationsbibel, så den kunde hon väldigt bra vid det här laget. Taklampa alldeles själv! Så länge hon orkade läsa! Vilken underbar lyx!
Och flickan förlorade sig i böckernas värld och fick på så sätt en varm och fin julnatt.
BACKSTAGE
Jag hejar på dörrvakterna, som egentligen fungerar som inkastare och bondfångare, tränger mig förbi gästerna som vid den här tiden ännu sitter på stolarna och surrar lågmält, och försvinner in genom dörren märkt "Personal".
En dörr till höger och jag är inne i logen, det så kallade hönshuset.
De flickor som jobbat sedan nio på morgonen ska upp på scenen en sista gång och sedan i väg. Carmen, som hon kallar sig, har man och två barn och de sparar till ett litet hus i någon förort. Hon ska iväg till nästa klubb. Hon dansar kvällspasset där. Som alltid stressad far hon runt i det lilla rummet för att hinna packa sin väska före uppträdandet. Tid är pengar.
När jag sätter ner Pyton på soffan fräser hon till mig att flytta på mitt otäcka djur. Jag påpekar, att om Pyton inte får tina upp framför elementet kommer han att vara i dvala hela kvällen. Ormar är som bekant växelvarma. Sassa erbjuder sig att gå upp före mig så att jag slipper stressa.
Gulliga Sassa. Flegmatisk och lite rundlagd, älskad av alla yngre pojkar, en riktig tysk hausfru, diplomatisk och aldrig sur. Hon börjar lägga på sin makeupp och rotar runt efter scenkläderna. Hur små dessa än må vara så kommer de alltid bort här i hönsgården, där upp till 10 flickor i taget ska dela på två toalettbord och en divan. Närheten föder intimitet och förtrolighet, men också irritation. Någon "lånar" någon annans makeupp, och krisen är ett faktum.
Marielle, fransyskan, har dansat sitt sista pass och kommer inrusande till oss. På sin lustiga tyska, som skorrar likt skånska, berättar hon om den uppmärksamme gästen på tredje bänken. Han kanske kan vara något? Många av stripporna knäcker extra som prostituerade. Officiellt får vi sparken ifall vi går ut med en gäst.
I själva verket gör sig både Leon, som driver klubben, och utkastarna vid dörren en bra slant genom att framföra tips och förslag från båda hållen. Nu är det bara Marielle kvar från dagskiftet. De andra har hunnit i väg. Danska Pia som dansar efter mig, dyker upp lika sent som jag men hon har ingen Pyton att tina. Hon har sin familj i Köpenhamn och pendlar dit upp varannan vecka. Hon och maken har köpt in sig i ett åkeri som kör på kontinenten och de sparar varje öre Pia tjänar för att expandera. När de nått sitt mål ska Pia sluta pendla och de ska skaffa minst tre barn, säger Pia när hon talar om framtiden. Ja hon är den varma, moderliga typen, alltid en kram och ett tröstande ord till övers för den som är ledsen. Gäst eller kollega.
Själv har jag ingen vana alls som strippa. Jag sökte köksjobbet på klubben när jag blev erbjuden att dansa. Jag trodde först att jag missförstått Leon. Sedan upptäckte jag att jag fortfarande kunde skratta. Jag som aldrig tagit ett danssteg ens i en vanlig vals.
Men ett nytt ansikte är alltid välkommet på klubben, vars kundkrets förväntar sig ständigt nya flickor på scen. Tack vare kamratskapet oss flickor emellan kom jag in i det nya jobbet på bara några dagar, och när den turkiska flickan som dansade ett nummer som hon kallade Kleopatra skulle sluta fick jag överta Pyton, och nu kan man nog säga att min lycka är gjord.
Jag är för närvarande affischnamnet på klubben, och att den "berömda dansösen från Stockholm" aldrig satt sin fot i den staden spelar egentligen igen roll. Intrigerna och avunden slipper jag ta del av. Jag gjorde tidigt klart för de andra att jag inte är allvarligt intresserad av en karriär och att jag inte är ute för att peta ner någon från stegen eller i det här fallet från scenen.
Jag är bara någon som går förbi.
