Du fattas mig

13058-11


Dina födelsedagar kommer och går men de firas inte längre eftersom du inte finns hos mig mera. Tidigare grät jag mig igenom dem i djupaste förtvivlan. Numera ler jag mig igenom dem med de gladaste minnena av vår tid tillsammans.Det är jag skyldig dig min lilla.

När som helst kan jag sluta ögonen och se dina skrattande ögon framför mig. Mina händer minns varje centimeter av din lilla fulländade kropp. Jag kan ännu känna de knubbiga små armarna kring min hals och hela min varelse förnimmer ännu din doft: Den som känns som en blandning av sommarblomster, yasmintvål och mogna vinteräpplen.

Jag sörjer dig med en ursinnig sorg som tangerar vreden:
En vrede så stark att den skrämmer mig i bland. Jag sörjer ju inte bara mitt  barn.
Jag saknar den unga flickan, den vuxna kvinnan du aldrig fick bli. Den unga mamman, den mogna kvinnan. Den gamla gumman som tiden inte skulle ha tillåtit mig att få möta. Hon som skulle ha suttit i solen för att lindra sin ledvärk medan hon skojat med barnbarnen. Ingen av de här individerna fick leva.
Du tog dem alla med dig när du dog!

Jag tänker mig att någonstans därute i livet finns det en ung man som du skulle ha älskat. En annan kvinna föder hans barn. De som skulle varit dina och därmed mina barnbarn. Och han vet inte ens om att du har funnits. Han kanske skulle gjort dig lycklig?
Lika lycklig som din pappa gör mig?
Men någonstans finns säkert också mannen som skulle svikit dig genom att trampa på din kärlek? Någonstans därute finns kanske någon som skulle ha gjort dig väldigt illa?
Nu blir det inte så.
 
Vi ,din pappa o jag, finns fortfarande kvar och så länge en av oss två lever så är du inte helt och hållet död: Du är levande i vårt minne. Jag fasar för att bli den sista kvar för när din pappa dör så finns det igen jag kan minnas dig tillsammans med. De är alla borta i dag.

Jag möter ibland föräldrar som förlorat sina barn och upphöjt dem till änglar. Vårt Änglabarn säger de med vördnadsfull stämma. Det gör mig ursinnig.  Jag känner med i deras desperat behov av tröst men jag avskyr självbedrägeri.
 
"Du valde att bli en ängel" kommenterade  någon sitt barns död.
 
I helvete DU valde att bli någon ängel!
Du älskade varje dag av livet och miste det i en tragisk och onödig olycka. Det hände som absolut inte får hända och jag betalar av på mitt straff och min skuld varenda vaken minut!  Vår förlust känns stor men din var total! Du miste det enda liv som du någonsin kommer att få.

Om jag hade trott på en Gud så hade jag aldrig kunnat förlåta honom detta. Du är ingen ängel däruppe bland skyarna utan en urna med aska i min garderob.

Tiden försvinner i allt snabbare takt, månader och år avlöser varandra med allt kortare intervaller. Eller det verkar så. Dina födelsedagar kommer och går med samma värk i bröstet för tiden läker inte alla sår även om det är en trösterik tanke. Man lär sig bara att leva med den bultande smärtan, klumpen i halsen, saknaden och en stilla, med åren tilltagande resignation.

Vid juletider och runt midsommarstången:
Familjefester runt födelsedagar,namngivningskalas eller bröllop. Dina syskon och deras  vänner och barn fyller huset med värme, kärlek, skratt och gemenskap.

Ändå fattas du mig aldrig så mycket som just då! 




Kommentarer:
Postat av: En liten tant

Tack för kommentar i min blogg. Läser dina texter och känner igen stora delar av dina beskrivningar av känslor trots att jag inte förlorade mitt barn.

Förunderligt detta med den enskilda människans själsstyrka. Att vi , de flesta åtminstone, ändå stapplar vidare när Livet dundrat fram över oss, bygger en vardag av skärvorna, t.o.m. skrattar igen.

Postat av: Sunny

Tack för kommentar.

Jag är så glad att din son klarade sig.
Jag börjar undra ifall det inte är vi små tanter som bär upp samhällets så kallade mjukare avdelningar vid livets kriser?

O Ja: Jag skrattar ofta!

Sunny

2006-09-16 @ 12:22:35
Postat av: Gunilla

Jag är nog en av de mammor som säger änglabarn. Med det menar jag inte att vara religiös och att det var Guds mening. Jag har heller aldrig hört nån säga om sitt barn att barnet valde att bli en ängel. Men jag tror ändå att det finns nåt efter detta livet, nån annan stans, på nåt annat sätt. Jag måste tänka så för att orka leva vidare.
Hoppas du inte tar illa upp!
Ha det bra!

2006-09-26 @ 20:13:12
URL: http://blogg.passagen.se/pgrrr
Postat av: Sunny

Gunilla.Absolut inte.
Vi har alla olika överlevnadsstrategier o eftersom jag är ateist får jag söka tröst på annat sätt.
Kram Sunnny

2006-09-26 @ 23:42:54
Postat av: Chris

Jag känner igen dina ord. Min svåger och svägerska miste sin lilla solstråle för 7 år sedan. Lilla Hammah blev 1 år 16 dagar gammal. Sedan kom den där dagen som satte djupa sår i släkten. Hannah dog av en elchock i hemmet. Hon var som en solstråle för oss alla. Tack förresten för du skrivit i min gästbok. Jag önskar dig en bra dag. Kram Chris

2006-09-27 @ 07:36:03
URL: http://blogg.passagen.se/chrisy
Postat av: Sunny

Jag känner med er alla.Det är oerhört svårt när någonting som bara inte får hända sådant ändå händer.
Kram Sunny

2006-09-27 @ 23:32:24
Postat av: Kenth

Känner verkligen med dig Sunny , jag miste min bror när jag var 1år och jag har söjt honom hela livet fast jag inte fick lära känna honom , har nästan kännt hans närvaro genom hela livet ...

Kramar till dig

2006-10-04 @ 05:58:24
URL: http://hem.bredband.net/b110844/index.html
Postat av: Sunny

Tack Kent!
Mina yngre barn trodde som små att de känt sin storasyster: De var ju med när vi talade om henne, de ärvde hennes hund o framför allt så fanns ju bilderna.
När de förstod att de aldrig hade mötts blev de lite besvikna tror jag?

O jag fick en aha-upplevelse:Om jag hade påstått att detta o detta minns ni för att ni var med så hade de kunnat svära på den saken. Så lätt kan det vara att manipulera ett barn.
I mig lever hon så länge jag lever.

2006-10-04 @ 14:51:37
Postat av: Havsfrun

Du skriver rakt av som det är och det är jag tacksam för. I början skrev jag inte alls änglabarn, det lät för putti-nuttigt. Med tiden har jag sett det så ofta att jag vant mig.

2006-10-05 @ 23:20:14
URL: http://www.havsfrun.blogspot.com

Ny kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback
hits