Ang Pedofiler och Breven till pappa
Att våldta en 15 åring är naturligtvis inte en pedofil handling:
Där har Herbert helt rätt.
Att jag kallar pappa för pedofil beror på att det var det han egentligen var.
Min syster var ungefär 5 år gammal och det var den ålder han själv tyckte var "sexigast."
De flesta barn han missbrukade var i den åldern:
Hans krigsbarn t.ex.
Min son var 6 år när pappa försökte förgripa sig på honom.
Men i brist på det bästa nöjde han sig ofta med det näst bästa.
Flera av oss syskon har mödrar som varit runt 15 år när de blivit gravida med oss barn.
I början var det kanske inte så märkligt eftersom han själv var en ung man.
Efter vart åldrades han men inte mödrarna.
Dessutom är flera av oss barn resultatet av en våldtäkt.
Att han till slut inte fick flera barn var helt och hållet på grund av den sterilisering som han genomgick medan han var tvångsintagen på en psykiatrisk klinik.
Hej, att Du o de andra har överlevt allt skit är otroligt! Det sätter sina spår, helt klart. Min äldsta kusin B, som är 25 år äldre än jag, blev svårt misshandlad av sin alkade pappa när hon var barn. Hennes mamma var frikyrklig och sprang runt på bussar och t-banor o predikade.Du förstår vilken snurrig uppväxt! Om B blev pedofilad som barn också vet jag inte,antagligen blev hon det. Hon gick ut i livet som en knäckt person med kronisk depression. Gifte sej med en man som var narcissist o pedofil och som var "på" sitt yngsta barn hela tiden sexuellt. Pojken fick alltid höra hur intelligent o duktig han var men eg.var han bara som en papegoja som upprepade vad de vuxna, särskilt pappan sa. Grabben utvecklade mano-depressiv sjukdom eftersom min kusin var för sjuk för att orka knyta an till bebisen.Samt av övergreppen, förståss, blev grabben den han är idag..
Den andra pojken slog ifrån sej så att pappan inte kom åt att göra honom illa.Men han blev ofta slagen. Han förstod redan då han var liten att det var fel. Han mår heller inte bra idag, om inte annat för sin brors skull men han har sluppit psykisk sjukdom men lever med ett fruktansvärt hat inom sej. Kanske har han en p-störning, jag vet inte. Träffas inte så ofta. B:s man åkte fast i mitten på 60-talet när han förgripit sej på 2 småpojkar, det var så det uppdagades. Min pappa blev helt vansinnig! B;s man fick 2 månaders fängelse. Vi fortsatte umgås med familjen för B:s o pojkarnas skull. B:s man var kär i min bror som inte lurades till något,tack och lov, men behandlade mej som luft för han gillade bara småpojkar.... Inte förrän jag var i 20-årsåldern fick jag veta det här. Då ramlade poletten ner och jag förstod helt plötsligt en massa saker, bl.a varför yngsta barnet sov i föräldrarnas säng tills han var nästan 14 år!Min kusin, som förutom kronisk depr. också led av s.k osjälvständig p-störning, kunde inte hålla sej för skratt på begravningen och jag log med henne, även äldsta sonen! Den utsatte sonen satt stel och med tom blick!
. Alla andra glodde på oss!Eller, rättare sagt de få som var där...för att vi inte uppförde oss som vi borde på en begravning.
Så svårt för ett barn att bli så lurad och bedragen av den man litar på, som ska vara tryggheten, Men det som är minst lika jävligt är väl att såren sitter så djupt att det påverkar en som person livet ut. Antar att du har pratat med massor av experter, men har du och din gamla familj försonats med ert "öde"? Har din syster det? Hur har det gått för henne? Har Har du träffat någon som arbetar med kognitiv terapi? Känner du till" 12-stegsprogrammet"? Det är ju till för missbrukare, men kan fungera bra på dejoch din syster också. I alla fall har det fungerat på allt orättfärdigt jag utsatts för under mitt "tidigare", hårda liv. Jag är idag befriad från skam, skuld, hat och hämndkänslor och lider inte längre.Tycker inte synd om mej själv.
Tips är också att kontakta "Kyrksyster" på blogg.AB om du inte gjort det tidigare. Hon är suverän!
Hör gärna av dej till mej igen ang."försoning" om du är intresserad, Har även teoretiska kunskaper och är terapeut. Du behöver empati i massor, inte så mycket sympati som kan få dej att stagnera. Processen mot tillfrisknandet i själen bör inte stanna kvar på en nivå utan hela tiden gå framåt tills det hela lämnas bakom er i form av dåliga erfarenheter men som ni kan plocka fram o vända till erfarenheter som kan hjälpa andra. På så sätt stärks ni själva. Hoppas jag inte skrivit för snurrigt. Hör gärna av dej igen. Jag vill hjälpa dej så gott jag kan. Massor av kramar och en glad liten älg ska du ha!