Är man för ambitiös kan hönshuset bli en verklig prövning.
Rangordningen är strikt bestämd. De som drar minst publik dansar dagtid. De andra ansluter vartefter. Stjärnan hos oss, som heter Camille, dyker som regel upp vid midnatt i sin vita sportbil, och killarna vid dörren trampar nästan ner varandra i sin iver att få parkera den. Hon seglar in i hönshuset, hälsar nådigt på oss andra, gör tre eller fyra uppträdande och försvinner.
Det talas om att hennes stamkund, den kände politikern, som håller henne med lägenheten och bilen, tänker gifta sig med henne. Hur som helst, hon är inte typen för små förtroliga samtal flickor emellan.
När jag först träffade henne skärskådade hon mig värderande från topp till tå, och satt ute i lokalen när jag dansade. Jag tyckte det var rart av henne, tills Carmen förklarade att hon alltid gjorde så när någon ny dansade, ifall den nya kunde tänkas hota hennes ställning. Vid närmare granskning i ljuset framför spegeln i hönshuset syns det att Camille obönhörligen befinner sig på fel sida om de 30. Stjärnans tid är relativt kort. Vid strax under 40 får man bara dansa dagtid och de stora inkomsternas tid är förbi. Det gäller således att se om sitt hus.
Många av de ogifta flickorna sparar till studier. Anja från norra Finland pluggar till läkare. Andra drömmer om det egna småföretaget.
Själv drömmer jag inte alls.
När jag nu håller på att gnida Pyton varm med en handduk som jag först värmt på elementet, hör jag att Sassas andra låt närmar sig slutet. Snabbt kryper jag ur jeansen och de andra kläderna och drar på mig trosor och behå i guldlamé.
Jag har aldrig ägt en behå förut. Det är liksom inte min stil. Innan jag sätter på mig den målar jag bröstvårtorna med ett läppstift jag lånat, ett trick jag själv kommit på och som raskt kopierats av hela gänget. Ut med gummisnodden ur flätan på ryggen, ett kort skakande med huvudet, och jag lyfte försiktigt opp Pyton på mina axlar.
Applåder och busvisslingar. Sassa är klar. Jag går åt sidan i den trånga hallen för att släppa förbi henne. Jag inväntar min musik med handen på ridån. När Peter Holm börjar bräka fram sin "Monja" på franska är det min entré.
Jag valde låten när jag provdansade, för att den är långsam, och det blev aldrig av att byta. Nu har den blivit min signatur.
På scenen ser man dåligt ner i salongen, för den är nersläckt och det ultravioletta ljuset som gör mina underkläder självlysande bländar mig under hela första låten. När Frank Sinatra avlöser Holm dansar jag fram till rampen, knäböjer mot en man på första bänken och signalerar att han kan knäppa upp min behå bakom ryggen. Det är ett mycket uppskattat uppdrag.
Nu har jag bara Pyton på överkroppen, medan jag fortsätter mot finalen. Publikens entusiasm får mig att känna mig vacker, åtrådd och mycket levande den korta stunden i rampljuset.
Den lilla fula mobbade horungen känner sig som Andersens ankunge, hon som blev en svan. Att ta av trosorna är olagligt, men några av flickorna gör det ändå för att få ta de lönsamma kvällspassen.
Själv har jag blygsamma behov av pengar nu.
Väl backstage igen, och tre kvart till nästa dans. Under tiden arbetar man som värdinna, vilket innebär att supa kunderna under bordet så fort det går. Jag dröjer mig kvar i hönshuset så länge jag kan. Här inne finns det värme, gemeskap och skratt som gör att jag känner en viss trygghet. Pia berättar om sina dråpliga bravader på nattåget till Köpenhamn. Sassa skryter om hur många hon supit under bordet den sista veckan (vi har provision på allt drickbart som förekommer vid "vårt" bord ). Tanja, ryskan, vill absolut lägga makeup på mig, men jag avböjer skrattande. Jag har aldrig använt makeup och tänker inte ändra på någonting hos mig själv för det här jobbets skull.
