Återblick
| Det var många år sedan hon promenerat just här, och mycket hade naturligtvis förändrats under åren. Den lilla primitiva färjan, där färjekarlen dragit över passagerarna med handkraft hade ersatts av en vacker liten träbro, och det hade kommit upp bänkar på sluttningarna ner mot åns svarta vatten ,där änderna och svanarna faktiskt såg ut precis som hon mindes dem. Hon började känna av promenaden och sjönk ned på en av de nya fina bänkarna och blundade i solen. Hon tyckte att någon tilltalade henne, och när hon öppnade ögonen såg hon en flicka som slagit sig lite framför henne. Flickan tycktes inte lägga märke till de fina bänkarna utan hade satt sig direkt i gräset. Flickan talade emellertid inte med henne, utan med en fet tax som hon höll i famnen. -Kicki, sade hon, Kicki, du måste försöka lite till. Snälla älskade Kicki... visst orkar du? Taxen slickade flickans ansikte ,men såg håglös och melankolisk ut. -Jag älskar bara dig, hörde kvinnan att flickan viskade till taxen: -Bara dig i hela världen! -Du är ju min bästis! Taxen flåsade asmatiskt, och flickan satte sig bättre tillrätta. -När jag blir stort, Kick", fortsatte hon. -När jag blir stor och rik och kan köpa vad jag vill, då ska jag gå här varenda kväll med min egen hund! Taxen tog tydligen detta förtroende med upphöjt lugn. -Han ska vara en riktig Sanktbernhardshund berättade flickan för den feta taxen: en sån där stor hjältehund som räddar alla barn som snöat in och som är modiga som lejon. Fast jag ska alltid tänka på dig när vi går här, min hund och jag. Dig glömmer jag aldrig... inte när jag blir en gammal tant heller. Kvinnan log för sig själv, där hon satt. -Om någon slår mig sedan kan min hjältehund bita dem. Då vågar ingen mobbas och slåss mer. Och ingen törs skrika horunge och sånt efter mig". Kvinnan ansträngde sig att höra, för flickan talade mycket lågt nu. -Jag vet redan vad han ska heta, viskade flickan knappt hörbart i taxfrökens ena öra. -Han ska heta Barry, som den där berömde hunden, han som räddade så många människor att han får stå på museum... för alltid o alltid. Taxen tycktes ha återhämta sig, och kommer långsamt på benen. Kvinnan tittar efter dem när de försvinner upp på bron. Den lilla flickan och den stela reumatiska taxen som sakta men motvilligt låter sig ledas vidare. Hon vet att flickan snart ska mista sin lånade bästis. Den hunden balanserar utan tvivel på sitt yttersta. Med ansiktet vänt mot den sköna försommarsolen följer hon paret i tankarna så långt hon förmår. Då känner hon ett tungt, lurvigt huvud i sitt knä. Hoppfulla ögon tittar bedjande på henne. Hunden vill gå vidare. Hon ler mot honom. Han besvarar leendet genom att dunka mot marken med sin kraftiga svans. -Kom då, Barry! Om jag minns rätt så har vi halva rundan kvar! Och den stora Sanktbernhardshunden välter henne nästan i den ungdomliga iver han alltid visar när han får promenera på ett nytt ställe. |
Kommentarer:
Trackback