Atina.
Tack för ditt långa brev.
Jag har ju ingen "gammal familj."
Jag fick en familj först när jag skapade en egen.
Min pappa har 10 barn som jag känner till: det kan finnas flera.
Mamma har 4.
Bara en syster är mitt helsyskon o vi visste ingenting om våra föräldrar eller varandra under vår barndom. Efter barnhem så kom vi till var sin familj.
En del av pappas barn är delvis uppväxta med en biologisk mamma men de har inte vetat om att de haft pappa eller syskon.
Utom min lillasyster: pappa var gift med hennes mamma tills han åkte fast o då var hon 11 år.
Att det fanns syskon visste hon ju inte.
Först när pappa dog började jag söka aktivt o numera är vi en liten grupp syskon som håller en viss kontakt.
En av dem,K,har kommit att bli som en syster för mig.
Då efter rättegången mot pappa letade jag upp min lillasyster o träffade då även min storebror som i sin tur letat upp henne.Det var många år sedan nu.
Vi hade ett syskonmöte för 7 år sedan men lillasyster orkade inte komma.
Hon är sjuk o mycket skadad av sin barndom:
Hon kom aldrig fram till någon slags försoning. Tråkigt nog misstänker hon( på goda grunder) att hennes mamma sett vad som hänt men blundat.Så hon har ingen kontakt alls med sin mor.
Vi är ju alla skadade men på olika sätt.Att min bror inte blev ihjälslagen av sin syvfar är ett under .Han är pensionär i dag men o så skadad o bitter o full av hat.
Att min syrra K lever förstår jag inte.
Barnhem som liten:
ensam vid 11 års ålder o våldtagen av styvpappa i flera år innan hon rymde.
Våra galghumor o vår sjukdomsinsikt har räddat oss mellan syskon.Vi kan skämta om våra näras begravningar. Tur ingen hör oss brukar vi säga.
Jo jag pluggade psykologi som ung o jag kan nog allt om missbruk,tolvstegsprogram etc för en del av mina fosterungar har varit tunga missbrukare.
Jag har en psykiater sedan 30 år som hjälpt mig att leva o numera även en psykolog. Min läkare är nämligen mycket gammal o jag fasar lite för var som händer ifall hon dör före mig.
Mina män (plural: Jag är inte lämpad för äktenskap)
har hjälpt mig otroligt.
I synnehet den förste som jag brukar kalla Den Käre.
Han blev nog både far mor o man när vi gifte oss. Jag 18: han 40! Den andre mannen jag fortfarande har kvar är exet 2. Även han har dragit ett tungt lass. Psykisk sjukdom är ju i mångt o mycket de anhörigas sjukdom.
De första 15 åren av mitt liv var nog värst:kanske de allra 5 första?
Men jag har ju fått så mycket senare i livet:Underbara ungar( både de hemgjorda o alla de andra)Underbara kärlekar o ett trevligt liv så som jag velat leva det med resor o mitt bibliotek. Skönlitteraturen o teatern har varit helande för mig.
O så alla de där fosterungarna eller vad man ska kalla tonåringar som bara råkar komma i ens väg (jag har aldrig haft några placerade eller så )o flytter in ett par år o så plötsligt tillhör de familjen.
Fast nu är de vuxna.
Den Käre har varit en pappa figur för många vilsna unga grabbar. Jag ser de här ungdommarna som livets gåva i stället för henne jag miste.
Kram Sunny
Tack för läsningen ... Jag kom in här när jag sökte en bild på Kerstin Thorwall som jag tänkte blogga om. En av alla länkar ledde hit och "PEDOFILENS DOTTER" heter ju inte alla bloggar så ... Har inte varit med om exakt samma sak, men det har varit hängande i luften, jag slog ifrån mig, och verbaliserade högt det gällde inte bara sexualitet utan allting ... och detta var min MAMMA, inte min pappa; han var en normal, underbar människa. Ska inte gå in på det just nu. Har publicerat dikter(spridda och i antologier), gått i teaterskola, läst psykologiska peddan, blev till slut bibliotekarie men arbetar inte nu. Har värk och äter smärtstillande. Man kan undra om värken är psykosomatisk men det kan det inte vara, eftersom den svarar på smärtstillande.Jaja, jag återkommer gärna till denna sida.Skulle vilja veta mer ... Välkommen tillmittt space, skriver nu mest om katter och sånt. Behöver det, kan inte tragla psykodynamisk terminologi hela livet. Men hela jag finns förstås. Varma hälsningar.