De får ta mig som jag är. Då börjar hon borsta mitt hår och föreslå avancerade frisyrer. Hon drömmer om att skaffa en liten frisersalong i Pari där hennes familj bor. Mitt långa hår roar det henne alltid att fixa med.
Det är bara när de andra visar foton av sina barn som jag drar mig undan.
Mödragemenskapen, likadan överallt på jorden, är jag inte längre delaktig i.
Jag har självklart alltid fotona av min dotter med mig men vill inte väcka några frågor. Jag vet hur rädda människor blir när de konfronteras med tragedier likt den som berövat mig rollen som mamma och hustru i den lilla kuststaden där uppe i norr.
Ingen frågar heller om jag har familj. Visserligen är jag nästan 23 år men tack vare flätan och bristen på makeup anger jag min ålder till 19. Gammal nog för att få dansa, ung nog för att inte ha haft familj.
Jag kan njuta av gemenskapen utan att behöva förklara någonting alls. Allting är så roligt, enkelt och avslappnat här. Jag har för första gången i hela mitt liv mött starka kvinnor som själva tagit hand om sina liv och sin framtid.
De har dessutom börjat intala mig att jag inte är så korkad som fosterhemmen ansåg.
Min lätthet att plocka upp olika språk imponerar stort på flickorna och även på gästerna, när jag börjar konversera dem på deras egna språk. Detta var något jag trodde att alla kunde innan jag steg in i Hönshuset. De övertygar mig om att jag är både vacker, snäll och duktig. Ingen har sagt så till mig förut.
Jag är inte längre ensam. Vi är alla systrar. Någon som tröstar, kramar. Andra som lockar till skratt. Som en helande paus ifrån själva livet. Inget förflutet, ingen morgondag.
Kanske såren kan läka till slut?
Kanske jag ännu kan ta makten över mitt eget liv?
Allt verkar plötsligt möjligt.
Här backstage.
Skändad
Hon vaknade inte genast utan gled ut och in i en slags dvala medan hon kände hur ont det gjorde att försöka öppna ögonen och hur det dunkade och värkte i huvudet. Hon låg mycket stilla i hopp om att detta märkliga tillstånd skulle gå över medan hon försökte fundera ut var hon befann sig. De 2 åren av hemlöshet hade vant henne vid att vakna på en hel del besynnerliga platser och stundtals i ett ganska bedrövligt tillstånd eftersom hon så ofta frös under natten.
Detta var någonting annat. Någonting nytt och mycket skrämmande. Hon beslöt att avvakta och bara nollställa sig och vänta. Hon låg i alla fall i en riktig säng med riktiga lakan, det kände hon. Så kände hon smärtan i underlivet och upplevde att hon var kladdig. Hon sträckte med möda ner ena handen för att känna efter ifall trosorna var fuktiga men fann till sin förvåning att hon inga hade. Däremot kände hon hur handen blev våt. Hon drog mödosamt upp den igen och försökte få upp de hopklistrade ögonlocken. Det hon tyckte sig skymta på handen var blod.
Stilla nu. Inte få panik.
Hon försökte komma i håg gårdagen men först ville inte minnet hjälpa till. Hon fick bara tag i fragment av ett samtal med en skrattande man som bjöd på körsbärsvin.
Mannen ja.
Herregud pappa!
Detta kunde inte stämma.
Hon var uppenbarligen omtöcknad av någonting?
Nu började minnet återvända glimtvis. Hon befann sig tydligen i ett hotellrum. Varför då? Förvirring igen...
Hon brukade verkligen aldrig bo på hotell.
Men nu blev minnet mera stabilt och hon kom ihåg att hon dagen innan begett sig till det här hotellet för att för första gången få träffa sin pappa. De hade brevväxlar i över ett halvår nu men eftersom han hade arbetat utomlands hade de inte kunnat ses förrän igår.
Pappa.
Hon mindes nu hur hon blygt gått fram till den stroppige portieren i incheckningen och ängsligt frågat efter sin pappas rumsnummer. Hur hon rörde sig på darrande ben men kände sig liksom buren av den tjocka traven sparade brev hon bar i sin väska. Alla dessa underbara brev ifrån pappa som fått henne att hoppa av det där pigjobbet och packa sina få ägodelar. Pappa som för första gången under hennes 15-åriga liv givit henne en vuxen att vända sig till om än bara via brev. I morgon skulle hon sitta med pappa på tåget till Stockholm och sitt nya hem hos honom och hans fru. Hon hoppades bara ängsligt att frun skulle tycka om henne.
Utanför dörren blev hon stående en lång stund. Hon var så rädd för det här mötet. Tänk om han blev besviken på henne? Så knackade hon äntligen på och där stod han i dörröppningen...
Hon ville sätta sig upp men rummet gick fortfarande runt. Hon försökte förgäves sjunka tillbaka i sömnen. Instinktivt visste hon att nu skulle det göra ont, mycket ont, att fortsätta minnas. Men hon måste. Hon lyckades uppfatta att den andra sängen var tom. Han var borta. Hennes blickar gled sökande runt i rummet men hon kunde inte se några spår efter honom. Den enda väskan hon såg var hennes egna som innehöll allt vad hon ägde här i världen. Böcker mest.
Men hans väska var borta.
Vad hade hänt och varför låg hon här och kände sig så sjuk? Igår kväll hade hon väl inte mått dåligt? Hennes funderingar avbröts av en knackning på dörren:
- Fröken H. Det är utcheckning nu. Klockan är 12 och jag sade till frökens far att rummet skulle vara tomt då!
- Strax, lyckades hon kraxa fram.
Utcheckning? Men de skulle ju åka tillsammans till Stockholm i dag? Hem till honom? Hem.
Hon måste inse att hennes far var borta.
Väck.
Han hade lämnat henne ensam här att klara upp situationen, vilken den nu kunde vara, bäst hon kunde. Stönande satte hon sig upp och vred lite på sig. Det var blod på underlakanet hon satt på. Dunkandet i underlivet tilltog. Det kändes lite som mensvärk men starkare. Hon mindes nu hur de hade omfamnat varandra och att hon tyckt att hennes store pappa var så trygg och varm. Han lade sin arm runt hennes axlar och placerade henne i fåtöljen vid det lilla bordet invid fönstret.
De såg båda på varandra länge innan de började prata. Hon tyckte att han såg bekant ut men ändå främmande. Inte riktigt lik sig ifrån det foto han skickat. Hon hade så många frågor men mest av allt ville hon veta vem som var hennes mamma. I breven hade han antytt att han helst ville berätta om henne när de möttes öga emot öga. Han berättade lite av varje men gled undan när hon ville ha mera konkreta besked. Han hade varit utomlands så länge nu att folk säkert hade flyttat men så fort de kom hem till Stockholm skulle han hjälpa henne att kontakta modern. Han berättade att hon hade en syster!
När hon hörde det blev hon alldeles varm av lycka. Tänka sig att det fanns en syster någonstans. Hon som varit så ensam. Så trollade han upp en flaska på bordet och hällde upp två stora glas.
- Tack jag dricker inte sprit, sade hon lågt och han skrattade till.
- Det borde jag gett mig fan på, du är ju uppfostrad av frimicklarna. Nå, detta är inte sprit utan vin och det drack Jesus eller hur? Han log emot henne och hon kände sig barnslig och dum. Visst kunde hon dricka ett glas vin. Det gjorde man nog i hans värld? Hon smakade och det var sött och gott. Som solmogna körsbär. Hon drack ur hela glaset och han hällde upp ett nytt.
- Se så flicka lilla. Du är så blek. Du behöver lite rosor på kinderna.
Hon måste gå och kissa men var generad och satt länge med det där andra glaset innan hon vågade fråga var badrummet låg. Han log och visade henne och hon låste dörren och sjönk lättad ner på toalettstolen. Allting kändes så märkligt. Så overkligt. Hon hade en pappa plötsligt. Bara så där! Men han var ju ändå en främling. Så blaskade hon lite kallt vatten i ansiktet och gick ut till honom. Hon drack upp vinet som var kvar i glaset...
Sedan mindes hon inte vad som hänt. Fragment fanns där men var det minnen eller mardrömmar? Hur hon släpades i säng och hur hennes kläder drogs av. Ja, hon såg sina byxor ligga i en hög på golvet och lutade sig fram. Hon mindes riktigt, knappen i midjan var bortsliten. De bara armarna hade blåmärken av hans händer som hållit henne nere.
Hon var visserligen drogad men ganska van vid att försvara sig själv så han hade säkert fått kämpa en hel del. Han hade varit stor och tung över henne och hon hade trott att hon skulle kvävas och efteråt hade hon kräkts på golvet invid sänggaveln. Hon förde försiktigt ned handen till underlivet. Hur skulle hon kunna veta ifall någonting var fel där nere? Vem kunde hon fråga om sådant? Det blödde lite mera och hon såg att hon hade intorkat blod på lårens insidor. Det stämde alltså att det blödde första gången? Men så här mycket?
Egentligen brydde hon sig inte. Hon var liksom inkapslad i den glaskupa hon tidigt skaffat sig för att avskärma omvärlden vid behov. Hon bara satt där och tänkte på ingenting.
Det knackade på dörren ingen. Hårdare den här gången.
- Kommer inte fröken ut och betalar räkningen så ringer jag till polisen!
Polisen! Vad hade hon gjort? Hade hennes pappa smitit ifrån hotellnotan? Det såg inte bättre ut. Men hon hade inte ett öre. De sista besparingarna hade gått åt till biljetten hit. Det visste ju pappa?
Polisen, ja. Nu när hon var utan jobb med husrum igen så var hon tillbaka på ruta ett - hemlös och bostadslös. Inte bra att försöka förklara sig för en polis som inte hade en susning om hur hennes liv sett ut... De skulle blanda in barnavårdsnämnden och hon skulle till sist hamna på ett av de där flickhemmen som hon lyckats klara sig undan i 2 år nu.
Här gällde det att komma undan. Hon försökte resa sig upp och till hennes förvåning bar benen ända ut till toaletten. Där överfölls hon av nya kräkningar men efteråt drack hon vatten ur kranen och kände sig lite piggare. Hon insåg nu klart att hon blivit både drogad och våldtagen men att detta fick anstå. Viktigare än allt annat var nu att komma undan polisen. Sammanbitet trängde hon på sig de skrynkliga byxorna och drog av en tjock bunt toalettpapper som hon tryckte in i trosan som lyckligtvis var hel.
Så på med tröjan och smyga sig fram till dörren. Öppna försiktigt medan hon lyssnade efter den sura tanten. Och så bara rusa nedför trappan förbi den lilla portierlogen och springa emot ytterdörren med tantens "Hallå nu, lilla fröken" ringande i öronen!
Några gator därifrån stannade hon för att hämta andan. Hon lutade sig husväggen medan illamåendet kom och gick. Vad nu? Hon visste var hon befann sig i den lilla staden vars bibliotek hon ofta besökt, så hon började gå emot utfartsleden, sakta och målmedvetet. Vad hon behövde nu var en långlift med en tradare som skulle någon annanstans till en annan stad där polisen inte höll utkik efter en tonårsflicka som rymt ifrån en hotellräkning. Bara det. Allt annat kunde hon tänka på senare.
Hon kunde inte ana då att det som hänt för alltid skulle förändra ganska många människors liv och att hon alltid skulle få leva med konsekvenserna
Andra brevet till pappa
Hösten -96
Käre pappa!
Sommar ännu där ute men vinter i mitt hjärta. Kan inte släppa taget om dig. Inte riktigt än. Jag blir mer och mer säker på att jag ska göra vad jag alltid skjutit framför mig:
Hitta mina syskon och ta reda på vem du var. För min egen skull. Jag behöver veta vem jag själv är. Någon hänsyn till dig behövs inte längre.
Kommer du ihåg en annan sommar för mycket länge sedan, när jag skrev brev efter brev till dig? Det var ju via brev du kom in i mitt liv så det är bara logiskt om du försvinner samma väg. Den gången fick jag förstås svar. Långa välformulerade svar som inspirerade till ännu längre brev ifrån mig. Så glad över några brev har jag aldrig varit. Inte då och inte senare. Den sommaren blev magisk genom dina brev.
Om du försöker minnas något av allt som den där ensamma tonåringen anförtrodde dig i sina brev, säg skäms du då inte aldrig så lite för att du redan då skrev de där breven på helt falska premisser? Vackra lögner som skulle lura bytet i fällan utan några onda aningar? Din så kallade faderskärlek var fokuserad på en enda sak: En ny sexuell kick.
När jag vill kan jag se den där allvarliga, patetiska lilla flickan sittande i någon kompis möblerade rum, i någon tillfällig pojkväns bil eller på något sömnigt bibliotek.
I bland på någon nattöde järnvägsstation. De låste dem sällan på den tiden, så med lite tur kunde man övernatta där. Hon hade varit på egen hand i nästan två år redan.
Att du också använde poste restante hade andra orsaker än hemlöshet. Hade flickan som var jag sett att breven kom ifrån en sluten anstalt så hade hon nog anat att någonting var på tok även om jag minns henne som outhärdligt godtrogen.
Hon skrev brev efter brev till sin älskade pappa! Som hon aldrig träffat, men som nu äntligen givit sig till känna.
Hon skulle få en familj nu. Hon var så välkommen till honom och hans nya fru. Jag kan känna ett sting av ömhet för henne. Hon var så hudlöst sårbar. Oftare känner jag mig irriterad över hennes totala aningslöshet! Så gränslöst naiv. Hon var bara för mycket!
Den där flickan finns inte mera.
Jag som skriver till dig i dag är en helt annan människa.
Mitt hår har börjat gråna och jag har blivit farmor, vilket känns förunderligt bra. Det enda den där överspända flickan och jag har gemensamt är att du är bådas vår pappa eller var får jag väl börja skriva nu? Det skulle ha varit intressant att få läsa dina brev i dag och försöka förstå vad du skrev som fick den där dumma flickan att fatta sådan tillit till dig? Men breven blev kvar hos polisen tillsammans med min dagbok. Viktiga bevis hette det.
Jag minns att man läste högt ur dem under rättegången, liksom ur mina brev till dig. Allt innehåll nådde lyckligtvis inte media som kretsade som gamar där utanför.
Lyckta dörrar, kallades det visst. Men inte höll det undan fostermamman, inte.
Den där tiden är bara som en ond dröm i dag. Flickan som deltog i rättgången finns ju inte mera. Jag är en stor flicka nu pappa! Jag minns när min fostermor reste sig upp och började skrika åt domaren. I handen viftade hon med en liten tidningsannons.
"Född av friska föräldrar, står det här" skrek hon och vände sig emot dig med ett anklagande finger.
"Vi har blivit lurade... han där är väl inte frisk heller!
Jag vill ha skadestånd!"
Domaren tystade ner henne och jag minns ännu att det var då som du reste dig upp och erkände. För att de skulle sluta plåga mig eller för att få ett lindrigare straff. Vad vet jag? Förmodligen det senare. Du var nog alltid dig själv närmast.
Jag minns inte ens var jag sov de där förfärliga rättegångsdagarna. Jag tror att myndigheterna hyste in mig på något pensionat, för eftersom jag saknade adress ville de väl inte att jag skulle sinka rättegången genom att inte infinna mig. Jag var ju bara 15 år och man kan ju inte lita på ett barn?
I pauserna sökte jag efter dig med blicken. Du och de två poliser som erskorterade dig fanns i samma korridor, och trots allt var ditt ansikte det enda bekanta bland alla okända vuxna.
Du hade kallat in min biologiska mamma som vittne eftersom ditt försvar delvis byggde på att förneka faderskapet. Jag undrar i dag om det verkligen är mindre straffbart att våldta andra mäns döttrar?
När den främmande damen släpptes upp i vittnesbåset tittade jag nyfiket på henne. Hur såg hon ut, denna för mig helt okända mamma? Hon kastade inte en blick på mig utan tittade rakt fram. För henne fanns jag uppenbarligen inte till.
På domarens fråga om någon annan än du kunde vara min far sade hon bara att "den frågan svarar jag inte på" och så fick hon gå. Jag försökte se hur hon såg ut i ansiktet men såg mest nacken. Uppenbarligen ville hon inte att jag skulle kunna känna igen henne.
Nå, med ditt straffregister och dina tidigare övergrepp på mina för mig då okända syskon så fick du ett relativt högt straff. Fyra år! Men jag anmälde dig aldrig, och jag vägrade att vittna emot dig.
Den förbannade dagboken! Det dröjde tjugo år innan jag vågade skriva dagbok igen!
Efter de där dagarna ensam bakom en liten bänk på ett podeum (vad jag avundades dig din advokat och dina två vakter) var första akten i mardrömmen förbi. Hade jag varit målsägare, vittne eller medåtalad? Jag visste inte då... ingen vuxen pratade med mig... och jag vet det inte i dag. På den punkten är papperen ifrån rättegången något dunkla.
Jag lämnade staden på kvällen,och fick tag i en långtradare som skulle en bra bit,så att det var möjligt att sova lite i bilens värme, tryggt lyssnande till motorns spinnande och radio Luxenburg, alla tradarchaffisars nattmusik på den tiden. Vart jag hamnade den natten, nästa och för den delen de närmaste två åren har jag bara fragmentariska minnen av.
Bara minnesglimtar av nattöppna tradarfik och bullrande, snälla röster som sade åt mig att sova lite eller undrade om jag ville ha en macka. Långtradarkillarna blev min familj.
Fast jag inte har tillgång till någonting ifrån mitt "första" liv i dag så tror jag att dina brev var vackra och ljusa. Precis vad föräldralös tonåring tycker om att läsa. I dag har jag bestämt mig för att försöka samla ihop mina syskon. Vilken syskonträff vi skall ha pappa!
Den här gången kommer jag att få sista ordet för du är död och jag kan sluta skriva till dig när jag vill!
De här breven skrivs helt på mina egna villkor.
God natt pappa.
Sov gott
Alltid din dotter
Första brevet till pappa
Juni-96
Käre pappa!
Jag skriver till dig eftersom vi aldrig mera kommer att talas vid. Trots att vi inte talat med varandra på de sista sju åren så har jag ännu inte avslutat min inre dialog med dig. Du har ju trots allt funnits i samma stad.
Alla varför? Och Hur kunde du bara... Frågor som nästan jagat upp mig ur sängen och ut i natten för att ställa dig till svars. En gång för alla! Lyckligtvis har jag alltid kommit till besinning i vetskap om det omöjliga i företaget.
Du skulle aldrig svara på den slags frågor jag haft att ställa utom med nya lögner och dina lögner har jag hört till leda. Din feghet och dina ynkliga undanflykter brukade bara inge mig äckel. En känsla som jag skämdes över att visa dig.
Jag kände mig smutsig, som om mitt äckel på något sätt drog ner mig till din nivå. Jag gav dig ju 20 år av mitt liv, mitt och familjens, i hopp om att en dag få höra bara det enda lilla ordet "förlåt!" eller "jag är ledsen över allt jag ställt till med".
De orden kunde aldrig komma, för du var inte ens medveten om att det fanns någonting att be om ursäkt för. En pedofil tror alltid att barnen tycker om hans sexualitet. Visst talade du ofta om hur ledsen du var, men då handlade det om alla dina år i fängelset och hur illa livet farit fram med dig. Dig var det verkligen mycket, mycket synd om.
Så mina frågor avtog med åren i takt med mina ambitioner att se på dig som en vanlig, hygglig pappa och morfar. Du anade aldrig hur oerhört gärna jag hade velat ha en "vanlig" pappa.
När jag stod vid din kista i dag slog det mig att den såg så liten ut. Hur kunde du få plats där inne? Jag har alltid sett på dig som en stor, väldig man! Var det bara jag som såg dig på det viset? Men visst var du väl ganska storväxt, också i andras ögon? Jag vet inte längre hur objektivt jag har kunnat se dig. Kan man någonsin se på någon man står nära med helt oförvillad blick? Jag tror inte det.
Din änka passerade mig på väg ut ur kyrkan utan en min av igenkännande trots alla års krystad "familjegemenskap" vi tvingat på henne, du och jag! Hon är fri nu och det sista hon önskar är att sluta mig till sitt bröst. Hon hatar mig intensivt med en energi jag aldrig skulle orka uppbåda för att hata henne tillbaka. Så är jag ju det enda barnet som trotsat hennes "förbud" och träffat dig trots hon avkrävt dig ett löfte att aldrig kontakta dina barn. Det höll du ju på sätt och vis. Det var jag som kontaktade dig.
Men nu när du inte finns till mera har hon ingen möjlighet att göra mig varken ledsen eller arg, men jag skulle vilja veta vad hon tänker göra med din kropp? Blir det en prydlig familjegrav (för familjegraven uppe i Dalarna är nog inte att tänka på i ditt fall) eller tänker hon sprida din aska för vinden? Det skulle onekligen vara ett smart drag om hon vill hindra oss barn att besöka graven. Om nu någon emot all förmodan skulle drabbas av en sådan lust? Idag är inte läge att finna ut. Jag får tillfälle till det sedan.
Den kvinnliga prästen som sett mig smyga in i kyrkan och sätta mig på den sista bänken anar ett familjedrama och närmar sig tveksamt, där jag dröjer mig kvar i väntan på att de få inbjudna gästerna ska trappa av. När jag ensam går fram emot kistan lägger hon en arm på min axel och jag ser hur hon söker efter de rätta orden i vad hon måste tro är min djupa sorg.
Innan jag hinner samla mig står plötsligt R vid min sida.
I själva verket har han varit där hela tiden, men taktfullt lämnat mig i fred. Nu tror han jag behöver undsättas. Ja, för dig pappa är hans syn på kyrkan och prästerskapet ingen hemlighet, men den unga prästen tar ett förvirrat steg bakåt när R mycket lungt men övertydligt säger: "Jag hoppas verkligen att gubben brinner i helvetet!"
Innan prästen återfått talförmågan har R föst mig mot utgången. Förlåt honom de orden, pappa, men eftersom du vet att R inte ens tror på något helvete så skulle du nog skrattat om du hört honom! Du hade i alla fall förstått. Många känslor har jag kämpat med för dig. Hat är inte en av dem!
Jag sitter här i min trädgård och det är en sådan underbar försommarkväll som vi bara har i Norden. Jag sitter och skriver och undrar hur dina sista dagar var? Fick du en smärtsam död? En ångestfull? Det får jag säkert aldrig veta. Med de ambivalenta känslor jag har för dig just nu så är det kanske lika bra. Hur skulle jag veta vad jag skulle föredra?
Framför allt vill jag inte veta någonting om dig, absolut ingenting, som skulle kunna väcka känslor av medlidande hos mig. Jag har slutat upp med att trötta ut mig under alla de år du fått mig att tycka synd om dig. Numera sparar jag mitt medlidande åt lillasyster, som nästan inte överlevde din "faderskärlek", och de andra av dina offer.
Skulle jag å andra sidan känna tillfredsställelse över att höra om din plåga och ångest skulle jag få skuldkänslor över min uselhet. Du var värdsbäst på att ge din omgivning konstanta skuldkänslor så jag orkar inte med flera. Inte nu.
Senare. I morgon. Då ska jag ta itu med livet och försöka spåra min lillasyster via folkbokföringen. Hon berättade en gång hur gärna hon ville kissa på din grav och det verkar vara en rimlig begäran. Om hon nu fortfarande är i livet, vill säga.
Jag vill bara sitta här och se solen gå ner med katten som spinner i mitt knä och försöka förstå det oerhörda med döden. Det helt ofattbara.
Du finns inte mera till. Vår långa, plågsamma relation är äntligen över och mina bittra men tysta monologer i gryningen kan äntligen upphöra. Jag vet inte längre vad jag väntade mig av dig och försöker vänja mig vid tanken på att det inte längre spelar den ringaste roll. Jag måste avskriva alla anspråk på dig nu, pappa!
Jag ska prata litet med barnen, som sitter så bleka och allvarsamma där inne och väntar på mig. De oroar sig för mig, men det behöver de inte göra. Jag ska tala om det för dem och sedan ska jag sova. Långt över gryningen.....
Godnatt pappa.
Altid din dotter